Anneli skriver

Det enda som är i vägen för önskelagen är motståndet mot kärlek och sanning

Det är för det mesta väldigt spännande för mig att både lägga mig för kvällen och vakna upp på morgonen, för i just de stunderna då vi är nära övergången mellan de två tillstånden så är vi också väldigt mottagliga för intryck från våra andesyskon, och så sent som imorse fick jag just en sådan hjälp att inse något jag grubblat på i många år.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag hela tiden, även under alla föregående år i mitt liv, lever i en – med svenska mått räknat – enormt påtaglig knapphet. Jag har de senaste månaderna och veckorna och dagarna sett hur attraktionslagen hållit undan mer och mer av det jag annars brukar kunna räkna med att ha i min vardag, så jag har inte haft råd ens med toapapper, mat eller hyra i dagsläget, och så har det varit i några veckor nu! Jag har turen (och oturen, ur det här perspektivet!) att ha några vänliga och hjälpsamma personer i min närhet som stuckit till mig en halv toarulle ibland eller bjudit på lite bananer, ris eller potatis t.ex., så jag har hållit mig flytande, men min egen “oattraktion” på allt från pengar till mat till olika möjligheter att hälsa på mina barn eller göra andra normala vardagslivssaker (som att köpa ett enda nytt klädesplagg, vilket fick bli ett par grå leggings för 59 kr på Lidl, som jag klippte av till mamelucker att ha under de två gamla klänningar jag har, eftersom mina vita från fjolåret hade slitits ut – ja, ni hör hur det låter!) har varit övertydlig och påtaglig på alla tänkbara vis den senaste tiden. Jag skrev om detta under ett inlägg med rubriken Experimentera mera för några månader sedan, om du vill läsa mer om vad jag valt att göra för att hitta och lösa alla mina bristkänslor.

Det var flera saker som lyste upp vägen för mig under dagarna som föregått den här insikten jag fick här imorse, och bland annat ett samtal med en äldre släkting där jag märkte att trots alla hennes förslag och råd och försök att hjälpa mig i min situation, så kände jag mest att jag blev besvärad, irriterad och slog ifrån mig hela den här räddningsinsatsen så artigt och snällt jag kunde. Det var ett telefonsamtal, och när vi lagt på så kände jag att jag inte alls uppskattade de här många förslagen på hur jag kan lösa min ekonomi. Jag upplevde att det fanns en väldig irritation och otålighet i mig, en frustration och en ilska därunder, över hur så många vuxna under min uppväxt aldrig såg mig i ögonen på allvar och frågade vad jag kände om olika saker, utan bara talade om en massa saker för mig, och så fick jag tas med det bäst jag ville och kunde.

Den sortens bemötande under en hel uppväxt gjorde alla möjliga saker med mitt inre känsloliv och hur jag såg på mig själv, livet, Gud och andra människor. Mycket bitterhet, känslor av oviktighet och betydelselöshet, meningslöshet, hopplöshet och frustration har legat under ytan på mig och under min fasad genom åren, och jag har i min ilska (och i botten sorg) sedan barnsben valt att ha ett stort motstånd mot att ta emot sådant som gör mig glad!

Jag har liksom velat vifta med en stor röd duk framför ögonen på alla de vuxna jag hade runt mig som barn, så att de ska förstå att jag inte förstått ett dugg av vad det innebär att leva ett liv som är bra för mig, klara mig själv och vara mig själv. Jag har velat tvinga fram deras omtanke och deras val att till slut se mig in i ögonen på allvar och fråga vad jag känner om olika saker.

Ett barns trotsiga, tårögda aktivistförsök. “Jag vägrar tro på att jag är så här oviktig för er, så jag tänker aldrig ge mig – ni SKA öppna ögonen och se hur jag mår!”

Jag tror att många med alkohol- och drogproblem finner ett liknande barn inom sig, där man känner att livet för länge sedan överväldigat en och lämnat en i bitar utan att man har någon egen kraft att sätta ihop sig själv igen, och där man bara längtar efter att någon ska komma och rädda en och ta upp en i sin famn och säga att “Allt är bra nu, jag är här, du är älskad precis som du är och nu ska vi göra allt vi kan för att ge dig ett lyckligt liv, och jag lovar dig att vi inte slutar förrän vi nått fram och du är riktigt glad i djupet av ditt hjärta.”

Med andra ord har jag i hela mitt liv vägrat låta önskelagen göra sin grej och ge mig allt det där som jag – i andra delar av mig själv som läkt för länge sedan – med stor glädje längtar efter och fantiserar om att få ha, göra, vara och uppleva. Det är massor som står på kö på önskelagens leveranslista, och jag har hela tiden vägrat öppna dörren och ta emot allting!

Precis som jag slog ifrån mig hjälpen från min äldre släkting häromdagen, för att jag kände den här bittra ilskan djupt inom mig och inte klarade av att få en massa bekymrade råd och förslag när jag inte ens får frågan om hur jag själv känner, tänker kring och upplever min situation.

Det fascinerande är att jag ofta berört hela den här saken intellektuellt, både här i mina blogginlägg och när jag pratat med andra om Guds lagar, våra känsloskador och föreställningar, och i många andra delar av mig själv så har jag rentav läkt mina gamla sår och kommit bort från den inställningen. Men jag hade helt uppenbart kvar mitt trotsiga “hakan-i-vädret”-uppror, som numera nästan blivit nästintill en hungerstrejk att döma av min situation, och jag vaknade slutligen imorse med insikten om vad som fattats inom mig i alla år.

Jag har inte velat tillåta den verkliga kärleken in i mitt liv, in i mitt hjärta, in i hela mig. Jag har velat hålla kvar ilskan, sorgerna och besvikelsen, och jag har velat använda de känslorna som medel för att få det jag ville ha längst därinne – kärleken från min omgivning, från de vuxna jag hade omkring mig i min barndom. Jag vägrade ta emot något överflöd av pengar eller materiella fördelar, jag vägrade vilja lösa min situation från grunden, för jag ville ha kvar min “strategi” för att till slut vinna hela den här kampen och gå segrande ur den med kärleksvinsten på min sida, triumferande och nöjd.

Men lägg märke till att jag skrev “tillåta den verkliga kärleken in i mitt liv”. Det jag har försökt få i mitt fastlåsta inre läge sedan barndomen har inte varit kärlek. Det har varit min förhoppning om att det ska komma en verklig kärlek någon gång, men det jag försökt “tvinga till mig” genom min ansträngning inombords att hålla mig fattig, pank och “stackars”, har inte haft med någon kärlek att göra – för då hade jag aldrig behövt försöka få den från första början, den hade kommit till mig av sin egen vilja.

Personerna runt mig var, som så många miljarder andra vuxna människor på Jorden, väldigt skadade och omedvetna om vad verklig kärlek är. De levde på utifrån sina egna skador, försökte handskas med vardagen och sina omständigheter, gjorde vad de kunde utifrån vad som var möjligt att göra i den ovillighet de hade att titta på sina egna, inre smärtor, och orsakade i allt detta rejäla skador även i mig på vägen. Det fanns ingen kärlek att få av dem, för de hade inte den verkliga kärlekskänslan inom sig, kort sagt. Inte ens till sig själva.

Och insikten var tydlig – jag får allt jag önskar mig som jag inte har något motstånd mot (det är därför vi ofta alltid lyckas få tag på det vi har ett beroende av eller inte ser på som helt avgörande för att vi ska må bra, men inte får sådant vi längtar efter men inte tror att vi är värda, till exempel! Jag har definitivt fått ett gäng väldigt specifika saker jag önskat mig ibland genom åren, men det har alltid varit sådant jag inombords tillåtit, sådant som “slunkit under motståndsradarn”, så att säga – det har alltså inte sagt emot min inre lilla aktivistflickas gränsdragningar).

Om jag inte får det jag längtar efter, så finns det ett motstånd inom mig mot att ta emot det.

Så jag vet vad jag kommer ägna min dag åt idag.

Vilket motstånd har du inom dig mot att få det du längtar efter? Och längtar du efter verklig kärlek, eller försöker du få någons “kärlek”?