Anneli skriver

Krockar och kontraster

(Så, om du inte har en aning om vad som döljer sig bakom dörren “Divine Truth”, som lärs ut av de nutida personerna Alan John Miller och Mary Suzanne Luck, så kommer du troligen få kämpa med att förstå riktigt vad jag menar i det här blogginlägget. Du har absolut störst möjlighet att hämta något vettigt ur det om du förstår grunderna i det de pratar om först, men du är givetvis välkommen att ändå läsa och reflektera om du vill. Men så har jag sagt det, åtminstone. Det är som en egen liten friskrivningsklausul: “I som här inträden utan lite Divine Truth i magen, kommer tro att jag är spritt språngande gälen, men i som här inträden med en viss insyn i dessa livsprinciper och tämligen sanna sanningar, kommer att klart som dagen kunna avkoda precis vilken text som helst på den här bloggen”…)

På ett sätt är vi helt omgivna av gåvor och fantastiska möjligheter, om vi har en viss inställning till vad livet är, och på ett annat sätt är vi fullständigt nerlusade med omöjligheter och problem överallt, om vi har en helt annan inställning till livet.

En av de stora utmaningarna med att börja utveckla sig själv med hjälp av allt de pratar om i Divine Truth, eller helt enkelt där vi börjar undersöka hur Gud egentligen är och vad vi egentligen är skapade till att vara, är att se verkligheten för vad den är.

I vår uppväxt är det väldigt ofta så att vi växer upp och anammar omgivningens sätt att se på livet. Det behöver inte vara allt eller inget – ofta är vi impregnerade med subtila inställningar från de vuxna, oavsett hur rebelliska och trotsiga vi sedan är mot vissa delar av deras syn på livet och värderingar.

Samhället har nu ett sätt att vältra sin syn på saken över minsta barn som råkar födas in i det.

Så att se verkligheten för vad den är, skulle enligt mig innebära att se att detta sker, men också att se att vi möjligen har missat Verkligheten bakom det hela. Och då även att se vad den Verkligheten är.

Inställningen jag nämnde i början, där vi är helt nerlusade med bekymmer och problem, utgår ofta från att vi antingen är här av en slump allihop, eller att vår religiösa Gud testar oss, eller att en religiös Gudsmotståndare försöker vinna över oss till fel sida.

Den andra inställningen jag nämnde, där vi är omgivna av möjligheter och gåvor, utgår från att Gud är kärleksfull, vill vårt bästa, försöker hjälpa oss att sluta vara såna skräpmagneter, och försöker visa oss att det som finns i vårt liv är vad som finns i vår själ (förutom allt Gud själv har skapat i världen, men det är liksom även det Gud har skapat som samspelar med våra själar).

Krockarna och kontrasterna blir enorma när vi växlar från den ena inställningen (“problem, problem” till den andra (“shit, en till gåva – yes vad bra!”).

Vi kan ha kastats mellan väldigt jobbiga händelser i livet, och känna att det redan finns stora krockar och kontraster här, bara se på vår egen vardag, och oavsett vilken grupp vi tillhör av de två inställningarna. Men när vi växlar inställning från “bara en massa problem att försöka lösa hela tiden” till “här visar Gud mig en till del av min själ som är skadad, då får jag läka den”, så börjar de verkliga krockarna och kontrasterna.

Därför att när vi först ser på livet som en massa slumper och olyckliga omständigheter och otur, när något jobbigt händer, då har vi inget eget ansvar för att ändra på vad som händer oss imorgon, utöver de vanliga tankegångarna med att vara artig, betala sina räkningar i tid, sticka ut och jogga, göra ett bra jobb på sin arbetsplats och sluta med gluten.

Vi vill ofta inte vara de enda som är ansvariga för hur det går i våra liv (jag pratar om vuxna personer, barn och ungdomar är ofta fortfarande i ett starkt baksug efter sina föräldrars och sin omedelbara omgivnings påverkan ända från tiden i magen).

När bilen går sönder, är vår första instinkt att tänka på allt från biltillverkaren till bilverkstaden, inte vår egen själ.

När knäet fylls med vätska och vi behöver kryckor för att ta oss runt, så tänker vi möjligen på kost och träning, kanske medicin, kanske operation, men inte på vår egen själ.

När barnen ständigt får infektioner, huvudvärk, ont i magen, öroninflammation eller vad det kan vara, så tänker vi BVC, söker på nätet efter huskurer eller beprövade läkemedel, frågar andra föräldrar om deras erfarenheter, men vi tänker inte på vår egen själ.

När husdjuret tappar päls eller fjädrar, blir ilsket och börjar bitas, inte klarar att vara ifrån oss, hela tiden vill bli klappad, då söker vi efter råd från veterinärer, husdjursforum eller uppfödare, men vi undrar inte vad som pågår i vår egen själ som orsakat det hela.

Det är den kontrasten mot vårt eget tidigare tänkande som kan bli riktigt utmanande.

Menar du att ALLT som händer mig är mitt eget fel!?! Det är ju helt barockt, förryckt, vansinnigt, otänkbart!!!

Nej. Det är bara är så det är, om du nu vill kalla det för “fel”. Det är helt enkelt konsekvenser av alla instängda känslor och allt motstånd mot att känna de känslorna som du bär på i din egen själ, som har uppstått helt naturligt eftersom din själ är det mest kraftfulla Gud har skapat. Självklart blir det stora konsekvenser när en kraftfull själ innehåller ett “fel”! Eller snarare innehåller en osanning som vi tror är sann.

Det finns liksom inget “jahaja, så du har valt att få cancer du, ja, det var ju korkat av dig, varför gjorde du det?” Snarare finns det ett: “Åh, vilken slags cancer är det och var sitter den i kroppen? Då har du ju möjligheten att läka den om du vill, så snart du hittar de känslomässiga orsakerna till den – det vore ju fantastiskt att få se dig frisk och glad igen!”

Många känner sig dömda av det egna ansvaret (“så du säger att allt det här jobbiga som händer mig är mitt eget fel??”), eller dömer andra för att de “sköter” sitt egna ansvar så “dåligt”. Det är helt fel väg att gå i detta. Precis som när vi får barn och upptäcker att det saknar en tå eller inte kan se, så är det bästa vi kan göra att helt enkelt be Gud visa oss vad i vår själ som orsakat skadan i barnet, och vara ödmjuka nog att låta de känslorna komma upp, låta de osanningarna visa sig så att vi kan göra rent hus i vår själ från dom. Om konsekvensen av att göra det blir att barnets kropp sedan börjar läka från sin skada, var det då inte värt att gå igenom alla känslor av skam, sorg, ilska, rädsla?

Det är ett stort steg att börja ta, att gå från “Inget /utomstående/ som händer i mitt liv är mitt ansvar”, till “Allt som händer i mitt liv är mitt ansvar”.

Och krockarna och kontrasterna blir av en helt annan sort än tidigare – förr var de mer fysiska, yttre, konkreta, nu blir de mer känslomässiga, utmanande, nyanserade.

Visst borde jag skämmas som föreslår att din bröstcancer har något att göra med dina egna känslor och inställningar till livet (till och med Medical Medium, Anthony William, fyar ju “alla som försöker få dig att tro att det är dina egna inre problem som är orsaken till Hashimotos sjukdom eller något annat”, vilket han gör alldeles utmärkt fel i – alla som har kontakt med andemänniskor får inte hela sanningen levererad till sig, och han är grovt utnyttjad i en missriktad välmening av mannen som kallar sig för Sprit of Compassion för att “göra hela världen frisk”, men enbart genom kosten och genom att be andra andemänniskor, eller “spirits of olika egenskaper” om hjälp. Han har alldeles fantastisk information om hur den fysiska kroppen fungerar i sig, och hur den påverkas av olika fysiska faktorer eller stress och liknande, men missar helt kopplingen till det faktum att vi i första hand är själar, och att det är själarna som styr vad som händer i kroppen, även om vi skulle kunna “manipulera” bort olika åkommor en tid genom att ge kroppen bättre förutsättningar att hålla sig frisk generellt sett. Okej, ska det här ens vara en parentes när den är 15 rader lång? Ja, för egentligen ville jag ju komma någon helt annanstans med meningens början… Vi fortsätter därifrån om 3, 2, 1…), men samtidigt, skulle det inte vara en enorm lättnad att börja upptäcka att du då faktiskt också kan både läka nuvarande och undvika framtida problem, både fysiska och omgivande i ditt liv?

Skulle det inte i själva verket vara en välsignelse, som först ser ut att vara en förbannelse i våra skadade ögon? Ska vi våga tro så mycket på den möjligheten att vi provar några gånger och ser hur det känns, hur vi förhåller oss till oss själva i våra känslor och inställningar? Kan vi tänka oss att börja se på våra vänner och familjemedlemmar, på andras vänner och familjemedlemmar, och fundera över om det finns några känslomässiga mönster och samband mellan de som drabbas av liknande skador och problem, och hur de ser på livet? Det är ju bara en möjlighet, något vi kan prova att betrakta och fundera över, kanske testa själva.

Det värsta som kan hända är att vi gråter över något i vår själ som suttit där i många år, och sedan kanske till och med mår lite bättre efteråt. Det bästa som kan hända är att vi börjar läka det ena problemet och skadan efter den andra i våra liv, och börjar se varför det är så och varför det blir så här när vi gör så.

Men hej, så här tänker jag, och det behöver ju inte någon annan göra. Under tiden har jag fullt upp med att upptäcka vem Gud egentligen har skapat mig till att vara, och göra mig av med allt som andra har fått mig att tro att jag är, som snarare bygger på deras missförstånd och okunskap (och ibland illvilja och skadeglädje och ondska). Det är en krock- och kontrastfylld process mitt i den hyfsat lugna vardagen jag ändå har, men det börjar ta mig farao lugna sig lite även därinne numera – jag börjar förstå grejen litegrann, känns det som, och det är inte en dålig utveckling att ha nått dit efter 7 års kavat kavande genom de mest okatiga delarna av mitt jag. Vi gillar!

Foto: Helena Tuulasdotter