Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 7-9

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 3 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 7bokcirkeln)

Kapitel 7 – Hoppets dörr ställs på glänt

De flesta hade nu gått därifrån, hallen var nästan tom, de fortfarande förundrade nykomlingarna hade gratulerats av personliga vänner och dragit sig tillbaka till det hem som de så nyligen hade burits ut ifrån, de tre ledarna var de enda som befolkade arenan; men jag dröjde kvar på min sittplats, och närde ett hopp som jag inte vågade yttra till mitt sällskap på grund av dess djärvhet, ändå tänkte jag i min vilda fantasi att det kanske skulle uppfylla av någon tursam omständighet eller oförutsebar slump. Jag kunde inte hållas ansvarig för att det fanns där, eftersom det kom över mig oombett, oväntat och oförberett – en av de där plötsliga känslorna av längtan som sköljer in och bär iväg hjärtat innan det hinner göra motstånd, ens där det vore klokt med ett sådant; men när det kom och jag insåg njutningen i dess förväntan, så hade jag ingen önskan om att tänka på något motstånd, utan istället höll jag mig fast vid tanken som om den vore livets både hemlighet och nyckel. Det påminde också om en flod på ett annat sätt – dess kraft gick åt under dess första inflöde, men när stunderna gick så minskade den i styrka mer och mer och mer, tills den smala rännilen var på gränsen till stagnation, och reaktionens strömvirvel viskade att allt var över. Jag reste på mig för att motvilligt lämna platsen, när en ljusets röst riktades mot oss från den lilla gruppen och mitt sällskap sade:
“Myhanene skulle gärna vilja prata med dig.”
Mitt döende hopp – min vilda önskan uppfylldes.

Jag var glad att jag hade ställt mig upp när budet kom; det minskade fördröjningen i mitt svar på detsamma. Han kom direkt fram för att möta mig, och sida vid sida, med sin arm om mig och handen tillgivet lagd på min axel så gick vi fram till Cushna och assyriern. När vi möttes och hans armar omfamnade mig sade han bara två ord: “Min bror!” men när han var klar så fanns det inget mer att säga – språket hade nått sin gräns och fattningsförmågan klarade inte att växa sig större.

Hade det funnits några konflikter i mitt förflutna? Om det var fallet så utplånades det ur mitt minne av musiken i hans röst; om jag hade fått en hjärtattack någon gång så togs den bort och skadan läkte genom balsamet i hälsningen; om mitt hopp hade känt en frostig besvikelse, så började nu en mångfald av uppfyllanden leva av värmen i den omfamningen. Orden är nya för Jorden, men människor uttalar dem med ett skarpt, metalliskt ljud; den välklingande fylligheten kan bara föreställas när den hörs i samspel med det perfekta återgivandet av den musik jag lyssnade på.
Det var ett ackord som, när det spelats, aldrig kunde dö bort. Det föll in i min själ som ett sänke i havet, där den första kontakten gav en djup och kvardröjande ton, men när den sjönk steg en melodisk klang vars första sång måste eka och återigen eka tills varje famn i livets hav fyllts med harmonin som hade uppstått ur symfonin. Myhanene var tyst, som om han lyssnade på genljuden som rullade omkring oss; jag var överväldigad av de kolossala utsikterna i möjligheterna att känna de dammportar som han slungade upp på vid gavel genom att yttra de två orden.
Hade jag haft förmågan så skulle jag ändå inte ha vågat tala, och därmed avliva den melodi som hans röst frambringade. Så kort i sitt överlämnande, och ändå den längsta och mest vältaliga utbildning jag någonsin lyssnat på. Till och med nu så kan jag knappt förstå dess utkast; att helt assimilera det kommer att vara en studie för evigheten. Dess ekon ringer fortfarande genom min varelses gångar, där de spelar huvudtonen i alla mina glädjeämnen, och kommer fortsätta göra det tills jag bär med mig den ännu ljuvare musiken i Hans röst i vars yttrande den eviga psalmens hela kör ligger vars läppar på Jorden gav form åt sådana ljud som ingen annan hade förmågan att imitera, och som in himlen har kapaciteten att väcka de gudomliga arterna.
Assyriern satte punkt för mina funderingar genom att fråga om jag hade tyckt om Koralen.
“Jag är knappt i ett tillstånd där jag kan uttrycka en intelligent åsikt om något alls”, svarade jag. “Jag är i en labyrint av förvirring vilken varje funktion och utveckling i det här livet bidrar till, och gör att jag inte kan hitta ord, tankar eller känslor som klarar att uttrycka vad jag känner på ett tillräckligt vis.”
“Det kan jag gott förstå”, svarade han. “Turligt nog så finns det inga förväntningar på dig just nu att på något systematiskt sätt bedöma allt du ser; men du kommer att utveckla förmågan att göra det när du fortsätter vidare. Den här ceremonin bjuder på en illustration över de metoder vi använder oss av för att korrigera en av Jordens orättvisor, liksom den kompensation som följer för de som ädelt har försökt göra sin plikt även när deras verkningar varit fruktlösa.”
“Plikten skulle vara enkelt uppfylld”, sade jag, “om en kort vision av ett sådant fullbordande skulle medges under en stillare del av striden eller då den besvikne krigaren gråter. Men jag skulle vilja fråga om det är vanligt att du får så synliga svar på dina böner i det här livet, som det moln som föll över dig efter åkallandet?”
“Min broder!” – det var Myhanene som svarade – “Ingen ivrande bön skulle vara möjlig varken här eller på Jorden utan ett definitivt och synligt svar. När du i det andra livet framförde en sådan förfrågan till din far eller en vän, förväntade du dig då inte ett sådant svar?”
“Tveklöst, från en kamrat; men då var vi båda i ett liknande tillstånd; eftersom Gud är en ande så har vi sökt efter Hans svar i en andlig mening.”
“Du glömmer att din ansökan gjordes för din fördel, och att du som materiell behövde ett materiellt svar. När du till exempel bad om mat för att lindra svälten i ett drabbat stadsområde, så skulle du behöva bakat bröd för att hålla liv i kroppen, inte andlig föda som stärker själen. Säkerligen! och Gud skulle besvara den bönen genom att uppmuntra hjärtat hos de personer som känner Honom att bidra till inköpet av sådan mat.
Tror du att du hedrar Gud genom att åberopa de av Hans folk som avstår från att utföra en sådan enkel, mänsklig handling tills Han pressar dem att göra det; borde inte en vänskaplig känsla ha uppmuntrat detta utan att Gud behöver åberopas att ge stöd i frågan?”
“Jag håller med dig om det, men som varje god gåva från Honom, så skulle ett sådant resultat anses vara svaret på vår förfrågan.”
“Men du har ingen direkt evidens för att din bön steg högre än taket i det rum där den uttalades. Det du betraktar som ett svar från Gud var inget mer än dina likars medmänsklighet. Judarna skulle inte ha varit nöjda utan ett muntligt, auktoritativt och otvetydigt svar.
“Så var det under oraklets tid, men du måste tänka på det faktum att sådant för länge sedan hade upphört, och dess återuppståndelse skulle betraktas som onaturligt och i motsats till den nuvarande metoden att avgöra det gudomliga.”
“Icke så! Säg hellre att det har upphört på grund av de onaturliga och felaktiga läror som har brett ut sig och tagit plats. Gud är densamma igår, idag och för alltid, och så länge Han är Gud så ska det som har varit, också vara. Ställningen som kyrkan i varje tidsålder borde inta är att visa upp den här sanningen, visa att det förflutnas dokumenterade fakta kan förmodas vara sanna utifrån evidensen i motsvarande krafter som manifesteras idag; och det här beror på att Gud lever och är oföränderlig, vars verk inte är till för ett särskilt folk, en särskild tid eller plats utan liksom Honom själv är det för alla och för alltid. Motsägelsefulla inställningar är felaktiga och ologiska, och avslöjar den människa som har dem, medan hon hävdar att Gud är oföränderlig för att förlöjliga och förakta sin motståndare.”
“Men var finns nödvändigheten för sådana synliga tecken då den fullständiga uppenbarelsen gjordes av Jesus? Jag frågar inte för att vara kontroversiell, utan med en önskan att få veta sanningen som du ser den från ditt högre tillstånd och din långa erfarenhet.”
“Var inte orolig över att ställa dina frågor, min bror; det är alltid ett nöje att undanröja ett tvivel, eller avslöja ett fel. När det gäller nödvändigheten av synliga tecken på Jorden, så ligger inte det avgörandet hos oss; det är tillräckligt för oss att de förordades i början och hittills inte har avskaffats. I den uppenbarelse som Jesus gjorde – frågan om dess fullbordande måste vi nöja oss med att avvakta med just nu – så utgjorde synliga tecken en framträdande funktion som han bad om för att få sitt uppdrag bekräftat. Han lovade också att de skulle följa de som trodde, för ett liknande bevittnande; hans löfte infriades i den tidiga kyrkans historia; sådana synliga tecken var avsedda, och borde bevittna detsamma idag.”
“Vari ligger rötterna till dessa felaktiga idéer och missuppfattningar såvitt du förstår dem?”
“De har olika ursprung, varav den första beror på den felaktiga ställning som Bibeln har tvingat fram genom att den framställs som Guds ord, en färdig och perfekt uppenbarelse, istället för att ta den för dess eget värde; så som innehållande Guds ord för ett specifikt folk, utformad för vägledning under vissa omständigheter och endast ett fragment av den uppenbarelse som började i begynnelsen av människans existens, och som kommer att fortgå till dess avslut. Jesus skrev ingen lag som överräcktes till hans lärjungar med befallningen att den skulle följas, och inte heller gav han någon annan i uppdrag att göra detta efter sin bortgång. Hans föreskrift var att predika, och att han endast som Anden kunde ge dem sin yttring – där Andens röst är fortsättningen på uppenbarandet till tidens slut, och leder hans följare in i alla mysterier.
En annan källa till felet kommer ur tolkningen och nytolkningen av denna högst otillfredsställande auktoritet, så att den ska möta de ofta förekommande svårigheterna på grund av vetenskapliga och intellektuella framsteg. Sanning, så som den uppfattas under ett århundrade, har helt naturligt vuxits ur och blivit ett fel under det nästa, medan kampen för att bibehålla bokens auktoritet och anpassa dess tolkningar till de nya omständigheterna orsakade splittringar och oenighet, där var och en har förvisat felet och ympat in sin egen idé om vad sanningen är, uppdrivet från en otillbörlig betoning på någon passage som den grundats på, utan någon referens till de många som utgör ett helt motsatt påstående. Gradvis har dessa otaliga dogman fått ett allt bredare fäste – samtidigt så har tanken om tecken och profetior upphört att läras ut som en nödvändighet – tills slutligen kyrkans tradition och auktoritet har lagt beslag på det levande ordet och Guds livfulla orakel, med fel och förvirring som oundvikliga resultat.
“Om vi säger att du har rätt för argumentets skull, och tillåter sannolikheten för att självcentrerade lärare förkunnar felet, genom att dölja vissa aspekter av sanningen med låga och ovärdiga motiv, kan du då tvivla på att det finns många trogna bland folket – uppriktiga hjärtan som söker och väntar på Herrens tröst – eller förklara varför synliga tecken på en gudomlig närvaro hålls borta från dessa?”
“Gud har aldrig stått utan vittnen; trofasta väktare i templet har alltid hållit uppenbarelsens lampa brinnande och oraklet levande. Historian och biografin är fulla av sådana exempel – Jordens salt som upprätthåller standarden och visar på de möjligheter som kyrkan har degenererat ifrån – dessa betonar bara sanningen som jag säger dig, eftersom deras upplevelser kan utökas universellt.
“Men var finner du sådana undantag från den allmänna regeln? De är män och kvinnor som tänker själva – vilka, i en glimt av himmelska visioner, inte vänder sig bort och frågar efter en lärares åsikt om de är legitima eller inte eller på annat vis lyssnar på rösten som kallar på dem från ärans moln, utan följer sin själs direktiv och svarar: “Tala, Herre, för din tjänare lyssnar”, och på så vis dras de in i den samling av helgon som inte behöver någon förmedlare, inte söker hjälp från någon präst, och som belönas med en vision av den verkliga shekinah från vilken tvivlets rämnade slöja dras undan, och för dem in i Herrens heliga närhet.
Bland den stora massan av religiösa räknas sådana helgon som fantasifulla, vidskepliga, offer för satanistiska vanföreställningar eller som att de har en viss avsaknad av mental kapacitet. Några få av de mer välvilliga i kyrkan ömkar i sin goda natur för deras trovärdighet, och försöker vänligt övertyga dem om att ge upp sina tokerier, men de flesta människor och lärare håller sig för goda från den hädelse de yttrar, och bullrar ut sina varningar från traditionens fort till alla som lånar ett öra till de evangelier som sådana orakel förmedlar. Kyrkans tro ligger i dessa människotraditioner, inte hos den levande, alltid talande Guden, och därför är det inte att undra på att miraklens dagar är förbi, och människor skrattar åt tanken på att flytta på kullar, än mindre berg.”
“Men inte tror du på det bokstavliga uppfyllandet av det löftet?”
“Det finns fysiska, mentala och andliga berg”, svarade han, “och det senare är rätt så svårt att ta bort jämfört med det förra, kanske ännu svårare – och det kräver också Guds kraft, men det kan göras. Har du inte beskådat borttagningen av deformationernas berg?”
“Det har jag förvisso.”
“Hur kunde det genomföras?” frågade han. “Inte genom att sätta samman den stora församlingen och sjunga: ‘Vi kan inte göra något, inte något!’, som våra bröder på Jorden får lära sig att göra; de kom för att arbeta, och att varje själ gjorde sitt yttersta vittnade resultatet om. Innan Siamedes gav ut åkallan, vilken säkerställde den synliga responsen, så hade han försäkrat sig om att hans och deras oassisterade krafter lades fram och nyttjades; och viss om att han själv inte kunde göra mer, så åkallade han den styrka som låg bortom och ovanför; och Gud skulle ha brutit sin trohet om Han inte hade svarat på en sådan tilltro. Han behövde inte beskriva sina önskningar, gå in på detaljer om sin önskan eller föreläsa om fördelarna och äran som söktes; hans utrop var en profetisk tacksägelse för styrkan som han och varenda själ visste skulle ges till dem – han var medveten om det faktum att det hans behov redan var kända. Allt som kunde göras i hallen hade gjorts, och det blev en paus i tjänsten – en väntan som endast avslutades av den gudomliga handlingen; och de många väntandes tilltro tog upp den handlingen med kraft. Gud hade inte förmågan att dröja vid en sådan styrka, och därför nedsteg tecknet och med det den energi som behövdes för att fortsätta det arbete de så tillitsfullt hade påbörjat. Det kan vara och borde vara så på Jorden, men istället för läkning så vållar man de mest allvarliga skador och skickar sedan de lidande hit för att botas.”
“De har inte möjligheten, även om de hade haft kraften att göra det jag har bevittnat här”, dristade jag mig att kommentera.
“Gud är alltför vis och rättvis”, svarade han, “för att kräva eller förvänta sig att någon människa ska utföra en omöjlighet. Men i de saker som ligger väl inom deras kapacitet att göra det, arbetar då människorna efter den regeln om tilltro som du verkar ha exemplifierat? Nej, sannerligen inte! Istället, i glömskan över att de har kallats till det stora privilegiet att arbeta tillsammans med Gud, som du har sett demonstreras, så har de utbildats i utövandet att inte göra något annat än att be Gud göra allting. När Gud arbetar för människan så är det alltid i samspel med människan; det är inte någon del av den Gudomliga lagen att mästaren ska göra allt arbete medan tjänaren ger befallningarna. När du ber Gud att lägga hörnstenen, så kan du vara säker på att Han väntar på att du gör klart grunden. Men Jordens idé om detta är att en människa inte har något annat att göra än att tala om för Gud vad hon vill ha och sedan vänta på att det görs, och hänvisningen jag redan har gjort till att be om mat när det är svält, kommer möjliggöra för mig att visa dig hur många svårigheter de lägger i vägen, även om Gud skulle bestämma sig för att göra allting. Anta att man ber om 100 000 kr för att underlätta på en plats, hur ska då pengarna tillhandahållas? Vi har inget guld här; det är därför uppenbart att de måste införskaffas genom en övergripande försyn i samband med någon av de ansökandes kommersiella liv. Ja, så det gudomliga ingripandet sker, en övergiven plan eller en misslyckad transaktion återskapas ovanpå förbättrade prospekt, och så erhålls 100 000 kronor mer än vad som ursprungligen förväntades. Vad är resultatet? I sin kommersiella cirkel gratuleras den utvalda agenten som en ‘lyckost’, ‘en ovanligt klyftig sälle’ eller något sådant; pengarna hamnar på kontot, mottagaren klappar sig själv på axeln, och när han råkar tänka på insamlingen för svälten, så funderar han och bestämmer sig till slut för att donera 200 kronor. Det är väldigt uppenbart att både Gud och de fattiga blir rånade av alla svarssystem i den riktningen.

Låt mig föreslå ett annat exempel. Förmoda att vår Far bestämmer att pengarna ska nå de fattiga direkt, och för det syftet så anlitas någon budbärare från det här livet att bära med sig guld till insamlaren som en fysisk person; om han då, när de vill veta namnet på donatorn, säger sanningen, så skulle det inte ta en lång stund innan de är redo att upprepa tragedin vid Golgata för hans hädelse. Så du ser att Gud inte har möjlighet att ingripa, och avslöja Sig för massorna, på grund av de felaktiga idéer som har närts och förkunnats av lärare vars auktoritet är beroende av att de synliga tecknen upphör.”
“Jag beklagar att ditt argument är blott alltför sant; men när vi ser att det här felet har ackumulerats gradvis genom tidsåldrarna, i hur hög grad hålls då individerna ansvariga?”
“Alla omständigheter som påverkar en individ, på ett eller annat vis, beaktas rätteligen vid dimmornas dom; men varje människa hålls ansvarig för den fullständiga och rätta användningen av den intelligens som hon förlänats. När någon förklarar sig tro på en oföränderlig Gud som kommer belöna varje människa enligt de gärningar som utförts i kroppen, så förväntas hon uppföra sig efter den regeln, utan att säga att tilltron och föreställningen om något är allt och att handlingar inte har något inflytande på frälsningen; eller återigen, utan att slå fast att Gud någon gång kommunicerade med människorna med synliga och muntliga tecken, men nu har upphört med detta eftersom han inte gör några fler uppenbarelser. Sådana motsägelser i ord och handling är inte smickrande för intelligensen, och gör inte på något vis nytta i domens stund. Ett andligt människoskap kan endast uppnås genom arbete som lika mycket hedrar Gud och är till gagn för din medmänniska, och att enbart den religion som följer budet: “Han har gjort det han kunde” erkänns.
Alla föreställningar och trossystem har lämnats bakom dig innan du når domen, och ingen människa får någonsin en fråga om dessa, utan dokumentationen över ditt liv måste visa att din kärlek till Gud har manifesterats genom in kärlek och hängivenhet till människorna innan du har rätten eller kraften att komma in till den vila som återstår. Siamedes och Cushna kommer visa dig några exempel på skördar som har samlats där. Och efteråt kommer jag med nöje göra dig följe till några av fridens hem. Må Faderns rika välsignelser vila hos dig i din strävan att lära känna sanningen. Tills vi ses igen – Frid.”

Vi hade nått utsidan av hallen vid det här laget, då den ädle budbäraren gav var och en oss sin välsignelse och sedan gick vidare för att fortsätta sin mission på andra platser. Assyriern lämnade oss också, men bjöd först in oss att besöka hans hem när Cushna fann en lämplig stund för detta.
Myhanene hade bidragit avsevärt till min informationsbank; hans anklagan var tung – men sann – vad gällde Jorden, samtidigt som betoningen han lade på det gjorde mig ledsen förutom över ett faktum – den inställning som förmodades i hans argument öppnade en hoppets port för mig, och nu när han hade gått kunde jag se att dörren fortfarande stod på glänt.


(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 8, bokcirkeln)

Kapitel 8 – Hoppet slår ut i löftets blommor

Jag blev överraskad av att se att Cushna var lika redo att lämna mig som hans två vänner hade varit, för det stod helt i motsats till alla mina tidigare erfarenheter att en sådan gigantisk ceremoni eller samling kunde hållas utan att lämna några detaljer kvar att ta hand om efteråt. Den ordning som åhörarna hade skiljts åt med var lika perfekt som den som hade kännetecknat varje del av Koralen, och var i alla avseenden mer än fördelaktig i sin kontrast till de scener vi är så vana vid på Jorden. Det fanns inga opassande mödor, varken med röster eller gester, som attraherade en väns uppmärksamhet; inga ohövliga avbrott för några slumpmässiga ord; inget rusande in i och ut ur folksamlingen för att finna någon som saknas; och inget ohyfsat knuffande framåt i ett fåfängt försök att hinna med ett tåg.
Vänner möttes, utan en massa frågor om någon frånvarandes hälsa, eller rastlösa, oroliga blickar, som i rädsla för att svaret skulle vara ovälkommet; inga farväl eller handslag, vilka dröjde under intrycket att det skulle vara det sista. Men den underligaste upplevelsen av alla var att jag hade en så lång konversation med de tre ledarna för hela servicen, utan ett enda avbrott eller något försök att bryta in i vår samtal. Med utbristandet av det välkomnande hem som Koralen avslutades med, så avslutades också allt som hörde samman med den; ingen individ hade något annat att göra än att gå därifrån. De som hade tagit emot de underbara gynnsamheterna fick sällskap och leddes därifrån av vänner, och hela församlingen gick åt olika håll, helt medvetna om att de kunde mötas en och en eller många tillsammans närhelst de önskade göra det utan något behov av att lägga till ett “om” i arrangemanget. Vi var de sista två som lämnade hallen, och medan jag lyssnade på uppenbarelserna som Myhanene lade fram för mig, så var jag medveten om – genom den dubbla observationsförmåga vi alla besitter – min beundran av platsen ostörda aspekt, vilken inte på något vis indikerade närvaron av det stora antal som hade gått därifrån. Samma brist på tumult märktes på samma vis när vi kom ut i friska luften, där Myhanene och Siamedes gick åt sina håll. Allt omkring mig var i samma tysta, vilsamma tillstånd som när jag först undrade över byggnadens natur, innan jag somnade eller hörde silverklockornas magnetiska klingande.
“Nu”, sade Cushna, “vill jag gärna ta med dig till en syster vars välbefinnande intresserar mig mycket, och vars historia du kommer märka är full av värde och upplysningar.”
“Så detta är inte ditt hem, då?” frågade jag, när han ledde bort mig i en annan riktning än den som hade lett fram till hallen.
“Inte på något vis”, svarade han. “Mitt hus är fyllt av barn, bland vilka jag finner min huvudsakliga trivsel och sysselsättning. Det här är blott en tillfällig viloplats för sådana som de som vi har betjänat; en slags mellanlandning för återhämtning och tillfrisknande.”
“Ska vi gå till ditt hem nu?”
“Nej. Du har mycket att se och lära innan du kan förstå dess natur och ordning. Men du kommer att göra det med tiden, när du är redo att återse den lille vännen du bar genom dimmorna när du kom hit.”
“Är han hos dig? Hur är det med honom?” frågade jag ivrigt, när jag blev påmind om hans existens.
“Lugn nu, lugn!” sköt mitt sällskap in, och hindrade mig från att ställa ett halvdussin andra frågor som trängdes på min tungspets. “En fråga i taget är en mycket bättre metod, i synnerhet här, där en väldigt enkel fråga ofta öppnar upp en hel bok av information, vilket vi alltid vill förmedla så tydligt och begripligt som möjligt. Han är hos mig, som jag säger dig, och mår också, av naturliga skäl, bra.”
“Jag undrar vad hans vänner tänkte om hans död? Det är konstigt att jag inte har tänkt på det tidigare, men…”
“Lugn nu; annars kommer jag inte kunna svara. Försök kom ihåg att det inte finns något behov av att koppla ihop dina frågor; det finns gott om tid att ställa var och en av dem för sig, och få fullständiga svar på dem allihop. Hans vänner var inte särskilt bekymrade när de först fick veta det. Han hörde till en stor familj som inte togs om hand alltför väl, där all energi gick åt till att ärligt skaffa vad som behövdes för att hålla alla vid liv, och med lite tid till att utveckla några högre, själsliga kvaliteter. Därför var det snarare än lättnad än något annat efter den första chocken, eftersom de fick en mindre att försörja.”
“Hur kan du känna till allt detta?” frågade jag.
“Nu öppnar sig en annan studie för dig. Nu ser du hur klokt det är att endast ställa en fråga i taget. Det är inte alls svårt för oss att skaffa den information vi behöver i ett ärende, eftersom, som det kommer förklaras för dig vid lämpligt tillfälle, det finns en känslig sträng som utgör kontakten mellan barnet och hans kropp, och genom att följa den kan vi göra alla de förfrågningar vi behöver.”
“Hur då, Cushna? Hur då?” utropade jag, och mitt hjärta slog med en feberaktig iver som blossat upp av hans ord – en dristig, impulsiv tanke om att det var möjligt att slänga mitt hopps dörr öppen på vid gavel och för min bön på sluttningen att bokstavligen besvaras som ‘Beviljad’. I nästa stund övergav stundens mod mig, och jag väntade för att höra hans svar med en känsla lik den som en åtalad känner när den fruktade domen ska yttras och hans liv balanserar på en knivsudd. Cushna verkade inte alls ha någon medkänsla för situationen – tvärtom så spelade ett stilla, roat leende över hans ansikte när han lugnt svarade:
“Så, hur tror du att vi kan göra det om inte genom att skicka någon dit i det syftet?”
“Vad? Skicka någon härifrån?” utropade jag.
“Självklart! Tror du att någon på Jorden skulle göra det och rapportera det korrekt?”
“Men är det verkligen möjligt att göra något sådant?” och förverkligandet av min dröm blev mer påtagligt i den stunden.
“Varför inte?” frågade han mig finurligt, istället för att direkt ge mig en försäkran.
“Jag vet inte, Cushna, men mitt hjärta slits itu mellan hopp och rädsla. Säg mig slutgiltigt om det är så eller inte.”
“Det är absolut så, min vän”, svarade han, “hur svårt det än må vara för dig att inse det faktumet. Myhanene har talat med dig om en oföränderlig Gud – det tyder på en oföränderlig gemenskap. Kontakten mellan de två världarna användes av människorna förr, och det måste vara på samma sätt nu som det var då.”
“Jag tvivlar inte på ditt ord, men det du säger mig är så långt bortom vad jag kunde drömma om var möjligt – även om jag många gånger har underhållit hoppet sedan mitt tillstånd förändrades – att jag tvivlar på mina sinnen när de förmedlar en sådan upplysning till mig. Hjälp mig övervinna mina svårigheter, och säg om du vet detta genom praktisk erfarenhet?”
“Ja! Det var under ett av mina uppdrag genom Myhanene till Jorden som jag först träffade den syster som vi snart ska besöka.”
“Berätta för mig om henne, så kanske er relation kan hjälpa mig att ta in de här underbara nyheterna som så vida övergår min fattningsförmåga.”
“En vän, en medarbetare, som fortfarande befinner sig i köttet, hade gjort en förfrågan till Myhanene, och jag skickades dit med svaret.
Under vår intervju – vars natur och tillvägagångssätt du snart kommer få förklarade – så lade jag märke till en ung kvinna som stod bakom en person i sällskapet, som jag kunde se var i stort behov av hjälp och medkänsla; jag talade till henne, men hon hörde mig inte – hon kunde inte höra mig, och de andra sätt jag försökte få hennes uppmärksamhet på misslyckades. Jag kunde inte lämna henne utan att försöka göra något för att lindra hennes förfärliga lidande, men jag kunde inte hjälpa henne utan att känna till orsaken till att hon led. För att kunna göra detta så beskrev jag henne och hennes tillstånd som jag såg det för mitt sällskap – på ett sätt som du snart får lära dig, och hon kändes igen och var välbekant för den som jag lärde mig allt jag behövde känna till från, och jag lovade att göra mitt bästa för att hjälpa henne, vars resultat du kommer kunna bilda dig en uppfattning när du hör hennes historia och ser hennes nuvarande tillstånd.”
“Men, Cushna, vill du få mig att tro att döden inte utgör något hinder i de två världarnas fortsatta samröre?”
“Inte alls, för en sådan tanke skulle vara väldigt fel; men samtidigt så vill jag att du förstår att svårigheterna går att övervinna. Som du redan har upptäckt, så markeras gränslinjen av en dimridå, och hindren vi upplever är sådana som helt beror på saker och tings tillstånd; de varierar ständigt efter de avgörande inflytanden som finns på jordesidan, och reglerar molnets tillstånd. Du kan inte förstå det här just nu, men när möjligheten uppstår för dig att studera fenomenet så kommer du kunna uppskatta det jag säger. Under tiden räcker det för dig att veta att alla hinder kan övervinnas, och att samröret mellan oss och Jorden inte är helt borta.
“Du har fått lov att ta del i det samröret; att jag skulle få det – om det vore möjligt – var min första medvetna önskan när jag insett att jag kommit till det här livet. Säg mig, kommer jag någonsin kunna tillgodose den önskan?”
“Det kommer du definitivt, om du önskar göra det; och jag kan inte tänka mig något mer ärofyllt arbete än att vara engagerad i att hjälpa till att avlägsna tvivlen och rädslorna som våra syskon lever med på Jorden. Jag tackar Fadern för att Han låter mig ta del i det stora arbetet med att återöppna detta samröre som har lämnats i händerna på de mer kraftfulla lärarna i Hans kärlek. Arbetet går långsamt framåt och är svårt att utföra, men det lilla som redan har uppnåtts har bidragit till en underbar utveckling, och sanningen är kraftfull i rivandet av felens murar – så måste det fortsätta tills okunskapens dysterhet har drivits bort, och Guds fridfulla och harmoniska kungarike har upprättats på Jorden med en grund lika fast som vi upplever den här.”
“Hur snart kan jag börja? En sådan kallelse skulle förändra mitt livs dröm till en ärofylld verklighet. Jag var övertygad om felets närvaro, men även om jag sökte kunde jag inte finna den sanning som mitt hjärta värkte efter – som många andra söker efter, trötta och bedrövade. Nu när jag har hittat den så kan det inte finnas någon större glädje än att föra med sig den vetskapen tillbaka och ge dem tröst och anvisningar.”
“Närhelst du är redo så kommer inte möjligheten låta dig vänta på att börja, men fram till dess behöver du ha tålamod. En väldigt begränsad erfarenhet kommer att övertyga dig om att det behövs stor kompetens för att dra upp felets rötter med framgång, och i dess ställe plantera sanningen. Du kan bara få kompetensen för ett sådant arbete genom noggrann utbildning, flitiga studier och en omfattande kännedom om det andliga livets lagar och behov så som du kommer se dem visa sig här. Det är långt bättre att låta det gamla felet kvarstå än att dra upp det enbart för att ersätta det med ett nytt fel i dess ställe. Men jag får tyvärr säga att det är vad som väldigt ofta görs just nu av inkompetenta personer som har rusat in i det här samröret innan de är kvalificerade att göra något annat än att uppvisa det enkla faktumet att själen är odödlig.”
“Är det möjligt”, frågade jag full av häpnad, “att vänner kan återvända till Jorden och lära ut fel?”
“Det är inte bara möjligt”, svarade han, “utan dessvärre är det ett faktum, fast med tillägget att – förutom när det gäller medvetet lögnaktiga budbärare, ondsinta, jordbundna män och kvinnor – så beror felet i varje fall på okunskap snarare än någon plan. Låt mig förklara hur det uppstår. Varje själ som kommer till det här livet grips av den önskan du har nämnt – att komma tillbaka till Jorden och göra det känt hur enormt annorlunda det är mot allt de har lärt sig att tro; samtidigt har relativt få haft önskan att lära känna vårt livs natur och omständigheter så som du studerar dem nu. De allra flesta, medan de är nöjda med saker och ting som de funnit dem under en avsevärd tid, gör inga försök att öka på sina kunskaper. Med till största delen oanvända medvetanden, så lär de sig inom kort om möjligheten att komma till Jorden, och fulla av önskan att berätta om sin fortsatta existens, så bryter de dödens tystnad för att upptäcka att de ombeds besvara tusentals frågor om ämnen som de inte skaffat sig någon kännedom om, och resultatet är de fel jag nämnde tidigare.
Föreställ dig en stund den ställning du har placerats i, om vi förmodar att du just i denna stund hade öppnat upp för det här samröret, och du fick frågan: “Växer barn upp i andevärlden?”, eller: “Vilka metoder används för att lära barnen saker i livet efter detta?” eller: “Hur gör man för att hjälpa en andemänniska som är i ett lägre tillstånd än man själv är i?” På den första frågan skulle du svara utifrån din erfarenhet – du har sett barn i Koralen – och säga: “Nej”, vilket skulle vara ett fel; på den andra frågan så kan du inte svara något, och på den tredje frågan så skulle du behöva nöja dig med att yttra en enkel åsikt; detta skulle dina vänner tolka som ett definitivt påstående, vilket leder till att de, utifrån sin utbildning på Jorden, tror att man uppnår någon form av allvetande vid döden. Jag kan illustrera och belysa detta ytterligare genom att be dig anta att din önskan om att återvända till Jorden hade uppfyllts i samma stund som du fick den, eller innan du hade fått anvisningar om de saker som du nu känner till, och att du under din intervju tillfrågades om de här sakerna, skulle då dina svar ha förmedlat någon tillräcklig uppfattning om sanningen så som du skulle lära ut den i nuläget?”
“Självklart inte”, kände jag mig driven att svara.
“Och inte heller är det möjligt för andra i ett liknande tillstånd att göra de förfrågningar som riktas till dem rättvisa, så därför säger jag att det är bäst att hellre låta det gamla felet kvarstå, än att dra upp det och plantera ett nytt fel i dess ställe. Den nödvändiga följden av denna okunskap är motsägelser, vilket ger starka, presumtiva bevis på att det här samröret är opålitligt för de som motsätter sig det allra ihärdigast, och så tros hela saken vara och lärs ut som en väg för ondsinta och illvilliga andar att bedra de omedvetna.”
“Jag uppskattar till fullo visdomen i ditt råd att vänta, och jag lovar dig att – så snart möjligheten uppstår för mig att bryta min tystnad – jag inte kommer dela med mig av min åsikt bortom vad jag faktiskt vet. Men är det inte möjligt för dig som känner till de här sakerna att förutse sådana okunniga antaganden, och på så vis förhindra deras ofog?”
“Ibland, men inte särskilt ofta. Hur som helst så släpper vi vid de tillfällena ner fröer av sanning som gror och redan har börjat ge god frukt. Men i de flesta fall är vi förhindrade att göra det genom en väldigt kraftfull, andlig lag.”
“Vad är det för någon lag?” frågade jag.
“Du har redan sett att vi har attraherats till varandra genom lagen om andlig harmoni och lämplighet. Lika själar har gemensamma känslor, och det fullständiga utbytet av dessa gör vår lycka mer total.”
“Ja! Det förstår jag.”
“Samma lag om attraktion och bortstötning finns och reglerar samröret mellan de två världarna. Låt mig berätta för dig om min egen upplevelse närhelst jag har försökt öppna upp den här kommunikationen. Vanligen har jag märkt att de personer som jag önskat tala med har varit ofördragsamt dogmatiska i förhållande till någon tro som de har, vilket hindrat dem från att ärligt och fritt fråga efter några nya andliga sanningar. En sådan inställning var inte på något vis överensstämmig med min, och då min närvaro var lika motbjudande för dem, så väcktes en misstanke som jag inte förmådde överbrygga, och därför hade jag inget annat val än att dra mig tillbaka och överlåta sådana frågeställare till de som i sin okunskap skulle bekräfta att den påtagna tron var den ofelbara sanningen.
“Kunde du inte avslöja okunskapen hos sådana lärare, och på så vis undanröja deras auktoritet?”
“Inte så lätt, av den enkla orsaken att deras låga, andliga tillstånd i högre grad liknande den okunskap som främjades av deras tro. Mina mer andliga läror fick inte något gehör, utan förklarades vara falska och bedrägliga; jag beordrades att dra mig tillbaka utan att göra några vidare försök att störa deras tro; och lämna över arbetet åt de som hade försökt och trotts vara sanna, eftersom de bekräftade de idéer som tidigare hade lärts ut och betygats.”
“Och lämnade du dem då?”
“Tveklöst! Jag hade ingen rätt att tvinga min närvaro på någon person som fann den motbjudande. De sökte efter och hittade exakt det de sökte efter – inte sanning, utan en bekräftelse på deras tro. De är nöjda; och även om vi är medvetna om det faktum att deras kontakt ger deras fel djupare rötter, trots att den är utformad för att förmedla sanningar, så måste vi nöja oss med att vänta i hopp om en gynnsam möjlighet att korrigera misstaget, och när det händer göra vårt bästa för att råda bot på ondskan.”
“Hur ser era möjligheter ut att förverkliga det hoppet?” frågade jag, med en viss förskräckelse, för den löftesrika regnbågen verkade nu försvinna från min himmel, då jag lyssnade på hans återgivande av de svårigheter som stod i vägen.
“Det är en visshet”, svarade han, med en lugn trygghet som genast återupprättade min minskande tilltro. “Människor gör nu upptäckten att sanningen är oändlig, medan trosbekännelser är ändliga – att det, precis som det är omöjligt att reducera det obegränsade till en geografisk atlas, så är det meningslöst att försöka innefatta hela sanningen i ens den mest elastiska trosbekännelsen. Smulor av andligt bröd faller på Jorden, och – fullt mättande för hungriga själar – så börjar människorna att uppskatta den naturliga mat som bereds i himlen. Överallt söker, finner, assimilerar och växer de till en synlig, andlig form. De kan förstå på ett sätt som de aldrig förstått tidigare, lyfter sina blickar mot bergen, ber, vädjar om ännu mer tillgång till detta levande bröd; och mannan faller under en sådan dag, trots kyrkans bannlysning eller prästers förklaringar om styggelser. Vårt hopps gryning har börjat, molnen drar sig undan, och när vi ropar till väktarna i Zions torn, så är deras svar fulla av bifall och tröst, och de bjuder oss att förbereda för den förestående segern. Sanningen måste vinna, för den är det barn som Gud gett efternamnet Allsmäktig; men Naturens moderliga förmaningar råder den att med tålamod dana en perfekt seger. Arméerna av följare växer stadigt till tusentals, så härskarorna växer, och leds av härförarna från himlen; sedan kommer de två världarna förenas i en sista insats som kommer att föra med sig upprättandet – i en praktisk form – av vår Herres kungarike och av Hans Kristus, i vilket sanningen ska regera för all framtid.”



(Länkar till videor från Marias bokcirkel, c:a 2,5 timmar lång respektive 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 9, bokcirkeln del 1, och Kapitel 9, bokcirkeln del 2)

Kapitel 9 – Svartsjukans skörd

Hur långt vi hade gått under vårt samtal har jag ingen aning om, men om förändringarna i landskapet utgjorde något kriterium för avståndet så var det ingalunda oansenligt. När jag började betrakta omgivningarna så upptäckte jag att vi passerade ett område vars huvudegenskaper kännetecknades av flera avskilda platser och stillsamma utrymmen för reflektioner, men utan någon antydan till vägar som kunde hjälpa en främling att orientera sig, och därmed framstod det som en obestämbar labyrint för någon som saknade en komplett kunskap om dess lösning; men samtidigt en säker fristad för de trötta och jagade som var i behov av en sådan behaglig tillflyktsort. Atmosfären var tung jämfört med vad jag nyss börjat vänja mig vid; vinden hade, även om den inte var kall, en kylighet som jag inte hade upplevt tidigare, träden var mer dämpade i sitt utseende, med mörka skuggor som spelade under dem, blommorna hade tappat sin lyster och doften som hade imponerat så på mig vid Vilans hem, och hela platsens inflytande verkade viska att sorgens allvar precis var på väg att lämna dem, även om det fortfarande kändes tveksamt om fridfullheten kunde övertalas att godta den tomhet som därigenom skapades.

Efter en stund vände sig mitt sällskap om och bad mig följa honom, och medan han talade beredde han en väg genom trädens lågt hängande grenar, vilka hotade att dölja honom helt om jag inte skyndade på mina steg och noga såg efter vilket håll han gick åt. Ett dussin steg bakom oss så syntes inte stigen vi gick på längre, och jag undrade hela tiden vilka tecken eller vilken förmåga som gjorde att Cushna kunde gå framåt så självsäkert. Min uppmärksamhet drogs också till en viss fukt som bladen verkade andas ut, och som jag var övertygad om skulle ha gjort oss rejält fuktiga på kort tid om vi hade en lång väg att färdas under de omständigheterna; jag blev också medveten om något mer än nyfikenhet – nästan en varnande känsla – då jag såg hur färgen gradvis tonade bort, först från min anförares klädesplagg, och sedan från min egen, när vi gick framåt. Men då jag var fullt sysselsatt med att ta mig framåt, så avstod jag från att ställa frågor i stunden. När vi kom ut från träden så var inte längre våra kläder vackert blå och rosa, utan hade förändrats till mörkgråa nyanser; och det som överraskade mig lika mycket var det faktum att de var helt torra, trots daggduscharna som fallit över oss i sådan mängd. När Cushna pausade för att jag skulle hinna ikapp honom, så log han åt min häpnad, och utan att vänta på mina frågor, så började han förklara det förundransvärda fenomenet för mig.
“Det här”, sade han, “är kanske ett av de mest ömsinta och välgörande förhållanden som vår Fader försett oss med. Vem som än kommer för att besöka eller bistå någon av vännerna som befinner sig här, upplever den här omvandlingen nära slutet på sin färd. Syftet är att låta oss träffas på synbarligen lika villkor, och därigenom göra det möjligt för oss att bistå dem bättre. Som du snart kommer märka i Maries fall, så är tillståndet på det hela i den här utvecklingsfasen ett som kräver den mest omtänksamma och medkännande behandling, och de vänner som utsetts för uppdraget är särskilt utvalda av Myhanene bland de som har närmast samhörighet med honom.
Tillståndet hos alla de som du finner här är ett vilsamt sådant, som följer efter en tid av obeskrivliga plågor – ovisshetens tystnad, som följer i efterdyningen av en helvetesstorm – och själen klarar inte att resa sig själv ur sin drömaktiga bedövning där den kan finna sin lättnad från det lidandet, som knappt lämnat dem, som så livfullt inpräntats i deras minne. Hoppet är ännu inte starkt nog att motverka rädslan för att en eventuell möda kan leda till att det fruktade förflutna återvänder; tilliten klarar ännu inte att tränga undan misstron, och det enda sättet som de kan resa sig ur det här tillståndet av letargi är genom att träffa budbärarna från Vishetens kullar, vilka inspirerar de svaga att våga ha tillit genom att försäkra dem om att hoppet de får kommer att förverkligas.”
“Så den här förändringen i vårt utseende, är då bara en variant på den stora kärlekslagen?” frågad jag.
“Precis”, svarade han, “inget annat än kärlek.”
Vår stig följde nu en mjuk slänt nedåt mellan kullarna, men innan vi hade nått ner i dalen, så svängde vi av, som för att runda en träddunge med en anmärkningsvärd frodig grönska, och grenar som rörde vid marken; när vi nådde runt dem så upptäckte jag emellertid att de dolde ingången till en trevlig dalgång där det låg ett ensamt hus – det första jag hade sett på hela området. Den lilla bostaden var en välkommen retreat för någon som önskade ett liv i ensamhet; ett hundra garderingar hade rests – naturliga och oanande – mot inkräktande; och utan en tillstymmelse till stig eller antydan till att någon finns i närheten så var det nästan bortom en besökares föreställningsförmåga att dyka upp i denna fridfulla dalgång, förutom för de som genom sin kännedom om boningsplatsen förmedlade sitt intresse för den ensamma boendes välbefinnande. Trädgården, markerna och det allmänna intrycket bjöd på all tänkbar uppmuntran för sinnets användning och utveckling, med ett överflödande mått för att vänja av hjärtat från sorgen, med sympatiska och rikt varierande sysselsättningar. Huset var inte någon stor byggnad – det skulle ha varit okarakteristiskt i dessa omgivningar – men det var väldigt trivsamt och bildskönt. Ett hem i bergen, använt för återhämtning och vila, där allting fanns tillgängligt för att få någon att glömma sitt förflutna och inte bekymra sig över framtiden, men ändå inte på något vis ett permanent boende i avsaknad av det samhälle som det friska sinnet söker upp, och saknar om det inte finns.
När vi kom ut ur den trånga passage vi hade gått in i, så gick två damer avkopplat förbi oss, med armarna tillgivet lagda om varandra. De såg ut som likasinnade själar vars tankar, som var alltför djupa för att yttras, hämtade ett drag av uppfriskande medkänsla ur tystnadens brunn.
Deras fokus på varandra gav mig chansen att observera dem innan de blev medvetna om vår närvaro. Från stunden då jag såg dem kände jag mig viss om att den kortare av de två var där i egenskap av själavårdare – eller om jag ska använda en mer bekant benämning, ängel, som följde den Stora lärarens exempel genom att lägga åt sidan sitt rättmätiga tillstånd för att genom sin uppoffring kunna ha en mer kraftfull kompetens att hjälpa sin missgynnade syster. Den längre av de två bar tydliga spår av svaghet och trötthet, och var bara alltför glad att få använda sig av sitt sällskaps styrka, som så anspråkslöst gavs till hennes förfogande.
“Azena har varit här nästan hela tiden sedan Marie kom hit”, sade Cushna, där vi stod och betraktade dem.
Jag svarade inte. Jag önskade hellre att han inte sade något – en önskan som min vän snabbt respekterade, och jag lämnades att ostörd bevittna en praktisk lektion i omvårdnad och medkänsla som ingav mig vördnad i sin änglalika ömhet och obegränsade hängivenhet. En sådan frälsningens anblick behövde inte någon tolk; mitt hjärta stod still i dessa heliga närvaro, medan det gjorde mig medveten om en närmare beröring av Gud än jag någonsin känt tidigare. Min själ darrade av den heliga spänning som lagts på den, mina fötter stod still i en direkt vägran att gå över tröskeln till templet, medan den doftande rökelsen från en sådan tillbedjan steg uppåt, och om inte för Cushnas inlägg så skulle jag förmodligen ha gett upp min starka önskan om att lämna denna heliga plats. Men när jag stod där löste jag ett problem inom andlig matematik, då jag såg livets motsatser – himlen och helvetet – omges av kärlekens kraft, tills de rörde vid varandra, överlappade och blandades och bildade gudomlighetens cirkel. I den illustrationen så uppfattade jag den enorma vissheten att det skulle vara omöjligt för en ena själ att i slutänden stå emot den gravitation som verkar i det högre livet för att lyfta upp de fallna eller rädda de vilsna; och Jesus ord: “Tills Han finner dem” kom för mig i den stunden med en kraft och en betydelse som jag aldrig hade sett tidigare.
Det fanns inga yttre tecken som indikerade de extremer som var sammankopplade av de två kvinnornas omfamnande armar, utan min själs uppfattningsförmåga hade skärpts och urskiljde att en legion av fantomer från var och en av de två tillstånden befolkade platsen, och brottades med en förfärlig energi för att segra. Vindarna stillnade när de kom dit, för att betrakta konfliktens kärna; blommorna darrade i ömsom hopp och rädsla, träden vek ner sina grenar med en statyaktig oberördhet; och till och med gräset lät sin rytm stå still i sin absorption av näring, så att inte dess rörelse i sin tillväxt skulle ge livets fiende någon fördel. Men i denna hörbara tystnad varken fruktade eller tvivlade jag på kärnan; varför kan jag inte svara på, förutom att Cushna kan ha överfört sin trygghet på mig, genom vilken jag insåg att sanningen och kärleken själva har en inneboende odödlighet; död, smärta och helvetet är dödliga, och när de väl har fallit kan de aldrig resa sig igen. Det rättas allsmäktighet omgav och omslöt oss, dess mystiska inflytande hänförde mig med sin kraft, och bjöd mig att stå still – som Sinais profet en gång befallde israelerna att stå i en sådan närhet – och se vår Guds frälsning.
Deras samhörighet fortsatte, fortfarande omedvetna om vår ankomst, i ett oavbrutet flöde, tills de kom fram till en plats där de fick syn på något avlägset föremål, vars åsyn väckte upp Marie ur hennes drömmerier, och gav upphov till en viss livfullhet och intresse som stod i stark kontrast till hennes tidigare stillsamhet. Jag påverkades inte på något otrivsamt sätt av förändringen, eftersom den bröt den utdragna förtrollningen som hade fängslat mig, och jag ivrade återigen för att få en närmare kontakt och få lära känna hennes historia som min vägledare hade ett så djupgående intresse för. Jag var emellertid nyfiken på att få veta vad som hade varit upphov till en sådan förändring i hennes uppförande, och bad honom förklara detta för mig.
“Från den plats där de står nu har de en magnifik utsikt över landskapet”, svarade han, “som sträcker sig över det området med hallen som vi kommer ifrån. Detta återbördar ett minne för Marie av ett hem där hon först sov bort sin utmattning, efter att hon förmåtts lämna platsen där hon plågats. Minnet av den korta perioden – från den tid då hon vaknade och till då hon kom hit – använder Azena för att inspirera hennes hopp och önskan om att komma iväg och återigen uppleva de scenerna, och i det syftet stannar de kvar så länge som möjligt där de är. Vi kan emellertid också vara till hjälp på ett annat vis, så jag tror det är ett bra läge att göra dem medvetna om vår närvaro nu.”
Med detta projicerades en liten men lysande blixt som genast fångade deras uppmärksamhet. Maries ansikte utstrålade en glädje när hon kände igen den som kallat på henne, och släppte sin omfamning av Azena för att springa mot oss och hälsa Cushna med en dotters hela tillgivenhet. Min närvaro glömdes bort i de första stunderna av återseendet, vilken inte alls behövdes för deras lycka, och eftersom det inte behövs några formella presentationer i det här livet, så följde jag med Azena och lämnade Cushna till att ge alla nödvändiga förklaringar och sedan kalla på mig när han önskade mitt sällskap igen. Jag blev överraskad av hur fritt och obehindrat vårt umgänge var från första stund. Vi vände oss bort från våra vänner och promenerade tillsammans bort mot den plats där de stått då Cushna kallade på dem. När vi gjorde det så frågade jag:
“Upplever du den här platsen som dämpad och dyster jämfört med ditt eget hem?”
“Dämpad”, svarade hon, och hennes ansikte lyste upp av ett leende. “Nej, nej, allt utom det! Himlen är mer ett tillstånd än en plats, och att få ta del i att driva bort molnen från stackars Maries liv är fullt tillräckligt för att förvandla vilken plats som helst till en himmel.”
Jag blev tyst; för det var inte på något vis svårt att förstå att himlen alltid skulle kunna hittas i en direkt närhet till ett sådant sällskap, och jag kunde uppskatta fördelarna som kom ur den tysta kommunikation som Marie deltog i när vi först såg dem. Musiken i hennes skratt skulle snart vara ödesdiger för melankolin, och framför ljuset i hennes ögon var sorgens moln tvungna att skingras. Med den lilla kunskap jag besatt om lagen om tillvägagångssätten här, så kunde jag lätt förstå hennes deltagande och bistånd till Marie; det var ett till exempel på den oföränderliga och perfekta lämpligheten i varje detalj i det här livet för vad som krävs och behövs. Vad kunde vara mer lämpligt än att denna stackars skadade, krossade själ – att det hade framkallats av hennes egen synd förändrade inte detta faktum – överlämnades i den ömsinta och tålmodiga omvårdnaden från en sköterska som en konstnär kunde ha hämtat ur drömmarnas galleri som modell för välgörenheten. Om himlen under en evighet inte gjorde annat än att föra samman sådana hjärtan i den nära tillgivenhet som jag hade bevittnat, så skulle det ha varit, ja, det skulle ha varit himmelriket.
“Jag är ivrig att få se den utsikt som Cushna säger mig går att få från dalbottnen”, förklarade jag.
“Ja! Du måste se den”, svarade hon, “den är precis likt den där älskade Doktor Farfar att hitta en sådan här plats åt Marie.”
“Jag tycker inte att han ser så mycket ut som en farfar”, sade jag. “Fast han är en läkare i varje tum”. Det var ändå något med honom trots hans ungdomliga utseende som sade mig att detta dubbla epitet var det mest omfattande och korrekta att beskriva honom med. Han hade varit en olöst gåta från den stund då jag först träffade honom, och tanken på att få mer insikt i den karaktär som hade förbryllat mig så var väldigt välkommen.
“Nej”, svarade hon. “Han ser knappast gammal nog ut, eller hur? Men det beror inte på något vis på grund av att han saknar år, utan snarare måste det tillskrivas den eviga ungdom vi åtnjuter. När han kom till det här livet så var han både en farfar och en doktor, och även om han har blivit så väldigt ungdomlig i sin form och sin hållning, så känner vi oss drivna att ge honom hans dubbla smeknamn, för annars skulle vi bara referera till hälften av det han är nu.”
“Har han varit här länge?”
“Ja! Han har levt här sedan Egyptens tidiga dagar. Jag tror det var innan pyramiderna byggdes.”
“Och minns han sitt liv på Jorden?”
“Jag tror inte att han har glömt en enda incident, varken i sitt liv på Jorden eller här, om vi ger honom en stund att återkalla minnena. En av de saker som gör honom lik en farfar är hur förtjust han blir över att samla flera av oss och berätta historier om de upplevelser han haft för att lära oss något eller roa oss. Han är, tror jag, den mest osjälviska människa jag någonsin träffat, utan någon tanke på sig själv, utan han finns bara för att öka alla andras lycka som han kommer i kontakt med. Han planerar alltid nya trevligheter och överraskningar, och när han visar fram dem så gör han det med ett slags ursäktande tonfall, som om han hade förolämpat någon och skulle be om förlåtelse; och när han ser den glädje som alltid väcks tack vare hans insatser, så blir han själv väldigt glad, först i sympati med de som han har gjort så glada, och sedan igen för att han har kunnat möjliggöra den glädjen. Så låt mig berätta för dig nu, varför Marie är här. Han träffade henne först på andra sidan dimmorna. Har han berättat om det för dig?”
“Ja, han talade om för mig hur och var han hade träffat henne.”
“Men han har inte berättat för dig hur långvarigt och svårt hans arbete var innan han kunde förmå henne att lyssna på honom; om konflikten han hade med illvilliga andemänniskor som njöt av hennes tortyr och försökte sabotera alla hans insatser; du vet inte något ännu om hans många misslyckanden att hjälpa henne ifrån sådana hemska omgivningar, om bara för en stund, för att bevisa att ingen annan än hon själv stod i vägen för sin frid, eftersom den legitima påföljden för hennes synd hade betalats. Ingen annan än han själv känner till omfattningen på detta – och ingen kommer någonsin göra det, för det är begravt med de tusentals liknande hemligheterna i hans eget brösts glömska, och kommer aldrig frivilligt återkallas eller tänkas på igen. Jag har hört något om det hela från Marie, men det stackars barnet, hennes minnen från den tiden är lyckligt undangömda, även om hon har berättat nog för mig för att visa att hennes kamp var vildsint, och belöningen för den kommer, bit för bit, inte vara den minsta av de färgstarka ädelstenar som kommer gnistra från hans krona. När han så småningom hade uppnått sitt mål, så fick han lov att bära henne till sitt eget hem, där han kunde betrakta henne där hon sov sig igenom nedbrutenheten som följde på hennes lidande, och medan hon sov kunde han knappt övertalas att lämna hennes sida, för att hon inte ens i sömnen skulle känna hans frånvaro och vara ensam. En sådan hängivenhet har sin belöning, och var kraftfull i borttagandet av mycket av hennes bekymmer. Hans beslutsamhet att göra henne lycklig vann först hennes förtroende, sedan hennes kärlek och slutligen var det detta som gjorde det möjligt för honom att få bistå hennes frälsning.
Det är väldigt känslosamt att höra Marie prata om sitt uppvaknande, och Cushnas ömsinta men bestämda besked att han skulle ta henne till hennes eget hem där hon skulle ha det bättre en tid än där hon var. Hon var full av rädsla för att hon skulle dras tillbaka till smärtan från det förflutna om han lämnade henne, och bad länge och tårfyllt att hon skulle få lov att stanna. Så kunde det inte bli, så han gjorde det nästa bästa; i vetskapen om att hon måste stanna kvar här en tid, så sökte han igenom området tills han fann det här huset, vilket har utsikten som han pratade om. Den här ljuvliga dalen är ett oupphörligt tema för hennes beundran, och på kullarna långt bort, men ändå tydligt synligt i det ärans ljus som spelar över det, ligger Cushnas hus – hennes andra hem, som hon alltid kallar det – och hon njuter av att stå här och prata med honom, och titta efter hans ankomst, då han vanligen tar sin väg rakt över.”
Det vackra panoramat rullades ut framför mig, de omständigheter vi samtalade om, och det lilla avståndet mellan de två huvudrollsinnehavaran i detta spännande drama, uppfyllde mig så mycket att jag inte kunde tala – jag kunde bara begrunda hur varje påföljande händelse i min karriär bar ett ännu starkare vittnesmål om den kärlekslag som är det här livets huvudkälla.
“När Cushna kallade på oss”, fortsatte hon efter en stunds paus, “så tittade vi på hans hem, vilket Marie menar är landskapets centrala kännetecken, och hon undrade…”
“Hur länge tänkte du låta henne vänta?” Vi vände oss om och såg att Cushna hade smugit sig på oss osedd. Hur mycket han hade hört av vårt samtal hade vi ingen aning om, men hans nästa mening sade oss att han visste mycket väl vad dess fokus hade varit. “Azena”, sade han, “jag är tyvärr rädd att du är lite påhittig, och jag måste dela ut lite rättelser till dig.”
“Du är en god, gammal kär farfar, och förtjänar att få en kyss för att du lyssnar – så, så”, utropade hon, när hon slängde armarna om honom och hälsade honom på varje kind.
“Åh, dessa barn”, svarade han, medan han skakade på huvudet åt henne i låtsat allvar; och sedan vände han sig till mig och sade: “Jag tror det vore bäst om du gick och höll Marie sällskap medan jag ger det här barnet en åthutning.”
“Åh, din käre gamle älskling, du skulle inte veta hur man börjar ens om du försökte”, var de sista orden jag hörde innan jag vände mig om.
Jag var glad att få höra Maries historia ur hennes egen mun, men när jag närmade mig henne och såg hennes ansikte mörkna av skuggan från någon smärta som närmade sig – så att det förändrades från sin lyster då hon hade hälsat på Cushna – så skulle jag gladeligen ha föregått uppläsningen, om jag på det viset kunde ha fått bevittna hennes återgång till den tidigare lyckan. Men återigen drevs jag av det mystiska inflytande som verkar för att bära oss över ställen med svårigheter och osäkerheter, alltid i rätt riktning, även om det står i motsats till stundens förståelse och dragning. Trots konsekvenserna så visste jag att det var rätt att gå framåt och lämna det åt Cushnas kommande förklaring som än kunde uppstå som jag inte förstod. Jag hade redan lärt mig så mycket av utvecklingen av välsignelser från de mest uppenbara osannolikheter för att känna mig trygg med att allting arbetade tillsammans för det goda, och började titta efter manifestationen av alla möjliga överraskningar i varje ny del av livet vartefter det presenterades för mig. När Marie kom emot mig, var jag medveten om ansträngningen hon gjorde för att övervinna den föraning som så synbart omslutit henne, och det misslyckade försöket hon gjorde att hälsa mig med ett leende dog snabbt ut; men jag visste att mitt eget ansikte alltför troget representerade mina känslor i stunden, så vårt möte började ed en hälsning som var synnerligen olycksbådande för dess tragiska avslut.
Cushna hade gett mig alla nödvändiga förklaringar om målet med mitt besök, och med väldigt få hälsningsord, så fortsatte Marie med att dela med sig av sina upplevelser:
“Jag är från USA, det enda barnet till en sydstatsmiljonär som idoliserades av mina föräldrar, och bortskämd, stolt och viljestark ända från spädbarnsåren. När jag önskade något så behövde jag bara yttra det så var det mitt. Min utbildning, både praktisk och teoretisk, lärde mig att pengar var allsmäktiga, och då vi hade en närmast obegränsad tillgång till dem, så växte jag upp med bilden att jag skulle lydas, och att ingen önskan jag hade eller uttryckte någonsin skulle motarbetas. Det här tenderade givetvis att göra mig väldigt krävande – till och med outhärdlig – men jag var på inga sätt grym eller elak så som världen skulle döma mig. Eftersom jag hade pengarna så hade jag rätt till allt trevligt de kunde köpa, och om min trivsel oturligt nog skedde på någon annans bekostnad, så var det inte jag som bar skulden för det; det var deras otur, och de hade ingen rätt att förvänta sig att jag skulle avstå från min önskan för att ta hänsyn till deras känslor. Det var min filosofi, och jag agerade utifrån den.
Vår familj gick i kyrkan, min far bidrog alltid frikostigt till de olika ändamål som främjades av dessa; punktliga i vår närvaro på gudstjänsterna, mitt namn skrevs noga upp som medlem när jag nått rätt ålder. Närhelst jag kände för det eller önskade få en ursäkt för att avbryta någon trist sysselsättning så tog jag en lektion i söndagsskolan, eller fann det nödvändigt att genomföra ett välgörenhetsbesök någonstans. Det var inte ofta, det medger jag, men eftersom jag såg på det som en nedlåtande handling från mitt håll att alls utföra sådana uppgifter, så förväntades det inte att jag skulle delta särskilt regelbundet i de plikterna.

Det vara bara en flicka som jag kunde kalla för en vän – det var Sadie Norton. Vår sociala ställning var ungefär likadan, men då jag var en gnutta äldre än henne så kunde jag med rätta ta ledarrollen. Sadie var inte riktigt den som styrde eller ledde något, så jag stördes inte på något vis i mitt antagande av ledarskapet, och av den orsaken fick vi en väldigt nära kamratskap. En vänskaplig rivalitet fanns mellan våra föräldrar vilken återspeglades i någon omfattning i oss, men utan att minska den systerliga känsla som hade uppstått, och snarare stärktes den med åren. Vi var alltid tillsammans, och ingen festlighet, sammankomst, eller överraskningsfest ansågs fulltalig innan vi var där, och vid varje plan som lades fram i kyrkan rådfrågades vi, varje filantropiskt projekt sökte vårt stöd, och innan vi lämnat tonåren så var varenda myndig ung man i staden och landet ute efter att vinna oss. Detta senare faktum öppnade vägen för många fler nöjen; inte för att vi tänkte på att gifta oss för ett ögonblick, men vi tog det på stort allvar att störa många andra som gjorde det, och under ett år eller två var vi hänförda över antalet matchningar som vi kunde bryta. Till slut dök en fin ung man upp, med väldigt tillfredsställande meriter för min far och andra, och alla flickor i staden riktade in sig på honom. Sadie och jag själv bestämde oss också för att få honom, och genom att dela hans uppmärksamhet mellan oss två, så höll vi undan de andra från honom, och lockade honom samtidigt. Men han tog saker på största allvar, och innan en månad hade gått så hade han ansökt om min hand formellt. Jag måste bekänna att jag också kände mig väldigt seriös i saken, och skulle ha godtagit honom om det inte hade avslutat den romans som vi bestämt oss för att njuta av. Så jag skrattade åt honom, och när han bad om min mors hjälp, så stod jag i min värdighet och talade väldigt chevalereskt om för honom att jag inte var typen som gifte sig. Han gick därifrån och såg väldigt modstulen ut, men jag skrattade.
Min erfarenhet av män hade inte varat så länge, men jag visste att hans moln skulle vara minst fram till soluppgången. Alla män kommer in i sitt livs vår när han blir förälskad, och hur han behandlas och tränas av kvinnan han uppvaktar under den tiden har mycket att göra med hur hans permanenta karaktär formas.
Så tänkte jag, och därför var jag besluten att ge honom en utbildning som skulle ta fram hjälten i honom vars underhåll jag själv skulle stå för, så länge jag kände att det var klokt att göra det. Jag gjorde ett misstag. Morgonen kom, men inte Charlie. Jag var kränkt. Han sökte bemästra konsten, men han skulle finna sin värdiga motståndare. En vecka gick och jag såg honom inte. Inte Sadie heller, för jag hade förberett henne ifall han skulle försöka uppvakta henne. En månad gick utan något tecken från honom, och omständigheterna förhindrade att jag träffade min vän under tiden. Sedan träffades vi. Det var Sadies födelsedagsfest, och det första hon berättade för mig var att Charlie hade friat till henne – mitt ansikte lyste upp i förväntningarna över allt det roliga vi nu skulle ha. Hon fortsatte med att berätta att hon hade sagt ja. Blodet rusade tillbaka till mitt hjärta – jag stod mållös som en staty. På ett ögonblick började det koka i mitt blod och dunka i mina ådror i forsar av galet raseri. Svartsjuka och kärlekssvek uppslukade mig; min hjärna snurrade av ansträngningen; jag föll och minns inte något mer.

Dagen då de gifte sig svävade jag mellan liv och död, av hjärninflammation. I mina feberdrömmar lämnade sällan deras namn min tunga, jag bad, besvärjde eller förbannade dem vartefter frenesin drev på mig, men när mitt förnuft återvänt så var jag såpass stark i sinnet att jag aldrig nämnde dem igen. Jag använde rikedomens magiska makt för att styra bort mina tankar från sorgen på alla tänkbara vis, och jag spelade rollen så skickligt som jag hade arrangerat under den första tiden av min konvalescens att alla närvarande gratulerade sig själva för att saker och ting inte varit så allvarliga som man först trott. De kunde knappast ana att jag satt på mig en mask, och att jag i min själ konspirerade och planerade för hur jag bäst kunde ta ut min hämnd, som jag antingen skulle få eller skulle dö medan jag försökte få den. Sadie hade varit falsk; hon hade utnyttjat vår tillfälliga tid isär för att få sin egen plan att gå i lås, och hon hade lyckats med en dödlig utgång. Hon hade lurat Charlie lika ondskefullt som hon hade skadat mig, för det var omöjligt att hon skulle vara den hustru som jag hade skulle ha varit. Han bar inte så mycket skuld eftersom han hade varit utsatt för hennes sluga dubbelspel. Men hon skulle få känna tyngden av min hämnd. Jag skulle hitta dem om jag så behövde resa över hela världen; jag skulle ge igen för hennes trolöshet fyrfaldigt, och ta honom ifrån henne om jag så dog i triumfens stund.

I fem år genomförde jag mina hemliga men misslyckade förfrågningar, men jag avvek eller glömde inte för en sekund mitt löfte. Jag dolde min svartsjuka så perfekt att mina bekanta började tro att jag faktiskt var lycklig igen. Så lite vi vet om människan, medan vi vilt applåderar skådespelaren; scenen och hemmet har inte sällan en bukt emellan sig som är lika omöjlig att korsa som avståndet mellan Lasaros och den rike mannen; och vi stackars smilande dödliga skrattar åt de rader vi lärt oss utantill, men har varken ögon eller öron för det blod som utgjuts från hjärtat under tiden. Jag var döv och blind för allt utom mitt livs enda mål; de trodde att jag var lycklig, medan det inte fanns något på Jorden eller i himlen som kunde göra mig lycklig utom mannen jag hade förlorat, och som hade stulits från mig av min så kallade väninnans simpla otacksamhet.

Slumpen upptäckte var de befann sig – en liten textsnutt i en gammal tidning, från vilken jag hade klippt ut ett mönster; jag såg hans namn, fick den information jag behövde och började genast smida på en plan för att nå honom. Från den stunden antog livet en något hoppfull nyans; men min iver förstörde nästan allting. När jag funnit honom var det lätt att gå till honom, eftersom en gammal skolkamrat bodde på samma ställe, och det tog bara några dagar att ordna med ett besök hos henne. Mitt nästa steg var lite svårare, då allt berodde på vårt första samtal.
Ett förhastat eller felaktigt steg och allt skulle vara förlorat. Men även här log turen – eller som jag nu förstår det, oturen – mot mig. Jag träffade honom av en slump, ensam. Han kände igen mig och talade innan jag märkte av hans närvaro. Jag såg på hans skälvningar att hans gamla kärlek inte dött, men med en nästan övermänsklig ansträngning behöll jag ett skenbart likgiltigt lugn, till och med när jag frågade efter hans hustru. Jag läste så mycket i hans svar; han hade upptäckt sitt misstag, var inte lycklig och försäkran om det gjorde mig vild av förtjusning. Han var min – jag visste det – om jag bara handlade försiktigt, höll min hand dold och väntade på rätt stund. Vi träffades flera gånger på samma vis, men han besökte mig aldrig och bjöd aldrig in mig till sitt hus. Efter ett tag bad han mig komma till ett hemligt möte. Jag vägrade. Han framhärdade att det var för gamla tider skull, och till slut gav jag med mig. Jag var förlorad, men det var priset jag hade räknat med att få betala om jag kunde vinna över honom, och jag hade gjort det. Inom en månad hade han övergett sin fru och sina barn och vi flög österut.
Nu var jag lycklig för att jag hade gett igen för Sadies svek med samma mynt. Jag kunde aldrig bli Charlies hustru, men det spelade ingen roll; jag var hans, han var min, och jag hade jämnat ut obalansen mellan mig och min rival. Vi var tillsammans och ensamma, och det var allt jag hade längtat efter, och min bön om hämnd hade besvarats. I min upproriskhet stod Gud åt sidan och lät mig hämta in allt jag behövde för den himmel jag själv designat, och när arbetet var klart, bad han mig stiga in. Då, till slut, fann jag att min himmel var Guds utsökta och perfekta helvete.

När jag hade fullbordat min önskan, och spänningen jag hade levt under så länge var över, så följde snabbt en kollaps. Jag hade aldrig riktigt återhämtat mig från mitt första slag, men min hämndlystnad hade gett mig styrkan som bara kunde uppnås genom att jag kraftigt försummade min fysiska hälsa. Jag hade knappt fullbordat min önskan, och behovet av dubbelspelet var över, förrän min hälsa tog ut sin rätt, och det var uppenbart att jag bara skulle leva en kort tid till. På mindre än två år förklarades jag vara invalid, kunde inte röra mig, medan vi var tvungna att ställas inför det hemska faktum att jag var döende. Vid det här laget fann min far mig, och läxade upp mig för den vanära jag hade fört över hans namn, och lovade att om Charlie någonsin kom i hans väg så skulle han skjuta honom som en hund. Jag vädjade till honom, men han var obönhörlig – han sade till mig att Charlie hade lämnat mig på samma sätt som han lämnat sin hustru, att han hade lämnat staden, och åkt till någon okänd plats, och att det var omöjligt för mig att någonsin träffa honom igen. Allt det gamla svartsjuka raseriet kom tillbaka då, följt av hjärninflammation, sedan feberdrömmar, och till slut blev det svart.

När jag vaknade var det mörkt – förfärligt mörkt; jag kunde nästan röra vid svärtan, och jag låg på ett golv, kallt som ett isblock. Jag ropade på Charlie – min far – min sköterska! Men jag fick inget svar förutom ekot från min egen röst, vilken verkade håna mig och glädja sig åt den skräck jag kände krypa in i mig. Var befann jag mig? Store Gud! Kunde det vara möjligt att jag hade blivit galen, eller att jag hade låsts in för att hindra mig från att följa efter Charlie? Jag ställde mig upp för att undersöka min omgivning så gott jag kunde, men i min rädslas frossbrytningar föll jag – föll utan någon ork att resa på mig. Alla mina sinnen omvandlades till förmågan att känna; förstärkt och intensifierat hundrafalt så att jag med skräck skulle kunna begrunda hur min egen förstening utvecklades – utan röst, utan syn, utan sömn.
Jag bad så mycket jag kunde att febern och sinnesyran skulle återvända och övervinna den isiga skräck som kröp fram så sakta, så plågsamt över mig. En fåfäng bön! Jag var en fånge i förtvivlans omedgörliga boning, bortom nåbar hjälp eller vila eller medömkan; en leksak för alla de ångerbefriade komplotter som hör till ett sådant tillstånd. Jag omvandlades sakta till ett block av fryst – men fortfarande levande – kött, och mitt abnorma känslosinne förhöjdes medan den infernaliska omvandlingen pågick. Varför var det så? Vart var jag någonstans? Vilka var mina skoningslösa förövare? Hur länge skulle det dröja tills gryningen kom? Skulle dagen föra med sig lättnad, eller väcka mig ur den smärtsamma drömmen? Dessa och tusen andra frågor bidrog ytterligare med sina oändliga gåtor till min bestraffning, tills jag gladeligen skulle ha rusat i galenskapens famn för resten av livet; men ack! Jag berövades till och med en sådan tröst. Till slut var mina fötter, mina händer, mitt huvud, mina ögon, min tunga, mitt hjärta, min hjärna fastfrysta i isen; då kokade raseriet i mitt blod, och medan det piskades ut i ett ilsket skum av den starka hettan, så skickade jag det i galna strömmar genom mina ådror för att avsluta det enastående lidandet, i vilket jag var tvungen att ligga still och stå ut.
Jag minns inte hur länge detta varade. Om jag led tills smärtan tröttade ut sig själv, förgiftad av sin egen natur, eller om intensiteten av min tortyr blev bedövande och vaggade mig till plågans sömn, förblir ett mysterium. Jag vet bara att under en tid så förföll min existens i glömska, men jag vet inget om dess varaktighet eller natur.
När mitt minne återigen tog upp livets tråd så befann jag mig fortfarande i samma tillstånd av halvpåtaglig svärta mitt i en tystnad som skrämde mig att lyssna på; men den skarpa plågan i mitt lidande var över, eller jag skulle snarare säga att jag hade fått ett andrum till skänks då min tortyrs natur förändrades till en, om möjligt, ännu mer plågsam beskrivning. Jag visste fortfarande inte var jag befann mig, eller vad den stora förändringen var som hade skett på min livsväg, även om jag var medveten om att jag fått tillbaka styrka, var fri från faktisk smärta och hade fått förmågan att röra mig om jag önskade göra det. Jag kändes också snabbt vid hur oberäkneligt mitt tillstånd hade förbättrats från det som omedelbart föregick min tid av omedvetenhet, men jag längtade efter något uns av ljus, antingen naturligt eller artificiellt, så att jag skulle kunna utforska mina omgivningar och gissa vad som hade hänt, och även beräkna vilka svårigheter jag behövde ta mig an.
Jag kunde inte uppskatta hur länge den här väntan pågick, där mitt enda sällskap var de fantastiska skuggorna av den underjordiska dysterheten; det verkade vara århundraden, men jag vet nu att det inte kan ha varit det – men till slut, åh, vilken väntan, så fick jag min önskan delvis uppfylld. Jag såg ett ljus; men det var så litet och långt borta att jag inte hade någon nytta av det. Så snart jag lagt märke till det så blev jag medveten om en ofrivillig rörelse, som om jag oemotståndligt drogs i den riktningen. Först upplevde jag en nästan omärklig glidande känsla, som gradvis ökade i hastighet tills jag lyftes från marken och fördes rusande genom luften som om på en orkans vingar. Vidare och vidare, med en ständigt ökande fart mot den magnetiska fyrbåk som, även om den växte under min färd, ändå verkade vara lika långt bort som tidigare.
Åh! Den rädsla och ovisshet som den luftfärden fyllde mig med! Det var inte som smärtan i min tidigare bestraffning, men skräcken för konsekvenserna som kunde uppstå, och som jag inte hade någon kraft att sätta emot, var nästan lika förfärlig i sin verkan.
Plötsligt verkade kraften som jag hade dragits in mot avta, och jag föll, rädd men oskadd, på tröskeln av det ljuset, och upptäckte att det strålade kring den enda person efter vars närvaro jag hade suckat och gråtit och jämrat mig. Det var Charlie! Jag hade hittat honom – jag var hos honom igen. Något sade mig att kraften som jag hade förts hit med – ovilligt i min okunskap – på något vis var kopplat till hans intensiva önskan om att träffa mig, och i min nyfunna lycka över vårt återseende så grät jag och förebrådde mig själv för de hårda tankar jag så villigt hade underhållit mot den okände välgöraren som hade kommit till min räddning, befriat mig från mitt fängelse och fört oss samman igen trots min fars strategi och motvilja.

Då krossade något annat mitt hopp genom att föreslå att det jag såg enbart var en hallucination – en dröms grymma hugskott, och att jag snart skulle vakna och finna min far lika omedgörlig som alltid, och Charlie försvunnen till jag vet inte vart. Tanken på att en sådan utveckling skulle bli verklighet var outhärdlig; skuggan av en sådan misstanke kunde inte få vila hos mig ens ett ögonblick; jag skulle vidta åtgärder för att lösa upp tvivlen genast.
Jag gick in den ljuscirkel som omgav honom. Han hade förändrats så mycket sedan vi senast sågs. Hans kolsvarta hår bar tydliga silverstrimmor, det en gång lugna ansiktet var fårat, lystern i hans ögon hade grumlats, och hans ståndaktiga hållning hade sjunkit ihop. Just då tänkte han på mig, och jag var medveten om att han hade gått igenom en prövning nästan lika vild som den jag hade tvingats utstå. När jag nådde hans sida så mumlade han mitt namn, medan hans hand rörde sig som för att försöka greppa min, men försvann in i sina drömsyner, kanske utan att förstå att jag var så nära, han lyfte inte sin blick för att möta mitt hungriga stirrande, som festade på åsynen av hans närvaro. Åh! Jag kände mig så lycklig. Hans röst och uppförande sade mig att han älskade mig lika mycket nu som förr, och det gjorde mig rädd inför att genomföra mitt projekt, ifall resultatet skulle visa sig ogynnsamt.

Han hade inte återvänt till Sadie, utan drivits bort från min sida och funnit den här platsen – och var den var belägen varken bekymrade mig eller gjorde mig nyfiken – där han hade utformat en plan för att befria mig; och hade han inte tappat bort sig i föreställningarna, medan han nervöst inväntade resultatet – så borttappad att han inte märkte vilken framgång han hade uppnått. Jag lyfte mitt huvud och såg att den fjärran blicken inte hade lämnat hans ansikte, där jag märkte att ett underligt, misstänksamt ljus lyste. Jag hoppade till av skräck och skadade honom, i min rädsla över att glädjen över vår återförening hade visat sig vara för mycket för honom, och att hans förnuft hade övergett honom. Han darrade bara som om rummet hade blivit kallt. Sedan ifrågasatte jag mitt eget förnuft. Kunde det vara möjligt att min mystiska färd hade varit en galen kvinnas feberdrömmar? ‘Åh Gud!’ ropade jag, ‘förklara det här mysteriet, annars dör jag! Charlie, Charlie! Känner du inte igen mig? Säg ett enda ord och bekräfta det för mig. Jag har varit sjuk; men jag har aldrig sviktat i min kärlek till dig. Om du tror att jag har felat dig, så åh, min kärlek! Förlåt mig, och låt mig vårda dig tillbaka till hälsan. Vi kommer att bli lyckliga. Kom, låt oss gå härifrån. Säg att du känner igen mig, så blir jag nöjd; Charlie! Bara ett enda ord, min käre, säg att du känner igen mig!’
Då ställde han sig snabbt upp, tog fram en bok och började läsa utan ett enda ord, en blick eller ett tecken på att han märkte min närvaro. Jag klev bakåt i förundran, förstummad. Han var inte galen – men hur kunde jag förklara denna försvarliga behandling? Varför talade han inte? Om min närvaro var ovälkommen, så skulle han tala om det för mig; om han var rädd för upptäckt, så skulle han försöka gömma mig; om jag fortfarande var densamma för honom som förut, så skulle han ta mig i sina armar och hälsa på mig. Jag kunde inte på något vis förklara hur jag tagits emot förutom att jag, som i det grymma förslaget, bara var ett offer i en dröm. Gud vet att mitt lidande var verkligt; om något annat skulle visa sig vara det fick tiden avgöra, för jag tittade och väntade. Då och då läxade jag upp honom för hans beteende, för att se om jag lyckades få någon respons, men han bara log, och lade trött sin bok åt sidan, vände sig till någon jag inte kunde se och sade: “Säger du till din mor att jag vill tala med henne?”
Vad menade han? Vad betydde någon annan kvinna för honom när jag var där? Var det möjligt att han hade återvänt till Sadie trots allt, och önskade att hon skulle vara där för att bevittna min förödmjukelse? All min gamla svartsjuka väcktes vid tanken, och en plötslig frenesi förde mig förbi alla hinder, för att se vad som var på väg att hända. Jag kände hur en främling kom in i rummet, men jag kunde varken se eller höra vem det var, ett faktum som avsevärt bidrog till mysteriet och skräcken som besatt mig. Var jag lika osynlig och ohörbar för henne? Det verkade så, för även om jag hörde varje ord som Charlie yttrade, och såg varje rörelse han gjorde, och kunde förstå att samtalet inte hade det minsta att göra med mig, så blev jag fortfarande ignorerad som om jag inte existerat.

Var det möjligt att de spelade ett förutbestämt spel för att göra mig förvirrad? Vem var den här kvinnan? Åh Gud, jag hade varit lika döv och blind för Charlies uppförande som hon var för mig. det var inte Sadie, jag hörde honom kalla henne ett namn som han aldrig skulle ha gett mig. Då förstod jag hans grunder och svek, hittade en fullständig förklaring på det uppförande jag hade bemötts med. Han hånade mig helt enkelt. Vare sig hon var medveten om min närvaro eller ej, så var han medveten om den – han hade försäkrat sig om min närvaro så att jag skulle bevittna hans lycka med en rival som hade ersatt mig, så som jag hade tagit honom från Sadie – så att han skulle kunna skratta när han såg hur kännedomen om detta plågade mig. Det här var för mycket. Vissheten om hans övergivande gjorde mig tokig; men att bevittna hans kärleksyttringar till min rival uppviglade mig till en djävulsk frenesi, och jag bestämde mig för att döda honom medan hon såg på. Men, innan jag ens hann röra mig så tog ljuset som omgav honom slut, och jag var återigen omgiven av den egyptiska svärtan, rädd att röra mig på grund av skräcken som återvänt tillsammans med min blindhet.

Jag kunde fortfarande höra honom – än värre var, jag kunde höra henne; hörde utan möjligheten att hejda mina öron, eller förhindra min kännedom om vad hon sade och kallade honom. Raseri och svartsjuka plågade och hånade min hjälplöshet, tills jag gjorde mig redo att följa ljuset och få min hämnd genom att lägga dem döda sida vid sida. Skräck! När jag skulle ha slaktat dem fann jag att jag hade lika liten förmåga att röra mig som att se, och jag tvingades stå och lyssna på hans trolöshet, utan att kunna göra ett ljud för att dränka ekot av hans ömhetsbevis.

Tusen gånger om skulle jag ha valt den gradvisa försteningen i mitt tidigare tillstånd; helvetets tortyr ökade i styrka; var det möjligt att det kunde ge mig något mer olidligt än min nuvarande bestraffning? Jag bad om att få bli galen, att jag i min galenskap skulle finna en lättnad från en så skarp smärta; men min bön återvände som en ström av smält bly som föll på mitt huvud och brände upp ursinniga kanaler in i min hjärna, och ökade min tortyr hundrafalt, och gjorde mig medveten om att mitt faktiska straff bara hade börjat; att det skulle fortsätta att växa, och jag skulle vara tvungen att uthärda det, eftersom det inte var möjligt att komma undan den. Jag var kedjad till honom, och tidvis, så länge som en evighet kändes det som, tvingades jag uthärda den här obeskrivliga utvecklingen av olidlig tuktan, där varje nerv stärktes till en upplevelse som trotsar all beskrivning, medan minnet självt inte är starkt nog att greppa dess intensitet. Galenskapen skulle inte komma till min räddning; döden lyssnade inte på min vädjan; okänsligheten hade förlamats och kunde inte komma närmare mig; medömkan låg bortom min klagans räckvidd, och nåden hade ingen kraft att nå in i den boning där jag var fånge.

Vad kunde jag göra? Inget, utom att lida. Hur kom det sig att ingen väckte mig ur en sådan hemsk mardröm? Jag grät, men det var ingen där som svarade mig. Jag var i helvetets alla kval utan ens den futtiga trösten att jag hade sällskap i mitt lidande. Jag klarade inte av det, och ändå kunde jag inte komma undan. Fanns det ingen gräns för mänskligt uthärdande – inget högvattenmärke för hämnden som jag, efter att ha rört den, borde veta att min synd hade gottgjorts genom? Jag måste få hjälp någonstans ifrån – någonstans – så länge det bröt den infernaliska monotonin i min ständigt ökande smärta.
Jag hade en så intensiv och stark känsla av den enastående tortyr som samlades runt mig att jag gladeligen med undergiven lydnad hade tjänat vilken kraft som helst som hade visat sig för att ändra mitt tillstånd, om så bara för att få en variation i min bestraffning. Om det var omöjligt att få ett avbrott, så skulle jag vara nöjd med att ta vilken förändring som helst, och för detta gjorde jag en sista vädjan, även om min bön återvände, som i fallet med det som hade initierat mitt rasande tillstånd – och jag ropade: “Åh, Gud eller djävul! Vilken varelse som helst med medömkan eller samvetslös grymhet, hör mig och avsluta mina plågor! Ta mig, slit itu mig eller förstör mig; dränk mitt förnuft bortom allt hopp om återställande, eller få ett slut på känslorna med en sista tornado av tortyr och avsluta den här plågan. Helvete! Helvete! Förbarma dig över mitt tillstånd; öppna dina portar och låt mig bada i lidandet i din nådlösa sjö. Helvete! Helvete! Jag säger dig, öppna dig av nåd och släpp in mig!”

När hon berättade sin historia så märkte jag att nuet började försvinna ur hennes sinne, hon var tillbaka igen, och kände och tog sig igenom ett minne av detta hemska förflutna. Gradvis förändrades hon till den kvinna hon en gång varit, tills stora svettpärlor bröt fram i hennes ansikte; hennes ögon spärrades upp i en galen blick, och hon vred sig i lidandet som hade varit en så förfärlig verklighet. När hennes styrka tog slut efter intensiteten i hennes sista ansträngning så föll hon utmattad till mina fötter. Jag hade också förts med så av hennes dramatiska återberättande att jag glömde av nuet, och var vi befann oss; och när hon föll såg hon sig nervöst omkring, som om hon nästan förväntade sig att se de där mytomspunna portarna öppna sig framför mig som svar på hennes enträgna bön. Det var med en lång suck av lättnad som jag såg att Cushna och Azena skyndade fram till oss.
“Hysch!” sade han, lugnt som om synen gav honom en intensiv tillfredsställelse. “Låt henne sova, hon blir snart bättre”. “Cushna!” utropade jag, “Kan detta vara sant?”
“Ja, stackars barn, det är sant; och mycket mer än vad som ligger inom hennes förmåga att berätta för dig. Hon hade levt med sin svartsjukas skörd i över 20 år när jag först träffade henne.”
“Och du räddade henne. Jag förstår mycket väl varför det är hennes största nöje att titta efter din ankomst.”
Men han var för upptagen med Marie för att ge något svar.

Klicka här för att läsa vidare: Through the Mists på svenska, kapitel 10-12