Anneli skriver

Människan är inte Gud; vi är gudsmänniskor

Jag levde i hela mitt liv med den undermedvetna övertygelsen om att människor och Gud, det är två helt olika saker. Gud skapar både människorna och en massa vackert och genomtänkt för människorna att leva i, medan människorna är de som springer runt här och gör dumheter och försöker förstå saker om livet men nästan aldrig lyckas. En enkel sanning, och självklar, tyckte denna del av mig. Det här krockade rätt rejält med något jag hade fått korn på redan i 13-14-årsåldern, vilket är för över 30 år sedan, där jag kom över lite böcker som handlade om vad de kallade för Lagen om attraktion. Man skulle inom sig uppleva något man önskade sig som om det redan vore verkligt, så skulle det bli så.

Problemet för mig blev att min inre, omedvetet aktiva övertygelse från ännu yngre år, var i vägen för att detta skulle kunna hända. Jag kallar det numera för önskelagen, när vi önskar oss något av glädje och kärlek och det dyker upp, men även annat vi fokuserar på som inte är så kärleksfullt alla gånger har en tendens att dyka upp – och detta något sköts av den egentliga attraktionslagen.

En annan övertygelse jag hade var att jag inte fick vara glad utan att det hände något som solkade ner min glädje. Det byggde på erfarenheter från uppväxten, ganska tidiga sådana men också pågående, där jag snart drog den känslomässiga slutsatsen att livet motarbetade mig och min glädje. Även detta hamnade i en slags omedveten kategori av övertygelser, som jag levde efter men inte riktigt definierade varken känslomässigt eller intellektuellt, mer än tillfälligtvis och aldrig hela vägen igenom till en punkt där jag löste upp hela det såret och den osanningen om livets verkliga natur.

Jag kunde heller inte komma förbi min känsla av att Gud är den som ska ge till oss, för Gud är föräldern och vi är barnen, och det är föräldrarna som ger till barnen så de kan växa upp och klara sig själva. Här gick jag med bilden att jag var ett litet barn till Gud, och att jag som litet barn till mina jordiska föräldrar aldrig fick de kärleksfulla redskap jag hade behövt för att kunna klara mig själv, så jag var mer eller mindre alltid i ett behövande, hjälplöst och sorgset tillstånd i den här delen av mig själv.

Du kanske ser vart jag är på väg med det här lilla axplocket av min barndoms övertygelser och hur mitt liv format sig därefter? Det fanns inte en chans – så länge jag gick runt med de här övertygelserna – att jag på ett genuint sätt skulle kunna föreställa mig något jag längtade efter, känna glädjen över det som om det redan hade hänt och var min verklighet, och sedan se det manifesteras i mitt liv genom önskelagen. Inte en chans.

Först behövde jag känna igenom tjocka lager av motstånd, envishet, trots, ilska och mycket annat för att ens börja närma mig en acceptans av vad jag verkligen kände längst in. De osanningar vi tror på har en tendens att se sig själva som naturliga, självklara och logiska, och har ingen tendens att ifrågasätta sin egen existens eller knappt ens urskilja sig själva som något värt att titta på. De blir en del av ens världsbild, livsbild, Gudsbild och självbild, och som sådana lika integrerade i ens vardag och tillvaro som ens tånaglar eller hårfärg. De bara är där, och vem tittar närmare på sådant som alltid är där i synfältet men som inte sticker ut på något nämnvärt sätt?

Jag har känt enormt stor frustration på min väg fram till de här känslomässigt förankrade och felaktiga slutsatserna jag drog som barn om allt detta. Och som sagt, det här var bara ett axplock – jag har nog gått igenom över hundra sådana olika barnaktiga övertygelser (och ärvda) som allihop gömt sig bakom dimridåer av fasader och motstånd. Jag har behövt enorma mängder tillit, eller tilltro, till att jag en dag kommer att komma igenom även vad-det-nu-är som aldrig verkar lossna när jag vill skapa mig och forma mig mitt eget drömliv genom önskelagen och min själshalvas samspel med den.

Det känns väldigt skönt att äntligen ha kommit igenom alla de jag nämnt här ovanför nu, och senast igår släppte jag fram hela ärligheten och smärtan i att jag var övertygad om att Gud var en sak, och människorna en helt annan. En övertygelse som omöjliggjorde för mig som människa att tro på att jag, en människa, hade någon form av liknande, skapande förmåga som Gud har. En omöjlighet, baserad på något jag fått för mig som barn och sedan tagit till mig som en verklighet och en sanning.

Jag känner nu istället att jag som ett av Guds alla barn har fått egenskaper och förmågor som baseras på hur Gud är, och att jag i min ännu så outvecklade potential som liten gudsmänniska kan börja använda mig av de förmågorna nu. Eller snarare så har jag inga hinder i vägen längre i min själshalva för att använda mina medfödda förmågor, äntligen. Hittills har jag fått jobba med att komma ner genom alla mina skadade övertygelser, med hjälp av attraktionslagen, eller attraktionsfunktionen om man så vill, som visat mig att jag fortfarande trott på några osanningar om kärleken, livet, Gud och mig själv därinne, och som i sig själva förhindrat mig att tro på önskelagen och min egen förmåga att interagera med den på ett sätt som ger resultat.

Så efter den senaste och sista av dessa utrensade och läkta övertygelser, baserade på osanningar, så känner jag nu istället en glad, varm, uppskattande, tacksam, firande, uppriktig och genuin pirrning i hela kroppen när jag föreställer mig sådant jag längtar efter att uppleva, och jag känner ett grundligt stöd inifrån mig själv nu om att det är en verklighet redan, att det redan har getts till mig på själsnivå och nu manifesteras även i det fysiska åt mig, och att Gud älskar mig som jag är och vill se mig lycklig och glad (det finns andra känslomässiga skador kvar, givetvis, men just när det gäller det som stått i vägen för min förmåga att forma och skapa mitt liv på ett liknande sätt som Gud skapat och format livet åt oss, så har de största hindren försvunnit nu).

Jag känner mig väldigt glad när jag tänker på saker jag längtar efter som ännu inte dykt upp fysiskt i mitt liv, och det är en jäkla skillnad mot hur jag hela tiden mötte en vägg av inre motstånd, dysterhet, hopplöshet och misstro under alla föregående år. Jag har ändrat förutsättningarna för att kunna vara med och samskapa det bästa liv jag kan föreställa mig.

Jag är alltmer en riktigt glad liten gudsmänniska som just nu utforskar vad det egentligen innebär att vara född av Gud – eller Människoguden!