Anneli skriver

Istället för en affirmation – kommunikation

(Obs: Hela texten baseras i stort på Divine Truth-läran, och den kan vara lite svår att hänga med i utan några förkunskaper om vad den läran går ut på – men säkert kan den väcka lite tankar ändå om hur vi förhåller oss till Gud!)

Det är så intressant att följa utvecklingen av ens egen förståelse av livet vartefter olika knutar inombords löser upp sig och gör väg för en bättre utsikt och ett vidare perspektiv på saker och ting!

Något som har knorrat inuti mig när jag tittat på affirmationer genom åren har varit den där lite “befallande” tonen som finns där. “Jag är frisk i varje vrå av min kropp” eller “Jag har en underbar relation med min andra hälft”… det är lite som att vi vägrar acceptera att vi inte är friska i nästan någon vrå av vår kropp eller att vi inte ens vet om vi träffat vår andra hälft eller inte, och därmed vägrar känna de verkliga känslorna vi går runt med kring de omständigheterna.

I ett inlägg lite tidigare tog jag upp hur affirmationer ser ut ur ett Divine Truth-perspektiv, för att försöka belysa lite hur de kan användas till att väcka just de kontrastkänslor vi egentligen går omkring med, som orsakar problemet vi vill lösa i vårt liv.

Efter min försoning med känslorna kring Gud som jag beskrev i mitt förra inlägg, så vill jag nyansera ämnet ännu mer.

När vi på ett eller annat plan inom oss vägrar att ha en helt öppen och rak kontakt med Gud, där vi gör oss av med alla motstånd vi har inför en personlig, kärleksfull relation med den som skapat oss allihop, då hamnar vi snabbt i ett läge där vi vill manipulera våra liv för att få det att funka så bra som möjligt utan Gud med i bilden.

Nu är ju Gud med i bilden vare sig vi vill det eller inte, eftersom vi lever mitt bland alla lagar Gud skapat och har fått själva livet och våra personligheter, vår fria vilja och en längtan efter kärlek och ett samvete av Gud, bland mycket annat, men vi föredrar att ignorera det när vi har våra emotionella motstånd, och går kavat iväg i en riktning där vi fnyser åt tanken på Gud och fixar själva.

Självrådighet, eller självförlitan, med andra ord.

Där någonstans dyker det upp allehanda, grovt avyxade verktyg och material som vi använder för att skapa våra egna regler i universum, och få dem att funka på ett eller annat sätt.

“Jag har en fullständigt frisk kropp”…

Vad händer egentligen där i vår logik?

Den passar på något vis ihop med en bild av ett lite opersonligt universum med en slags energier som mer eller mindre fysiskt svarar i princip magnetiskt på vårt fokus. Men det passar för jämra dåligt ihop med en bild av en personlig förälder och skapare som gett oss allt gott i gåva redan, och bara väntar på att få ge oss allt annat gott som vi ännu inte fått ännu.

Då framstår affirmationen som en slags dövstumblind och lite – i bästa fall naiv, i värsta fall krävande – begäran rakt ut, där vi inte ser att vi är älskade, inte hör att vi är älskade och inte själva erkänner någon kärlek till den som skapat oss.

En slags kärleksvakuum, där vi i varje fiber av vårt känslomässiga motstånd motsätter oss en personlig kontakt med Gud. “Jag gör den här beställningen via mejl, tack, jag är inte intresserad av någon kontakt med den som tillverkar, levererar och skänker gåvan till mig!”

Det är lite som att vi är ett barn, och har en förälder som älskar oss inifrån och ut vad vi än gör, till tidens ände, och som vill se oss så lyckliga som vi någonsin kan bli, och så sitter vi där och blundar och säger: “Jag har ett fantastiskt hem där jag stortrivs och har en inredning som sprakar av vackra färger”.

Föräldern hör oss, men undrar förmodligen varför vi inte bara tittar rakt på dem och berättar för dem att vi längtar efter ett sådant hem, och frågar dem hur vi skulle kunna göra för att skaffa oss ett sådant hem?

Vad är det för ett märkligt sätt att kommunicera med någon, att skicka ett visualiserat tankepaket med lite glada känslor som visar oss sittande i en ny, vit elbil?

Hur mycket mänskligare och mer levande vore det inte att upptäcka att vi har en längtan efter något, som att få göra en resa till fjällen och bo i en mysig stuga som ligger för sig själv en vecka, bara vi och naturen, och ivrigt vända oss till Gud och fråga: “Åh, Gud – hur kan jag få uppleva det här? Det skulle jag så gärna vilja vara med om!”

Gud är mer närvarande, omedelbar, lyhörd och nära i stunden och “etern” än vad vi för det mesta verkar känna.

Att börja bygga en mer personlig och direkt relation med Gud är att börja märka att Gud är en individ, en egen själ, en person och en skapare. Att ha ett motstånd mot den relationen är att aktivt välja en livsbild där vi kan “skicka ut en visualisering” till universum och göra det så effektivt att visualiseringen inte har något annat val än att bli verklig, som vi ser det. Det är att vilja kringgå våra verkliga känslor och skadade föreställningar om Gud, som ofta kommit genom våra relationer med föräldrar och andra vuxna i vår barndom. Skador som gör oss ovilliga att öppna Pandoras ask och titta på allt elände och all smärta som redan skapar vårt aktuella liv, och som behöver läkas för att vårt liv ska kunna förändras på djupet framöver.

När vi uttalar och känner en ivrig längtan efter något vi önskar till Gud (så länge det är kärleksfullt enligt Guds definition), så har universum och lagarna och Gud för länge sedan börjat svara på den längtan, och har vi inte några känslor i vägen som motsäger en upplevelse där vi lever med den längtan förverkligad här och nu, så förverkligas den längtan här och nu inom kort.

Men det sker inte “för att jag säger det”, utan för att Gud älskar mig och vill ge mig allt som glädjer mig i gåva. Det sker inte för att “jag befaller universum”, utan för att min förälder älskar att ge mig av allt det bästa Hon och Han har, så mycket jag kan ta emot av det. Det sker inte för att “min tanke är din lag”, utan för att Gud redan gjort iordning lagar och funktioner som samspelar med våra själar in i minsta detalj – för att dels lära oss om kärlek, och dels låta oss uppleva allt vackert och fantastiskt som följer i kärlekens kölvatten.

Med andra ord kan vi förmodligen med stor fördel byta ut hela ordet “affirmation”, som betyder “bekräftelse”, till “längtan” eller “önskan”, och istället börja utforska vår relation till den som ger oss alla gåvor i varje stund, och hur vi egentligen kommunicerar med skaparen av allt gott.

Våra motstånd mot att kommunicera på ett kärleksfullt vis med Gud om hur vi mår, vad vi längtar efter, vad vi har problem med, vad som känns jobbigt och undersöka hur Gud egentligen är, kan se ut på jättemånga olika sätt, men i grunden har de förmodligen en enda sak gemensamt – vi är sårade, har fått en felaktig bild av Gud och nu vägrar vi göra något åt det, utan vill istället boxas på en eller flera själsskuggor en halv evighet innan vi till slut ändå får ge upp, kanske skrikande och gråtande, och fråga Gud “Men vad vill du mig då, Gud?”

Och Gud visar oss på vart och ett av alla våra motstånd, och ger oss med oändlig kärlek alla kunskaper vi behöver för att ta bort dem, ett efter ett, och därigenom komma närmare och närmare Gud och vår egen verkliga natur, som de Guds barn vi är.

Det kan vara motstånd som låter ungefär så här:

  • Du är en grym Gud som inte hjälper människor som lider!
  • Vem vill ha kontakt med en så kallad förälder som bara ignorerat en hela ens liv?
  • Och vad har du någonsin gjort för mig?
  • Jag hatar dig och kommer alltid hata dig för allt du låtit mig genomlida.
  • Om du kallar det jag fått uppleva i mitt liv för kärlek, så vill jag inte ha av din kärlek.
  • Vilken slags Gud låter barn födas till de här tortyrliknande förhållandena, helt oskyddade och sårbara?
  • Det så kallade liv du gett oss påminner mer om att leva i helvetet än i något paradis som du skulle ha skapat.
  • Hur kan du tillåta krig, svält, sjukdomar, skador, död och förluster av de vi älskar, om du nu är så kärleksfull?
  • Varför stoppar du inte alla onda människor från att skada andra – ska det vara så svårt att göra om du nu är så mäktig och kraftfull?
  • Varför gör du inte så att alla får superont om de försöker göra illa någon annan? Det skulle lösa alla världsproblem på 5 röda sekunder. Till och med jag är ju smartare än vad du verkar vara!
  • Jag har inte bett om att få bli född, så varför skulle jag bry mig ett spår om vad du vill eller inte vill med oss människor?
  • Jag ser inte det minsta bevis på att du finns, och ingen människa har varken sett eller hört dig på riktigt, så jag har ärligt talat viktigare och mer konkreta saker att ägna mig åt än att leta efter myter och legender.
  • Jag ger inte ett rött öre för dina så kallade visdomar och lärdomar – du betalar inte mina räkningar och matar inte mina barn, det gör jag, och tills du står här bredvid mig i köket och sliter med disken efter en lång arbetsdag så skiter jag högaktningsfullt i allt som heter Gud.
  • Vem tror på allvar på någon slags Gud, så som Bibeln beskriver det, det finns ju inte den minsta logik och bara en massa motsägelser där i – man behöver inte ha någon doktorsexamen för att lista ut att det där inte kan vara sant, så alltså finns det ingen Gud.
  • Jag kommer aldrig sälla mig till några religiösa knäppskallar med sina fåniga regler och hot om helveten och what not – jag behöver ingen påhittad, övernaturlig snuttefilt-makt utan kan tänka själv, och då ser jag ingen anledning att uppfinna någon Gud för att kunna leva ett vanligt, anständigt liv – det finns faktiskt något som heter etik och moral, och det räcker för att få fred på Jorden.
  • Man är bara naiv och en följare om man tror på Gud, och jag är minsann självständig och klarar att tänka kritiskt, så jag kommer aldrig falla för sådana påhitt.

Det krävs en del för att ens komma på tanken att utmana en del av de här känslomässiga och därmed mentala motstånden!

Ofta hamnar vi istället i ett läge där vi har använt oss av alla våra verktyg under så lång tid att vi nu fullständigt utmattat oss själva i försöken att lösa våra problem, så att vi till slut känner att “Äh, vad fan – jag kan lika gärna kolla om det händer något om jag pratar med Gud också, vem bryr sig, och jag har slut på idéer?”

Det kan också vara att vår “vattentäta logik” sakta nötts ner bit för bit tills den inte riktigt håller ihop längre, och då står vi där i vår emotionella sörja och försöker få någon slags ordning på tillvaron, fast den inte känns logisk längre, och så slänger vi upp armarna i luften och säger: “Jaha, och nu då?” Och så börjar vi släppa fram känslorna av motstånd inom oss av den anledningen, till slut.

Eller så ser vi någon som verkar genuint lycklig, fridfull, glad, frisk, ungdomlig, lyckad och kreativ, mitt i den svartvita världsbild vi så länge haft, och undrar vad farao som hänt med den personen. Och vi ryggar som alltid instinktivt tillbaka när vi hör att “Jag har en levande relation med Gud och lär mig om Guds natur och tar emot kärlek från Gud!”, men efter den första reaktionen av stark motvilja mot ordet “Gud” kan vi ändå inte sluta titta och undra fascinerat vad farao som hänt den där mänskan – vem kan vara så där lycklig i den här världen, utan att ha genomgått åtminstone en kvarts lobotomi och dragit i sig en halva whisky? Och så står vi där och börjar motvilligt rycka i låsen till våra inre, känslomässiga motstånd mot Gud, till slut.

Poängen med det hela är att vi förmodligen inte kommer lyckas med att “affirmera” fram vår egen själsliga utveckling i någon större omfattning. Det vore mycket klokare att vända sig direkt till Gud, förklara att “Jag har inte en jävla aning om vad du är för en eller varför jag gör det här, och jag hoppas nästan att du inte svarar nu, men jag vill veta om det finns någon som helst anledning för mig att ha en relation med dig som bara kanske finns, eller om jag slösar bort min tid på det här!” Åtminstone är det nog ungefär så vi låter när vi har sjuttioarton olika, ofta aggressiva motstånd mot tanken på Gud. Är det lite bättre ställt på den fronten så kanske vi helt enkelt nyfiket säger: “Jag skulle gärna vilja ha kontakt med dig Gud, och prova på det här med att undersöka hur du är på riktigt, och kanske få din hjälp att lära mig mer om livet och vad som händer när jag börjar lyssna inåt efter din vägledning!”

Så länge vi är uppriktiga i vad vi känner mot eller för Gud, så kommer det gå bra – relationen kommer utvecklas och vi med den. Gud är en lite smartare och mer allvetande förälder än vad vi förmodligen tror, och vi mår förmodligen också bara bra av att inse att vi själva lite mindre smarta och allvetande än vad vår självbild säger oss just nu.

* För tydlighetens skull så vill jag bara skilja på vad som är vägledning från Gud och vad som är vägledning från andemänniskor – hör du en röst, så är det en människa, inte Gud. Får du en känsla av att gå rätt ut i trafiken utan att se dig för, så är det en andemänniska, inte Gud. Får du en inre uppmaning om att lämna din familj och gå ut och missionera, så är det en andemänniska, inte Gud. Kort sagt – du har fått din analytiska förmåga, logiken, den fria viljan, samvetet och urskiljningsförmågan för att använda dem – inte för att ge bort dina val och ditt ansvar över vilka steg du tar i livet till någon som försöker få dig att ha sex med 18 personer i månaden, ta ditt eller någon annans liv eller bota din cancer med oljan från en tuppkam. Beklagar de drastiska exemplen, men jag vill som sagt vara väldigt tydlig med den saken. Att ge bort sin egen kraft på det viset och blunda för hur ologiskt och kärlekslöst det är att göra sådana val, är också att ha ett motstånd mot Gud – och det har jag ju precis ägnat ett helt blogginlägg åt att beskriva alla nackdelar med att ha!

Foto: Helena Tuulasdotters Konst