Anneli skriver

Skillnaden mellan tankar och känslor

(Ha gärna lite förhandskunskaper om Divine Truth-läran innan du läser inlägget, eftersom det är många referenser till själen, läkning av skador i själen och lite annat därifrån.)

Det är lätt att bli förvirrad av vad som är vad när vi pratar om tankar och känslor – är de inte ganska lika varandra, egentligen, och är de inte rätt så utbytbara? Spelar det någon roll om det är en tanke eller en känsla jag har, båda händer ju inuti mig i vilket fall, så då är det väl en del av hela det där själsarbetet?

Jag ska prova att reda upp i den biten här, så får vi se om det känns lite tydligare efteråt!

Känslor uppstår i oss innan tankar gör det. Vi får våra första känslor redan vid befruktningen, och de fortsätter komma under tiden vi ligger i livmodern. Det här sker innan vi kan formulera ord, eller ens har lärt oss att det finns ord. Så en enkel skillnad är att känslor inte består av ord, och att tankar alltid består av antingen ord eller bilder.

Många som lockas av lagen om attraktion så som den beskrivs i Hemligheten, eller The Secret, av Rhonda Byrnes, har ofta en bild av att vi kan tänka oss fram till saker och upplevelser och möten med människor. Med andra ord göra oss inre bilder av det vi skulle vilja uppleva eller ha, och fokusera på de bilderna varje dag. I Hemligheten och dess uppföljare betonas det emellanåt att det är viktigt att känna till exempel glädjen över att få det vi längtar till oss, som om vi redan har det, och att det är det som gör att livet svarar med att hämta eller leverera det vi fokuserat på.

Det innebär att du gör dig en inre bild av det du vill uppleva eller ha, och sedan lägger du till en positiv känsla inombords också, och den behöver kännas i kroppen, rent fysiskt, för att det ska vara en riktig känsla. Om du inte känner något i kroppen så är det bara en tanke, det vill säga bara ord eller bilder.

Olika känslor som vi kan känna i kroppen är till exempel sorg, att vi är ledsna. Det känns ofta som en sammandragning, lite som att vi kurar ihop oss kring hjärtat, och tårarna kommer förstås, och om vi bara börjar känna sorgen litegrann, så är det som en rörelse genom ansiktet där vi ändrar vårt ansiktsuttryck, som en början på gråt som vi inte släppt fram ännu.

Vi kan känna irritation, och då ändras också ansiktsuttrycket, vi rynkar ögonbrynen, spänner käkmusklerna, blir mer spända överlag i kroppen, lite mer muskelstyrka i det vi gör, vi tar i och blir lite vårdslösa när ilskan vill ut.

Ibland är det rädsla vi upplever i kroppen, och då är det snarare darrande rörelser, vi kan skaka till, vi spänner oss på ett lite annat sätt än när vi är arga, vi kan vilja backa undan och gömma oss, eller så bli vi knäsvaga och sjunker ihop, som om kraften bara försvinner ur oss. Andningen kan bli snabbare och hörs tydligare, och armarna kan spänna sig och vilja skydda oss, eller som hos ett spädbarn som gråter kraftigt, där armarna bara är spända i luften.

Känner vi skam och självförakt så är det som att blodet sjunker inom oss, vi vill vända oss bort, gömma ansiktet, vi kan få en slags blandning av sorg och ilska som uttrycks i ansiktet, men med ett inslag av att titta ner i golvet eller bort från lampor och in i mörkret. Ibland kan jag själv känna det som att det blir en “skruvrörelse” i kroppen, där man liksom inte vet vilket håll man ska vända sig för att komma undan, men man försöker ändå.

När vi tänker på saker så behöver det finnas en vilja till att släppa fram en känsla för att det ska märkas i kroppen. Ibland kommer känslorna utan att vi själva väljer att låta dem komma, och då är det vanligen något som är lite för stort och uppenbart för att vi ska kunna kontrollera känslorna. Och med kontrollera, så menar jag inte ta bort eller slippa dem, utan snarare trycka ner och trycka undan dem från vardagen eller stunden. Känslor som uppstått i oss någon gång i livet måste komma ut genom kroppen för att kunna lämna oss. Om vi inte släpper ut dem genom kroppen, så blir de kvar i oss, och där stannar de tills vi antingen pytsat ut dem lite i taget under kanske hundratals år (för en del känslor kommer det ta så lång tid, andra kan ta tiotals år på sig med “pytshastigheten”), eller tills vi varit mer ödmjuka och låtit dem komma i ett enda sjok, där vi kanske känt både ilska, rädsla och sorg under några timmar en dag.

Vi kan få ledtrådar till vilka känslor vi bär på genom att uppmärksamma vilka tankar vi har om dagarna.

“Det där var då en ful jacka hon har på sig!” är en tanke vi kan få, och troligen, rent logiskt, så kommer den direkt från en känsla av till exempel avundsjuka, av orättvisa, av sorg, av ilska, av rädsla.

På ett sätt kan man säga att sorg är den egentliga grundkänslan som uppstår när vi upplevt något kärlekslöst.

Om vi av någon anledning inte känner oss trygga med att släppa fram den sorgen ohämmat precis i stunden när vi upplever det kärlekslösa, så byggs det upp en rädsla ovanpå sorgen. Nu har vi därför två känslolager att komma igenom för att bli av med skadan inom oss.

Om vi sedan igen av någon anledning blir rädda för att känna rädslan, så vill vi försvara oss och styra vår omgivning så att vi inte ska känna oss rädda, och där kommer ilskan in i bilden. Den får försvara oss och hålla andra i schack så vi inte blir utmanade i vår rädsla för att vara rädda!

Där har vi tre lager av känslor att ta oss igenom, och där är de flesta av oss. Hade vi inte motstånd mot att känna rädslan vi bär på för hundratals olika upplevelser i barndomen (och ärvda känsloskador), så skulle vi helt enkelt känna rädslorna en efter en, och därmed även sorgen därunder. Och det är vi inte många som gör, eller hur?

Med andra ord har vi allihop ett lager ilska ovanpå i princip varenda rädsla vi har, och det kallas i Divine Truth-läran för vårt motstånd.

Så om du observerar det du tänker om dagarna, och funderar över vilken känsla den eller den tanken kan komma ifrån, så kommer du snart märka att du också har mycket motstånd mot att känna dig rädd. Du kommer märka att det finns en känsla – många känslor – inom dig som du undviker, nästan till varje pris.

Vi kan ofta använda tankarna för att trycka undan känslorna. Det kan bli så när vi tänker “Det tar jag imorgon”, eller “Så farligt är det inte”, eller “En riktig karl gråter inte”, eller “Vad skulle folk säga om jag sade upp mig?”. Vi håller oss själva i schack med det där motståndet hela tiden, och vi gör det genom att vistas i det övre, normaliserade lagret av ilsket motstånd mot rädslorna vi har inom oss.

Vi känner inte igen oss i att vi är arga, för det mesta. Vi som är så hejiga, hjälpsamma, trevliga på jobbet, flitiga och lojala? Hur skulle någon kunna komma på tanken att kalla oss arg? Men ser vi lite närmare på den där ilskan som sägs finnas där, så kan vi märka av den rätt så lätt. Den märks när vi tappar något på golvet medan vi lagar mat: “Jävlar!” eller när vi kommer lite för sent till ett möte: “Fan!” eller när vi inte hittar nycklarna på väg till träningen: “Helvete!” eller när vi ska sova och grannen drar igång sin nya hemmabio-anläggning för en två timmar lång action-film: “HMFGRMN!!!”

Den sipprar ut för att den är där och behöver komma ut. Minsta lilla irritation, minsta antydan till otålighet, minsta lust att skapa ett avstånd till någon (såvida vi inte helt enkelt räddar vårt eget liv genom att springa ifrån en fysiskt hotande situation, till exempel), minsta rynka mellan ögonbrynen kan hjälpa oss att hitta vår ilska, vårt motstånd mot att känna hur rädda vi är för att känna rädsla. Det sundaste sättet att få ur sig ilskan och nå de underliggande lagren av känslor, är att vara för sig själv och att vråla, slå på något och/eller bara spänna musklerna och stampa med fötterna eller veva med armarna i luften och göra som en superarg 2-åring i största allmänhet. Efter en stund kommer vi att märka att ilskan börjar ge vika för rädsla istället, och då låter vi den känslan komma upp och ut ur oss på sitt sätt.

I grunden ligger som jag nämnde förut sorgen. Den är vår naturliga reaktion på att vara med om något kärlekslöst, och när vi kommit ner till sorgen och bara känt hur ont det gjorde att lämnas ensamma som barn, att någon såg på oss med känslor av förakt, att alltid få skulden fast det var något annat syskon som gjorde det ni beskylldes för, eller att få slag eller sparkar eller hånas eller glömmas bort eller vilken av alla mängder av kärlekslösa upplevelser det än är i just den här sorgen, då har vi accepterat sanningen om vad som hände och känt smärtan i det. Då är vi fria från den smärtan efteråt. Den kommer inte tillbaka. Vi har varit villiga att se sanningen och vi har klarat av att känna smärtan i att tro på en osanning om oss själva och Gud, och därför är vi nu fria från all den smärtan, och vi kan inte längre tro på en sådan osanning längre, så den skrämmer oss inte.

När vi får en tanke under dagen som säger: “Mina krukväxter har behövt vatten i flera dagar nu, och jag har inte vattnat dem än”, så kan vi ganska kvickt märka att det ligger en känsla i botten som är upphov till den tanken. Det är gissningsvis en känsla av otillräcklighet, av att inte hinna med sig själv, av att vara upptagen av saker som inte intresserar en egentligen, en känsla av ilska, rädsla och sorg över något i ens liv, i något av alla sina olika uttryck.

Vi kan ha så många olika sorters känslor, så många olika kombinationer av känslor, så många olika anledningar till våra känslor, och även om jag mest har pratat om de jobbiga känslorna vi har från själsliga skador i det här inlägget, så finns det – när vi väl läkt och börjat läka de flesta av dem – mängder av underbara, positiva, sköna, härliga, njutningsfyllda, fria och fantastiska känslor också att uppleva.

De känslorna ger upphov till tankar som: “Åh, vilken underbar dag!” eller “Hurra!!! Idag får jag träffa mina vänner!!!” eller “YES! Det här är superkul!”

Det kan nämnas också att det inte är någon större poäng med att döma ut tankarna som mindre värda, eller som onödiga, eller som uttryck för att vi är på fel spår, till exempel att “Åh nej, det där är bara en tanke, jag måste känna saker istället!” Du kan vara mitt uppe i att släppa ur dig en känsla av sorg, och det kan komma någon tanke mitt i gråten som säger: “Jag önskar att det aldrig hade hänt!” Det bästa du kan göra då är att låta ännu mer sorg komma fram, för det är en sorg inom dig som är upphov till tanken, och du kan följa tanken in i känslan den kommer ifrån, istället för att försöka sjasa bort den som om den är en liten störande fluga. Även störande flugor är ledtrådar in i våra känslor, som du snart kommer märka, om du inte redan gjort det.

Det enklaste sättet att börja låta känslorna flöda är att föreställa sig att vi är som små 2-åringar, helt hämningslösa i att uttrycka vad vi känner med hela kroppen, men med en större medvetenhet om vårt ansvar för oss själva. Vi kan inte ställa oss i affären och skrika, eftersom vi inte vill skrämma andra kunder och störa dem, utan vi förstår att det är bäst att ta allt det vi känner när vi är för oss själva, och inte behöver pådyvla andra våra känslor när de kanske inte alls vill vara med om det. Men när vi väl är för oss själva, så kan 2-åringen få komma fram. “Släpp lös bebin!” som det heter i Croodarna. Släpp lös din egen inre bebis, så kommer du märka att det är stor skillnad på tankar och känslor.