Anneli skriver

Kropp och själ utvecklas tillsammans?

Tänk om varenda känsla, varenda föreställning vi har om livet, om oss själva, om allt, återspeglas helt perfekt i vår kropp.

Tänk om det var gjort så för att vi skulle förstå vad vi har i själen, och konsekvenserna av att ha det där.

Om någon skrämde oss som barn, säg någon som var 3 gånger så stor och som var arg för att vi inte diskat vår tallrik utan bara ställt den på köksbänken och glatt sprungit iväg för att leka, och vi blev så överraskade, kanske lite chockade, över att personen vi litar på med vårt liv plötsligt behandlar oss som en fiende, som något de avskyr och vill kontrollera, då skulle förmodligen den känslan förskräckt hamna någonstans under halsnivån, och bli kvar där, i tron att det är vi som är hemska varelser som förtjänar att behandlas så illa.

Och med tiden skulle vi få problem med någon del i kroppen, som på ett matematiskt perfekt vis motsvarar exakt den känsla vi tryckt undan, som vi inte fått ur oss, som har blivit fast därinne och som vi försökt glömma av att den finns.

Som ett själsligt DNA, som vi själva styr över.