Anneli skriver

Den korta, snabba och intensiva vägen

Under de här åren som jag umgåtts med hela tankegången och Divine Truth-materialet i princip dagligen, så har jag hela tiden gått runt med ett smygberoende inne i själen. Det var ett beroende av att inte känna för mycket om dagarna, och i min fasad var det väldigt tillräckligt på många sätt att helt enkelt förstå saker intellektuellt, och det hade jag definitivt inga problem med, tyckte jag.

Det märkliga är att jag både har tagit emot kärlek från Gud och känt igenom hundratals olika känslolager och massor av kausala känslor, och har förändrats väldigt mycket från hur jag var innan jag började gå den här vägen inombords. Men trots allt det, så fanns det kvar en fasad och ett beroende inom mig som förhindrade att jag tog det hela förbi ett visst lager av motstånd inom mig.

Som barn bestämde jag – utan att senare minnas det – klart och tydligt att jag inte tänkte vara känslig längre. Om jag skulle känna allt som jag var med om under dagarna så skulle det göra alldeles för ont, så jag bestämde mig för att sätta upp en inre vägg mellan mig och omgivningen, även mot Gud, som jag kände till redan då.

Det “lilla” beslutet gjorde att jag fram tills häromdagen gick runt med en inre upproriskhet mot hela konceptet med att “behöva” ta emot kärlek från Gud för att läka själen helt och hållet, och för att kunna utvecklas på djupet, snabbt och ordentligt och innerligt. Jag kände att jag borde kunna läka min själ själv, och att om Gud älskade mig så skulle Gud göra det möjligt för mig att inte behöva be Gud om kärlek för att jag skulle kunna läka.

Därför att om jag skulle ta emot kärlek från Gud, då behövde jag acceptera att släppa ner den där inre väggen, och sluta vara avtrubbad mot alla känslor som kommer emot mig om dagarna och som dyker upp inuti mig, eller som kan komma från Gud.

Det ville jag inte, förrän jag gick igenom hela mitt motstånd och min upproriskhet mot “hela den här tvångsidén” om att vi måste ta emot kärlek från Gud för att kunna utvecklas på riktigt i själen.

När jag känt igenom de olika lagren av känslor kring att behöva vara känslig när det gör så ont att ta emot projiceringar och upplevelser från min omgivning, så kunde jag plötsligt istället känna att “det är okej att livet känns på en massa olika sätt, det är så livet är, och jag kommer ändå igenom smärtan och släpper den ifrån mig om jag låter den komma fram ordentligt, så då slipper jag ju ha den ändå efteråt”.

Nu kan jag se hur jag under all den här tiden hela tiden har värjt mig mot att verkligen ta in kärnbudskapet som Jesus och Maria hela tiden delar med sig av: “Be om Guds kärlek, känn allt som kommer upp, be om mer av Guds kärlek.”

På något vis har jag nästlat in mig intellektuellt i någon självbild av att jag sakta utvecklas på den här vägen genom att hela tiden låta gamla skador komma upp och läkas, och låta Gud undervisa mig i vad som varit osanningar och vad som är sanningar i allt jag upplevt och känner igenom.

Själva det bristande fokuset på mottagandet av kärlek från Gud har varit som att ha lock för öronen – det låter lite luddigt åt det där hållet, men nåja, jag hör ju bra åt det här hållet så jag kan ju ägna mig åt det här under tiden, det andra får jag väl ta någon gång i framtiden.

Det känns inte så lite snopet att vara så insatt i hela ämnet, ägna sig åt det under större delen av veckorna både som sysselsättning och i den egna utvecklingen, och ha gått igenom så många upplevelser på vägen i form av att läka känslomässiga skador, och prata med andemänniskor i kanaliseringar eller ta emot hjälp från andeguider hundratals gånger genom åren – och ändå ha det här inre motståndet mot att vara känslig nog inför omvärlden för att släppa in mer kärlek från Gud än vad jag gjort!

Det sista jag gjorde innan motståndskänslorna till slut fick komma fram och kännas igenom, var att dels kanalisera våra vänner Roger och Anne-Lies genom min syster, där de förklarade att jag som barn var väldigt rädd för fysiskt våld från omgivningen, inte minst för att jag genom min Aspergers redan var väldigt känslig i huden, och att jag trycker ner den rädslan, och dels skriva ett mejl till en vän fullt av “trulig förvirring” kring vad skillnaden egentligen är mellan att “Gud tar bort orsakerna till synden med sin kärlek”, och att “känna igenom orsakskänslorna och därigenom bli av med orsakerna till att vi syndar”. Det var som ett crescendo där på slutet, där jag tillät mig själv, till slut efter alla år, att känna hela konflikten mellan att söka och längta efter Guds kärlek på ett plan inom mig, och helt motsätta mig den sortens känslighet och vilja att känna som krävs för att göra det på ett annat plan inom mig – och att släppa fram rädslorna för fysisk och där i emotionell smärta hjälpte också massor.

Vilket ledde mig fram till det här blogginlägget – den korta, snabba och intensiva vägen till ett liv fritt från rädslor, fullt av kärlek och där vi lever vidare i oändlighet fulla av lycka, den går genom att be om kärlek från Gud och känna allt som kommer upp, och sedan be om ännu mer kärlek från Gud.

Precis som Jesus sagt i 17 år nu, på tusen olika sätt…

Skål för att känna alla våra motstånd!