Anneli skriver

Det har aldrig handlat om våld, livet

Sent ska syndaren vakna och insikterna trilla ner i skallen från ovan.

Men rätt vad det är så sitter man där med en ny klokhet upphittad mellan öronen.

Visste du att livet aldrig var menat att innehålla våld? Jag hade gärna velat påstå att jag alltid vetat det, men då kan man ju undra varför jag definitivt inte betett mig därefter.

Vi är inte skapta (jo, vi är skapta, men häng med nu!) till att göra illa annat liv på minsta lilla vis.

Flera saker talar för detta.
Vi har ett samvete (den lilla, lilla känslan du får av att ha gjort något fel när du ljuger, blir arg på någon eller nyper lillsyrran i benet när hon målar).
Vi gör i vårt hyfsat oskadade skick den där rysningsgrejen när någon skadar sig, djur eller människa.
Vi dreglar inte när vi ser döda djur, däremot när vi ser ett helt fat med färgglada, väldoftande, saftiga och söta frukter.
Vi tycker om vackra, naturliga, friska och fridfulla omgivningar, ljud och saker, sådant som får majoriteten av oss att dra in ett djupt andetag, slappna av och trivas väldigt bra.
När vi älskar någon så brukar vi vilja att den andre ska må så bra som möjligt.
Vi firar saker och människor.
Vi blir spontant glada av barnskratt, djurungar som busar och dansig musik.

Hela naturen kryllar av harmoniska mattesekvenser och mönster, vackra färger, en enorm mångfald och ett samspel som är så komplext att serien Dark framstår som en huvudfoting i jämförelse.

Våld är som en illa filad nagel mot svarta tavlan i allt detta. Det är nästan som att … någon har undanhållit något kärleksfullt från någon, av någon orsak, och personen som upplevde hur den naturliga kärleken försvann reagerade med en mindre chock. Något som var i det närmaste antiliv kom in i den personens liv med den upplevelsen. Antiliv. Skrämmande. Otäckt. Vart tog det trygga, kärleksfulla, vackra, fridfulla, generösa, vänliga, nyfikna och mjuka vägen? Och vad byttes det ut emot? Kan vi verkligen handskas särskilt bra med sådana upplevelser, utan tidigare erfarenheter eller livskunskap? Troligen inte. Våldet hittade oss, i den form det kom till just mig eller dig, och det skapade ett stycke antliv i vårt innersta. Kanske väldigt många stycken.

Eller, inte riktigt i det innersta. Precis, precis utanför vårt innersta, där hamnade det.

Och vi behöver skölja rent, skölja bort, reagera, få ur oss skiten, smärtan, såret, låta allt värka färdigt och rinna bort med tårarna till slut. Vi är inte gjorda för våld.