Anneli skriver

En väldigt maskulin själ

(För tydlighets skull vill jag förklara att mina blogginlägg oftast återspeglar den livssyn jag utvecklat med tiden sedan jag upptäckte och började testa Divine Truth-läran. Jag håller inte med om precis allt som sägs och skrivs där, men definitivt det mesta! Är du nyfiken och vill kolla upp vad det handlar om, så kan du gå till divinetruth.com eller divinetruth-svenska.se och kika runt på mängder av olika seminarier och annat.)

Så här känner jag att det är, och det här har vuxit sig starkare efter den känslomässiga kontakt jag haft med Gud vid några tillfällen genom åren:

En väldigt maskulin själ delas upp i två män, och en väldigt feminin själ delas upp i två kvinnor. De båda männen har också lite feminint inom sig, och ofta olika mycket sinsemellan – och motsvarande för kvinnor. En själ med ungefär lika delar maskulint som feminint blir oftare en man och en kvinna.

Poängen är – Gud har skapat mängder av olika varianter i våra själar med olika nivåer av de maskulina och feminina kvaliteterna. Det spelar absolut ingen roll vilka kön två personer i ett själspar har – de är gjorda för varandra av Gud, som ett av Guds alla favoritbarn, och deras kärlek är lika helig och rätt som alla andra själspars.

Det maskulina är helt enkelt struktur, och det feminina är helt enkelt skönhet, och de är mycket annat också. Båda är lika viktiga, lika betydelsefulla, lika stora delar av våra liv som människor. Vi behöver bådadera för att ha fullvärdiga liv och vara fullvärdiga själar.

Går vi tillbaka till hur vi nyfiket lärde oss om livet och betraktade människor omkring oss som barn (om vi inte traumatiserades eller stördes kraftigt i vår själsutveckling väldigt tidigt), så kan det vara lättare att se att Gud uttrycker sin kärlek och skaparglädje på ett sådant vis.

Med det sagt, så kan vi få riktigt kraftiga törnar av vår omgivning som barn – törnar som fullständigt vänder upp och ner på vår känslomässiga verklighet, och förblindar oss för vår verkliga natur och vårt jag så som Gud skapat oss till att vara. Vi kan bli livrädda för att vara oss själva!

Då kan ibland till exempel en homosexuell själshalva som växer upp i en starkt homofobisk miljö förtrycka sin egen natur i så hög grad att han eller hon framstår som – och känslomässigt vill framstå som – heterosexuell. Detsamma för heterosexuella, men då oftare i situationer där föräldrarna, en eller båda, har starka antipatiska känslor mot t.ex. kvinnor, eller flickor, och flickan som föds in i familjen i princip stöts bort själsmässigt av de starka känslorna. Det gör att barnets kropp blir mottaglig för att inhysa en eller flera pojkar med andekroppar istället, som nästan får ta flickans plats i familjen. Flickan växer upp och blir på grund av andepojkens eller andepojkarnas närvaro mer pojkaktig, och dras kanske med åren till och med till tjejer trots att hon själv i grunden är heterosexuell, om det råkar vara heterosexuella killar som “bor” i hennes kropp.

En del blir på grund av omgivningens starka projiceringar av känslor som skuld, skambeläggande, rädsla eller hat allmänt förvirrade över både sin egen könstillhörighet och sin sexuella natur, och det kan leda till önskningar om att byta kön, eller att uppleva sig som bisexuell (när vi skapas som ena halvan av en själ, så kan ju den andra halvan – som är vår perfekta partner för resten av våra odödliga liv – bara ha ett kön, inte två), eller att tro att man är homosexuell när man är heterosexuell eller tvärtom. Men Gud gör inget misstag (ärvda skador som leder till exempelvis deformationer är inte Guds val, det är snarare de biologiska föräldrarnas emotionella skador som ger en sådan effekt, vilket skulle ge ett väldigt intressant forskningsområde kring vilka känslomässiga mönster som ger vilken typ av fysisk skada) – har vi fått en pojkkropp vid födelsen så är vi en huvudsakligen maskulin liten själshalva, en kille med andra ord, och har vi fått en flickkropp vid födelsen så är vi huvudsakligen feminina i vår själshalva och därmed en liten tjej.

Det är enormt vanligt att barn föds in i väldigt förvrängda känslopaket från föräldrarna och omgivningen när det gäller just könstillhörighet och sexualitet. För att inte tala om de ofta totalt kärlekslösa bemötanden som barnen utsätts för av de som ska älska och hjälpa dem att upptäcka sina verkliga jag.

Och i sammanhanget känns det superviktigt att verkligen betona en sak – inget vi gör är något som Gud vill straffa. Gud vill hjälpa oss att läka allt som inte är kärlek inuti oss, och det kan vara mycket, och det kan ta sig många olika uttryck. Men homosexualitet i sig är definitivt ingen synd, (ordet synd används här i betydelsen att det skulle vara något kärlekslöst) – däremot är det kärlekslöst att döma människor för deras homosexualitet, eller för något annat heller för den delen. Och inte ens dömandet är något som Gud straffar (vilken kärleksfull förälder straffar sina barn för något? Är det inte snarare viktigare att visa barnen genom naturliga konsekvenser – inte straff – vad som är kärleksfullt och vad som inte är det?

För mig är det kärleksfullt och logiskt med den här livssynen, och just att älska alla människor så som Gud älskar oss, är något som jag personligen verkligen vill uppnå i mitt liv. Och för att vara extra tydlig, i ljuset av allt jag just beskrivit här – om någon dyker upp i mitt liv och känner att han eller hon är bisexuell, transsexuell eller vill byta kön eller har gjort det, så har jag bara en varm, vänlig kärlek att komma med. Jag vill inte skapa mer smärta åt vare sig mig själv eller andra genom att springa runt och tro mig om att vara så förmer att jag av någon missriktad anledning kan döma andra för deras val, livssyn eller inställningar. Jag kan se en människa för vad han eller hon är, så gott jag förmår, men det är bara just det – ett betraktande, ett observerande, en ögonblicksbild av en människas liv, som jag relaterar till min egen livssyn, och vi är alla hela tiden på väg i en utveckling och ett upptäckande.

Vad som än pågår i en människa så kan en verklig (icke-intrusiv!) kärlek till honom eller henne bara hjälpa till att öppna personens hjärta än mer för sin verklighet, hur personen i fråga än väljer att se på livet och sig själv både då och senare.

Sanningen må göra oss fria, men kärleken är det som får oss att vilja öppna oss för sanningen och vara fria.