Anneli skriver

Längtans visselpipa sätter igång hela världen

(Hela min blogg bygger i hög grad på Divine Truth-läran, och saker jag skriver förstås bäst ur det perspektivet, då det utan den förhandskunskapen innanför bältet kan kännas lite svårt att sätta in det som beskrivs här i rätt sammanhang.)

Det kan vara lätt hänt att känna sig väldigt liten och obetydlig i en värld full av andra människor, av färdiga system, av händelser, upplevelser och rörelser överallt omkring en. Det kryllar av företag, organisationer, verksamheter, planer, projekt, logistik, agendor och föreningar.

Och så står man där själv, mitt i allt detta, och funderar över sin egen plats, sin egen roll, sin egen betydelse i en värld som redan verkar ha full fart och ha massor av saker att syssla med, vare sig man själv yttrar sig eller inte.

Det är en stor kontrast till hur det i själva verket förhåller sig mellan vår egen lilla själ och den stora omvärlden.

Vår uppfattning färgas av de fysiska upplevelserna och förhållandena i livet. Vi ser allt det jag nyss räknade upp omkring oss, och vi ser att vi själva “är” en fysisk kropp, och så börjar alla ambitioner, teorier och val med utgångspunkt i att vi lever i en fysisk värld, där enbart fysiska handlingar räknas.

En del tar det ett steg längre och räknar även in känslorna och tankarna i hur världen fungerar, men också det mer på ett beteendemässigt plan. “Hur reagerar människor i det här läget, och hur kan vi dra nytta av det på olika vis?”

Men även där utgår vi i hög grad från att det fysiska är den verklighet vi har, och det är på många sätt mest en granskning och bedömning av hur vi tänker och känner kring det fysiska, eller kring vad som kan finnas i livet utöver det fysiska.

Det är sällan vi utgår från att vi i första hand är själar, och att det är där all förvandling och allt det viktiga i vårt liv sker.

Vi tittar inte ofta på vårt liv och säger: “Oj, vad min själ har ställt till det nu!”.

Det händer inte många gånger på en dag att vi konstaterar att: “Jädrar vad ont det gör i tån jag just drämde in i tröskeln, här är det visst en till känsla som jag inte känt, bäst jag går och gör det på en gång!”.

Men när vi lyckas göra den kopplingen, oftare och oftare vartefter vi provar och lär oss och observerar och testar och funderar kring om det verkligen kan finnas en sådan koppling, så märker vi att det finns både logik, kärlek och ett väldigt spännande liv att hitta i hela det sambandet.

Tänk om hela orsaken till att du tappade din nya mixerkanna så den gick 1 916 bitar var 100 % själslig?

Tänk om den enda orsaken till att du har en sådan skuldervärk är något som sitter i själen?

Tänk om inget annat än själen är orsak till din huvudvärk, att du blev matförgiftad, till din dåliga syn, till att du äntligen träffat rätt person att dela livet med?

Vad annorlunda det skulle vara att se på hela livet som något som själen orsakar. Vad konstigt att inte längre kunna leta efter en massa andra, yttre faktorer för att få fram de skyldiga.

När vi är stora nog att ta fullt ansvar för vår egen vilja och vad attraktionslagen för med sig, så kan vi lita på att vad som än händer i just vårt liv är kopplat till något som finns i vår själ.

Det är något som är riktigt, riktigt skönt, tycker jag.

Det hänger med andra ord enbart på mig själv, och den hjälp jag alltid så frikostigt och kärleksfullt får av livet och andra människor och Gud, att upptäcka nästa känsla att läka, och söka efter var i mitt liv det fortfarande fattas kärlek, var jag hellre känner ilska och irritation och otålighet, än kärlek. Eller vilka sorger jag fortfarande trycker ner i min egen hals så mycket jag orkar, utan att tänka närmare på den saken.

Själen är så stark att minsta längtan efter gula gardiner gör att vi finner gula gardiner i ett skyltfönster nästa dag när vi åkt ut för att handla en present till någon annan. Och det är precis så fina gula gardiner som vi längtade efter att ha i våra egna fönster, och nedsatta till halva priset just den här helgen.

Så stark är själen. Livet vill tillmötesgå själen. Har själen en kärlekslös känsla, så vill livet tillmötesgå själen med försök att hjälpa själen att känna den känslan och frigöra den från själen. Har själen en kärleksfull känsla, så vill livet tillmötesgå själen med dubbelt upp av den känslan, till exempel genom att ge den precis vad den längtar efter i glädje och kärlek.

Hela universum är uppbyggt för att svara på våra själars “radiosignaler”. Vi har definitivt fått händer och fötter för att använda dom, för ett hus bygger inte sig självt, åtminstone inte i vårt nuvarande själstillstånd där vi knappt ens lärt oss de mest grundläggande lärdomarna om kärlek. Men livet har också en slags “händer och fötter” som det kan använda för att förverkliga vår längtan efter olika saker, upplevelser, relationer och den egna utvecklingen.

Längtan är krutet som skickar iväg de fantastiska fyrverkerierna (väldigt snälla fyrverkerier utan ljud eller skadliga ämnen!) i våra liv.

Vi behöver bara tända stubintråden och känna den där längtan, och vänta och se vad det blir för ett häpnadsväckande resultat av vår lilla själshandling.

När vi längtar, och något inom oss är i vägen, så rusar livet fram och ger oss massor av ledtrådar och ibland direkta provokationer av de känslor vi har som motsätter sig att vår längtan uppfylls.

Så längtan aktiverar till och med motståndet inom oss mot att det vi längtar efter ska uppfyllas!

Längtan vill så gärna uppfyllas att den visar oss som en jätteivrig apporterande hund som springer efter en pinne att “här är den, här är den!! Här är känslan som gör att du inte får det du längtar efter!! Ta den, fort!! Du är jätteduktig, kom igen, jag är med dig här!!”

Det går åt ett kryddmått tilltro, eller tillit, till att vi gör rätt som tar upp den känslan och låter den komma, så börjar saker och ting förändra sig på riktigt, direkt, och direkt i vårt eget liv.

Längtan är som en visselpipa som startar massor av aktiviteter och händelser och rörelser därute – allt för att vår själ vill något!

Och hela livet fungerar som en räddningsinsats med massor av personal, utrustning och rutiner på plats så snart vi har en skada i själen. Då kommer händelser och upplevelser och människor till vår räddning för att hjälpa oss upptäcka våra känslor och få ur oss dom, som de mest kärleksfulla och hängivna hjälpare vi kan få.

Fast det är klart, det var ju där med att se på livet på det viset. Inte många känner sig glada och tacksamma när någon snott paketet från utlandet med julklappen till mamma, och som kostade jättemycket att köpa. Men tänk vilket missförstånd det är! Den där julklappen kanske hade matat mammas beroenden på något vis och hon hade blivit jättenöjd med att få den – men inuti vår egen själ så hade vi genom att överlämna ett sådant paket till henne ändå bara bekräftat för oss själva att “bäst att verkligen visa mamma på alla sätt att jag älskar henne, för annars blir hon världens olyckligaste och tror att jag inte älskar henne”. Och när paketet då försvann mitt framför vårt eget beroende av att försöka hålla henne lycklig och nöjd, så utlöser det allt från panik till stark oro till rädsla till ångest – “Herregud, vad ska jag göra nu?? Mamma kommer bryta ihop och det är jul och allt!!”. En stor, vacker gåva från livet, helt och hållet designad för att hjälpa både en själv och mamman med de kraftiga beroenden som hela tiden annars bara återupprepas och fylls på och matas genom våra handlingar och beteenden. En paketstöld är med andra ord perfekt för att väcka de där viktiga andra känslorna som vi försöker akta oss för. Den starka sorgen över att ha gjorts ansvariga för mammas lycka, i vårt eget fall, och i mammas fall den starka sorgen över att känna sig beroende av andras bekräftelse för att få känna sig älskad.

Livet är fantastiskt, helt plötsligt, när vi ser den enorma kärlekshandlingen som livet utför – bara för vår skull – i form av en smäckig paketstöld strax före julafton!