Anneli skriver

Att kalla ljuset för skugga, och skuggorna för ljus

(Om någon skulle ha någon behållning av den här texten, så kanske det är mest sannolikt att personer som är lite insatta redan i Divine Truth-materialet har det. Om du råkar vara någon som inte är så insatt i det materialet, så kanske du inte vill bli det heller, och då vill du nog hellre gå och spela lite kort eller laga en blåbärspaj än läsa det här. Fast skulle du till äventyrs tro dig om att kunna läsa en text om en livssyn som kanske får dig att begrunda det mesta ur ett helt nytt perspektiv – fast innerst inne väldigt välbekant, lite som att äntligen komma hem efter en lång resa – då kan det nog ge en riktig god behållning att läsa igenom det som står här nedanför. Just saying!) :o)

Det är egentligen inte så synd om människorna, även om många av oss upplever mycket smärta. Det är egentligen inte så synd om oss, eftersom vi är det mest kraftfulla som Gud skapat. Det kanke är lite, lite synd om oss, eftersom vi inte vet det, allihop.

Vi söker lite fuskglädje, försöker putta bort lite tristheter i något skåp, och rätt vad det är står vi med dynga upp till midjan, vackert och helt frivilligt ackumulerad, sedan den dag då vi stod helt under vår egen fria viljas inflytande.

Vi står där med dyngan, och tänker: “Kanske behöver jag lite mer fuskglädje, och putta bort lite mer tristheter – skåpet är inte riktigt fullt än?”

Åh ve – så lite vi vet om vår verkliga natur, vår sanna kraft och vår inneboende förmåga att hela vad det än är, och få ett liv vi aldrig vågat drömma om.

Fast det är klart; vi behöver ju ta i lite dynga först, och sedan liksom gå åt andra hållet än vad vi gjort för att komma dit, där den håller oss allt stadigare på samma plats.

När vi inte vet att vi kan läka vad som helst, och leva helt utan rädslor, och aldrig någonsin dö, för att vi har en till kropp (när vi vaknar är den med oss, när vi sover är vi med den), då är det rätt så lätt att ta till en slägga och en hacka, och gå loss på mödorna och besvären med allt vi tror att vi har. Vi springer runt i sinneslabyrinter, och eftersom de ibland byter färg på väggarna och ibland leder oss till andra platser i världen, så tror vi att vi inte är i en labyrint, inte egentligen, fastän vi i några korta glimtar ibland undrar: “Har inte jag sett den här kröken förut, fast då var tapeterna lite annorlunda?”

Vi tror att det som får oss att må bra, alla tomtebloss och ficklampssken vi kan hitta här i mörkret, är da shit – nu kan vi må bra en stund, det här är grejer det! Vi vet inte att det enorma, eviga solljuset som alrig lyser annorlunda på något av Guds barn, är vår verkliga källa till lika enorm och evig lycka. Så vi söker inte efter det. Vi söker efter tomtebloss, tändarlågor, kanske en flamma från en fackla eller en brasa. Ibland är några av dom små hälsningar från Gud, ibland är dom små hälsningar från oss till oss själva: “Det här är fint, men det finns något finare”.

Och ibland kan vi tro att vägen som leder oss rätt in lyckan är åt helvete på tok, och vi tänker att det där tänker då jag aldrig göra, vad begär den där Någon med stort N av mig egentligen? Jäkla sadist!

Och det är inte det enda Gud har blivit kallad när någon misstagit det största ljuset för den hemskaste skuggan.

När vi tror att det är hemskt att dö, hemskt att bli ensam, hemskt att ingen älskar en och hemskt att ha det så hemskt, så vill vi ofta bara bort från allt det, ofta utan att förstå att vägen bort går igenom. Igenom våra hemskaste känslor och osanningar i livet, för det är bara dom som binder oss till dyngan. Men vi försöker komma bort från det på ett annat sätt, genom att titta åt ett annat håll och sträva oss ditåt, eller bara genom att blunda och försöka strunta i dynglukten.

När vi tror, så vet vi inte. Vi vet inte att vi aldrig dör, vi vet inte att ingen någonsin dött, vi vet inte att vi aldrig är ensamma (bokstavligen, vad du än pysslar med kan du vara säker på att du har ett gäng människor i andekropp i närheten som du inte kan ha några hemligheter för. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig obetraktad), vi vet inte att vi alltid är älskade med den största kärleken i världen, och vi vet inte att vi kan slippa ha det så här hemskt rätt så ögonaböj om vi bara låter alla känslorna röra på sig, mot utgången, passera vår kropp, kännas igenom ordentligt, och sedan lämna oss för gott, en liten vishet klokare än vad vi var när de hamnade i oss och aldrig släpptes fram som dom skulle.

Vi tror att det inte är ett dugg nyttigt för tänderna att släppa fram ilska, sorg, skam och hat, och verkligen se vilka skuggor som skapats där inuti oss av hindren vi ställt upp för solljuset.

Vi tror att det är bättre med ficklampor, även kallade kortsiktiga, ivrigt påhejade och högt värderade distraktioner från vårt inre, och sämre med ett fullständigt, genomgående och djuplodande läkande av hela vår själ, bara för att det gör jäkligt ont att känna hur jäkligt ont man egentligen går runt och har.

Om du tror att det gör ont när knoppar brister, hur tror du då att det känns om de inte får göra det?

Foto: Helena Tuulasdotter