Anneli skriver

Konsten att vara verklig

(Den här texten utgår FIY från mycket av det som förvandlat mitt liv fullständigt till det bättre, nämligen Divine Truth-materialet. Läs det på egen risk, lyckan väntar, men den leder först genom allt du försökt undvika hela livet, och det är ju iite mycket, kan man tycka, en vanlig tisdagsmorgon bara så där.)

Vi är bortkollrade. Nåt så anåda. Det går att ändra på det, och själv bestämma vart skåpet ska stå.

Om vi är redo att glömma allt vi lärt oss om vad livet är, och lyssna en stund med odelad uppmärksamhet på den största sanningsmakaren världen skådat (okej, vi behöver inte vara mystiska bara för att vi är poetiska – det är Gud, alltså), så kan vi snart ställa oss upprätta igen, efter lyssnandet, begrundandet och kännandet, och se livet öppna sig på ett helt nytt sätt – direkt ut från oss, i alla riktningar.

Det är så många osanningar som fyller oss att vi knappt vet vart vi ska börja dra i trådarna. När vi ändå väl börjar göra det, så ramlar den ena osanningen av oss efter den andra, och vi står förundrade i en växande hög av trådrester kring fötterna, och fattar inte hur vi kunnat klara oss en enda dag i livet med alla dessa missuppfattningar – hur kunde vi ens fatta ett vettigt beslut?

När osanningar förklär sig till självklarheter, till “sunt förnuft”, till “snälla Gud, låt ingen märka att jag egentligen tycker något helt annat än alla andra”, till “vedertagen sanning och vetenskap”, så står vi där, fulla av trådändar, bortkollrade, i en illusion av att vi har koll på läget.

Men vi har inte det minsta koll på läget, vanligen.

Läget som består av våra normala, vanliga, accepterade och allmänt spridda ramar, javisst, det har vi full koll på. Men läget som det egentligen är, där vi vallar runt oss själva och varandra i en pytteliten fårhage, trängs med varandra och försöker kompromissa till höger och vänster, det vill vi sällan riktigt känna till.

Det är så skönt att slippa ifrågasätta något annat än möjligen den tråkiga skolmatsmenyn, och så skönt att bara få göra helg, medvetet omedveten om att den helgen gjorts i 28 år i rad nu, utan förändringar inombords, utan att varken längtan eller tröttnaden fått ta överhanden och ge oss en ny slags helg, och en ny slags vardag.

Det är inte att byta jobb, ändra frisyr, få mer pengar i fickan eller gå ner i vikt, eller resa till andra länder och att träffa en massa najs människor som ger oss en ny slags helg, och en ny slags vardag.

Det är något som sker inuti oss som ger det. En förändring. En stund då vi slutligen tröttnar, eller en stund då vi äntligen följer vår längtan, den som stilla och troget följt oss sedan vi var småttingar.

När detta något skett och något i oss förändrats, då möblerar världen om sig åt oss, medan vi tittar på något annat och låter händerna dansa med i något som förtrollar oss i stunden. När vi vänder blicken till vårt liv igen, så märker vi att det också förändrats. Hur hände det? Hur kunde det bara hända så där, medan vi lekte en stund?

Det bara är så, livet, att det möblerar om sig helt ansträngningslöst efter vårt inre, om och om igen på samma vis, eller på ett helt nytt sätt för första gången. Och vi får välja precis själva hur vi vill ha det – redo för något nytt, eller vill vi helst se samma saker imorgon som vi såg igår, för att vi ser på dem på samma sätt som vi såg på dem igår?

En omvärld som i en perfekt matchning möblerar om sig så snart vår själ förändras – hur obegripligt kärleksfull är inte den gåvan till vart och ett av ens barn?

Ju mer av alla påförda illusioner och missförstånd och “sanningar” vi skalar av från vårt ursprungligt skapade jag, vår verkliga personlighet, desto mer intensivt, levande, fantastiskt och oändligt upplever vi livet, och desto mer intensivt, levande, fantastiskt och oändligt svarar livet på vårt inre.

Aldrig mer en punkt, bara en massa kommatecken – vilket paradis vi går runt med potentialen att skapa, du!