Anneli skriver

Ödmjukheten och gaspedalen

(Ett inlägg baserat på Divine Truth-läran, och som är lättast att förstå om du vet en del om vad den handlar om. Tänk också på att finna god hjälp hos någon erfaren samtalsterapeut eller annan yrkesutbildad person om du känner att du har behov att få ett känslomässigt och mentalt stöd i ditt liv någon gång, för vi behöver inte ta oss igenom de värsta delarna av våra upplevelser ensamma om vi inte känner att vi vill och klarar det.)

Visst är det något väldigt vackert med hur vår utveckling i kärlek går till här i världen i vårt nuvarande tillstånd? Ju mer vi gråter, desto gladare blir vi… ^^,

Den starkaste och snabbaste vägen rätt in i de högre sfärerna är genom att släppa på barriärerna vi byggt upp inom oss, och bara låta sörjan rinna ut. Ju mer ödmjuka vi vill vara och är, desto hårdare trycks gaspedalen ner. Det är dessutom ungefär det enda vi behöver träna oss på riktigt mycket – att bli mer ödmjuka och låta fler och kraftigare känslor finnas i oss som levande strömmar av upplevelser.

Önskar du finna din andra hälft, bli rik, frisk och vacker och ha många goda vänner? Japp; gråt. Lyckan du längtar efter har bara ett hinder, och det är ditt eget motstånd mot att låta gammal smärta krypa fram och göra ont i hela dig. Enda vägen ut ur dig är genom dig – enda vägen ut ur själen för en känsla är genom kroppen.

Grejen är ju att från början var det då inte tänkt att vi skulle födas in i en massa smärta och leva i en värld som glömt av varifrån vi kommer och vad vi egentligen är för ena, utan avsikten har alltid varit att vi ska födas utan smärtor och leva i en underbar värld bland en massa härliga syskon och ha det alldeles toppenbra hela tiden. Men istället har vi var och en fått ett gediget jäkla jobb på axlarna som vi anställs till från dag 1 här ute i världen. “Här behöver det gråtas – någon frivillig? Nä, tänkte nog det, så här är en tvångsinkallning, du SKA gråta.” Det är sant i betydelsen att du inte kommer särskilt långt på vägen i din egen utveckling om du vägrar gråta. Å andra sidan kan du ju för all del vägra gråta i decennier, sekler, vägra vara ödmjuk inför vad du bär på i din halva er själ, men inte ens du klarar av det för evigt. Så du kommer gråta, men du får själv välja när. Du får inte välja konsekvenserna som uppstår när du inte vill gråta ur dig smärtor. De (konsekvenserna) sköter lagarna som Gud har gjort, och det är för att du behöver gråta. Någonstans på vägen så förstår vi att livet är väldigt enkelt i sin uppbyggnad även i något så diffust och outrett som känslolivet; känsla in, känsla ut.

Det är något otacksamt över att vägra känna sina inre smärtor, att kämpa på ett helt liv för att hålla nere och trycka undan och vifta bort och distrahera sig från det som gör ont där inombords, för att sedan dö och märka att allt det där vi sparat på känns ännu starkare nu, och vi behöver jobba ännu hårdare för att hålla bort det där otäcka inom oss från att kännas för mycket. Men det är samtidigt och på riktigt den största gåvan någon kan ge en annan i den här världen – motivation att släppa sitt motstånd mot gråten, så att den kan komma ut och han eller hon som har ont äntligen kan få frid och känna ett lugn de kanske aldrig känt inom sig förr. Om motivationen ges utifrån Guds kärlek, ska kanske tilläggas.

Är en smärta i vägen så kan vi inte känna kärlek där, och det är den enkla logistiken vi behöver ansvara för i oss själva. Vi behöver flytta undan smärtan för gott, så att vi kan känna kärlek där för gott. Ingen annan än vi själva kan göra den manövern – känsla ut, känsla in; det funkar åt det hållet också.

Väldigt mycket kärlek omkring oss kommer också hjälpa oss att känna oss trygga nog för att låta smärtan komma upp en gång för alla, eller åtminstone börja glänta på locket och låta den börja droppa ut mer och mer, vartefter vi känner att vi är i säkerhet medan vi gör det.

Men där är det en del som halkar in på en liten avväg – det är frestande att samla på sig naturligt empatiska människor som vill andra väl, men som i sig själva inte riktigt klarar att säga nej när någon har ont, inte ens när den “lidande” egentligen bara vill bekräfta för sig själv att de är “älskade”, att de är viktiga och betydelsefulla för andra, men de släpper bara ut så kallade krokodiltårar, inte sin riktiga smärta. För om de gjorde det, så skulle ingen annan behöva finnas där i deras gråt, för gråten handlar ju om hur ont det gjorde en gång i deras liv att ingen fanns där för dem då, när de var små och fulla av sin verkliga smärta. Om vi hela tiden försöker lindra vår egentliga smärta genom att skapa “utanpå-smärtor”, så kan vi se ut att gråta och gråta och gråta över vårt lidande i många år, men vi förändrar ingenting i vår själ. Vi har bara skapat en loop av ytliga känslor där vi “har så ont, så ont, stackars oss”, som inte når ner i vår faktiska smärta. Man kan säga att om vi gråter och gråter och förbannar det som händer oss i nuet (som vuxna), och gör det i månader, eller år, så är vi i ett konstruerat ytlager av känslor, istället för att gräva oss ner under dem till våra rädda känslor, eller kanske arga och förbistrade känslor. Det är där läkningen börjar ske, när vi vågar gå till våra barndomsupplevelser, och se hur dom har byggts på och “skyddats” av oss tills vi inte märker av dom längre, tills vi har ett helt “normalt, vanligt, bekymmersfritt” liv, där vardagsbestyren plötsligt är större och vikigare än våra inre vulkaner, översvämningar och stormar av instängda känslor.

Jag har genom åren hört folk mena att: “Man kan ju inte skylla allt på barndomen och föräldrarna”, eller “Det är ingen idé att gå där och älta, gjort är gjort, släpp det där och gå vidare nu, varför hålla på och rota i gammel skit?”.

Vilken överraskning som väntar dom… Tur att vi är gjorda för att känna saker, för känna är ju vårt arbete och vårt sätt att uppleva livet – när all smärta har lämnat oss, så har vi bara sköna, underbara, mysiga, roliga, glada, vackra och spännande känslor kvar att känna, för resten av våra oändliga liv – bra tänkt där, Gud!

Foto: Pixabay