Anneli skriver

Det var inte hopplösheten som var mitt problem, det var hoppfullheten…

Hur bakvänt det än kan låta när vi först hör det, så kan vi ibland ha lika stora problem med hoppfullhet som med hopplöshet.

För mig visade det sig vara sant, då jag senast idag knäckte igenom en av mina livslånga fasader med hjälp av någon som jag kallar för en “andlig kirurg”, Kristoffer heter han, och han bistår mig ibland när jag går igenom olika lager av motstånd och råa orsakskänslor, till exempel.

Lite bakgrund till själva läkeprocessen som skedde, och som jag beskriver strax därefter:

För någon vecka sedan så fick jag och min syster veta i en kanalisering med en läkare som heter Otto, att det fanns en kärna av fyra olika projiceringar som vi barn upplevde från våra föräldrar när vi växte upp, och som rentav hade sitt ursprung hos släktingar som levde för flera generationer sedan.

Den här kärnan har både min syster och jag arbetat känslomässigt runt omkring i flera år nu, och när vi väl satt och pratade med Otto så stod det så tydligt för mig att det fanns en stor röd tråd som band samman den här kärnan, och med Ottos hjälp kunde vi snart se på det med både strålkastare och förstoringsglas så mycket vi ville – där var vår fyrklöver av kärnprojiceringar, tydlig och klar och möjlig att ta itu med på ett konkret och strukturerat sätt, helt plötsligt.

Fyrklövern bestod av just fyra olika nedärvda projiceringar, två från mamma och två från pappa, där det fanns en vilja i våra föräldrars själshalvor att vi inte skulle överträffa dem på olika vis, utan vara underlägsna dem, så att de ska få känna sig bättre än vad de innerst inne känner att de är. En ganska vanlig upplevelse för många barn, och jag går inte in på närmare detaljer kring vad de här projiceringarna har varit i vårt fall, av hänsyn till många andra i familjen och släkten som ju naturligt nog också har dessa i sina själshalvor, tills de frigör sig från dem.

Något som Otto också betonade var hur svårt det är för många att ta sig till och ta till sig sanningen om att ens föräldrar verkligen kände på det här viset mot en, oavsett vad de visade upp för andra känslor och beteenden till vardags. Man vill liksom inte riktigt ge upp sina tankar på att föräldrarna vill en bättre än så.

Och idag kunde jag till slut, med Kristoffers hjälp, våga mig igenom just den fasaden, där jag ville behålla mitt hopp om att det ändå fanns någon välvilja kring mig i mina föräldrar som jag bara inte fått möjlighet att upptäcka ännu. Barnet i mig väntade ännu, om än tjurigt, på att det där hoppet skulle infrias.

Nu lät jag insikten istället komma, jag lät sanningen berättas för mig, och jag kände hur upplevelsen av att ens mamma och pappa vill att ens liv ska vara sämre än deras fick sjunka in, och jag tog till mig hela verkligheten i den sanningen, den känslomässiga sanningen. Jag accepterade till slut att det inte fanns någon anledning att ha något hopp om en försoning, en ursäkt, ett gottgörande, någon ångerfullhet, och framför allt inte ha något hopp om att det skulle förändra något, för faktum var att de ändå haft de här känslorna redan under många år mot mig, utan att för den skull själva vara helt medvetna om det på ytan.

Till min förvåning kände jag att jag plötsligt, efter att sanningen och konsekvenserna av hela fasaden jag gått runt med fått sjunka in känslomässigt, ändå tyckte om dem. Jag är en person som vill och även väljer att tycka om människor, kände jag. Misstron jag byggt upp inom mig mot “alla omkring mig”, där jag på något vis haft en misstro mot att folk i närheten enbart vill väl, var en slags bieffekt av den här förnekade vissheten inom mig av att mina egna föräldrar definitivt inte ville mig väl, utan de ville sig själva väl på min egen bekostnad. Och nu kände jag att den misstron fick sin förklaring, och jag insåg att det var bra, för jag kände hur jag blev fri att tycka om alla och känna varma känslor för dem, älska dem så gott jag kunde, istället för att hysa den där misstanken och misstron mot alla i någon del av mig, för att jag misstänkte att “något är säkert inte som det ska här, de har någon självisk baktanke, det har typ alla”.

Så för mig var det i det här fallet inte det jag trodde att det var, nämligen min envisa, aldrig sinande hopplöshetskänsla, som var problemet, utan snarare min envisa, aldrig sinande hoppfullhetskänsla.

Och att ge upp det hoppet var definitivt enormt välgörande och väldigt ögonöppnande och rejält befriande.

Förändringen inom mig var ganska uppenbar efteråt, när jag pratade vidare med Kristoffer om hela upplevelsen och även passade på att fråga saker för att hjälpa den här tidigare låsta delen av mig själv att komma “up to speed” med mitt nuvarande liv och allt som skett sedan den delen av mig liksom frystes på plats i den här skadade känslan. Nu kan jag känna att det inte finns någon osynlig spärr eller barriär omkring mig, eller som jag såg det symboliskt när jag kände igenom det hela – jag satt som på en väntbänk, med ett lås framför mig, och hoppades att mina föräldrar skulle komma med nyckeln och låsa upp min egen förmåga att ha ett bra liv. Symboliken var att låset var deras önskan om att jag inte skulle klara mig så bra själv, och jag vågade inte gå för långt därifrån, för jag kände hur det stämde – jag levde i min känslomässiga tro på och illusion om det här inombords, och därför var det också det som attraktionslagen hela tiden återskapade åt mig, för att jag skulle upptäcka just den här felaktiga uppfattningen och tron.

Så det som känns som en stor skillnad i mig nu, är att jag blir glad vid tanken på att välja och fatta beslut om mitt eget liv, där jag tidigare kände ett stort motstånd, en stark bristkänsla och ett slags “ve mig, o ve!” som alltid fanns med som en klagokör bestående av bara min egen ensamma, tärda röst. Ingenting skulle fungera ändå, ingen idé att försöka, jag provade inte ens att gå särskilt långt ifrån det där låset, utan behöll hoppet ända tills jag idag släppte taget om det och tog till mig verkligheten i hela känsloläget istället.

På köpet fick jag en insikt om att jag har haft bokutgivningen med mig ända sedan barnsben, och att det är det som är kärnan i det jag gör, rent fysiskt här i världen – att förmedla massor av öppnande, inspirerande och sanna ord om livet, Gud, själarna, andevärlden, vår potential, våra själsfränderelationer – allt det underbara som Gud har skapat åt oss, och vi nu har fullt upp med att upptäcka och utforska och uppleva!

Så ibland är det vettigaste vi kan göra att sluta hålla fast vid vårt inre barns hopp om räddning, förändring, kärlek eller uppmärksamhet eller rättvisa eller försoning eller förståelse eller någon annan längtan efter någon annans känslor för oss. Därför att när vi äntligen vågar acceptera verkligheten där personen eller personerna i fråga som vi längtar efter ska bemöta oss bättre och annorlunda än tidigare faktiskt bara är som de är, och vi klarar av att sörja det faktumet, så kommer vi få ett inre lugn och en ny klarhet över vår egen identitet och personlighet och plats i livet.

Och det kan vara något som vi inte upplevt under alla våra år på Jorden, inte ens i magen, att vi är oss själva, istället för små barn som längtar efter någon form av kärlek och bekräftelse på den kärleken från andra personer runt omkring oss, och försöker leva därefter dag ut och dag in.

En skål i färskpressad fruktjuice för oss själva, och för att släppa alla våra fasader!