Anneli skriver

Efter snart 7 år börjar det lossna

I oktober 2014, upptäckte jag en video där mitt liv förändrades för alltid, i grunden och på djupet och på alla bredder.

Sedan dess har jag börjat läka inombords, tack vare att jag där äntligen började få och fortsatte få en logisk, sammanhängande, kärleksfull förklaring på hela grejen med oss människor och mycket annat i livet.

Den läkningen, resan jag påbörjade då, har inneburit så mycket smärta – men ingen av den har varit ny, utan snarare har all den smärtan redan funnits i mig sedan många år tillbaka, och nu fick den äntligen börja komma ut.

I början var jag så optimistisk, kanske de första 2-3 åren, att det här skulle jag snart ha jobbat mig igenom, jag var ju en hyfsat vanlig och välmenande människa som inte haft en alltför plågsam uppväxt. Nu, snart 7 år sedan jag började, så känner jag att “hej, jag tror det börjar lossna något nu, jag känner mig inte riktigt lika tung och insnurrad i alla mina egna smärtor längre”.

Med andra ord, jag inser numera att jag förmodligen har åtminstone ett 20-tal år kvar innan jag är “framme”, framme vid en punkt där jag i princip inte känner rädsla längre för något, där jag älskar allt liv mer än den mest kärleksfulla förälder vi kan föreställa oss, och förstår varje annan människas hela själsliv bara genom att känna efter en kort stund.

Jag kan se mycket tydligare nu var jag har många av mina fel, jag känner ganska omgående vad som händer mellan mig och andra människor, eller mellan andra människor i min närhet, utan att ha mina egna skador i vägen, det vill säga att jag kan ta in känslorna i situationen utan att själv bli upprörd, projicera ilska, känna mig förorättad och liknande saker i stunden. Jag känner mig snarare sorgsen direkt, om något jobbigt alls väcks, och så är det nästan alltid numera. Det var definitivt inte så fram till för kanske ett halvår sedan.

Jädrar vad jag reagerade upprört på saker fortfarande då emellanåt! Även om jag förstod att något triggats i mig och att jag behövde gå in i vad det var, så kände jag fortfarande en vilja att försvara min smärta och med “en väluppfostrad, mycket väl dold ilska” ta kontrollen över hur den andra personen pratade, gjorde eller kände. Jag behöll ofta en rätt så lugn yta och uppförde mig hyfsat, trots känslorna som väcktes, men det var ändå läge när jag blev själv igen efter situationerna att få ur mig några lager upprördhet och ilska innan den mer ursprungliga sorgen kom fram. Jag tror att det kan komma fler situationer framöver där jag gör likadant som alla de gångerna, men jag känner att det blivit väldigt sällsynt jämfört med förut. Efter 7 års idogt känslobearbetande, många, många insikter och djupdykningar ner i De Svarta Känslornas Dalar, vill säga. Någon som behöver en guide dit? Jag är ett begynnande proffs numera!

Det är enormt skönt att ha hela den här känslomässiga läkningen igång. Jag önskar att alla upptäckte detta och började prova det och allra helst fortsatte göra det tills allt inom oss alla var läkt. Men det är ju var och ens eget beslut, till syvende och sidst.

Här är videon som satte igång det hela för mig (snabbt åtföljd av runt 1 000 andra av deras videor, som jag slukade så fort jag fick tid att titta och lyssna på dem):