Anneli skriver

Ovilja är också en vilja

Vips så har hela livet gått och så dör vi. Och så står vi där med samma nedstängda känslor som vi haft i 85 år, och har inte kommit någonstans med dom. Fast nu känns dom mycket mer, för så funkar andekroppen. Dessutom kan vi och andra se varenda liten skada vi och andra har åsamkat oss emotionellt, för så funkar andekroppen – den är en fysisk återspegling av vad vi har i vår själ, helt enkelt.

Det kan vara svårt ibland att förstå hur vi intellektuellt kan acceptera ett sådant här val – oviljan att känna våra skadade känslor. Särskilt med tanke på att själen styr om vi träffar vår andra hälft, hur friska vi är, hur stor frihet vi har, hur kraftfulla vi är i att attrahera uppfyllandet av våra önskningar, hur bra relationer vi har med andra, ifall vi ser och hör våra syskon i andekropp eller inte, hur mycket eller lite smärta vi har, hur smidiga eller svåra våra liv är i stort och i smått…

Men det säger också något om hur starka våra känslor är. Intellektet har inte en chans. Det kan hjälpa oss att lirka oss närmare att känna en känsla, men det kan också hjälpa oss att motivera varför det skulle vara en dålig idé att göra det. Kärnan i kompotten är: vi vägrar känna smärta. Det är det allt byggs upp omkring, när vi intellektualiserar och väljer bort och ovill.

Så plötsligt låter någon som går vägen med Guds sanning som en militär gruppchef: “You gotta learn to LOVE THE PAIN!” Ja, det kunde man kanske inte tro, men dom har en poäng där.

För om vi inte väljer smärtan, så går det snart 85 år, vi dör och sedan står vi där med dubbelt så kännbar smärta – samma smärta som vi kunde ha känt för 65 år sedan om vi hade valt det, och sedan levt i samma 65 år utan den smärtan. Det tar inte många år om vi verkligen vill välkomna smärtorna inom oss att komma ut. Det går hyfsat kvickt. De flesta av oss skulle kunna bli eniga med Guds kärlek på kanske 15-30 år, är min nuvarande gissning. Hur många av oss blir det? Hur många av oss kommer till den 2:a sfären under vår livstid? Hur ser vår egen kärleksfulla motsvarighet ut till en militär boot camp? Väljer vi att låta allt bara vara i decennier, eller tar vi en känsla om dagen helst?

Vänder vi oss till Gud en enda gång om dagen? Låter vi saker kännas på riktigt? Ljuger vi för oss själva om hur godhjärtade och oskadade vi är, och menar att “Hur farligt kan det vara, jag är ju bara som alla andra?”. Ja, att vara som de flesta är ett rätt säkert sätt att hamna rätt långt ner i de mörkare delarna av den 1:a sfären, för det innebär att vi ljuger, norpar grejer som ingen verkar komma att sakna, är otrogna, hänger oss åt ett eller åtta olika fysiska beroenden för att vi inte tänker ta itu med våra känslomässiga beroenden, vi käkar djur och protesterar inte hörbart mot att vi bygger en del av vår ekonomi på vapentillverkning eller att barnfattigdomen i Sverige ökar, vi grunnar inte närmare på vart vårt avfall tar vägen och inte heller under vilka förhållanden våra kläder och vår mat tas fram. Lite som de flesta nordbor är, så verkligen inget att hamna i något helvete för?

Nu är ju helvetena rätt så relativa, och i grund och botten är det matematiskt ofelbara återspeglingar av våra egna själar som kommer att omge oss i andevärlden – och som omger oss varje natt när vi beger oss dit. Vi kan slänga ett öga på vår andekropp inatt när vi lagt oss för en natts gods sömn, och har vi varit uppriktiga och ödmjuka, så kommer vi förmodligen vakna blöta av svett i panik nästa morgon över vad vi sett i spegeln.

Men det är okej. För nästan varenda människa på hela Jorden ser typ likadan ut, och vi behöver alla den här vägen vandra, på ett eller annat sätt.

För mig börjar det nästan se ut som att jag ser folk stå i ett hemskt skräckscenario inombords – de är rädda, arga, förvirrade, besvikna, hopplösheten har byggt bo i deras hjärtan, de känner sig ensamma, oönskade, avskydda, svikna, hatade… Skriet baseras på miljoner sanna historier, kan man lugnt gissa. Och jag ser på samma människor och säger: “Kom hit – det är ju hemskt där du står nu, rädda dig själv!” Och de svarar, helt logiskt och klokt: “Nej, jag törs inte, jag är livrädd för att gå till den där lugna, vackra, roliga platsen!”

Jahaja. Ja, det får du ju göra om du vill, men är det inte mer att vara rädd för där du står just nu? Det är så det känns när vi faktiskt börjar låta smärtorna komma fram i dagen, känner igenom dom, märker att dom lämnar oss och sedan ser tillbaka, efter kanske ett år, på hur vi var innan vi började göra det här, och märker att “Så där vill jag aldrig vara igen, jag vill aldrig tillbaka till hur jag mådde då!”.

Rädslorna, smärtan, känslan av att vara hatad – allt det finns redan inuti oss. Det vi är ovilliga att göra är att acceptera att dom redan är där, och låta dom sköljas ut den naturliga vägen. Vi har en känslomässig förstoppning, och det är så likt en fysisk förstoppning att lösningen faktiskt är densamma för båda två, rent fysiskt: drick massor av vatten! Om du märker att du får i dig väldigt lite vatten, och äter väldigt vätskefattig mat, så kan du vara väldigt säker på att du på något plan väljer att inte känna dina känslor, för när du börjar öka mängden vatten du får i dig under en dag, så kommer känslorna fram mycket, mycket lättare.

Men likheten slutar inte där – precis som en fysisk förstoppning kan vara väldigt skadlig för vår hälsa om vi går med den för länge och den bara blir värre och värre, så kommer även den känslomässiga förstoppningen att vara väldigt skadlig för vår hälsa, fast på alla plan istället.

Så, poängen med hela inlägget är: Du står redan mitt uppe i skräcken, sorgen och skammen inom dig – det du är rädd för är hur du tror att det kommer kännas att släppa fram allt det. Men du kommer inte undan det genom att spela tv-spel, bjuda in vännerna på ännu en middag, åka till ett meditationsretreat med raw food eller meka med bilen eller byta bil för att meka med den nya bilen istället. Okej, just raw food innehåller möjligen lite mer vätska än annan mat vilket gör dig lite mer känslosam, men annars ser du säkert poängen jag lyfter fram där? Känslorna kommer finnas inuti dig tills du öppnar dörren och släpper ut dom, även om det gör ont en stund att göra det.

Att inte vilja är också en vilja, och det är bara vi själva som väljer den där oviljan. Inga yttre omständigheter, inga andra människor, bara vi själva. Vi kan inte välja att känslorna ska försvinna, men vi kan välja att göra oss av med dom. Men först får vi nog helt enkelt sluta tro att oviljan är det som kommer rädda oss från smärtan. Den bara luras.

Foto: Pixabay