Anneli skriver

Hur fullständigt övertygade är vi?

Tvärsäkerheten är ett rätt najs land att vistas i, men själv kan jag känna att de läskiga jordskalven, smeksamt kallade “sanningsblobbar”, gör det till ett tveksamt val för någon särskilt permanent bosättning.

Gud, så tvärsäker jag varit, med hakan utstickande och käken spänd, beredd att argumentera in absurdum för saker jag bara hade bestämt mig för var sanningen.

Jag kunde inte acceptera att folk inte ville argumentera tillbaka tills de somnade av utmattning, det enda giltiga skälet för att “backa från detta viktiga klargörande”, vilket tema som än avhandlades just den dagen.

Livet i mitt eget huvud var behagligt, på så vis att andra sällan hade rätt och jag alltid hade det.

Så jag är något av en expert på att känna av olika slags tvärsäkerhet och fullständiga övertygelser som enbart baseras på en grund av sand, och liksom kategorisera dessa efter grader som “kommer nog inte ändra sig ens efter döden om att vi lever vidare då” till “den här blir lätt, ett par timmars logiska argument så är saken biff”.

Men säg den tvärsäkre som till sin egenvalda natur också är öppen för att låta sig ändras? 0,4 procent ungefär, av den samlade massan av styva nackar.

Åh jo, tro mig. Jag lyckades höra till de 0,4 procenten, men det har krävts enorma insatser från både andevänner, oemotsäglig synkronicitet och genant tydliga sanningsblobbar som fått mig att tappa balansen och glömma att spänna käken några tafatta ögonblick – och där – bam! så lyckades någon tapper själ sticka hål på den uppblåsta bubblan av tvärsäker självgodhet och få mig att välla ut ur den, likt ett nyfött barn, strax gråtande och hulkande efter att ha varit fast i en mardröm i decennier inuti en vuxen, snudd på galen människa.

Med tiden har jag börjat vänja mig vid denna Matrixaktiga pånyttfödelse om och om igen – jag kan numera nästan själv snällt poppa bubblan och låta allt skyddande fostervatten av medhållande stödlögner falla bort från mitt oskyldiga inre barn. Och sedan gråter jag lika lydigt och medgörligt, för jag vet att det bara gör ont att inte få andas själv och vara fri i hjärtat.

Och något jag definitivt har lärt mig efter alla dessa omgångar, är att det inte är mycket vi kan vara fullständigt övertygade om, hur tryggt det än känns till en början att vara det.

Tvärsäkerheten fanns i alpina bergskedjor till sin storlek i min omgivning och släkt när jag växte upp, och jag började snart skida runt och göra backflips som vilken annan proffsåkare som helst i min närhet. De som fumlade i de backarna sågs på som svaga, menlösa, jamsiga och utan åsikter, per automatik.

Men, en viktig skillnad mellan mig och dem, som kanske var det som räddade mig till de 0,4 procenten, var att jag inte klarade av osanningar hur länge som helst. Inte inför mig själv, och defnitivt inte inför andra. Autisten i mig var naturligt och ofrånkomligt orienterad efter Guds samvetslod, det som vi alla begåvats med från tillblivelsen och framåt. En lögn kändes lika bekväm som ett underställ med sandpapper på insidan, ungefär.

Därmed inte sagt att vi behöver odla i autismspektrumets mer eller mindre näringsrika jordar för att få upp ögonen för det outsägligt skadliga i att hålla sig tvärsäker ett helt liv. En allmän längtan efter lite universella, absoluta och personliga sanningar räcker långt, och med tiden och erfarenheterna räcker den hela vägen, om än i en mycket förädlad form.

Det som fick mig att inse att mina fullständiga övertygelser möjligen bara var fullständigt meningslösa hjärnspöken utklädda till mentala livvakter, var frågan “Varför?”

Varför var det så viktigt att ha rätt om allting, och varför tyckte jag att folk som inte var tvärsäkra var svaga, åsiktslösa och fega? Varför kändes det som att jag förlorade varje gång jag vann ett argument? Varför kom det aldrig någon egentlig belöning för alla mina kraftfullt framlagda och uppenbara bevis för att det jag sade var rätt? Vad sökte jag i livet här egentligen?

Samvetet och svaren på de frågorna hjälpte mig tillsammans att komma ner från mina egna höga styltor och sluta slå desamma i huvudet på folk när de inte hade någon debattvilja eller bara vägrade förstå hur rätt jag hade.

Det tog ett tag att smälta de nya premisserna för ett gott liv. Så, att ha rätt var inte något alla eftersträvade som var vid sina sinnens fulla bruk, alltså? Och om någon tyckte något annat än jag själv, så kunde de ha rätt i sak, även om de inte kände för eller ägde den verbala jongleringsförmågan att lägga fram det på ett övertygande vis? Så folk kunde alltså gå runt och ha rätt om en massa saker utan att argumentera sig blå i ansiktet för att övertyga någon annan om det? Vad är nu detta för världsordning, hur ska man då kunna veta var alla står, och vilka de är i själ och hjärta – och framför allt – hur ska alla då få veta hur smart och överlägsen jag är?

En uppväxt där en del influenser lobbade hårt för att knäcka min lite bjäbbiga, 5-åriga livsande till småbitar utan möjlighet att sättas ihop igen på ett brukbart vis, hade gjort mig till en villig förövare bland de andra. Jag smälte in i flocken, och tog gärna ledningen som den med störst käftar och bäst uthållighet. Men knäckt hade jag hunnit bli, strax innan jag satte av nedför alpinens branter första gången, och egentligen kändes det som att inget jag sade ägde någon betydelse för någon annan. Så vadå om jag försvann i en snödriva efter ett hopp i backen som ingen annan vågade eller iddes ta sig an? Min logik var densamma som de flesta tvärsäkras – om jag står på mig så kan ingen knäcka mig, då är jag stark. Men att leva i en illusion drog bara ut på tiden till stunden då jag insåg att jag redan var knäckt.

En illusion som varade i över 35 år. Bara tänk dig – ett barn som växer upp i de skidbackarna, redan knäckt men fast övertygad om att vara fullständigt övertygad inför andra om sin egen rättmätiga plats bland de pister och liftar som utan vidare nyttjades utan eftertanke av de flesta andra.

Det var på den jäkla tiden att jag hittade fram till ödmjukhetens vackra, långa stränder istället med sina lovande hav kring mina fötter.

Här känns allting mycket närmare sanningen (och lufttrycket nära havsytan bjuder på mycket mer syre också, jämfört med höjderna i Arrogansens bergskedja där man ofta fick ta i från tårna för att klara av något man bestämt sig för), och värmen är obeskrivligt skön.

Här växer en annan slags övertygelse fram – den frågande, prövande, lyckliga och ödmjuka övertygelsen – den som bor i kärleken på samma sätt som kronbladen gör en blomma till något mer än en landningsplats för humlor, bin och fjärilar.

Den nya övertygelsen kan med ett lugn och ett varmt leende lyssna på andras tvärsäkra, fullständiga övertygelser och älska dom där de står i sin syrebrist, med knäckta ben och en sjujäkla uppsättning muskler som ska hålla dom uppe under en till debatt, eller ett till avfärdande av andras jönserier.

Igenkännande, medkännande, avkännande och kännande. Inte rädd för att upptäcka någon sanning ifrån den tvärsäkra personens blåa läppar, utan öppen, nyfiken och undrande över livets storhet och dess oändligt många mysterier och facetter. Alltmer säker på kärlekens ogenomträngliga, allt genomträngande makt att vinna över alla på sin sida, om än den sista vid tidens ände.

Det som kostade mig och andra var min arrogans, min tvärsäkerhet och min fullständiga övertygelse om att andra hade fel nästan jämt, och hade de inte det så hade de bara tur.

Det som räddade mig – och därmed andra, från att drabbas av min arrogans – var min vilja att ta smärtan i mina redan knäckta ben till ytan, och låta allt vara som det var – trasigt, skräckslaget, nedkämpat och besegrat. För det fanns inget där som inte Gud kunde rädda, till något mer och bättre än sin ursprungliga funktion, och det var först då jag upptäckte att det var just så, och till slut lärde mig vara övertygad på ett helt nytt sätt, ett sätt som passar mycket bättre inför en evighet av upptäcktsfärder och lärdomar och nya bekantskaper…