Anneli skriver

Ett års känslobearbetanden

(Blogginlägget återspeglar i hög grad Divine Truth-lärans olika aspekter, och det kommer vara lättast att förstå mitt perspektiv om du känner till vad den handlar om).

Under snart ett par års tid har jag gjort lite korta anteckningar i en 5-årsdagbok, och har lyckats pricka in de flesta dagarna under den tiden. Jag har gått med tanken ett tag att dela med mig av vilka känslor jag arbetat med under den tiden, och tänkte ta itu med den sysslan nu i det här inlägget.

Poängen är att visa att vi – sannolikt de flesta av oss – går runt med många mörka, tunga och jättejobbiga känslor under ytan, och att det går att ta sig igenom dem bit för bit och uppleva tydliga förbättringar med tiden.

När en viss känsla har känts igenom och lämnat oss så har den gjort just det – lämnat oss, för gott. Är den kvar efteråt så har vi inte känt igenom den hela vägen ner i botten. Eller så har vi en snarlik känsla inom oss som också behöver släppas ut “med hull och hår”.

Det är med andra ord extremt ofarligt att bara känna ur sig känslor – så länge vi inte agerar på skadliga sätt medan vi gör det, vare sig mot oss själva eller andra. Och då menar jag känslor som känns totalt förödande, som att vi inte vill existera, som att vi önskar att alla i hela världen brann upp i någon slags evighetseld, som att vi vill karva ut vårt hjärta och smula sönder det till förkolnat damm, om och om igen (den sista påminner mycket om verklig ånger över det kärlekslösa vi gjort som skadat andra, kan jag förvarna om för de av er som inte gått in i den delen av er själ ännu…).

Så, hur bakvänt det än låter, så är den här mörka och avgrundsdjupa listan tänkt som uppmuntran på vägen!

Betänk gärna att jag gjort ytterst korta anteckningar om känslor som ofta tagit ett par timmar att arbeta sig igenom, med flera lager motstånd och starka dragningar efter att behålla mina beroenden och sådant som förekommit ovanpå själva grundkänslorna. Så det låter säkert kort och snärtigt mellan varven, men det ligger bra mycket arbete bakom prestationen, eller vad jag ska kalla det, att få skriva upp “känt igenom rädsla mot pappas ilska”, eller liknande.

Ofta har känslorna också föregåtts av massor av små hintar och teman i allt från vad andra är med om i min närhet, till vad sångtexter, filmer eller böcker handlar om just de dagarna. Och både före, under och efter de flesta känslorna så har jag varit medveten om mycket av den hjälp jag får från Gud och andevänner medan det pågår.

Jag känner mig måttligt utlämnande också, för jag känner att de flesta av oss har liknande erfarenheter av sina uppväxtmiljöer och föräldrar och vuxna som barn, så det jag har gått igenom och fortfarande går igenom känns snarare som en jättebra, generisk “mall” att titta på för de som inte riktigt börjat ge sig i kast med sitt inre ännu, och upptäckt en massa liknande saker inuti sig själva, även om det kan låta personligt nog på sina ställen med de upplevelser jag haft. Med andra ord – både jag och alla andra jag känner har också gjort illa andra på olika sätt, så jag känner inte att just de vuxna under min uppväxt är alldeles särskilt mörka, jämfört med så många andra av oss. Det satte bara sina spår i mig, och jag är den enda som kan känna igenom allting som hamnat i mig från den tiden.


2020

22 juni – rädsla & ilska som finns mellan män och kvinnor

25 juni – förvirring och andra känslor kring att gå från icke-fungerande föräldrar där jag behövt vara min egen “boss”, till ett fungerande system som Gud ordnat, och finna mig i att det finns något överordnat mig som faktiskt går att lita på, som fungerar. Tillit och rädsla.

30 juni – 2 större omgångar, om att inte kunna gå ut ur mitt rum som barn och ens hämta vatten utan att stöta på en person som jag inte ville möta, och jag kände igenom en ärvd känsla där en äldre familjemedlem genom sin ilska skrämde sitt barn till att stänga av sin ledsenhet, vilket ledde till känslan i barnet av att “nu har vi rätt att vara arga på de som är dumma”, vilket ärvts vidare ner till mig.

1 juli – kände igenom hur jag önskade att Gud skulle hjälpa mig att få bort ett par möss som letat sig in i min stuga, för att jag inte kunde hjälpa mig själv, och att Gud skulle fixa saker åt mig hela tiden.

3 juli – “släppte ut jättestarka känslor”, kring att vara “i stormens öga” hela tiden, med ett synbart lugn i stunden, men massor av starka vågor av känslor i min omgivning. Känslor av att ha “monsterföräldrar”.

10 juli – kände igenom känslor som kom ärvda från pappa i hans barndom när han fick operera hjärtat.

11 juli – fler hjärtkänslor, fast om hur mamma aldrig var där med mig och att jag låg och väntade som bebis.

12 juli – fler hjärtkänslor, om hur jag gick in i en total “surrender”, att jag inte funkar, att allt jag försökt för att ändra saker och ting varit arrogant.

13 juli – vaknade ur en mardröm om tortyr av en annan person som jag bevittnade, mycket skräckfokus just nu

14 juli – kände igenom hur jag antingen fick acceptera “ett gäng bjäbbande andetanter i nacken”, eller sakna deras skydd mot brutala övergrepp från män

7 augusti – kände igenom hur jag suttit i en bilbarnstol mot min vilja, oönskad både under resan och i affären (fick sitta kvar i bilen), & hur jag känt att jag haft som ett stort berg framför mig så fort jag vill göra något.

14 augusti – grät ur mig en enorm smärta över hur jag behandlat ett av mina barn under hans uppväxt vid olika tillfällen, och kände väldigt starkt att jag inte borde få ha det ett dugg bättre på något vis än vad barnen har det = självhat och självbestraffning.

21 augusti – kände igenom hur ensam jag kände mig under barndomen

24 augusti – känslor av sorg över hur jag alltid låg på minussidan i vissa personers ögon som barn.

26 augusti – hittade starka känslor av att vara fast i en persons negativa ström som barn, som “en fisk på en krok”

27 augusti – kände igenom ilskan, rädslan & sorgen över att de (vuxna i min omgivning) inte följde reglerna och kom undan med det, när de gjorde illa mig och sedan hade kul i sitt liv

29 augusti – känslor om min maktlöshet, vände mig till Gud

3 september – kände igenom orättvisekänslor, ett superstarkt missmod och “bottenkänslor”

6 september – vaknade med en mardröm, och kände igenom min egen vilja att vara ond och grym i flera timmar

24 september – känslotemat är att jag förväntas vara vuxen, mogen och klok och inte får vara lika rädd, sårad m.m. som andra utan helst ska hjälpa dem, annars blir de arga, har ett mönster av att vilja att det ska vara mer synd om mig än om andra

26 september – grät över hur jag inte kunde förändra något och att allt bara händer mig

28 september – grät över hur min vilja motarbetats så hårt i barndomen och hur otryggt det var att ens ha en vilja under uppväxten

6 okotober – kände hur jag som 7-åring stod bakom en känslomässig glasvägg och betraktade världen helt ensam, och bara fick de saker som ibland “flöt in bakom väggen med en bäck”, symboliskt sett

7 oktober – grät över hur jag bara var till besvär och kostade pengar och hur de bråkade för att jag kommit (när jag var väldigt liten)

29 oktober – kände igenom två känslor, varav en var rädsla för pappa när jag var 4 år

31 oktober – kände igenom maktlöshetskänslor igen

4 november – kände igenom saker från ett övergrepp i 4-årsåldern

10 november – känslor om hur ingen fysisk person kommer kunna visa mig hur livet funkar

11 november – kände igenom hjälplöshet och maktlöshet, och hur tre vuxna i min omgivning svek mig på kort tid när jag var i 3-4-årsåldern, och vände sig mot mig istället för till mig.

14 november – kände redan i magen hur jag var oönskad som just flicka, och hur min kvinnlighet blev föremål för avundsjuka, så jag höll mig undan i en vrå inombords, och där någonstans dök det upp tre andemän som liksom fick ta min plats istället

15 november – har haft en andeman med mig som ogillat det mesta med mig, och försökte styra vad jag gjorde (jag behövde hålla mig till “flickgrejer”, och jag grät över allt det förtrycket av min livsglädje

19 november – haft tre stora gråtdagar, om ensamhet, inte vilja vara nära våldsamma män

22 november – kom upp en barndomsilska och sorg över att ett syskon fick rött glitter av en vuxen när det var jag som ville ha det, att jag medvetet nekades det och fick se det gå till en “favorit” istället

24 november – fick en rädd upplevelse i morse, vaknade och upplevde att syret var nästan helt slut, och jag kastade mig för att öppna fönstret innan det var för sent. Kände hur rädd jag var att använda min vilja som barn och gå min egen väg.

25 november – vaknade ledsen och kände igenom hur rädd, orolig och osäker jag var kring min jätteoförutsägbara inkomst

26 november- kände hur jag lagt alla mina lärdomar från Gud, min andevän Angélika och andevärlden i en “koffert” inombords i arg frustration över att ingen lyssnade

1 december – kände hur jag inte vill vara tyken och taskig mot andra, gick igenom ånger, skam och sorgsenhet

2 december- kände igenom min brist på självkärlek

8 december – har känt många tunga känslor i några dagar, som att inget förändras och att jag är på ruta ett

10 december – kände igenom en arrogant ilska mot män, ett oförstående mot deras val att göra illa barn, som utvecklats till ett argt krav på att de ska gå ifrån sin valda vargnatur och bli bra “fårpappor” (alltså ofarliga och snälla)

11 december – många starka känslor, om min egen oförmåga att påverka, ändra saker i mitt liv, få saker att hända

12 december – väldigt jobbigt utsläpp av frustrerad smärta och sorg över de vuxnas vilja att göra illa mig som barn, trots att jag var just ett barn. Kontrasten mellan deras val och vad jag längtade efter kändes starkt plågsamt.

21 december – släppte fram stora känslor om mamma, efter en lite triggande händelse häromdagen

23 december – kände igenom en skräck över att ha “släppt lös mammas ilska”, från ett val jag gjorde nyligen

24 december – kände igenom fler mammakänslor

25 december – gick igenom känslor av att min syster och jag tagit på oss att “ge varandra Ipren där vi hänger på varsin köttkrok”, något som vi ärvt från tidigare generationer kvinnor

2021

1 januari – fick en känslomässig insikt om hur otrevlig och nedlåtande jag varit mot andra i hela mitt liv, tänkt att anfall eller beredskap att anfalla är bästa försvar, istället för att låta smärtan i mig själv över att vara ett offer för detsamma som barn svida färdigt.

2 januari – kände igenom fler känslor av mitt nedlåtande mot andra

3 januari – grät över varför jag känner att jag bara går i cirklar i mitt liv

6 januari – grät igenom hur jag jag litat mer på en vuxens livsbild än på Guds livsbild och på Gud, hur jag lät mig själv göra det

8 januari – kände igenom upprördhet och sorg över att inte ha något värde

9 januari – kände igenom fler känslor av att sakna värde för omgivningen, kände att det inte fanns något i mig att dela med någon,

11 januari – bearbetade till slut genom att gråta massor över hur jag som barn ville tvinga min andevän Angélika och de andra att “göra något” åt de vuxna som gjorde illa mig, varpå andevännerna backade undan, och jag kände mig totalt ensam på riktigt efter det.

12 januari – kände igenom massor av känslor

14 januari – kände igenom hur jag projicerat på Gud att vara en förälder som gör allt åt mig, att jag känt mig som en 3-åring som inte kan ta hand om mig själv

19 januari – kände igenom hur jag var ensam och inte ville längta efter en familj som barn, och hur jag inte hade igång mer än kanske 10 % av mina passioner i livet

20 januari – sörjde en koppling jag gjort mellan att ha “fina saker” (kunde vara en färggrann plåtburk) med att få kärlek, och hur jag upplevt att bådadera varit väldigt begränsade under min uppväxt

22 januari – grät både idag och igår, mycket om mamma och mina passioner

23 januari – jobbigare känslor nu, av att det inte finns några “magiska Gud-lösningar” utan bara hårt, fysiskt arbete, viljestyrka, disciplin, bit ihop, kämpa, var beslutsam. Känner mig så värdelös.

24 januari – kom till kärnan av en “lök” nu, känslan av att inte ha något värde.

25 januari – fick upp en känsla från tiden i livmodern, där jag sparkat mot magen och mamma hade riktat en rejäl dos ilska mot mig för det. Var rädd för att “göra fel” i livet på grund av den händelsen.

27 januari – bad om att få känna igenom varför jag hade ett förakt mot den fysiska världen, och det bottnade i att jag kände att jag inte klarade att älska de vuxna runt mig, att jag borde ha klarat det och att jag inte kunde vara kvar i skolan i andevärlden på grund av det.

30 januari – kände hur totalt upprörd jag var över att redan i magen överväldigas av hela tyngden från de ärvda känslorna, att inte ha fått välja, att börja mitt liv med ett stort “underskott”.

31 januari – kände igenom en rädslan från en händelse i 10-årsåldern då en okänd tjej kom fram och tryckte upp mig mot en hyreshusvägg, för att hon ville ha tag på min bästis.

1 februari – tog känslorna till Gud om att jag var superlack på att inget fungerar i mitt liv

2 februari – kände igenom hur jag som 4-5-åring var ilsken och sorgsen över att mamma och pappa svek mig, och ville ta min väska och gå därifrån

7 februari – gick igenom en rad känslor med oro över att en vuxen skulle bli arg eller ta livet av sig för att jag skrivit till henom, och fick hjälp att se hur det här var en del av min autismkälla, och att jag behövde välja att sluta ha jobbet att vara den personens stöd i livet.

9 februari – kände igenom en upplevelse som en tidigare generation haft, av att dennes förälder sett på sitt barn med hat i blicken

11 februari – gick igenom de två starkaste känsloomgångarna på länge, själshalvetriggningar

13 februari – kände igenom hur upprörd jag var som barn över att folk inte får ont när de gör illa någon, och att jag inte trodde att kärleken skulle vara särskilt stark/kraftfull då heller

15 februari – fick hjälp att se känslorna kring att aldrig ha kunnat nå fram till de vuxna, och skammen över att inte ha lyckats med det med min logik, och ilskan över allt det.

16 februari – vaknade med en tung och ledsen känsla över min brist på självkärlek.

17 februari – två känsloomgångar, varav en jättejobbig igår kväll över att jag skäms över att inte föstå något alls, och aldrig gör rätt, något som följt mig under alla år.

18 februari – grät oupphörligt i två timmar, över att jag inte ville vara i en barnsituation där ingen vill ha mig.

21 februari – kände igenom en del av ilskan och rädslan över hur opålitlig världen är, och hur lite Gud bryr sig om vår smärta som lever med den

1 mars – kände igenom saker mitt i natten, för att mössen tog sig för att tugga väldigt högljutt på träet inne i väggen varje gång jag skulle somna, det handlade om hur jag kände att mitt välmående är “bundet” till yttre faktorer

2 mars – offerkänslor där jag vill att andra ska vara ansvariga för hur jag mår, kände igenom mycket skam över hur jag projicerat på män att de ska ta hand om mig.

4 mars – fick hjälp (av andevänner) att känna igenom mer sorg & upprördhet över de icke-fungerande vuxna och hur jag inte ville släppa “repet” till deras skepp som bara irrade runt i cirklar

6 mars – kände igenom hur jag inte ville släppa ifrån mig tryggheten i att stanna kvar som barn inombords, och under det en ärvd känsla av att allt jag väljer bara blir fel och gör andra missnöjda.

7 mars – grät igenom fosterkänslor av att vara avvisad och ogillad från min första stund här på Jorden.

8 mars – går igenom något som känns som mina mörkaste, djupaste känslor i dagarna, mycket om att ha Gud som min “fixare” i livet

9 mars – fick hjälp och kände igenom saker kring min brist på handlingskraft och mitt trots mot att följa min egen vilja

10 mars – går igenom hur jag känner mig som ett passivt offer som inte ens försöker

11 mars – fick hjälp att gå in i hopplösheten jag kände över att någonsin bli älskad eller omhändertagen.

16 mars – fick hjälp att se hur jag som barn valt att vara fulare, mindre lyckad och mindre glad än de vuxna

18 mars – kände sorg över hur folk projicerar känslomässigt att de vill ha min hjälp med emotionella problem, men sedan blir arga och irriterade över råden jag ger och när jag berättar vad jag ser

19 mars – ett samtal triggar igång den allra djupaste sorgen inom mig, över hur jag inte bara får finnas för min egen skull utan ska göra andra nöjda med min existens

21 mars – grät över att vara den enda som brydde sig om att göra mitt liv bra under min barndom

22 mars – djup gråt över hur jag känt mig låst i att inte vilja säga sanningar till män för att inte göra illa dem, men då förvirrade jag dem istället.

26 mars – grät över min övervikt, som bottnar i känslor av att inte vilja visa mitt verkliga jag

27 mars – fick hjälp att upptäcka hur jag levt i en ständig tonårsrevolt där jag inte velat vara som mamma, och istället superfokuserat på alla problem och jobbiga känslor

28 mars – triggades in i en upprörd sorg över att bli ogillad och dömd som barn

1 april – kände igenom hur jag fick skydda mig mot mina egna föräldrar som barn, och att deras ilska berodde på mig, som det kändes

9 april – idag kände jag igenom en till “underdog”-känsla av att inte kunna, ha eller få något.

10 april – två känslor om att inte bli hörd och att min vilja inte räknas

15 april – en enorm känslogenomgång, där jag såg hur jag lät bli att ge barnen kärlek för att jag var rädd att inte de heller skulle se något värde i mig när de blev större, så jag aktade mig för att “förlora deras kärlek”. Ingen smärta är större än att inte ge kärlek till barn!

16 april – triggades till att känna en känsla av att aldrig kunna göra andra glada, utan att mina val göra andra arga och missnöjda hela tiden och att jag är så fel

17 april – grät över mitt känslomässiga rävspel där jag hållit mig fattig för att inte “förlora någon riktig kärlek”, liksom för att testa om folk älskar mig ändå.

24 april – kände igenom hur jag kände mig helt värdelös om jag inte ägde några fysiska värdesaker, som hus eller bil eller pengar m.m.

25 april – en livslång fasad brast, grät och grät och var upprörd, två omgångar kom det i. Har varit arg och försökt skydda mig mot de här känslorna i alla år.

28 april – kände igenom en gråträdsla över hur jag fått lära mig som 4-5-åring att det vi tänker på blir verkligt, vilket jag verkligen inte ville!

5 maj – kände med hjälp av min andevän Angélika igenom hur jag kände att jag föddes till ett känslomässigt sopberg, och hur jag kände att det inte spelade någon roll att jag under mina första år i livet önskade mig pengar för att komma hemifrån som barn, för min hund var kvar där och en vuxen slog henne ibland, så jag kunde ändå inte lämna henne där kände jag.

17 maj – kände igenom hur jag var så trött på att det alltid kom något dåligt med det goda, att som en flipperkula behöva slå sig för att få poäng, och hur jobbigt livet hela tiden känts på grund av den föreställningen

19 maj – frustration och smärta över att vara helt värdelös, som bottnar i att jag är kvinna från tidigare generationer

24 maj – kände igenom sorgen och ilskan över att inte vara inbjuden som barn till att vara mig själv, utan att jag blev ombedd att hålla mig i ett hörn av min verkliga personlighet istället

27 maj – det kom upp känslor av sorg över hur vuxna i min barndom “stängde dörren” när jag ville köpa böcker, som om de ville stänga ner mitt verkliga jag med ett “trams!”

29 maj – grät igenom frustration över hur jag kände att jag inte kunnat påverka mitt liv nästan alls, och över hur jag låtit så mycket tid gå i mitt liv utan att ens ha försökt på ett pålitligt, ansvarstagande och konsekvent sätt.


Ja, så där håller det på i mitt liv, år ut och år in. Ofta får jag massor av hjälp från andevänner och Gud så snart jag kommit igenom de värsta bitarna, men även före och under många känsloomgångar. Jag får lära mig sanningar om livet där jag tidigare trott på osanningar, och jag märker om och om igen hur känslorna jag gör motstånd mot att känna låser upp en plats inom mig varje gång jag känner igenom dem, och gör mig öppen för att se saker på ett nytt sätt, något som kändes skvatt omöjligt innan jag släppte ut känslan.

Jag är en helt annan människa idag än för de bortåt 7 år sedan som jag satte igång med hela den här processen i mitt liv. Jag är mjukare, vänligare, lugnare, roligare, snällare, gladare, har mycket mer förlitan till Gud och lagarna och kärleken och all kraft som finns i allt det, och mycket mindre ilska, besserwisser-fasoner och tjurigheter kvar inombords. Jag förändras, sakta men säkert, till en mycket, mycket bättre variant av mig själv än jag någonsin varit tidigare. Det är värt varenda stund av smärta, för de smärtorna kommer aldrig tillbaka!

Så, förhoppningsvis kan det här hjälpa en eller annan att känna en gnutta mer motivation att ge sig vidare eller ens in i sitt eget känsloberg av skador – som synes så kan det ibland gå åt lite motivation för att vilja känna att “Nej, men vilken känsla ska vi ta idag då – kanske skam, djupt förakt eller hjärtskärande sorg? Hm, svårt att välja, alla är så lockande!”

Om något så kanske min lilla lista kan försäkra dig om att det inte kommer ta slut på mörka känslor på länge för dig att känna igenom – och vem kan motstå en möjlighet att fylla sitt liv och sin tid med allt det? ^^,

Jag har också upplevt att de narcissistiska/självupphöjande tendenserna jag haft gott om tidigare i mitt liv faktiskt har lugnat ner sig och satt sig på bakhasorna och liksom gett upp lite inför min fjällkedja av tydliga tecken på att den här processen inte kommer ta “en kvart och en kafferast” att ta sig igenom, för att “jag är så härligt förträfflig och bäst i världen”, utan det är något som för de flesta, även mig *hakdropp*, är ett mångårigt, flerbottnat och lärdomsrikt projekt att ta sig an – den totala läkningen av den egna själshalvan, som ingen annan än man själv kan välja att genomgå och uppleva och ta sig igenom (även om vi kan få massor av hjälp med det). Och jag kan dessutom se väldigt tydligt hur just mina narcissism-känslor under yngre år dök upp inom mig som en stark motreaktion på alla de ovan nämnda känslorna av total värdelöshet, som jag ju till slut börjat bearbeta de här senaste åren av mitt liv. Ett präktigt skolboksexemplar, om man får säga det själv! ;o)