Anneli skriver

När utstötte du ett lyckligt glädjetjut senast?

(Hej! You know the drill – först förstå lite av Divine Truth, sedan läsa mina blogginlägg. Cheers!) 🙂

Ja, det var väl egentligen bara det jag ville skriva. Men jag kan ju utveckla det några gram för lässtundens skull.

Vår förmåga som människor att trycka nere vårt mest naturliga tillstånd är makalös, enastående. Vi är så starka! För egentligen är vi skapade till att vara 100 % glada hela tiden. Visst är det hemskt?? Tänk vad långt bort från vår egentliga natur många av oss befinner sig just nu!

Att lugnt och sansat sätta sig ner, räkna upp precis varenda område i vårt liv som inte är 100 % glädje, och kavla upp ärmarna och börja gråta ur sig alla sorger och smärtor som är i vägen för den glädjen, det är det inte många som gör. Men alla skulle kunna göra det, är mina 10 öre i bidrag till den allmänna välfärdspotten.

Numera har jag mycket mer glädje inom mig, som bara finns där om dagarna, än vad jag hade för 10 år sedan. Men jag har också kvar mycket oglädje inom mig fortfarande, och prognosen är att det kommer ta kanske 8-10 år till innan jag går omkring och är sisådär 75-80 % bara glad om dagarna. I dagsläget är det mer som kanske 10-35 %, där det förr var 2-3 % (lite svårbedömt är det, för hur mäter man glädje i procent när vi inte upplevt maxnivån ännu att måtta efter? Vi får hålla till godo med mina subjektiva skattningar).

Det är ofta en liten glimt av glädje, hoppet om mer glädje, hoppet om att slippa mer oglädje, som får oss att leva vidare. Tron på mer glädje, önskan om och tillliten till glädjen, att den finns på riktigt någonstans, på något vis, i någon genuint god form.

Jag använder personligen den där inre glädjen och lyckan som mått på mina egna framsteg och kvarvarande inre hinder. Jag skiljer på beroendeglädje och den mer genuina, långsiktiga och oberoende själsglädjen, den vi är skapta till att uppleva varje stund i vårt liv.

Beroendeglädjen har börjat kännas svårhittad, för jag är kanske mer “content”, nöjd liksom, när jag får mina själsliga beroenden tillgodosedda, medan jag förr kunde känna det lite mer som åt det tillfredsställande, “något mer än nöjd”-hållet, om än inte så mycket tydlig glädje (jag har alltid varit en dysterkvist inombords, så även som barn var jag aldrig direkt “glad” – jag kunde skratta till för något som såg lustigt ut, som att en valp eller katt “fånade sig”, men det var ett ganska grunt liggande fniss och hade hela tiden sällskap av ett bistert, tjurigt allvar längst in.)

Men många kan hitta beroendeglädjen på arenans gemenskap under fotbollsmatcher, på puben med klirrande glas, när spelmaskinen på skärmen visar tre lika, när vår nya relation innehåller en massa sex och åtrå, när folk ger oss komplimanger för de nya kläderna vi köpt, när vi vinner en bil, när vi hoppar från ett flygplan med en fallskärm som enda transportmedel, när andra påpekar hur starka, arbetsamma, uppskattade, välbehövda vi är i olika sammanhang – allt sådant kan få oss att rodna och le stort av det vi upplever som glädje och lycka. Det kan få oss att sjunga och dansa en skvätt när vi tar disken, eller bli generösa och ge bort lite extra i julbonus till de anställda.

Men ofta, ofta är det här en sorts glädje som vi hela tiden tror är verklig glädje, det är ofta de stunderna och upplevelserna vi lever för, att få de där pirriga lyckokänslorna och extasen och ivern, adrenalinet, det som vi tror möjligen kan vara meningen med livet.

Men vad säger du om en glädje som aldrig lämnar dig, som alltid bubblar och trivs inom dig, som finns där oavsett hur livet omkring dig ser ut? Inte en okänslig, självisk, osympatisk glädje där någon ligger och dör vid dina fötter och du skrattar av din egen lycka, utan mer en inre, orubblig livsglädje som du mer än något annat vill att alla andra också ska få uppleva, även när du möter en person som ligger och dör – hur kan jag hjälpa dig nu så att du snabbast möjligt får uppleva samma fantastiska inre glädje som jag gör hela tiden?

Vi dör ju inte, vår ena kropp dör, vår fysiska kropp, men det gör den enbart för att vi fötts in i ett arv av skadade känslor och föreställningar, och för att vi sedan inte låtit de skadade känslorna och föreställningarna lämna oss, utan gått runt och behållit dem. Klart som vegokorvspad att kroppen påverkas av vad som finns i själen, hur skulle Gud annars kunna hålla någon ordning på allting?

Så du skulle ha den där djupa, innerliga, sprittande livsglädjen där även om spelmaskinen visar bara 2 lika eller ingen alls, om någon annan vinner bilen, om du inte har sex på flera år, om du alltid går på marken och aldrig hoppar fallskärm, om du aldrig får komplimanger för det du har på dig eller din frisyr, om du så aldrig gick till en fotbollsmatch eller en pub igen. Skitglad ändå, full av en enorm uppskattning över skönhet, funktioner, möjligheter, kunskaper, upplevelsen av att andas och röra sig och tänka och känna och ha en egen personlighet och miljoner andra saker. Glad, glad, glad, fortfarande glad.

Jag tittar på mitt liv och mäter det mot glädjetumstocken. Åh – jag har vuxit tre centimeter till den senaste månaden, himmel vad underbart! Visst har jag 394 centimeter kvar att växa innan jag är framme i mål, men vad farao – jag har inte så mycket bättre saker att syssla med här än att laga den här trasiga väven och till slut få se de fantastiska motiven och färgerna i sitt rätta ljus. Det kör vi på! Full fart! Gråt lite till, idag hinner vi med ett pass när gästerna åkt hem och innan det där lilla översättningsjobbet ska göras. Jättebra jobbat! Imorgon kommer du få se en till tråd lagad och färggrann i väven, visst är det spännande!?

Foto: Helena Tuulasdotter