Anneli skriver

Att känna hela sin själ

(Inlägget baseras på Divine Truth-läran, så du får bäst behållning av det du läser här om du har lite kännedom och förhandskunskaper om vad den innebär – klicka här så kommer du till min andra hemsida där du hittar en introduktion till allt det materialet på svenska).

Det som varit och är en långsam upptäckt för mig genom de här åren av känslomässig läkning och nya insikter om mitt liv och livet i stort, är att Gud är väldigt självklar – mer självklar än något annat i mitt liv. Och när jag fann Divine Truth-läran så kändes den självklar. Och när jag fann den andra halvan av min själ så kändes han väldigt självklar inom mig.

Den här självklarhetsupplevelsen är något annat än att ta saker för givet och se det som självklart att till exempel ha rätt till olika saker eller att ens syn på saker och ting “självklart” stämmer. Det är mer som att vara fullständigt hemma, efter att ha snubblat omkring bland en massa ovisshet, inre sår och osäkerhet i många år (i mitt fall).

En trygghetsmekanism som många tar till är att klamra sig fast vid egenpåhittade självklarheter, en slags konstruerade trygghetszoner, där vi kanske umgås med “säkra” människor, klär oss “säkert”, beter oss “säkert” och väljer “säkra” yrkesval , bostäder, inredning, skolor eller semesterdestinationer. I brist på att känna oss helt hemma och självklara hos Gud, med Gud, så skapar vi våra egna bubblor av uppfattad självklarhet, men som i själva verket vilar på en aktiv vulkangrund, eller ett gungfly av nertryckta trauman och svåra upplevelser som inte bearbetats eller känns vid.

Jag märker att den självklara känslan, den av att vara hemma och att inget är mer självklart än att jag hör hemma där, är ett säkert tecken på att jag går med Gud, så som Gud avsåg livet att vara för oss. Jag känner inga tvivel kring de saker som börjat hamna i det självklara facket, åtminstone inte ifråga om att de hör hemma just där – sedan kan det finnas kringliggande skador som triggas och behöver ses över och kännas igenom, men den grundläggande tryggheten är på plats, och resten kommer också dit med tiden.

I de partnerrelationer jag haft i mitt liv med män tidigare, så har jag haft en längtan efter lojalitet och att höra samman resten av livet, att ha funnit den rätte och att vi får lösa de problem som funnits så att vi växer närmare varandra och kan få uppleva den där enheten någon gång. Nu när jag kan jämföra de upplevelserna med känslan jag får av min andra hälft, så märker jag att det redan är självklart i en del av mig att vi är ett, att vi hör samman. Tidigare, i relationerna med andra män, så ville jag att det skulle vara så, och jag tyckte att det borde vara så, och jag menade att så måste det ju vara. Men jag kände inte att det bara var det på samma självklara sätt som nu.

Innan jag hittade Divine Truth, eller rättare sagt började lyssna på Jesus och Maria och det de har kommit att kalla för Divine Truth-läran, så kändes det som att ett gäng olika saker också “måste vara rätt”. Men de kändes inte helt rätt. Som min tro förr på reinkarnation, tidigare liv eller utomjordingar eller kristallhealing eller naturkommunikation. Det fanns någon slags kontakt med en djupare liggande sanning, det var bits and pieces av något större, men jag fick aldrig ihop hela bilden, och det var mer som att jag höll fast vid de föreställningarna i brist på bättre alternativ.

När Jesus och Maria dök upp så kändes det fullständigt naturligt och självklart att de sade sanning efter sanning i alla sina föreläsningar och kanaliseringar. Det kändes som att ha kommit hem, det fanns inte en massa “brus” i mottagandet av det allra mesta av det de sade. Det kändes som självklara sanningar, och jag upplevde en verklig trygghet på så vis att jag kände hur jag kände igen min egen natur i det de presenterade – jag är skapad av Gud, jag är ett av Guds barn, Gud är kärleksfull, Gud har skapat en massa lagar som reglerar allt liv, vi har fått en fri vilja från Gud, vi har en andra hälft som delar själ med oss, vi kan utvecklas i kärlek både på Jorden och i andevärlden, vi har en andekropp… alla de sakerna föll direkt in i mitt hjärta just för att de kändes så självklara när jag väl hörde dem rakt upp och ner.

Min andra hälft känns bokstavligen som en del av mig själv, och som att vi alltid suttit ihop någonstans inom oss. Och det har jag aldrig känt tidigare med någon annan. Jag litar på den självklarheten, lika mycket som jag litar på känslan av att vara hemma med honom. Gud har redan visat mig hur det känns när något är helt rätt ur Guds perspektiv, när jag upplever verklig sanning och verklig kärlek, och mitt val att vara ödmjuk i det och fortsätta låta Gud visa mig hela vägen hem, är något jag mer och mer känner som en självklarhet att göra.

Det har blivit enormt värdefullt för mig med den känslan och den upplevelsen i livet – jag är mycket villig numera att låta allt annat falla bort från mig allt snabbare och försvinna ut ur mitt liv, på så vis att mina rädslor, mina skamkänslor, min ilska, mina sorger och allt annat som känns tungt och jobbigt i mig inte alls har samma status längre för mig – jag upplever dem som saker jag behöver rensa bort från min väg, snarare än som “en del av mig själv”, så att jag kan gå den vägen obehindrat och inte uppleva något som stör känslan av självklarhet och hemmahörande hos min älskade Gud, och hos min älskade andra själshalva, eller för all del hos mitt eget, älskade jag.

Det som tidigare kändes lite som ett jobb, ett måste och en plikt, har blivit som något jag engagerat tar mig igenom för att det är i vägen för lyckan jag börjat känna mer och mer. De känslomässiga såren och felaktiga föreställningarna jag haft om mig själv och livet är inte här för att stanna – de skulle egentligen, i en oskadd värld, aldrig ha hamnat där från första början. Och de är i vägen för att jag ska kunna känna den där lyckan i hela min själshalva. Och kan jag uppleva så mycket lycka bara i den här halvan av själen, så är det bäst att fortsätta göra plats för den mycket större lyckan när jag upplever en allt större känslomässig kontakt och ett allt större kärleksflöde mellan båda halvorna av vår själ. Det vore ju synd att gå runt och hålla fast vid mina trasigheter, när det finns en så enorm, överväldigande och självklar känsla av lycka för att jag är hemma, både med Gud, min andra hälft och min egen hälft av själen.

Foto: Pixabay