Anneli skriver

Ondska, synd och ödmjukhet – vilket gör dig starkast?

En del begrepp i Divine Truth-läran är bra att förtydliga lite, för det har kommit att få en lite annan betydelse än vad vi kanske vanligen menar när vi använder dem.

Synd (engelska: sin) är till exempel helt enkelt allt som inte är kärleksfullt.

Ondska (engelska: evil) är att medvetet välja att göra, tänka eller känna något kärlekslöst.

Ödmjukhet (engelska: humility) är att passionerat vilja känna alla känslor som finns i ens själ

Ånger/ångerfullhet (engelska: repentance) är att känna igenom ångerfullheten över att vi varit kärlekslösa/syndat mot andra, vilket innebär all smärta som kommit in i oss genom Guds korrigerande lagar, och som motsvarar den smärta vi åsamkat en eller flera andra med vårt kärlekslösa val, utöver känslorna av ren ånger över att vi gett någon annan den smärtan och inte kan göra detta ogjort, och att personen eller personerna nu får leva med den smärtan inom sig tills de lyckas förlåta det som hänt.

Förlåtelse (engelska: forgiveness) är att känna igenom all smärta som kommit in i oss när andra varit kärlekslösa/syndat mot oss.

Nåd (engelska: mercy) är den nåd som Gud kan visa oss när vi uppriktigt känner ångerfullhet över synder vi gjort mot andra – då kan Gud ge oss gåvan att ta bort mycket av den smärta som återstår för oss att känna, eftersom vi redan lärt oss vad kärleken är och inte är i den här saken, och aldrig kommer göra om det igen oavsett vad.

De som väljer att synda medvetet, det vill säga väljer ondskan kort och gott, oavsett hur allvarligt eller litet det steget är, kan känna att det finns en kraft och makt i att känna att man “kan göra vad man vill” för att man är arg, krävande, dömande eller kanske känner att man har all rätt att ta för sig på andras bekostnad för att andra är mindre värda än man själv.

Problemet med det resonemanget är att ondskan gör oss svagare, sjukare, att vi får mer ont, gör oss mörkare och mindre och vi tappar våra förmågor allt mer så länge vi fortsätter på samma väg. (Och ja, det gäller även dig som käkar djurkött till frukost – Gud älskar varenda människa bottenlöst mycket, men kan vi kanske börja återgälda den kärleken litegrann genom att älska det Gud har skapat, inklusive oss själva och de där djuren som hamnar på frukostmackan varje dag? Vore uppskattat, garanterat.)

Att vara ödmjuk i folkmun är att vara lite blygsam och inte hävda sig själv, att kunna bjuda på att andra får berömmet och att inte ha några problem med att någon tränger sig före i kön, och även att nöja sig med ganska lite materiella ägodelar.

Att vara ödmjuk enligt Jesus och Maria Magdalena (vilket alltid avses även här på bloggen) handlar mer om att vara villig att acceptera och känna igenom varenda stor och liten, skrämmande och superskön känsla vi kan ha i vår egen själ. Även skam, förakt, genans, mindervärdighet, överlägsenhet, hat och skräck. för att nämna några härligheter vi kan hitta därinne på vägen.

Och belöningen när vi gör det är att vi blir starkare, större, kraftfullare, vackrare, friskare, gladare och mer fridfulla över hela brädet vartefter vi betar av våra emotionella, skadade föreställningar om ditten och datten. Själen läker, och vi blir vårt ursprungligen tilltänkta jag.

Så när vi tänker oss att onda människor är kraftfulla och starka och måste respekteras i sina gärningar, så misstar vi oss ganska grovt. Det är snarare de ödmjuka människorna som vinner mark, dag efter dag, år efter år, och som går segrande ur den jämförelsen.

Det här kan vi tillämpa även i vårt eget liv i det lilla, även om vi nu inte känner att vi kvalificerar oss till de värsta nivåerna av ondska eller de finaste nivåerna av ödmjukhet. Ta till exempel valet att känna igenom varför vi får en stark lust att skälla på barnen när de “är olydiga och ställer till det”, istället för att faktiskt ta oss för utskällningen. Om vi gjorde så här varje gång vi märkte att vi var på väg att göra något som inte är kärleksfullt, så skulle vi nå 8:e sfären på nolltid. Eller på några få år iallafall …!