Anneli skriver

Att ha tillit till tilliten

En sak som kan vara en rejäl utmaning på vägen med Guds kärlek i siktet är att våga lita på tilliten till samma väg. Att bit för bit våga lägga av sig de gamla värderingarna och måttstockarna på ett bra liv, och börja se på sina handlingar, sin person och sina erfarenheter och val ur ett lite annat perspektiv, där lite mer ogreppbara begrepp som “kärlek”, “ödmjukhet”, “sanning” och liknande får ta alltmer plats.

Det är faktiskt något som ofta avgör om vi fortsätter på den vägen eller inte – känslan av obehag som kommer när vi plötsligt känner att “nej, nu märker jag verkligen hur illa faster Tilda beter sig mot oss andra, jag som bara har tänkt att hon är sån och att det är något man får stå ut med eftersom vi är släkt!” Och känslan som börjar växa inom en av att det inte känns lika lätt längre att bara låta det hela pågå som tidigare. Nu får vi istället impulsen att svara tillbaka när tant Tilda förolämpar barnen eller talar om för alla kring bordet hur hennes fru “aldrig tänker på att lägga sina glasögon där hon kan hitta dem, utan istället hela tiden behöver köpa nya, den klantfian”. Vi märker att det börjar bli ganska outhärdligt att bara låta Tilda hållas, och känner att vi antingen behöver låta bli att komma till kalasen där hon närvarar, eller helt enkelt tala om för henne att hon beter sig väldigt kärlekslöst när hon pratar så där om och till andra – något som med största sannolikhet väcker faster Tildas indignerade upprördhet och vrede, där pistolskotten plötsligt riktas mot oss själva.

Faster Tilda kan bli den lilla stenen på vägen som får vår vagn att tippa åt sidan och få oss att känna att “ska det vara så här starka reaktioner på en så pytteliten del av livet så får jag nog helt enkelt backa lite från allt det här själsutvecklande arbetet, annars blir jag ju helt ensam och utstött till slut!”

Det är här som tilliten till Gud, kärleken, lagarna, själens egen skapande kraft och alla våra andesyskon och vår egen kommande lycka, den som är avsedd åt oss, helt enkelt avgör huruvida vi tar oss igenom de känslorna också eller inte. Med tilliten så släpper vi fram känslorna av rädsla för att bli utstötta och ensamma, utan tilliten så väljer vi den skenbara “tryggheten” i att få vara med i släkten, familjen, gänget, samhällets många olika umgängeskretsar. Och därmed skjuter vi ju egentligen bara upp kännandet och läkandet av rädslorna vi bär på.

Tilliten till att det faktiskt händer något väldigt bra när vi tar oss igenom liknande rädslor och sorger, både inom oss och runtom oss, kommer vara det som avgör om vi får uppleva den förändringen – utan tilliten kommer vi inte vilja, välja och våga ta oss igenom smärtorna, utan istället skyndar vi oss tillbaka till de trygga beroendena, illusionerna, fasaderna, självbedrägerierna, och med det även de många fysiska konseksvenserna och alla de händelser som attraktionslagen för med sig för att försöka få oss att upptäcka och känna igenom de smärtorna en gång för alla.

Men vill vi – av nyfikenhet, tillit, utmattning eller överväldigande smärtor – förändra vårt liv till det bättre på riktigt, ända inifrån, så krävs det en del tillit. Förmodligen inte så mycket, hur man nu mäter en sådan sak, men en del. Det är ju så frestande med ironi, cynism, sarkasm, coolhet, världsvana och “vetenskapligt orienterade typer av förnuft som inte går på vad som helst”, så tro det eller ej, men tillit till något sådant som kraften i kärleken, värdet i sanningen, uppenbarelserna som väntar i insikten om att Gud är på riktigt och allt vad det innebär, det är riktigt, riktigt sällsynt i världen idag.

Vi kan hitta människor som är kärleksfulla i all enkelhet, och de är bara därigenom miltals framför många andra i sin själsutveckling – det är kärleken inom oss och i våra val som avgör vårt själstillstånd i grund och botten. Men när vi söker efter människor som vill finna båda sanningen och kärleken och vara ödmjuka nog att ändra sig om de lär sig något de tidigare inte trott om livet, då kan det krävas en del tid och tålamod för att vaska fram den inställningen hos fler än en handfull i en stad.

Vi kan ha uppfattningen att det är slöseri med tid att ta reda på om Gud finns eller inte, eller om vi lever vidare efter döden eller inte, men är det inte tvärtom? Är det inte ett gigantiskt slöseri med år här på Jorden att inte ta reda på detta så snart vi kan? För så länge vi inte vet hur det faktiskt är med de två sakerna, så kommer vi ju ägna våra liv åt potentiellt extremt onödiga och dåligt prioriterade saker, sådant som kan ha oanade konsekvenser som vi helt enkelt inte försökt ta reda på under all den tiden.

Om vi allihop visste att Gud fanns, och visste att vi lever vidare efter döden – hur oöverskådliga skulle då inte de effekterna bli i hela världen, i varenda människa, i varenda val vi gör?

Så logiskt sett kan vi dels prova att bara vara kärleksfulla, ärliga människor så gott vi nu förstår de begreppen, och dels kan vi prova att ta reda på ifall Gud finns, och ifall vi lever vidare efter döden – båda de valen påverkar oss på djupet i våra liv, och är som jag ser det precis vad vi behöver välja, var och en av oss, för att livet på Jorden ska se fullständigt annorlunda ut.

Det innebär också att vi blir mer toleranta och öppensinnade mot andra som söker efter de här svaren, och som försöker vara kärleksfulla och uppriktiga i alla lägen. En sorts växande fredlighet och förståelse för allas obesvarade frågor eller önskan om en vänlig omgivning, där tilliten till att vi kan få svar får ta plats och bli viktig.

Att ha tillit till tilliten, till kraften i tilliten och till förändringarna som tilliten möjliggör, kommer att vara helt avgörande för vilken väg vi väljer i varje stund. Och när vi märkt att tilliten och valet att lita på den och följa den har gett oss en del bekräftande och uppmuntrande resultat, så växer den, och gör det ännu lättare att förstå kraften i den.

Till slut litar vi på kärleken, sanningen och ödmjukheten så mycket att det är vardag, det blir vår natur, det är en så integrerad del av vår personlighet att folk aldrig någonsin tvivlar på att vi alltid kommer att agera utifrån de tre värdegrunderna. Vi blir pålitliga på riktigt.

Och det är bara med full tillit till Gud som vi kan komma in i den 8:e sfären. Vägen dit kantas inte av tillitslöshet som sedan plötsligt blir 100 procent tillit, utan av alla de situationer och upplevelser och val där vi bit för bit vågar ha tillit till kraften i tilliten, till den omvandlande kraften i att lita på de smala strålar av ljus som finns någonstans inom oss och som leder oss framåt till Gud, eller åtminstone till ett mycket bättre liv.

Har du hittat dina smala strålar av ljus, och skulle du våga lita på någon av dem i någon del av ditt liv, och sluta med något som känns fel, och istället välja det som du vet är det kärleksfulla att göra? Och vågar du till och med fråga Gud om vad som faktiskt är kärleksfullt och inte att göra, med risk för att du har en helt felaktig uppfattning om kärleken i den situationen? Och vågar du i så fall lita på intrycken och slutsatserna och intuitionen och logiken du kan utröna om det hela?

Ingen annan än du själv kan välja vad du ska ha för värdegrund, och ingen annan än du själv bär ansvaret för de val du själv gör, och ingen annan än du själv kan vara den person som vågar ändra på det som inte funkar, som känns fel, som du inte vill ha kvar i ditt liv längre.

Bara vi själva kan våga.

Foto: Helena Tuulasdotter