Anneli skriver

Kvalet i valet

(Ja, det här blev väl kanske mer som en oinramad dikt eller något, inte så väldigt strukturerat och väl underbyggt, men kul hade jag när jag skrev det. Det hela bottnar i Divine Truth-läran som vanligt, så vill du ha åtminstone någon ram kring läsjommet här nedanför, kan det vara en god idé att sätta sig in i vad den innebär först. Ditt val, but make it a good one!)

Prova en gång – sätt upp en avsikt inom dig att göra något bättre, som ett nyårslöfte brukar se ut, och prova att hålla och följa och leva i den avsikten innan din själ är redo. Phiiiiiiiiiiiiiiom…. Som en ballong som töms på luft, snabbt eller långsamt, men kvar blir den inte, luften.

Valet att förändra oss till det bättre behöver i vårt skick alltid ackompanjeras av några liter vånda och kval. Det är ankaret, bojan, tyngden kring vårt bröst som behöver lossas och försvinna ur vår åsyn och vårt sinne, en gång för alla, innan vi kan följa våra avsikter utan ansträngning, utan viljekraft.

För att bli bättre än vad vi var nyss, så behöver vi följa kättingen ner till ankaret och punkten där det sitter fast i sjöbottnen. Få är förankrade i havsbottnen, men principen är densamma även där. Ner till platsen där ankaret fäster i botten. Lossa på osanningarna och smärtorna de fäst sig i, och vinn.

Vinn ditt verkliga jag tillbaka, låt det utvecklas en gång för alla de gånger som du tryckt ner det och hållit det tillbaka och ignorerat det i ren skräck.

Gud ger dig syret du behöver för att lyckas med operationen, och du kommer att ta dig igenom känslorna från ditt djup.

Vi är inte gjorda för att leva tungrumpade och trögrörliga. Vi är gjorda för att flyga, på riktigt, låta själen vinna över materian, eftersom materian bara är här för att hjälpa oss uppleva allt vi är, och förstå vad vi inte är.

All kärlek till materian, den är vår vän, den är vår lärare och vägledare – men en själ har också materia, bara en annan sort, och vi kan lära oss om den också. Vi kan lära oss vad vi verkligen är.

Artificiell intelligens är bara den osäkra människans drivkraft att ha en *****mätartävling… ja, du vet vad, med Gud.

Naturlig intelligens är oöverträffad och kommer alltid vara det, eftersom den kommer från Gud, kan närma sig Gud och växa oändligt på alla plan, genom alla dimensioner. En maskin är en maskin, oavsett hur den handskas med den materiella världen och människorna i den. Den kan aldrig bli det en människa alltid varit, sedan Gud först skapade oss. Själfull, flerdimensionell, kapabel att transformeras till en ny varelse med många, oanade förmågor.

Artificiell intelligens är människans sätt att vara för blyg för att undersöka sin egen intelligens och kapacitet, och den är också den arrogantas sätt att distrahera oss från vår egen, verkliga natur. Vi kan mer än Gud, är devisen. Vem behöver Gud, när vi har vår egen eminenta intelligens. Som Amon och Aman en gång kände, att vi kan vara våra egna gudar. Efter det har även de valt Gud. Som vi alla kommer göra, en dag.

Att våga se intelligensen i det som finns runtomkring oss, är nog det modigaste vi kan göra, eftersom vår tillvaro bygger på att förneka vår största skräck – tänk om allt verkligen är en slump och Gud inte finns? Vem gör jag då uppror mot? Vem vågar undersöka hur det egentligen är med den saken – vem vågar prova att be Gud att visa sin existens, att kommunicera med oss, att hjälpa oss förstå hur verkligheten egentligen ser ut? Varenda en av oss vågar det, förr eller senare.

Även de som just nu brottas med sina egna val att bli bättre människor, eller att åtminstone få det bättre, som en del resignerat gör istället. De som inte vågar stå kvar vid sitt val att vara mer kärleksfulla nu, eftersom känslorna nere vid ankarets klor bara rasslar lite i kedjan, så släpper vi taget om den igen och låter det vara. “Okej, okej, lugna dig, jag kollade bara läget lite, jag ska inte röra dig mer”. Ibland, ibland tar en människa ett djupt andetag och fortsätter hålla kvar i kedjan, och drar i ankaret, ger sig inte, låter det göra ont, ser allt som kommer upp ur djupet, och känner alla hala, slemmiga känslor som måste ut genom hennes eller hans kropp, för att sedan försvinna och gå upp i rök, som morgondiset när solen stiger vid horisonten. Fri. En kätting mindre som binder oss vid djupen. Djupen som hejdar oss från att inse vår verkliga natur, den där vi rör oss helt fritt och glädjefyllt bland molnen, trädtopparna, möter varandra över gränserna som de djupbundna målat kors och tvärs över världen, samhället och familjerna. Orädda, nyfikna, fulla av den starkaste livslust vi någonsin känt.

Vem orkar, vem vågar, vem vill slita med några gamla tjuriga ankare, när vi kan låta bli idag också? Livet precis ovanför vattenytan är väl inte så illa, jämfört med alternativet? Djupet skrämmer, det är där vi begraver allt vi inte vill känna. Vem vid sina skadade sinnens fulla bruk skulle vilja rota i dyet och mörkret därnere?

Oj voj, det är ju du som orkar, vågar och vill, och dessutom nu, idag, ikväll, inatt. Ett skepp fullt av olättade ankare lyfter då aldrig ur vattnet, än mindre lär det sig om sin egen kapacitet att upptäcka hela världen ens i sidled.

Ska babord, styrbord och horisonten vara mer än bara ord, så behöver vi spotta i nävarna, helt enkelt. Vårt val.

Foto: ArtHouse Studio from Pexels