Anneli skriver

Litar du på Gud?

(Det här inlägget utgår från vad som lärs ut i Divine Truth-läran, och kan vara lite svårare att förstå helt rätt om man saknar en del grundkunskaper om vad den handlar om. Och apropå ingenting så har jag börjat skriva “dom” istället för de och dem numera, för den skarpögde – jag gör det av sympati med alla som inte fått ordning på den grammatiken men är helt underbara själar på så många vis, och som får däng av språkpoliser för att “det är fundamental IQ att skilja på de och dem!!” Jag har för närvarande PMS, och då blir det sympati-aktioner av den här sorten! *muttrar framför skärmen om folk som saknar fundamental grundrespekt för andra… )

När jag går igenom mina mörkaste känslor, dom där som gör att man egentligen, i den stunden, bara önskar att man inte behövde finnas, trots att andra delar av en aldrig skulle känna så, och även om det “bara” är känslor som man vet behöver lämna en genom att kännas färdigt, då har jag märkt att det hjälper mig jättemycket att fokusera på att “du är större än allt det här, Gud”, eller “du är större än någon av oss, Gud”.

Det blir som att jag får något att jämföra med, en kärlek och en förmåga som är långt större än vad jag någonsin kommer att ha, eller möta i någon annan människa. Jag vågar plötsligt släppa fram mer skräck, fler rädslor, större och mycket kraftigare sorger, med det enkla fokuset inom mig. Saker har sitt värde ändå, men det är som att dom ändå bleknar lite, lite i det väldiga sällskapet.

Ibland kan jag bli lite fnysig åt folk som fnyser åt “religiösa som bara har uppfunnit en Gud för att dom behöver en snuttefilt”, eller av andra “underlägsna” känslomässiga orsaker. Jag kan ju inte hjälpa att Gud är större än någon av dom! Och särskilt uppfunnen tycker jag inte Gud är heller, snarare tvärtom – bara den jämförelsevis pyttelilla aspekten med så mycket som går att uppfinna från dom naturmaterial som Gud har uppfunnit, tyder snarare på att det är vi som är dom uppfunna.

Och i grund och botten så handlar det som så vackert kallas för Vägen med Guds kärlek om att a) lära känna Gud, b) ta emot Guds kärlek, c) omvandla rädslor och sorger till kärlek och d) lita mer och mer på Gud, tills vi till slut litar så fullständigt på Gud i vilket läge som helst att det inte längre finns något vi är rädda för eller blir sorgsna av.

Jag börjar mer och mer känna att det inte i första hand är kontakten med våra känslor som är vägen till Gud, utan vägen till Gud som ger oss kontakt med våra känslor mer och mer. Fokuset börjar hamna mer på Gud själv i processen. Gud har börjat bli lite svårare att ignorera till vardags. Det där pirret som kommer i hela kroppen när jag känner kärlek, både själv och när andra eller Gud gör det till mig, har börjat kännas mer och mer som att vilja gå och dricka vatten emellanåt – “Var det inte ett tag sedan jag kände det där pirret nu? Det har redan gått en halv dag sedan senast ju.”)

Så många gånger under kanaliseringar vi gör här så betonar verkligen våra andesyskon att “det är jätteviktigt att känna glädje”, och jag har ofta “förstått det intellektuellt”, men jag har sällan riktigt kunnat uppfatta det längre in, inombords. Det har varit ett så tjockt täcke med gamla unkna känslolager över min naturliga livsglädje, den som Gud gett oss alla potentialen och den naturliga läggningen för, att jag inte kunnat ha någon resonans med deras verkligen grundläggande och genomviktiga råd. Först nu på sistone så har jag börjat märka en likhet mellan kärlekspirret och en inre glädje. Dom hör ihop, på något vis, och eftersom jag kunnat börja att verkligen känna kärlek i kroppen nu, så har ju glädjen också smugit sig med på tåget och resan därigenom.

Jag känner att om vi inte kan föreställa oss inombords, med glädje, att vi har ett enormt lyckligt liv på alla områden i vårt liv, och som grundar sig helt i kärleken så som Gud definierar den, så är det nästan som att det här och nu i det läget är som att stå framför en stoppskylt som gör att vi inte kan uppnå den lyckan i vår vardag. Därför att det som känns som en avlägsen framtid nu – vi kan säga att vi längtar efter ett eget hem ute i naturen med vackra fjärilar som svirrar omkring bland väldoftande blommor och trollsländor som pausar en stund på en gammal regntunna i trä vid husknuten – allt det som vi tänker är i en avlägsen framtid, det kan vi redan nu uppleva inom oss, och vi kan känna glädjen över att uppleva det här och nu, i vårt eget inre (tänk VR, fast IRL, fast… ja, du vet, som – fantasi!). Och när vi gör det – när vi tar bort den imaginära tiden mellan det vi har och är just nu och det vi önskar ha och vara någon gång i framtiden – då är det som att locka fram alla våra inre troll i ljuset, och det är då vi har möjligheten att låta dom förvandlas till harmlösa stenar istället (du hoppades någonstans att jag istället för att börja prata om troll skulle säga: “… då kommer det du önskar dig direkt!”, elller hur?) :o)

Shit – hängde du med i den liknelsen? Jag may or may not have sås till hjärna idag, för jag ställer om någonstans inom mig efter en rejäl urladdning känslor i förmiddags … ^^,

Jag ska prova att formulera den lite mer enkelt och tekniskt begripligt istället: “Jag önskar mig det här mysiga huset i en naturskön miljö”. “Jag känner glädjen över att fantisera över att jag redan är där och luktar på nyklippt gräs och får solljus i ansiktet”. “Jag får upp läskiga känslor av att det smyger någon bland träden, som kommer bryta sig in när jag lagt mig ikväll.” “Jag får upp känslor av oro, rädsla, skräck!!” “Jag känner igenom all den skräcken, och gråter till slut över dom läskiga sagorna mamma berättade för mig när jag var liten, som alltid fick mig att undra om någon stod utanför vårt hus och tittade in i våra fönster på nätterna, med onda avsikter”. Och nu när jag inte har kvar dom rädslorna i mig, så blir det ännu lättare att fantisera om mitt fina hus, och med ännu större glädje!” *En månad senare… “Wow – jag blev erbjuden att få hyra en stuga utanför sta’n för bara 3 500 kr, i utbyte mot att jag klipper gräset och häcken, och det ser ut nästan precis som i min fantasi!!” *Bonus: Har helt glömt av att vara rädd för folk som smyger i buskarna.

Och saken är att Gud är som den där glädjen vi känner när vi fantiserar om saker vi längtar efter och som vi önskar oss jättemycket (som är kärleksfullt, mind you). Att fokusera på Gud, så som vi mer och mer lär känna Gud, gör att den där glädjen börjar komma in i oss över alla möjliga saker i livet. Vi börjar känna mer glädje över både små och stora saker i våra liv. Det blir som att få mer och mer watt i glödlamporna som lyser upp ens livsrum. Mera Gud = mera glädje.

Det enda lilla finstilta som vi behöver ta oss igenom för att uppleva den glädjen, är att förstå mer och mer vad Gud INTE är, och vad som INTE är verklig glädje i våra liv, och känna allt det som INTE är glädje inom oss. Och glädjen är också synonym med kärlek, i det här fallet.

Någon gång skulle jag vilja göra ett inlägg som räknar upp alla former av våldsamheter, otäckheter, perversiteter och grymheter som jag vet om i den här världen (och i andevärlden), bara för att påvisa att jag inte är naiv, och att när jag säger “Gud finns visst!” så är det inte med en oerfaren, önsketänkande, desperat “jag-vill-övertyga-mig-själv-mest-av-allt”-känsla som den meningen uttrycks. Det är mer som att min barndomskänsla av att Gud är där ute med tiden bara har bekräftats, genom vad jag än upplevt, och genom vad jag än ser i världen, därför att jag börjar känna en skillnad på hur Gud är, och hur människorna är, och på vad Gud gör och vad människorna gör. Jag har börjat känna i mig själv hur Gud är, och acceptera att det mesta inom mig inte alls är som Gud. Men det har börjat bli det, lite, lite i taget. Och det sker bara genom att släppa in Guds känslor i min själshalva, och samtidigt släppa ut mina egna fel.

Och ju mer jag känner hur Gud är på riktigt, desto mer litar jag på Gud.

Tills jag en dag litar helt på Gud.

<3