Anneli skriver

Narcissistens största synd

Det kan vara vettigt att definiera narcissism som att sätta sig själv i främsta rummet på bekostnad av andra, och att göra det på ett självklart, konsekvent och självrättmätigt sätt (och gör man något kärleksfullt så utgår det oftast från det förstnämnda synsättet på ett eller annat vis), åtminstone lite förenklat och för att vi ska ha samma uppfattning om vad jag menar med det här blogginlägget (som förresten grundar sig i mångt och mycket på Divine Truth, vilket är bra att ha lite förhandskunskaper om för att lättast förstå en del saker jag skriver om här, så det rekommenderar jag varmt dig som läser att gå och inhämta, om du inte redan är bekant med den läran.)

Och med synd avses i det här sammanhanget helt enkelt något som inte är kärleksfullt ur Guds perspektiv, och det avser inte alls något som har med skuld, straff och hämnd att göra, varken från Gud eller människor.

Det är rätt så vanligt med självcentrering, men oftast brukar det finnas en viss reglering när vi umgås flera stycken, så det hålls på en nivå som de flesta ändå kan stå ut med, plus att man själv då “i bästa fall” får lite spelrum för sin egen självupptagenhet mellan varven också. Så vi har ofta stött på det, och vi lever ofta med det själva. Det “vardagsnarcissismen” och “proffsnarcissisten” har gemensamt är dock just en grad av vilja att se sig själv som viktigare än andra, och att sätta sig själv före andra i betydelse eller rangordning – antingen rakt av, eller på något eller några områden i livet.

Hos de flesta finns det en viss självgranskning och självkontroll, där vi inser rätt snabbt att vi tabbar oss en del om vi drar på för mycket med den där ilskna önskan om att bli sedda och hörda och respekterade. Hos en del har den självgranskningen omvandlats till en “andragranskning” istället – det blir en självklarhet att det är andra som är problemet i alla situationer, om det är något problem, och lika självklart att det aldrig är de själva som behöver ändra på något.

Jag har hört ett par personer i min omgivning, som jag känner väl sedan många år tillbaka, krångla fram de mest fantastiska förklaringar på hur det inte kan vara deras fel, utan det är andra personer som på något vis är ansvariga för det de har gjort. Det var så uppenbart för mig, men det lite smärtsamma var att jag hörde hur förtvivlad en av dem lät när hän hade ansträngt sig, verkligen ansträngt sig, för att förstå hur den här andra personen kunde anklaga henom för att ha gjort och sagt vissa saker, när det så uppenbart inte var sant (vilket det var, och det hade pågått som ett mönster i flera år dessutom). Det var som att personen själv, med starkt narcissistiska drag, verkligen inte kunde förstå hur någon kunde säga så om henom, för självklart hade hän inte gjort något sådant, så vad var det som pågick?

Den största synden som människor med ens den minsta lilla bristande vilja att se sig själva som de är hamnar i därigenom, är att de motsätter sig Gud, och sanningen ur Guds perspektiv. De tror att Gud inte är kärleksfull, och tänker inte undersöka huruvida det stämmer eller inte. Och har de ingen tro på att Gud finns, så tänker de definitivt inte undersöka om det stämmer eller inte.

Och när vi vägrar – vägrar! – att undersöka vad som är sant eller inte, då trivs vi på ett eller annat vis bättre i förnekelsen, förträngandet och konsekvenserna av de båda, än vad vi tror att vi skulle göra om vi såg sanningen i vitögat och kände allt som fanns inom oss som motsätter sig den sanningen.

Och på grund av den synden, så orsakar vi andra människor, och oss själva, stora mängder smärta på vägen. Därför känns det för mig som att den största synden för någon med en narcissistisk syn på sig själv i förhållande till andra, är att inte vilja se sanningen om sig själv och känna allt som finns inom en. Och den synden delas av i princip alla andra människor på Jorden, för om vi hela tiden är villiga att se och höra allt som är sant ur Guds perspektiv, och hela tiden är villiga att känna allt som finns inom oss, alla känsloreaktioner och alla nedtryckta känslor, så skulle vi vara och agera och känna och tänka på helt andra sätt, och mycket, mycket kärleksfullare sätt, än vad vi gör just nu.

Villigheten att låta Guds känslor komma in i oss och ge oss en tydlig upplevelse av vad som är och vad som inte är i harmoni med hur Gud känner inom oss, avgör i princip allt i vårt liv. När vi väljer att helt enkelt använda kärleken som måttstock, och sanningen, och låter etiken och moralen i det styra oss i våra val om dagarna och nätterna, så kan vi utvecklas till enormt kärleksfulla och pålitliga människor, men utan att låta Guds känslor komma in i oss så missar vi ändå det mesta av vår potential, och av livets potential runt omkring oss.

Oviljan att ens se på vad Guds känslor skulle kunna vara, oviljan att se på vad vi egentligen har för känslor i vår själshalva just nu, och oviljan att se de smärtsamma konsekvenserna av att vi behandlar andra kärlekslöst, håller oss kvar i en tillvaro som känns jobbigare, sämre, mörkare, svårare, sjukare, hårdare, tristare, mer desperat och tommare på glädje för varje dag vi behåller den oviljan.

Med den oviljan blir inte livet bättre på riktigt någon gång; inte på de områden där vi behåller oviljan. Och det vore synd om vi går runt och tror att “jag har det ju så bra så mig är det ju inget större fel på, synd bara att alla andra är lite korkade” och därmed lurar oss själva att vi minsann inte har någon sådan ovilja inuti oss. En människa som vill ha sanning och kärlek och inte gör motstånd mot de känslor de båda väcker, kommer vara så ovanlig och så konstig för andra människor att alla kommer veta att det här inte är någon som följer normen i världen just nu. Hon eller han kommer gå undan och gråta några gånger om dagen, och se på dig med en klar, nyfiken och öppen blick och vara väldigt ärlig om allt hon eller han känner eller ser eller undrar över, lite som ett välmående, hyfsat frimodigt barn skulle göra. De skulle ifrågasätta händelser, ageranden och val överallt omkring sig när det inte känns helt kärleksfullt, och uttala det öppet. De skulle leka även som vuxna, hoppa i studsmattor och hjula på gräsmattan och försöka gå ner i brygga eller gå på händer, de skulle dansa omkring till musik som de själva sjunger eller bara hör i sitt eget huvud, och de skulle nyfiket vilja veta om Gud finns, och hur Gud i så fall är.

Det är den enkla frågan: “Kan jag ha fel i det här?” som vi behöver kunna ställa oss, och vara helt öppna för och villiga att höra svaret från Gud (eller en kärleksfull människa): “Du har fetfel i det här, och jag älskar dig ändå!”

När vi inte vill erkänna att vi har ett fel inom oss, eller har gjort ett fel mot någon, så är vi livrädda för att kärleken ska försvinna från oss i samma stund som vi säger: “Det var jag som gjorde det!”, precis som den försvann från oss när vi var barn, och en människa behandlade oss kärlekslöst när vi – kanske till och med bara i deras ögon – gjorde något som var fel på något vis.

Rädslan för att kärleken ska försvinna får oss att inte vara ödmjuka och vilja veta sanningen, och den rädslan skapar exakt det vi är rädda för – människor som blir arga på oss, talar om för oss att vi gör fel och som inte vill vara med oss till slut. En vanlig bild är att narcissister dör ensamma, och gradvis är det den effekten som uppstår när någon på ett väldigt oödmjukt vis fäller andra som furor på sin väg “framåt” genom livet.

Därför är lösningen för människor som på något område anser sig själva vara viktigare än andra, att fråga sig: “Kan jag ha fel i det?”

Ja, det kan du, och det har du, säger jag personligen vänligt och mjukt tillbaka. Och jag älskar dig ändå.