Anneli skriver

Guds kärleksfulla provokationer

Allas vår fullblodsöverängel Gud har sitt sätt att nypa oss i rumpan när vi drar benen efter oss i vår själsutveckling. Det kan ibland kännas för jävligt, och ibland som att det är något som fötts ur ogillande snarare än kärlek, men ånej – det är kärleksfullt!

Vi kan slå oss på tummen med hammaren, tappa hammaren på tårna, tappa bort hammaren, slå av hammarskaftet, låna ut och inte få tillbaka hammaren, inte ha någon hammare när vi behöver den eller slå in fel spik i en dyrbar list. Och vi känner oss rejält provocerade. Vi blir känslosamma på ett väldigt osentimentalt vis, så där som att vi vill slå till något med en hammare i irritation, frustration, ilska, vrede, raseri.

Där någonstans brukar Gud sedan tappa oss igen. Vi tar till någon av våra oändligt många “coping mechanisms”, eller så rasar vi bara på och svär på allt vi ser en stund, och sedan sansar vi oss och glömmer snart av det hela.

Så dumt. När vi nu hade ett gyllene tillfälle att ta vara på provokationen! Då får väl Gud försöka igen då!

Det kan tilläggas också att vi har ett motmedel att ta till när vi inte känner för att utvecklas i själen, och “inte vill ha några provokationer, men tack så hjärtligt för omtanken!” Det är som en slags sömntillstånd i själen, fast vi är vakna, där vi skapar oss ett väldigt inrutat, förutsägbart, stabilt och tryggt liv, där vi liksom går in i en slags utvecklingsdvala. Det blir som att räcka fingret åt Gud och säga: “Hit men inte längre, du! Nu bestämmer jag!”.

Fast det funkar bara till viss del, förstås. Vem kan bestämma över Gud, liksom?

Men vi kan så att säga bestämma oss själva för att aldrig någonsin kliva upp i någon enda karusell någonsin mer på tivolit, eller med andra ord – aldrig någonsin gå utanför vår bekvämlighetszon, och se till att staga upp gränserna kring den zonen med alla glutenfria kanelbullar och alla korsordstidningar vi har, för att liksom göra ett statement till alla runt omkring oss, inklusive Gud.

Vi kan välja att gå i vinteride, eller i träda, eller sova bort vårt liv om vi villl. Fritt fram. Gud tjuvnyper till emellanåt ändå, så ingen kommer undan svallvågorna av allt det vi så hårt försöker trycka tillbaka i vår själ i känsloväg, men du befinner dig åtminstone så gott du kan bakom en rejäl pir när det kommer vågor!

En närstående till mig brukade likna min feedback till henne om hennes känslomässiga tillstånd och mönster som att “gå in i en boxningsring och ta emot en massa slag”. Nu, efter att ha jobbat med sina känslor i ett par år efter det, så vill hon alltid väldigt gärna höra, välkomnar och till och med ber om att få samma feedback, för hon vill veta, och hon vill känna efter och hon vill läka och bli hel och glad och fri. Hon känner inte alls att det är ett problem, ett besvär, någon som vill göra illa henne, att det är av illvilja och jäkelskap som “någon” säger de sakerna till henne.

Så mina provokationer känns inte längre så farliga, utan är snarare önskvärda numera. På samma sätt kan vi ganska snart utvecklas till att älska Guds nypiga feedback till oss. Vi kan se på parkeringsbötern, håravfallet, slut på skrivarpapper i helt fel läge eller ett brutet lillfinger från ett snubbel under bergsklättringen som kärleksfull feedback – det bästa Gud kan ordna under omständigheterna, det vill säga med våra beroenden, våra fasader, vårt motstånd och vår oödmjukhet som förutsättningar.

Gud försöker inte skada oss, som om det vore ett sätt att “läxa upp oss” eller “få oss att fatta nån gång”, utan det är snarare som att dra för hårt i ett gummiband framför ansiktet och så går det av – det snärtar till så anåda och vi skriker! Var det Gud som gjorde det? Nej, inte direkt. Indirekt, ja, men inte direkt.

Så av Gud kan vi lära oss att snärta till andra indirekt, så att vi slipper få skulden . . . Nej, jag skojar bara, ganska rått också; lärdomen är snarare att det är vi själva som väljer att hålla gummibandet framför ansiktet, dra ut det så hårt vi kan, ända tills det av rena naturlagar brister, och sedan helt enkelt därmed får konsekvensen av alla de här valen tillsammans. Lite ödmjukhet hade hejdat det här händelseförloppet för länge sedan, och ingen hade behövt få ont!

Kan du se hur det vi uppfattar som provokationer, som intrång i vår bekvämlighetszon, bara är en lång rad kärleksbudskap? Uppfatta förresten aldrig, aldrig en annan människas vilja att skada dig som kärlek, men ta tecknen och händelserna i en sådan situation på allvar – Gud försöker lära dig om hur det gör ont med kärlekslöshet, och att det är mycket bättre att välja kärlek – även kärlek till dig själv!

Även när vi straffar och ger på oss själva som tokar, så försöker Gud hela tiden visa oss hur det mest gör ont och inte löser något. Självbestraffning är en slags frivillig tur i spöktunneln på nämnda tivoli, där vi hela tiden åker runt, runt och upplever samma bemötande från oss själva, och allt det bara för att slippa känna smärtan i hur någon annan straffat oss eller för att slippa känna andra smärtor som ligger lite längre ner under ytan i vår själ.

Så bli arg över nästa provokation livet kastar över dig, bli riktigt jäkla sunkigt asförbannad om du måste, men fortsätt sedan, stanna inte där – gå vidare och fråga varför du är så arg, så rosenrasande arg, och låt svaret komma. (Och ta inte ut din ilska på någon annan levande varelse, givetvis!)

Var någonstans envisas du med att spänna och spänna och spänna ett gummiband framför ansiktet, i hopp om att det aldrig kommer brista? Var någonstans i din vardag, i ditt liv, pressar du på åt ett håll som du vet inte kommer leda någonvart, hur mycket du än hoppas? Var någonstans i din tillvaro försöker du, anstränger du dig, kämpar, måste, sliter och envisas, fast du innerst inne vet att du egentligen bara försöker ro undan en riktig sliskig last som hänger med bak din eka, och som inte försvinner i fjärran hur mycket du än krånglar på med årorna? Det är känslor som du inte blir av med, annat än genom att känna dem. Eller genom att låta dem hänga med bak ekan i några hundra år medan du kämpar, det alternativet har du också, förstås. Det är utnötningsmetoden, eller erosionsmetoden – du kommer med tiden ha låtit vattnet ha gjort hela jobbet åt dig, medan du kämpat på och rott med all ballast därbak. Det som hängde där nöts ut, minskar, slits ner, används upp, eroderar till slut med tiden. Fritt val – antingen ett magplask ner i vattnet och tas med det du drar runt på, eller slita med en väldigt tungrodd eka i några hundra år medan lasten sakta vittrar bort av vattnets långsamverkande kraft, allt medan du får stå ut med allt från svidande pungkulor till problem med ryggen till dålig ekonomi till en jäkla otur med vilka arbetskamrater du får oavsett hur många arbetsplatser du kommer till och dessutom en granne som ständigt testar sina nya bashögtalare till bristningsgränsen när du tänkt sova. Men hey – du slipper åtminstone känna igenom några lager starka känslor som förmodligen är över på en dag!

Provocera betyder kort och gott påkalla, så se det som att Gud påkallar din uppmärksamhet på någon emotionell skada som du just nu inte har den minsta lust att uppmärksamma, och det gör Gud bara för att Gud är så kärleksfull och älskar dig! Men det är inte mer direkt än vad den där gummisnoddens oförmåga att sträcka sig hur långt som helst bara för att du vill det är – att trycka ner känslor i själens mörker leder bara oundvikligen till brustna gummiband och ont i ansiktet, oavsett hur lång tid vi tar på oss för att sträcka det där bandet tills det brister, för att det är så livet är gjort och funkar; med andra ord – det hela är gjort så för vårt eget bästa!

Älska provokationerna!