Anneli skriver

Det svåra är att lämna ofullkomligheten bakom sig

(Ett helt Divine Truth-orienterat inlägg som gör sig bäst i ljuset av de förhandskunskaperna.)

Det enda som gör ont här i världen är att vara i och tro på osanningarna och att lämna dem bakom sig.

Ser vi att Gud har skapat en perfekt värld, med perfekt lycka, med perfekt kärlek till alla, med alla möjligheter i världen att vara friska, glada, nyfikna och lära oss saker i en evighet – vad sjutton sysslar vi då med här på Jorden?

Vi håller fast vid det stora sällskapet av andra som vill vara kvar i sina fel, vi håller fast vid möjligheterna att skjuta upp upplevandet av de smärtor vi samlat på oss och som andra skickat in i våra själshalvor till en annan stund, en stund som ligger några eoner bort, helst.

Gud har gett oss en helt lätt och enkel väg att gå, egentligen. Vi har surat till alla tänkbara infarter till den vägen med en massa vassa klippblock, taggtråd, tjock jäkla lera och hala isplättar om vartannat. När det kunde vara så lätt istället. Det kunde vara så lätt.

När jag om och om igen möter en osanning inom mig, något jag är vred över eller dömer eller känner är orättvist mot mig eller tydligt ser andras hårt fasthållna fasader och kastar upp armarna i luften av frustration – då vet jag att inte är det Guds väg jag går på – det är den där vägen bredvid, fullplottrad av allt vi människor slängt upp på den.

Den vägen är supersvår att försöka ha ett bra liv på, att försöka vara sitt bästa jag på, att försöka komma någon vart i sin utveckling på, att hitta en massa glädjeämnen och glada dagar på. Den stinker, är överjävlig och är bara ett stort problem. Det enda sättet att komma ifrån den, när vi väl hamnat på den och fått syn på den där rena, enkla, lätta vägen en bit bort, är att välja, välja och välja igen att ta sig till den enkla vägen.

Sorger, rädslor, sorger, rädslor, ilska, sorger, rädslor, skam, förakt, hat, sorger, rädslor, skräck…. gör dig av med ett känslomässigt hinder i taget, sluta gå på den där långa infarten där de här instängda känslorna bara återuppspelas om och om igen för att du vägrar släppa ut dem, den kommer aldrig ta slut om du inte tar och gör något med hindren du ser mellan dig och Guds väg. Du kommer bara gå i cirklar, vilja hålla dig kvar i det du känner till så väl, bland alla andra du har sällskap av, de som gör samma som de alltid gjort, som fastnat i sina egna gamla tanke- och känslospår och attityder, de som vägrar titta upp mot den enkla, underbara, kärleksfulla, glada, roliga vägen där framme.

När du väljer Guds väg och väljer att ta dig till den och gå den, så behöver du ta dig igenom dina inre hinder, de du ofta så starkt beroende håller fast vid, värnar om, delar med dig av, försöker få andra att göra dig sällskap i, försöker utveckla i fruktlösa försök att röra dig framåt för att lura dig själv att du inte alls bara går i sidled, vilket du förstås gör så länge du inte släpper och tar itu med hindren inom dig.

Gud gjorde aldrig vägen mellan oss och Gud till något jobbigt, svårt, besvärligt, tungt, plågsamt eller obegripligt. Vi har bit för bit krånglat till det så anåda bara att den vägen i princip är utom synhåll, och inte känns som något för en vanlig människa. Vägen till Gud ser väl ut som alla de vägar vi redan går på? Bara med lite mer fokus på att vara en vänligare person och tänka mer på Gud, och kanske följa någon tro eller religion eller andlig inriktning noga. Att livet på alla sina olika områden känns som en sammansmältning av ett skevt hamsterhjul och ett svart hål får man väl kavla upp ärmarna och ta itu med bara? Så’nt är livet, lite prövningar, lite saker att törna i och växa sig stark emot, påfrestningar där vi får visa oss värdiga vad det nu kan vara vi vill vara värdiga inför eller att få.

Nä. Inte ens en liten knäskrapning har Gud planerat in på vägen till Gud från var och en av oss. Det är vi som gjort det, ordnat så att den dyker upp i vårt liv. Skrapade knän, skuldsättning, trafikföroreningar, djurätning, sjukdomar, död och olycka – vi, vi, vi, vi, vi, vi och vi. Vi har använt vår skapande potential till åt helskotta dåliga livsupplevelser och livsomständigheter och livsförutsättningar.

Det duger inte att fortsätta med det, om vi vill ha en fantastisk värld full av frihet, friskhet, livsglädje, överflöd, enorm skönhet och massor av kärleksfullhet och vänlighet och omtanke och samarbete och kreativa lösningar på allehanda önskningar och behov.

Det enda som kommer ge oss detta, är att varenda liten Svensson, Persson och Adam och Eva tar sitt eget beslut att komma dit, i sitt eget liv, i sin egen vardag, genom sina egna känslor, genom varenda val i allt från relationer till kontakten med Gud, väljer att ta sig till den vägen.

Ärligt talat – vägen vi redan går på hade också kunnat vara en sommarbris i jämförelse med vad vi lever med nu. Det är fortfarande vi som bökat till det och byggt en massa hinder åt oss själva och varandra. Vägen till Gud är alltid ett val för var och en av oss, medan vägen vi redan befinner oss på helt enkelt bara är tänkt att vara en enormt kärleksfull och lycklig upplevelse, där folk inte behöver välja att ha någon kontakt med Gud om de inte vill. Den möjligheten är en liten biprodukt, välplanerad men fortfarande biprodukt, av att vi fått varsin egen, fri vilja av Gud – vi får välja om vi vill närmare Gud eller om vi vill vara lyckliga utan Gud. Båda vägarna finns där.

Kort sagt – känns inte vägen du går på fullständigt ljuvlig, lycklig och underbar, så är du inte helt i linje med vad Gud tänkte sig åt dig, och inte heller helt på banan när det gäller din potential som människa, och kanske inte heller särskilt samspelt med vad alla Guds lagar försöker hjälpa dig att uppleva i livet.

Svårigheten ligger mest i att sluta vilja ha det så svårt, att våga bli den som väljer Guds väg, eller att bara rensa upp ordentligt på vägen där vi befinner oss, genom att ta hinder efter hinder efter hinder efter hinder och avlägsna det, helt enkelt. “Enkelt” för att det enbart handlar om en känslomässig, själslig utveckling egentligen, och “helt enkelt” för att den fysiska världen runtom kommer svara på den själsliga utvecklingen – så även om det ser ut som att det är fullständig åskstorm med genomdränkta, kalla kläder och strömmen har gått och maten är slut, så kommer allt det rätta till sig när känslorna som orsakade hela den här situationen har försvunnit ur dig. Strömmen kommer starta, du får igång en mysig och trygg eld att torka dig och kläderna vid, åskan drar bort och solen dyker upp, och du hittar ett skåp som du inte sett förut fullt med mat – till och med din favoritmat!

Men de flesta av oss, tonåringar och vuxna, har odlat fram en slags morbid dragning efter att ha det lite jävligt och svårt med snäva marginaler och konstiga relationer och problem med hälsan – då är vi normala, har bekymmer som alla andra, tar oss an det med samma attityd som alla andra, slipper lämna flocken och gå en väg där vi fokuserar på något helt annat, på det där fantastiska vi ser där längre fram, det som lockat oss så länge men som vi stundtals helt glömt av att titta på – möjligheten att leva ett fullständigt problemfritt liv, fullt av enorma möjligheter att uppleva allt positivt vi kan tänka oss. Vi kan inte gärna vänta på att någon annan eller alla i vårt sällskap ska bry sig om sin väg dit. Det kan ta alla de där eonerna som vi själva känt för att skjuta upp upplevandet av våra känslomässiga skador och osanningar. Vi vet ju själva hur lite vi har velat gå den vägen hittills, så inte mycket hopp om att andra omkring oss ska vilja ta sig dit med så mycket större viljekraft än vi själva visat upp åt det hållet i vårt liv, eller hur?

Att vara normal är inte så bra i dagens värld. Att vara sig själv däremot, som Gud skapade oss till att vara, det är mer i linje med att leva i den där världen vi ser därborta på avstånd, den vi egentligen skulle vilja leva i, om vi inte vore så förvrängt förtjusta i att slippa ta oss dit.

Foto: Pixabay