Anneli skriver

Experimentera mera – det snabba sättet att lära sig

[Edit: jag insåg att det ger ett merjobb till den som söker efter informationen att behöva mejla mig först, så nu finns det ett formulär, allra längst ner på sidan “Välkommen”, för den som vill använda det. För övrigt så instämmer jag med mig själv här nedanför) :o)

Nu finns det inte längre någon flik, sida eller information om hur man donerar till mig för allt material jag erbjuder på mina två hemsidor. Det är mitt personliga experiment, och jag räknar med stor framgång!

Syftet är att helt koppla loss det arbete jag gör från min ekonomi, och alltid känna att det jag gör är en ren gåva till er som besöker sidorna.

Jag har bett till Gud om hjälp för att helt separera de här två tankarna – och känslorna – från varandra i min själ, och känna att min ekonomi – liksom min hälsa eller mitt boende eller något annat i mitt liv – har sin egen attraktion.

Det har alltid känts konstigt och kymigt att erbjuda saker “donationsbaserat”, men jag har tänkt att det är rätt normalt att ha sådana reaktioner på att sluta helt med traditionella, betalda jobb, eller att över huvud taget lägga ner tusentals arbetstimmar på att erbjuda människor något som andra tar lika många tusentals kronor för att dela med sig av, så jag har ändå gjort det. Tills nu. Nu fann jag en slags impuls inom mig, som ett svar på min bön förut, att helt frikoppla de två delarna av mitt liv, vilket bara kunde ske på det här viset i praktiken.

Jag känner en befrielse och en glädje och en kärlek vid den här handlingen. Men jag känner mig också lite spritt språngande galen, förstås. Jag kan ju ha helt fel, helt enkelt.

Jesus och Maria har en tydlig sida för att ta emot donationer från folk. Och jag vill inte ha det. (Och då hade nog de flesta ute i världen börjat ifrågasätta min sinnesbalans redan vid de första tre orden i den meningen…).

Jag råkar dessutom samtidigt befinna mig i en situation där jag inte har något sparat, och inte har några pengar på väg in, och inga pengar på kontot.

Och, jag har precis lanserat något som ändå skulle kunna ge en del donationer som tack, nämligen gedigna kurser och utbildningar om Divine Truth-läran.

Men nejrå. Här ska det experimenteras.

Något som bidrog till att det här beslutet till slut var moget nog att hoppa fram och ropa “Tadaa!!” var ett blogginlägg som Maria Magdalena gjorde nyligen.

Det blev som att få ett jättestort förstoringsglas på känslan jag alltid fått när hundratals andra som erbjudit tjänster och varor antingen hållit fram en prislapp eller en donationsknapp i samband med det de erbjuder. Även om jag intellektuellt absolut kunde hålla med om att det är väl så folk får göra för att få in de pengar de behöver, så dök det alltid upp – och gör fortfarande – en liten, försynt men mycket stadig röst som menat att “Egentligen behövs inte allt det där, pengarna kommer från tusen olika håll ändå, med en själ utan skador.”

“Jahadu”, svarade jag till rösten (samvetet vi fått av Gud allihop, med andra ord), “där ser man, men nu ska jag lägga upp lite trevliga sidor på mina egna webbplatser där folk kan skänka pengar om de vill som tack för översättningar och annat – vi hörs!”

“Ja, det lär vi göra”, svarade samvetet.

Och det gjorde vi förstås. Och nu, efter några långa års brottningsmatcher, är vi äntligen överens, den lilla rösten och jag. Frid i huset.

Jag har fortfarande kvar en del känslor kring hela min situation och den stora gåtan kring hur min ekonomi ska lösa sig, men de tänker jag baske mig inte låta gå ut över mina många passioner som jag får utlopp för här på hemsidorna, och ännu mindre över er som tittar in hit och kanske hittar något ni uppskattar här och där. Det är två helt olika livsområden, och det är på tiden att agera så också.

Men, jag känner också att det är lite som att tappert avslöja att “eh, jag är vegan” när någon inte är det och har lagat till och tagit med något gott att äta med ägg i åt oss båda. Det är ärligt talat ett ganska träffsäkert sätt att väcka känslor av skuldmedvetenhet, skam, defensivitet och irritation hos sällskapet, många gånger. Och nu kommer jag och säger att jag är för god för att be om pengar, eller ens ha en skylt uppe som det står “Donationer” på.

Ja, vad ska man säga – man får väl passa på att leva innan man dör? Eller att även om samvetet är en beskedlig liten jäkel så är det extremt utmattande att utkämpa en utsiktslös strid i flera år mot det. Jag vill hellre sluta slåss, och sätta mig ner och lukta på blommorna. Och de doftar jättegott, kan jag meddela nu när jag väl gjort det.

Precis som att pengarna kan komma på många olika sätt in i mitt liv, för Gud är kreativ, kan man lugnt säga, så kan de också komma genom ekonomiska gåvor från personer som gillar det jag gör här på hemsidorna. Men då får det ske via en förfrågan per e-post, så skickar jag ut lite uppgifter man kan använda för det ändamålet. Och tackar så klart med värme, för pengar är kul, och kan användas till mycket bra här i världen. Men det är mer för att jag inte förstår varför jag inte skulle tacka ja till sådana gåvor. Jag tar ju emot andra gåvor hela dagarna, från Gud och livet och kärleken och naturen och andra människor som kommer med växter eller foton eller hemlagat.

Rädslorna för att inte lyckas få igång min ekonomi, och dessutom få igång den på riktigt för första gången i mitt liv, är stora, men blommorna och husfriden därinne i själen hjälper mig att ha tillit och tilltro och att våga…

foto: Pixabay