Anneli skriver

Din kärlek till Gud

För mig har det varit till stor hjälp – ibland när jag känt att jag har svårt att önska ta emot kärlek från Gud – att känna min egen kärlek till Gud istället.

När vi vuxit upp i en omgivning där folk omkring oss inte haft särskilt mycket kärlek att ge oss, för att de själva aldrig lärt sig om det från sin omgivning under barndomen till exempel, så kan det vara lite av en krokig väg att sätta sig och be att få känna Guds kärlek till en själv. Det tar emot av så många orsaker, och känns bakvänt och långsökt och obekvämt, för att vi har så många lager skyddsmekanismer inom oss där vi ju vill slippa känna omgivningens känslor för oss (eller kanske snarare emot oss).

Det är därför det känns så mycket lättare för mig ibland då att istället känna efter hur min egen kärlek till Gud känns och ser ut, och känna den till Gud. Det fina är att det är ungefär detsamma som att öppna sig för att ta emot kärleken från Gud i samma stund. Lite som att gå fram till någon och säga hej och ge dem en kram och fråga hur de har det – då blir det automatiskt en inbjudan till den vi hälsar på att svara på vårt initiativ och krama tillbaka och engagera sig i samtalet med oss, och ge av sina känslor och tankar och sin personlighet till oss.

Så även om jag kan ha svårt att be om att få ta emot kärleken som Gud känner till mig, av så många orsaker som fortfarande är oläkta inom mig, så blir det som en “bypass”, en förbikoppling, att istället ge Gud av min kärlek.

Det i sig väcker också upp känsor som behöver läka, och även de känslorna som gör att det känns lite konstigt och ovant att ta emot Guds kärlek kommer fram och upp till ytan i det läget. Allt som fortfarande är i vägen för kärleken som både Gud och jag känner för varandra kommer upp. Och på det viset är det inte som att “smita undan” att öppna sig för att ta emot kärleken från Gud, utan snarare använder jag en väg som redan är mer öppen i mig för att på så vis upptäcka de hinder jag har för att göra det, och samtidigt få en kärleksrespons från Gud som i sin tur visar mig vad det är som sitter i vägen för mer av den sorten, fast där Gud ger kärlek innan jag gör det.

Det här med att ta emot kärlek från Gud och hur vi känner kring det och agerar kring den möjligheten, visar oss hur vi känner kring den kärlek eller brist på kärlek som vi själva upplevde att vi fick från de vuxna omkring oss när vi var små. Våra försvarsmekanismer i vardagen, de vi tränat upp för att försöka slippa känna för mycket av smärtan vi upplevde som barn, de tillämpar vi mot Gud också, som om Gud vore lika kärlekslös och jobbig som de vuxna vi omgavs av en gång i tiden. Vi skyddar oss mot Gud, i en massa känslomässiga uppfattningar om att “alla föräldrar är kärlekslösa på det här eller det där viset, även Gud”.

Det är lite som ett Stockholmssyndrom, där vi svär vår lojalitet till och förlitar oss på det som kidnappat oss och håller oss ofria, istället för att acceptera vad som är vad inom oss. Det är vissa personer som behandlat oss illa, vi kan ha ärvt en del smärta och missuppfattningar i själen från våra biologiska föräldrar, vi kan ha lärt oss en del felaktiga saker som barn – men att gå runt och fortsätta behålla hela det här paketet tills vi dör är som att säga att: “Eftersom jag lärt mig det här i början av mitt liv, så kan det inte vara på något annat sätt, och är jag inte helt glad och lycklig nu, så beror det bara på att jag inte trycker undan det tillräckligt bra och distraherar mig tillräckligt mycket och fokuserar ordentligt på något annat som jag gillar istället”.

Att sätta likhetstecken mellan Gud och våra föräldrar i fråga om inställningen de har till oss och livet och världen, är som att födas, börja tänka själv, dra just den slutsatsen och därefter gå till en plats på kyrkogården, välja ut vart vårt grav ska grävas, och säga: “Mitt liv är redan avgjort, så här kommer det vara, så som jag lärt mig att det är, och ingenting ska få ändra på hur jag ser på det, och mitt liv kommer att sluta på samma plats som där jag är idag”. Med andra ord har man redan stängt av sin egen utveckling, sin egen nyfikenhet, sin egen öppenhet, sitt eget ifrågasättande av det vi upplevt och människorna som gav oss de upplevelserna, och därigenom dömt en del av oss själva till att vara döda tills resten av oss också dör (den fysiska kroppen, vill säga).

Så att börja utforska sin egen kärlek till Gud kan vara enormt välgörande och befriande och öppnande för vår egen utveckling i kärlek. Det kan väcka ilska, hat, avsky, förakt, skam, vanmaktskänslor och massor av andra jättejobbiga känslor som vi ibland kan vägra att ta i, kanske under flera dagar eller veckor (eller år, för all del, om vi verkligen inte vill vara ödmjuka och uppleva hur vår syn på något förändras). Men när vi väl gör det så får vi mer och mer kapacitet att älska, både oss själva och andra också på köpet. Vår andra hälft är ju bokstavligen den andra halvan av vår egen själ, av oss själva, och ökar vi kärleken till oss själva genom att vi kan älska Gud mer och mer, och därigenom även tar emot en hel del kärlek från Gud, så kommer kärleken också samtidigt att växa till vår själsfrände, den andra delen av vår själ. Andra människor kommer också bli lättare och lättare att älska, hur de än är, därför att om vi lyckas ta oss igenom alla de där nyss nämnda känslorna mot Gud, som avsky, ilska och så vidare, och på så vis älska Gud trots att vi känt på det viset tidigare mot Gud, då kommer vi ju utan vidare också kunna älska människorna omkring oss mycket mer.

Mind you – det kommer inte vara möjligt att ha ett beroende i det hela där vi vill ha kontroll över kontakten med Gud, på så vis att vi gladeligen öser vår kärlek över Gud, men samtidigt vägrar att känna vad Gud känner tillbaka till oss. Det är mer som en ilsken, rädd och kontrollerande vilja där vi inte vill ha en relation med Gud, utan istället bara ser en möjlighet att få utlopp för ett beroende att själva känna att “vi är minsann goda människor vi, som älskar och älskar och älskar, och även om vi inte blir älskade tillbaka så kan vi åtminstone känna oss stolta över att vi älskar trots att ingen annan gör det”, lite som en slags vilja att leva i sitt beroende av att “jag behöver inte känna smärtan i att inte ha blivit älskad en gång i tiden, utan jag kan komma runt det genom att känna hur full av kärlek jag är till andra istället, för då får jag ändå uppleva kärleken, även om “ingen annan” tänker älska mig”. Är vi ödmjuka i vår kärlek till Gud, så märker vi att vi har svårt att ta emot kärleken som kommer till oss från Gud, och då låter vi den smärtan komma upp och lämna oss genom alla de tårar, darrande rädslor och arga, knutna nävar mot soffdynor som behövs under tiden. Efteråt har vi mer plats inom oss att känna det här kärleksflödet mellan oss och Gud, och därigenom automatiskt mellan oss och andra människor, i den mån andra älskar oss på ett rent sätt.

Så även om Vägen med Guds kärlek, som den ofta kallas i Divine Truth-läran, många gånger fokuserar på att vi behöver ta emot kärleken från Gud in i vår själshalva för att växa i vår själ i kärlek, så finns det lika stor anledning, känner jag, att fokusera på den kärlek vi själva känner för Gud. Det är också en kraftfull öppning till att uppleva och känna mer kärlek, även från Gud och till andra människor.