Anneli skriver

Känn & vet att du redan har det

Det fascinerar mig väldigt mycket med kopplingen mellan Gud som skapare av oss och livet och världen, medan vi själva är skapade av Gud som Guds barn; vad har spillt över på oss av Guds förmåga, vad kan vi utveckla för att bli mer lika Gud och vårt ursprung, vilka gränser finns det i vår potential, hur kan vi redan nu se de första tecknen på vår verkliga natur, den Gud skapade oss till att vara? Det finns många fler frågor kring detta som rör sig i mitt sinne om dagarna, och här tänkte jag tänka lite högt kring manifestationsförmågan.

I Through the Mists-trilogin berättar Aphraar om hur små barn får träna på att manifestera ett grässtrå tillsammans med en kvinna som visar dem och lär dem hur man gör. I en kanalisering berättar någon hur de skulle plantera en äppelkärna och skynda på trädets tillväxt så att det bar frukt samma dag. Jesus dematerialiserade sin fysiska kropp från graven och manifesterade nya kroppar att visa sig i för sina lärjungar och för Maria Magdalena under det första seklet. Människor berättar om och om igen om hur de lyckats manifestera händelser och saker och upplevelser genom att vända sitt fokus mot det de längtar efter, och hela önskelagen handlar om att det vi önskar oss som är kärleksfullt blir en fysisk verklighet. “Mind over matter”, säger en del, medan det i själva verket är “Soul over matter”.

Att komma till den 8:e sfären handlar om att göra det känslomässigt fullständiga valet att låta Gud vara en större auktoritet i våra liv än vi själva är, på alla områden – att Gud har mer kärlek, mer sanning, mer vishet, mer omtanke, mer förmåga än vad vi någonsin kommer att ha, och med glädje och inre frid acceptera den övergången i våra liv. Det finns ingen anledning till rädsla i det läget, någonsin, för någonting, och allt vi känner är samma slags kärlek som Gud känner för allt liv, även om vi inte har alla sanningar och det stora perspektiv på allting som Gud har.

Så för att förverkliga vår egen upplevelse av att nå den här punkten i vårt liv, där vi är helt eniga med Gud och överlåter oss själva fullständigt i Guds händer – vilket spännade nog gör oss till de mäktigaste och mest potenta varelserna vi någonsin varit fram till dess – så behöver vi kunna känna och utan minsta tvekan veta inom oss att Gud är helt kärleksfull, att vi kan lita fullständigt på Gud och att vi kan få alla svar vi någonsin kan önska oss från Gud, liksom att vi själva befinner oss under Guds heltäckande omsorg och kärlek och önskan om vår välgång.

Eftersom vi är som vi är just nu – en hoper rätt trasiga och tillknycklade själshalvor som inte har en susning om något, i princip – så krävs det en del information, erfarenheter, tilltro och mod för att komma någonstans på den vägen.

Det vi kan börja göra är att se på vad det värsta vi tror om Gud och oss själva är, och vad det bästa vi tror om Gud och oss själva är. I mitt fall har jag känslor som grundats i barndomen av att jag misslyckas med min egen självständighet om jag ber om Guds kärlek. Det har blivit ett försvar mot smärtorna och sorgen i att ha gått en hel barndom och väntat på att få den kärlek och det stöd jag hade behövt för att komma på egna fötter som individ, eftersom jag i princip lämnades åt mig själv på alla andra sätt än det fysiska under uppväxten, där det istället såg rätt normalt och fungerande ut. Så eftersom jag fick klara mig själv satte jag upp det som en trotsig regel – jag skulle klara mig själv också. Det gjorde jag inte, utan jag drogs till flera relationer genom åren där jag fick den fysiska tryggheten, men lämnades ensam i förhållandet på många andra sätt vad gäller den känslomässiga närheten och engagemanget. En upprepning av min barndom, på så många sätt.

Så nu har jag känslan inom mig av att det blir ett personligt misslyckande om jag inte lyckas reda upp i min misär på egen hand, utan måste be Gud om hjälp för att “lösa ut mig ur mina problem”. Det är förstås ett jättefel rent logiskt sett, för är det något Gud längtar efter så lär det vara att få vara förälder på riktigt åt sina många barn, vartenda ett av dem! Att få lära dem allt Gud kan, och ge dem allt Gud har att ge, och visa dem vilka de verkligen är och vilken potential de har och hur livet och världen fungerar som Gud gjort åt alla oss.

Så problemet för mig ligger snarare i att vara ödmjuk nog att acceptera smärtan i att ha lämnats åt mig själv under alla uppväxtår, utan stöd och engagemang och känslomässig närhet (de förstod inte själva hur stort problemet var, de vuxna, för de hade i sin tur vuxit upp i väldigt känslomässigt förtryckande miljöer bland sina föräldrar och andra vuxna och var väldigt avtrubbade i sin känslighet, eftersom de inte var mer ödmjuka än de var). När den sorgen kommit ur mig helt och hållet, då kommer min längtan efter att få lära mig av Gud växa väldigt mycket, och jag kommer vara glad åt möjligheten att ta emot kärlek från Gud. Just nu hejdar jag den upplevelsen, eftersom min känslomässiga tro, mitt “vetande”, är att jag gör fel om jag ber om hjälp, för jag borde klara mig själv, nu när Gud och föräldrarna gjort sin del och satt mig till världen. Resten är upp till mig, känner barnet inom mig i sitt försvar mot smärtan.

Jag har försökt känna hur det känns att redan ha många av de upplevelser och omständigheter jag längtar efter, och gradvis vartefter jag läkt sorg efter sorg i mig så har det blivit lättare och lättare att känna det som en trovärdig möjlighet och verklighet. Mer som en vardag och mindre som ett känslomässigt drama som pågår, kan man nog beskriva det som. Men nu när jag ser hur jag har den här inställningen till Gud, så förstår jag att de större saker jag längtar efter ska finnas och fungera i mitt liv, som jag försöker föreställa mig som något som redan är här, inte kommer att dyka upp förrän den felaktiga tron och föreställningen har rensats bort ur min själ. Jag kan inte få ett eget hus och alla de andra saker jag längtar efter om jag i själen känner att “jag måste kunna och klara av allting helt själv, och lösa alla mina problem själv” och “jag är misslyckad om jag vänder mig till Gud och ber om kärlek och sanning, jag borde klara det utan hjälp”. Därför att då behöver livet visa mig att jag inte klarar mig ett dugg på egen hand, så att jag känner smärtorna och sorgen som gömmer sig bakom de här båda inställningarna. Sorgen jag fick som barn, men sedan aldrig accepterade som en verklighet.

Poängen är att genom att våga föreställa oss det bästa vi någonsin kan tänka oss skulle hända oss, och sedan lägga märke till vad de värsta och jobbigaste motkänslorna är inom oss som motsäger att detta skulle hända, så kommer vi väldigt snabbt fram till både glädjen i längtan och hindret mot att längtan uppfylls, och därmed – om vi är ödmjuka nog – så kommer vi att manifestera det vi längtar efter i rekordfart, jämfört med om vi bara “leker tryggt” innanför våra egna lågriskgränser kring sandlådan. Med andra ord om vi bara föreställer oss att vi är nöjda om vi kan förhandla ner huslånets ränta, eller skaffa en lite nyare och bättre bil, eller hitta någon att leva med som gärna har lite samma intressen som vi, då sätter vi ribban så lågt att vi nästan inte finner några av våra inre motstånd och rädslor i vårt fokus på att uppnå de målen (för de flesta, en del har rädslorna på ytan och känner att det är jätteläskigt att föreställa sig att de skulle ens prata med någon potentiell partner, men då ligger den ribban högt nog för de personerna, och sedan fortsätter man därifrån istället vartefter man kan höja den ännu högre).

Om vi istället längtar efter att vara helt friska in i varje vrå av vår kropp, ha en fulländad, underbar partnerrelation, känna oss fullständigt trygga i alla situationer som kan uppstå, bor helt fantastiskt och aldrig behöver sakna en krona vad vi än vill lägga pengarna på, då kan vi vara rätt säkra på att det kommer upp bamsestora skräckkänslor, misstro, skamkänslor, hat mot Gud och alla möjliga härligheter i farten.

För tänk dig om Jesus hade “lekt tryggt” den här gången – då hade han knappast velat tala om för folk att han är Jesus, han hade inte vågat attrahera sin andra hälft, Maria Magdalena, igen, av rädsla för att bli avvisad, inte räcka till, förlora henne, upptäcka att hon kanske hade gått över till andevärlden eller en massa andra rädslor. Vi hade aldrig fått höra om alla de här insikterna, minnena och lärdomarna som de båda har delat med sig av nu under 15 års tid. I gengäld har han utvecklats uppåt genom sfärerna, han har en underbar partnerrelation, han bor på en vacker plats med goda vänner omkring sig, han är engagerad i sina passioner och ger av sina gåvor till världen så gott han kan, och har dessutom läkt en rad hälsoproblem på vägen. De kanaliserar ofta sina vänner från andevärlden och de har en relation med Gud där de tar emot kärlek och sanningar från Gud i takt med sin egen ödmjukhet. Hade han inte någonstans inom sig trott att det här var möjligt så skulle han inte ha gått den här vägen. Han valde att ha tillit och tilltro till det han längtade efter, och han kände att det var möjligt att uppnå.

Den där tilltron, eller tilliten, det är något vi väljer själva. Det är den vi använder för att ta oss igenom tvivel, rädslor, osäkerhet, hopplöshetskänslor, depressioner, ilska och alla andra motstånd på vägen. Vi kan välja att låta bli den också, och “leka tryggt”, som vi känner i stunden att vi gör, men i själva verket kommer vi märka att vi skapar fler och fler problem, mer mörker och rädslor, försätter oss i situationer eller attraherar upplevelser där våra rädslor triggas om och om igen, och får svårare och svårare att känna livsglädje och frihet inom oss.

Vi kommer bara framåt med tilltro. Om vi inte väljer att ha en viss grundtillit till att det vi längtar efter i kärlek är möjligt att uppnå (inte det vi längtar efter i beroenden), då kommer vi stå still och stampa i århundraden, potentiellt, alltmedan vi förflyttar oss i sidled, håller oss distraherade och upptagna och låter livet pågå medan vi försöker undvika vår egen utveckling. Utan tillit till att kärleken redan är starkare än allt annat, så kommer vi inte vilja utforska vare sig den eller vår misstro mot det påståendet. Och när vi inte vill undersöka varför vi är rädda, har motstånd, inte vill vara ödmjuka, inte vill ha någon tilltro – det är då vi stagnerar rejält och börjar stå stilla på vår livsväg.

Så när jag känner efter hur mycket jag har tillit till att jag redan har fått allt jag längtar efter, och märker att jag misstror något i den bilden, då vet jag att det är det jag behöver känna igenom. Det är aldrig en anledning för mig att slänga upp armarna i luften och säga: “Sånt där har inte jag lust att hålla på med”, för att jag tänker att det ändå är helt omöjligt att känna något annat än den misstron. Misstron är bara ett tecken för mig på att jag har en skada i min bild av Gud, livet och mig själv, och den behöver läkas. Den envetenheten i mig har ju också lett till att jag i alla år lika envetet försökt “klara mig själv för att inte känna mig misslyckad som ber om hjälp”, men faktum är att om jag bara hade “lekt tryggt” istället för att gå rakt in i vad jag känner och upplever och vill, det vill säga om jag inte hade levt efter den tron så ihärdigt och envist genom åren, så hade det tagit mycket längre tid för någon som mig att upptäcka det här felet inom mig. Jag hade bara levt på och kompromissat med mig själv och försökt göra lite som de flesta, skaffa ett hyfsat ordnat liv och liksom tänka att “det där reder nog ut sig med tiden, inget jag behöver ägna några djupare funderingar åt”. Nu har jag istället levt efter min instängda sorg och har gjort dessutom det på ett ganska övertydligt sätt när man ser tillbaka på mitt liv under de senaste 30 åren eller så – dels har jag levt i relationer med andra som försett mig med ett hem och en fysisk trygghet, även om jag bidragit så gott jag kunnat, medan jag samtidigt har försökt lösa alla mina känslomässiga problem på egen hand, och sett det som en väg till att lösa problemet med att jag inte kan ta hand om mig själv i fråga om att ha ett fysiskt självständigt, självgående och fritt liv som vuxen (för den som undrar så kan jag hänvisa till mitt inlägg om Aspergers jäkla syndrom lite längre ner). Just nu de senaste dagarna känner jag en frustration över att jag verkligen inte förstått den här sorgen förrän nu – att den ligger som en kork i botten av dyn och att det räcker att ta loss den, så åker allt det andra ut i ett huj. “Ta hjälp av Gud, vet jag!” “Nej, det tänker jag inte göra, vad tror du att jag är – helt okapabel att lösa det här själv, eller?” “Eh, ja?”.

Visst har jag löst jättemånga andra känsloskador, och visst har jag tagit emot kärlek från Gud i andra delar av min själ, och visst har jag en stark kärlek till och tillit till Gud på många andra områden av livet – men farao inte här. Här är det korken i botten som gäller, och min vilja att dra ut den nu till slut.

Jag må känna att Gud är kärleksfull och har alla sanningar – men jag känner inte att det har med mig att göra, för jag ska ju klara mig själv, för Gud har väl gjort sina barn kapabla att klara sig själva, eller vad är Gud för en Gud annars, egentligen? Ska man vara beroende av Gud för att få mat, tak över huvudet och en fin klänning ibland, va? Nej, det ska man inte vara, men man får gärna vara det på ett självgående sätt – vi får gärna lära oss att själva manifestera de här sakerna, men först kanske vi behöver lära oss att se var det fattas kärlek och sanning i vår själ, vilket annars bara är i vägen för det manifesterandet. Vi är inte helt i linje med Guds syn på vårt värde eller på Gud, och det förhindrar vårt växande, och det kan vi lösa genom att låta Gud undervisa oss och ge oss av sin kärlek så att vi kan förändras till de vi är gjorda för att vara – Guds barn, istället för barn till våra fysiska föräldrar.

Så snart vi inte “vet” att vi redan har fått det vi ber om i verklig kärlek, så har vi en felaktig föreställning inom oss att ta itu med. Och det är bara en av alla saker Gud kan hjälpa oss med, om vi bara accepterar den där delen med att vi är Guds barn, och inte Guds jämlikar.