Anneli skriver

Det bor en Herr Asperger i mig

Okej, den rubriken blir lite onödigt löftesrik i sammanhanget Divine Truth och allt som lärs ut där om hur människor kan ha andemänniskor med sig som nästan tar över hela deras liv, men det är inte den sortens närvaro jag pratar om i det här blogginlägget. Den biten kommer tas upp i andra blogginlägg längre fram, för det finns massor att säga om den delen av livet också.

Men här ska det handla om upptäckten jag gjorde för kanske 3 år sedan i skrivande stund, och närmare bestämt den stunden då det gick upp för mig att alla de här kvinnorna jag läste om just då som diagnosticerats med Aspergers syndrom, var då märkligt lika mig på många sätt. Efter ytterligare en stund klarade jag av nivå två – det var märkligt så lik jag var dom! Och inte långt därefter sjönk en sten ner i magen och en annan lossade från mitt hjärta i samma ögonblick – jag har ju Aspergers jag med!

Nästan allting stämde in, från tidig barndom till föräldraskapet och hur jag utvecklats och fungerat som vuxen under alla år.

Det var en så stor lättnad, och en så stor sorg i den upptäckten. När jag väl förstod vilket motiv mitt livs alla pusselbitar försökte visa mig, så var det lätt att se hur de alla hörde ihop innanför samma ram. Jag som trott att allt det här bara var min personlighet, att jag var lite udda och egen och inte hade samma intressen som de flesta bara för att jag var jag. Istället visade det sig att jag hade allt det där “udda och egna” gemensamt med tusentals andra kvinnor, som alla hade herr Aspergers bidrag till medicinhistorien gemensamt. (Jag vet, numera ingår det i autismspektrumet och kallas inte formellt för Aspergers syndrom längre, utan ASD1 och långa, krångliga andra benämningar, men det är så inarbetat och väl igenkänt med Aspergers att jag valt att fortsätta använda det, tills jag får goda skäl att ändra på den saken).

Jag vet att det för många känns bra att säga att det hela är en funktionsvariation, och så är det ju också, men för mig är det mest av allt en samling emotionella, själsliga skador som kan läkas. Jag försökte sammanfatta det i en mening en gång, och det blev ungefär: “Platsen inuti dig, där du skulle ha varit, som är fylld av allt annat”.

Jesus förklarar autism med att den uppstår när föräldrarna projicerar så starkt på barnet att “du finns till för min skull, mina känslor är viktigare än dina, vänligen stig åt sidan och fokusera bara på mig”. Min bild av det är att barnet inte klarar av att behålla “sin plats” inombords, utan integriteten flyger ut genom fönstret och kvar blir någon slags motreaktion, där det nästan blir två motsatser kvar i barnet – å ena sidan fullständigt absorberad av omgivningen, så som projiceringen “ber” barnet att vara, och å andra sidan väldigt inåtvänd, helt fokuserad på sitt inre och på att hantera de här extrema intrycken från omgivningen, där man själv inte har något utrymme att bara vara sig själv på ett sunt vis längre. Jag pekar inte finger på min egna vuxna under uppväxten, men jag kan se att det här är relevant att ta itu med även för min egen del. Jag kan se ett mönster av narcissistiska känslor och inställningar som gått ner i flera generationer, och att det nästan ofrånkomligt leder till den sortens projiceringar på ett barn. Jag har gått igenom många känslor kring det, och kommer ha många fler att gå igenom framöver, och numera är jag förbi mycket av ilskan och “oförrätten” i det hela, och ser det mer för hur det helt enkelt bara var, mitt i allas många val om dagarna. Jag går inte in mycket mer på mina familjemönster, av hänsyn till alla berörda personers integritet.

Om någon är nyfiken på hur det här syndromet yttrar sig genom just mig, så handlar det om mängder av saker, varav det här är några (kanske kan det användas för att upptäcka liknande beteenden/drag i dig själv eller folk du känner, och då kan ju det dessutom leda till en bättre självkännedom och kanske ett lättare liv på några områden för någon mer här i världen):

Jag behöver röra mig ganska långsamt (eller vara väldigt fokuserad och uppmärksam), annars blir det blåmärken, tappade glas, spilld mat och snubbel om vartannat. Det här har både kvarstått och blivit något bättre genom åren, men som regel så blir jag klumpigare ju tröttare hjärnan är. Går jag fort så händer det att jag glömmer att se mig om efter bilar när jag ska över en väg istället! Här gäller det att välja väl vart kraften i hjärnan ska gå. Det kallas för den exekutiva förmågan, så även om hjärnan är ett kraftpaket i sig, så är det en pytteliten väg ut från hjärnan till kroppen, och den har lika svårt att hantera alla mängder av sensoriska intryck som kommer in i hjärnan utifrån, så allt är av den orsaken helt enkelt lite ultrarapid i vardagen, vilket blir frustrerande just eftersom hjärnan i sig ofta är väldigt snabb, kapabel och alert, så länge den inte behöver förmedla sig kvickt i stunden…

Jag lever ett väldigt… en del skulle kalla det väldigt tyst och tillbakadraget liv, men för mig är det fullt av liv och händelser och upplevelser. Jag kan inte ha samma hastighet som många andra har i sin vardag. Där andra hinner med 14 grejer på en dag, är jag glad om jag fått gjort 4. Och då känns det som att jag lagt en stor del av min dag på de 4 sakerna, och använt mycket fokus och mental energi på det.

Jag har en viss mani, eller ett väldigt “fokuserat fokus” när jag har en uppgift framför mig eller väldigt gärna vill göra något. Det är en av anledningarna till att jag översatt så många Divine Truth-dokument – jag kan sitta i timmar framför datorn, uppfattar sammanhangen och betydelsen i den engelska texten väldigt lätt, skriver snabbt på tangentbordet och efter att ha rest mig för en kissepaus och lite mat, så sitter jag igen i några timmar, knattrar, knattrar, knattrar fram flera tusen ord på en dag. Det är också så jag försörjer mig, som frilansande översättare, men då med betalda företagsuppdrag. En tydlig deadline där projektet är klart och lämnas över till uppdragsgivaren, tydliga ramar för min arbetsuppgift, inga kontakter med människor förutom via mejl, och efter 15 år i branschen har jag en god uppfattning om hur lång tid saker tar och vad jag kommer behöva lägga ner för arbete för att kunna leverera ett bra jobb. (Däremot står jag inför ett mastodontiskt korrekturläsningsarbete nu – de första åren när jag översatte allt Divine Truth-material som sedan publicerades på min andra hemsida, divinetruth-svenska.se, så slank det igenom en del stavfel och missar, till stor del och bakvänt nog just för att jag är så där snabb och säker, att jag likt en del begåvade tennisspelare inte riktigt gör den där viktiga disciplinerade biten ovanpå det som man fått gratis, i mitt fall gå igenom den färdiga texten noga och jämföra med originalet och organisera allting på ett klokt sätt och…En slarver, helt enkelt!)

Jag undviker telefonsamtal och fysiska möten så ofta jag kan, förutom med kända människor som jag tycker om, eller om jag absolut måste. Det väcker ofta lite rädsla och obehag i mig att inte se personen i fråga som jag pratar med, och att behöva improvisera i stunden beroende på hur den andra personen pratar, och att eventuellt möta folks reaktioner på att jag är lite udda, och när jag väl träffar någon fysiskt lite oförutsett, så ska det mycket personkemi till för att jag ska kunna välja vad jag ska säga i stunden – ett enkelt uttalande från personen i fråga kan göra att jag står och väljer mellan 13 olika möjliga svar, och försöker avgöra snabbt vilket av dem som är lämpligast i stunden. Det går så där.

Jag har ett rättframt och sakligt sätt att förmedla det jag tänker på till andra i samtal. Ofta genom åren har jag uppfattats som jobbig, provokativ, olyhörd, knepig, någon man får ta lite höjd för att kunna och vilja umgås med. Jag kan absolut vara charmig, kul och glad att få prata om intressanta saker med andra eller vara till hjälp om de har det jobbigt, men även mitt i de stunderna så är jag helt enkelt “av naturen” oftare än inte rakt på sak. Jag har väldigt svårt att låta bli att peta på elefanten i rummet.

Jag är överfull av empati, och är numera etisk vegan sedan 6-7 år tillbaka, och har också alltid haft svårt att förmedla vad jag känner – det stockar sig, och jag blir liksom stående med ett ansikte som jag föreställer mig uttrycker 10 olika känslor på en gång, fast det i andras ögon förmodligen bara ser trotsigt och frågande ut. Det här och många av mina andra kännetecken var mycket mer påtagligt i min ungdom, kan påpekas. Med åren har jag lärt mig mycket och även utvecklats i hur jag handskas med känslor, så saker börjar kännas mer balanserade och jag har blivit mycket lättare för andra att umgås med, har flera sagt till mig på sistone.

Jag har alltid levt ett rätt så ensamt liv, även om jag alltid haft familj och släkt i närheten och aldrig saknat människor som jag kunnat ta kontakt med om jag velat. De jag umgåtts med på vänskapsbasis har jag träffat kanske någon gång om året, och det finns ingen utomstående som jag haft någon konsekvent kontakt med sedan till exempel ungdomen eller barndomen, eller för den delen under de senaste 20 åren. Jag mejlar rätt så ofta med några vänner numera, och vi har allihop Divine Truth gemensamt. Även flera av dom blir rätt utmanade mellan varven av min rättframhet och mitt nästan helt lådlösa sätt att se på tillvaron (Någon: “Tänk utan för lådan!” Jag: “Vilken låda? Finns det en låda?”). Jag ifrågasätter det mesta utan att blinka (en väääääldigt elastisk hjärna, försökte jag beskriva det som någon gång), och de flesta vill helt enkelt inte göra det.

Eftersom just ord, språk och kommunikation är ett av mina intressen, så har jag väl med någon slags framgång löst många av de bitarna genom åren (tittade i ungdomen med stort intresse på film och TV-serier och läste böcker med mycket dialoger i, för att förstå “alla varianter” som jag kunde stöta på därute), men hörförståelse har varit en hård nöt att knäcka. Jag hör ofta låttexter idag som jag plötsligt “hör” för första gången, trots att jag vet vilka ord de sjunger. Meningen i dem har gått mig förbi, och så var det ofta med mina jämnårigas prat i skolan med, jag hängde inte med i skämt alla gånger och lärde mig att ha ett litet stenansikte just för att inte bli ett för lätt mål för kamraterna när de antydde saker som jag inte förstod.

Jag hade lätt för mig i skolan, åtminstone tills jag tröttnade uppåt högstadiet på hela upplägget, och i början på tredje året i gymnasiet hoppade jag av. Det fick räcka med opersonliga, standardiserade läroplaner att lydigt prestera efter, och jag visste ändå inte vad jag skulle bli med de där betygen. Författare, eller? Kortsiktigt, här och nu, ingen direkt konsekvensanalys, och dessutom en rad egna motiveringar till varför jag skulle eller inte skulle göra något, som inte alls hade så mycket att göra med alla andras sätt att se på livet. När jag 10 år senare gjorde högskoleprovet fick jag 1,8, utan några förberedelser eller studier, och jag hade varit hemma med barn så gott jag kunde under åren innan, och av 33 000 personer som gjorde provet den gången, hörde jag till de 1 500 bästa. (Som en inte altid uppskattad närstående sade en gång i mina tonår: “Anneli är smart, men om hon kunde göra något med det också så vore det ju bra.”)

Väldigt ojämn begåvning, som det heter ibland. Trots en hyfsad intellektuell kapacitet, så klarar jag inte att inrätta en smidig vardag utan stora ansträngningar. Ekonomin har alltid varit en thriller, och jag har bara under de senaste åren funnit en inre kraft att ta lite bättre hand om mitt yttre, både utseendet och hemmet. I skolan hände det emellanåt att någon kommenterade om jag visste vad en kam var, och det var inte direkt normen bland tonårstjejer, varken då eller nu, enligt min erfarenhet, att inte ha en tanke på att borsta håret innan man går till skolan. Men inte hade jag det inte, mer än “för att folk säger att man ska det”. Även idag får jag påminna mig själv om att det ligger en hårborste på badrumshandfatet, bara till mig, att använda varje gång jag ska ut… ^^,

Jag blir snabbt “full i huvudet” av musik, radioprat, att ha flera personer i närheten, att vara i främmande/obekanta miljöer där det finns människor utan möjlighet att gå undan emellanåt och bara stå för mig själv, ensam, tyst, lugnt en stund. Starka lampor (läs, vanliga lampor) kan bli jobbiga (när jag utbildade mig till feng shui-konsult 2001 var jag den enda av 17 personer som behövde be om något mörkt att ha framför mig på bänken, eftersom lysrörsljuset gjorde det svårt för mig att fokusera och liksom tömde mig på ork). Jag kisade ofta i dagsljus när jag gick till skolan, och även om jag numera vill ha det ljust och färggrannt inomhus, så är jag fortfarande supermedveten om alla lampor i ett rum. Datorskärmen är för det mesta i nattläget, det vill säga med ett mer rödvarmt ljus än det vanliga blåkalla.

Jag råkar vara av personlighetstypen INTP också, ovanpå allt detta. Det är en personlighetstyp som ligger väldigt nära hur personer med Aspergers fungerar, så jag gissar att de känslomässiga skadorna/förutsättningarna är lika varandra i båda fallen.

Det jag räknade upp här är ett litet urval av vad jag kunde se för kännetecken i mig själv som direkt stämde in på allt jag läste om andra kvinnor med diagnosticerad Aspergers.

Det känns relevant att berätta om vem jag är, bakom alla inlägg – åtminstone att redogöra för en så stor del av mitt liv som den här odiagnosticerade diagnosen har varit och fortfarande är. En orsak är att jag ser fram emot att läka de känslomässiga skador jag har som är upphov till hela den här funktionsvariationen om vi ska kalla den för det, och därmed få visa upp den förändringen här över tid, och en annan orsak är att det kan hjälpa andra att hitta sin egen Herr Asperger inom sig.

Och för att lägga på lite topping på det här rejäla glassisberget av hur någon med Aspergers kan fungera; du ser de inläggsrubriker till höger som har samma datum som det här? Jag började skriva klockan tio på förmiddagen, och nu när jag skriver det här är klockan kvart i två. Det här är det sista långa inlägget av fyra som jag skrivit här i bloggen idag. Jag menar inte att det är någon exceptionell förmåga att skriva jättemånga ord på kort tid, men jag vill belysa att min dag ofta ser ut så här. Sjok av lätt manisk aktivitet, och ofta just vid datorn eftersom det på något vis är en väldigt kort och enkel väg mellan hjärnan och fingrarna, apropå den exekutiva förmågan jag nämnde tidigare – det känns som att jag kan få så mycket gjort framför datorskärmen, jämfört med i mycket annat i vardagen där det krävs mycket mer samspel mellan hjärnan och kroppen och omgivningen.

Åh, och om du känner till Aspergers lite, så kanske du inte kan låta bli att undra om jag har något “specialintresse”? Okej då, du kan få det också – virkning. Det har jag gjort sedan jag var 10-11 år, och väldigt, väldigt mycket. Och för att avsluta lite i de trakter där jag började i det här inlägget – inte ens virkningen visade sig vara något som kom ur min egen unika personlighet – det är väldigt vanligt att kvinnor med Aspergers ägnar sig åt liknande intressen, och ofta just virkning.

Kanske det här är en av mina drivkrafter att få upptäcka mitt eget, verkliga jag, så som Gud skapade mig, istället för att i så hög grad som nu följa instruktionsboken för Aspergers hos kvinnor i hur jag fungerar?

Kanske det, kanske.

Fotnot: Vill du börja undersöka mer om Aspergers, så rekommenderar jag följande sidor och videor, varav några är på engelska (och länkarna handlar kanske mest om syndromet hos kvinnor i första hand, för att det är vad jag själv mest satt mig in i):

http://www.aspergerforum.se

https://urplay.se/program/209679-ur-samtiden-flickor-och-kvinnor-med-autism-flickor-med-autism-del-1 (Här finns flera föreläsningar om just det här ämnet)

https://modernpsykologi.se/2019/01/25/manga-kvinnor-kamouflerar-sin-autism/

Den här videon och just Tony Attwood lyfter många av skillnaderna mellan killar och tjejer med Aspergers, och går igenom hur det yttrar sig i kvinnor just. Läs gärna lite kommentarer till videon också, de är ofta tänkvärda och ger fler insikter (klicka på märket “Titta på YouTube” så öppnar sig videon på sin originalsida, och därunder hittar du några tusen kommentarer från andra tittare).