Anneli skriver

Guldstrået i höstacken

(Ett i hög grad Divine Truth-baserat inlägg, då mycket av min livssyn numera sammanfaller rätt rejält med deras – känner du till det materialet blir det lättare att hänga med i svängarna och förstå vad jag syftar på med olika delar av texten, så kika gärna in där om du inte vet vad det handlar om redan. Trevlig läsning!)

Vi hamnar i ett befruktat ägg, drar på oss en massa själsförkylningar och värre i farten, föds, försöker förstå vad som händer, tror att vi börjar förstå hur allt funkar, lever våra liv och gnor på med att lösa alla små lösa trådar som verkar titta fram till höger och vänster hela tiden, och sedan efter alla år och allt arbete så var hela vår syn på livet och oss själva bara ett enda stort missförstånd ändå. Muntert!

Den beskrivningen generaliserar rätt duktigt, men överlag är det nog så ungefär för de flesta av oss, lagom till att vi upptäckt hela livsbeskrivningen som serveras med silversked till oss av Jesus och Maria. “Det här låter ju fantastiskt, väldigt logiskt och sammanhängande! Men vad säger allt detta om mitt liv och mig själv, och alla andra?”

Ja, förmodligen att vi inte hade många rätt dessförinnan, och ska vi nu börja leva efter den riktiga verklighetens alla lagar och sätt att funka så har vi att göra under en god tid framöver.

Ett av de största hindren jag själv märkt på min väg framåt i allt detta, är att varje begravd känsla i sig som jag kommer fram till och släpper ut visserligen är som att hitta fram till en jättestor belöning (den begravda känslan är ju själva roten till en del av problemen jag har, t.ex.), men att vägen dit kan vara som att försöka hitta ett guldstrå i en höstack.

Det är oviljan att känna smärta och se på andra människor och sig själv och Gud på ett nytt sätt och faktiskt ändra på sitt liv som står i vägen när vi söker oss fram till guldstrået någonstans därinne i stacken.

Tricket verkar vara att inse att när vi väl känt igenom de värsta känslorna kring något – då är det plötsligt en icke-fråga längre, och känns inte alls jobbigt eller ens aktuellt inom oss. Det är som att vi på ett sätt lämnar en viss dimension i tillvaron, där det jobbiga var väldigt närvarande och stort inom oss, och när orsakskänslorna sedan försvunnit, så går vi in i en ny dimensionell tillvaro där vi inte ens tänker längre på det jobbiga utan istället har mycket mer fokus på något vi blir glada för, och det där gamla som verkade hänga fast i våra upplevelser och genom vår attraktionslag som kletigt gammalt klabb, det är puts väck, nästan som om det aldrig hade funnits där från första början. Minnena är kvar, men inte någon av de jobbiga känslorna, när vi väl gjort läkearbetet hela vägen.

När vi väl får den insikten, så blir det lättare att också komma direkt på guldstrået, även där det tidigare känts nästan omöjligt att hitta det. Vi har en jäkla förmåga att gömma det, bland så många nästan likadana halmstrån som möjligt, så att varken vi eller andra tror att det “finns något att se” därinne i det snyggt och nitiskt ordnade kamouflagevirrvarret.

Det är distraktioner, beroenden, undanflykter, bortförklaringar, “måsten”, “behov”, “plikter”, “ansvar” – allt i en härlig soppa som när man tittar noga på den inte innehåller något av någon verklig substans ändå, trots alla vackra benämningar och samhällsnormer som stödjer det beteendet och den inställningen.

Å andra sidan försvinner höstacken som om den blåsts bort, och lämnar det enda guldstrået liggande framför oss mitt på ljusa dagen, bara att plocka upp, om vi väljer att vara ödmjuka – att vilja känna vad det än är som finns i vår själ.

Vi misstar höstacken för att ha mer värde i vårt liv än vad guldstrået har, medan det precis som i verkliga livet finns ett stort utbyte att hämta av guld, som ju låter oss handla mängder av frihet, resor, saker, bostäder och liknande, medan höet i sig har begränsat med möjligheter och funktioner för oss. Höstacken är stor, den ser ut att vara värdefull, den har sitt användningsområde, och det känns bra att se den där ute på gården. Men om guldstrået kan köpa oss en gård, flera ängar och mängder av fruktträd och sättpotatis, medan höstacken bara klarar av att hålla några av arbetsdjuren vid liv under ett år som i sin tur är en mellanhand till arbetskrävande vete och råg, då har vi missat en ganska stor mängd av matematiklektionerna under uppväxten, ifall vi envisas med att “höstacken, det är den som mättar oss, och hårt arbete danar bara karaktären, man mår inte bra av att ha det för lätt här i livet, man uppskattar glädjen om man har det lite tufft mellan varven”.

Slit, hårt arbete, förtjäna sitt levebröd… När det finns glädje, passioner, kreativitet, generositet, välvilja, kärlek, livslust… Vad är det vi går här och väljer egentligen?

Det finns en enorm mängd guldstrån som bara ligger där och väntar på oss, och vi har knappt hittat ett enda ännu, de flesta av oss. Undra på om vi tittar lite misstänksamt när det är någon som pratar glatt om att utvecklas i kärlek i själen och lära sig om Guds lagar och läka sina själsliga sår så att attraktionslagen förändras… Hur låter allt det som att det ens är i närheten av att vara en höstack, och varför vill inte den här personen bara nöja sig med det som alla andra sätter värde på och nöjer sig med? Vad är det för märkvärdigheter?

Tänk när vi alla bara har en massa guldstrån, säger jag då…!

Foto: Helena Tuulasdotters Konst