Anneli skriver

“Hej, jag vill reklamera skapelsen, tack”

(Ett inlägg som inte sponsrats av Divine Truth i Australien, men som gott och väl inspirerats mycket av densamma. Vill du helt förstå allt som åsyftas i inlägget är det en bra idé att kika lite närmare på vad den läran utgår från.)

Ett av de stora misstag vi gör som barn, tätt påhejade och övertygade av vår omgivning om detsamma, är att vi inte skiljer på vad Gud har gjort och gör och vad människorna har gjort och gör. Det blir lätt lite ihopblandat i den allmänna röran här på Jorden. “Vem är det som glömt att ta disken idag?” “Gud!” “Okej Gud – nästa gång det händer blir det till att äta från lortig tallrik!”

Men skämt åsido – varför tror vi att Gud är ansvarig för krig, svält och elände?

Hur skulle du hålla ordning på några miljarder älskade barn som fått en fri vilja? Med universella, korrigerande lagar som gäller alla överallt i alla tider, med en omgivning som egentligen är fullständigt säker i sig, men som också är full av ibland smärtsamma lärdomar för den som inte förstår sin egen verkliga natur? Det kunde ju vara en plan.

Gud hejdar inte den som ska slå en annan – Gud gav den som slår en fri vilja, och kan inte bara gå in och hejda den viljan i farten så fort den inte är kärleksfull. Däremot kan Gud ge en smärta in i själen på den som slår – en smärta som motsvarar den smärta som den som blir slagen får. Dessutom kan Gud göra det nödvändigt för den som slår att gå igenom både sin egen känsla av ångerfullhet och den andra personens överförda smärta innan all den genom slaget anskaffade smärtan försvinner från den som slår. På så vis så behöver personen dels uppleva den smärta som den personen som blir slagen upplever, och utöver det behöver personen också uppleva sin egen ånger över vad han eller hon gjort mot någon annan – därigenom lär sig den som slår att bli mer kärleksfull.

När vi väl väljer att låta de här smärtorna komma till ytan och kännas, så kan vi vända oss till Gud och be om hjälp att förstå precis vad vi gjort för fel, och då ger Gud oss nåd, så snart vi förstår det hela på djupet av vår själ och aldrig mer skulle göra om det, och därmed kommer vi slippa känna all den smärta vi orsakat genom vår handling. Någon som släppt en atombomb över hundratusentals andra medmänniskor, eller beordrat massutrotning av ett helt folkslag, kan finna nog så bra orsaker att uppskatta den möjligheten när den dagen kommer.

Det är uppenbart att det inte är en direkt, akut och kraftig smärta i själen som hejdar all vidare handling när vi gör illa andra (även om den definitivt kommer kännas så när vi väl väljer att låta den komma till ytan, för den är där tills vi gör det) – men vi vet alltid när vi gör fel i förhållande till Guds lagar; när vi är kärlekslösa. Det är det vi fått vårt eget samvete till.

Så hur mycket vi än vill och försöker lura oss själva och andra att vi “inte förstod att vi gjorde illa någon”, så kände vi någonstans inom oss en klar och tydlig signal som talade om för oss att “nej, du gör fel nu. Det här är inte kärleksfullt.”

Dessutom är attraktionslagen vår trogna vän (som vuxna – gäller det barn är det i med åldern minskande grad föräldrarnas/den direkta omgivningens attraktioner som är i farten) i jakten på våra minsta och största synder – det vi gör och känner som är kärlekslöst. Attraktionslagen för med sig allt vi har i vår själ in i vårt liv, och visar oss det lika nöjd och belåten som en hund som antingen släpat in en murken, dyngblöt gren från infartsvägen för att vi inte grävt ur diket ordentligt, eller som släpat in en välbevarad kvalitetsyxa som vi trodde försvunnit för alltid senast då vi högg ved inför nästa års behov. I endera fallet får vi viktig information om vårt eget tillstånd och hur livet svarar på det tillståndet.

I fallet med grenen har vi inte tagit ansvar för det vi skapat, och därför har det uppstått negativa konsekvenser, vilket illustreras av att vi därför får en stor, blöt, lerig gren på mattan inomhus. (Ett toppenläge att lägga sig och gråta en lika stor, blöt pöl över hur fullständigt nertyngda vi känner oss över alla måsten i livet?)

I fallet med yxan så har vi gjort vad vi kan för att ta ansvar, och som en belöning hjälper livet oss att göra det enklare, bättre och smidigare på olika vis.

Vi får alla de här återkopplingarna dagligen, från livet och Gud, både samvetet, attraktionslagens alla konsekvenser och begrundandet av den rena logiken – vi har en egen vilja var, och Gud har gett oss den, men har i kärlekens namn samtidigt en egen ordning på oss.

Så när vi då med våra nedärvda, inlärda och framkastade slutsatser hävdar att Gud är grym som inte räddar alla barn, tar bort svält och avslutar alla krig, så bortser vi från massor av tecken på Guds kärleksfulla närvaro och totala koll på läget.

Ja, smärta finns, och ja, lidande finns (smärtan uppstår när kärleken tas bort, lidandet uppstår när sanningen tas bort, tänker jag ibland lite snusförnuftigt), men det behöver inte finnas någondera här i världen.

Smärtan och lidandet är hela tiden konsekvenser av att det saknas antingen a) kärlek eller b) sanning om det inträffade.

Vi kan alltså känna en väldig vrede, sorg och smärta över hur världen ser ut, hur människor blir behandlade och frustration och vanmakt över att Gud tillåter att det fortgår och i en så enorm omfattning som det sker på Jorden idag… men i grund och botten är den enda – den enda – lösningen att var och en av oss reser sig upp, en i taget, var för sig, utan några magiska lösningar eller räddare – och låter alla osanningar kännas igenom oss i all sin plåga, och sedan öppna oss för de faktiska sanningarna om livet istället, vilket är betydligt mer njutbart.

Det är nog bara den lilla detaljen vi så benhårt vägrar acceptera, än mindre inse. Att det är upp till oss själva att fixa allt det här, med början i vår kraftfulla själ som formar livet runt oss. Det är det Gud har gett oss – förmågan att rätta till våra egna fel och problem.

Skulle inte en helt igenom kärleksfull förälder göra så för sina barn?

Foto taget av Helena Tuulasdotter