Anneli skriver

The Life Elysian – Kapitel 10-12

KAPITEL 10: NÄRMARE DIG

“Kom nu undan med mig och vila en stund!
Vila i min frid – det skulle glädja mig så.
Lägg ditt huvud mot mitt kärleksfulla bröst
Dit ingen får komma utom en omtyckt gäst.

Så kom så att vi får lära känna kärlekens djup.
Jag har sökt dig länge, har älskat dig länge och väl.
Har känt dig, om än jag var okänd för dig!

Kom nu undan, så att jag får visa mig själv –
Får tala med dig som jag har älskat så
Och vinna din kärlek och göra dig till min.

Kom, kom med mig och känn den gudomligaste kärlek;
Dess outtryckta glädje, dess välsignelse och extas;
Dess höjd, längd, bredd och djup – dess himmel;
Dess makt över döden; dess frid för stormdrivna;
Dess eviga vila! Kom med mig och vila!”

Efter min rundtur i sällskap med Ladas så hade jag en stark önskan om att vara ensam. Så här långt i mitt liv så hade jag inte träffat någon som talat så oreserverat med mig om Kristus, och också sökt basera allt han sade på denne store auktoritets enkla lära. Han verkade besitta en mystisk kraft – genom sitt sätt och sin utlärningsmetod – att reducera allt jag tidigare sett och hört till ett ordnat system i vilket det framstod som en konsekvent planritning som jag hittills inte hade förstått tydligt. Jag hade aldrig tvivlat på att det fanns ett sådant system, men så här långt så hade jag inte begripit det, förrän all osäkerhet, under hans vägledning, hade försvunnit och jag stod förtrollad framför uppenbarelsen av gudomlig lag och ordning, vilken tystade och övermäktigade mig med sin majestätiska skönhet.
Nu kunde jag förstå nödvändigheten i att den här överraskande tystnaden om Kristus hade upprätthållits så länge. Ladas lämnade inte Mästaren mer än någon av de andra som hade gjort så mycket för mig. Det var snarare så att den dväljande grunden inuti mig själv behövde brytas upp och förberedas på att ta emot det frö som han hade sått med så kraftfulla illustrationer. Alla hade arbetat tillsammans för att säkerställa resultatet, var och en hade trofast genomfört sin del, och glädjen och belöningen i skörden skulle delas lika.
Jag var inte arrogant nog att tro att jag förstod allt som Ladas hade beskrivit för mig i detalj, men de perplexa och förvirrande dimmorna hade så här långt lösts upp och lät mig spåra en bestämd kontur över Guds syfte. Den kontur som jag nu uppfattade svepte över och omgav hela skapelsens varande, och krävde de tre platserna, Jorden, helvetet och Himlen, som de tre grundfärgerna blandas i solens spektrum i de mjukare nyanserna däremellan, där alla är nödvändiga för att framställa dagsljuset. Så det stora andliga spektrumet började blandas – eller jag började förstå blandningen – till den eviga dagens enhet i det stora Hemlandet. Både Jorden och helvetet var lika nödvändiga för planen som Himlen, och Guds kärlek manifesterades lika mycket i var och en av dem.

Förhållandet de innehar nu befann sig i ett legitimt perspektiv: Jorden som en utbildande inrättning där människan avses lära sig att lyda förälderns styrning och ta emot träning i att använda och utöva sin gudomliga potential; helvetet är en nödvändig tillgång för tillrättavisningen och korrigeringen av överträdelser av disciplinen och när man inte lyckas förbereda sig på ett lämpligt vis för att fullgöra framtidens plikter; och Himlen som är Faderns hus och själens naturliga hem, där vi alla kommer samlas när den utbildande kursen är över.
Här har jag ändrat bilden av helvetet något från hur Ladas använde den, men den är lika konsekvent; eller om det är förenligt så skulle den, med samma kraft, kunna betraktas som ett sjukhus för själar sjuka a vsynd; i inget av fallen kan det hävdas ett fasthållande bortom det syfte som platsen har upprättats för, och eftersom tanken på döden har undanröjts, så ser Fadern till att den sista av de förlorade kommer att sökas efter, om så skulle behövas, “tills Han finner denna.”
Det här är mänsklighetens öde, för Gud är allsmäktig och kommer att frälsa alla människor, för “de som dör i Adam ska i Kristus göras levande igen”. Omfattningen på, tillhandahållandet av och kraften i Guds frälsning är tillräckligt vid för att korrigera syndens verk, och det måste den göra, eftersom det inte finns någon som kan stå emot Honom.
Vi kanske inte kan förklara den process som varje knut av livet rätas ut med, men Gud förstår den, och vi kan tryggt låta det vara så. Den bästa människan på Jorden kan bara se vävnaden i tyget från undersidan; hur kan hon se och förstå de komplexa mönstren i den underbara designen?

“Gud sitter i den eviga maktens lugn
Och vägleder skyttlen i människans liv;
Han ser dess varp och väfta varje timma
Där Han väver någon del av Sin oändliga plan.

Han vet hur oräkenliga trådar används –
Varje dyrbar nyans i den rika utformningen;
Och skyttlarna kastas med en enastående förmåga
För Vävarens händer är gudomliga.”

Var inte rädd: Gud tar fram sin egen design i sin egen vävstol. Allt måste bli väl!

Den här justeringen av helvetets inställning, hur den sveper bort förvirringen från pilgrimens stig, och låter frälsningens planer träda fram i naturlig förenlighet med Guds eviga kärlek, och öppnar vyer över mer än hopp i uppmuntran till de som trofast sliter i vingården. Hjärtet växer sig starkt och modigt under inspirationen från segerns trådar nu, och vi förstår var den oemotsägliga betoningen ligger när vi ånyo läser löftet: “Han som går framåt och gråter, bärande dyrbart frö, ska utan tvivel komma åter med glädje, och bära med sig sina kärvar.” Så många gånger i det andra livet så hörde jag det sägas att: “Den som står ensam med Gud, står med majoriteten.” Men från Jordens synvinkel kunde jag aldrig se det. Det sanna ljuset hade äntligen kommit, och axiomet var nu klart som dagen, för Gud allt i allt och arbetar sig tålmodigt fram till slutet Han såg och utsåg från början. Jorden, döden och helvetet – om vi avsiktligt väljer att färdas hemåt längs den senare rutten – är var och en stadier på pilgrimsresan, där det bara finns en ändstation där Fadern väntar på oss. Så länge det finns en frånvarande, förlorad son eller dotter så kommer förälderns blick att söka av horisonten i fjärran, redo att gå den unga till mötes som minns sitt hem och kommer för att be om så bara om en tjänares plats. Att det äldre syskonet kan ta illa upp spelar ingen roll för den lyckliga föräldern. Den unga som kommer genom helvetet och från djävlars sällskap, om man säger så, är en dotter eller son trots allt, och den tortyr de genomlidit både betalar deras skulder och renar deras själ.
När jag tänker på detta så återvänder min väninnan poetens ord till mig med ännu mer kraft än då jag först hörde dem:

“Åh! Det är inte som människan lär oss –
Bara ett steg från Jorden till Gud;
Vi går genom dödens dal till Honom
I de kläder Jorden klätt oss:
Kallade att hylla honom i vår trötthet,
Eller sjunga medan rösten ännu
Bryts av Jordens tårade farväl –
Kan vi då glädja oss däråt?
Nej! Vi väntar på att lära oss musiken;
Väntar på att vila våra utmattade fötter;
Väntar på att lära oss svepa över harpans stränar
Innan vi kan få träffa Mästaren
Väntar på att stämma våra nyfunna röster
Efter den ljuva änglalika sången;
Väntar på att lära oss tiden och måttet,
Men tiden kommer inte vara lång.”

Vilket håll sinnet än vänder sig i sina funderingar så ligger horisonten långt bort i det slutgiltiga – för alltid. Om man tittar bakåt så kan man spåra Faderns tålmodiga, kärleksfulla, beskyddande omvårdnad i varje steg av pilgrimsfärden, inte bara till det mytomspunna Eden, utan längs tidens gator, alltför omspännande för den mänskliga bedömningsförmågan, tills synen försvinner där den såg Honom böja sig över moneran och med sin allsmäktighet omslöt den hjälplösa cellkärnan som han under de kommande eonerna skulle frambringa en gudomlig familj ifrån. Och när vi ser framåt så lyckas inte ens det starkare ljusskenet från en växande kunskap låta oss se målet. Vem kan mäta ett sådant avstånd? Om sinnet inte kan avgöra hur lång pilgrimsfärden varit från moneran till människan, hur är det då möjligt att förstå det ännu längre avståndet som ligger mellan människan och Gud? Och ändå har vi på fullt allvar fått lära oss att när en döende tjuv når skiljelinjen mellan de två så placerar han händerna därpå och slungar sig över den som en idrottare över en ribba! Så olik sanningen är från människornas traditioner! Varken händer eller fötter skulle vara till minsta nytta för att få rätt dimensioner på denna enastående, enorma klippa av ljus som reste sig framför mig, och jag visste att jag behövde vänta tills renhetens och helighetens upplyftande krafter hade utvecklats ordentligt, vars rudimentära former jag knappt ens kunde urskilja ännu.

“Evigt ljus! Evigt ljus!
Så ren själen måste vara
När den sätts inför Din sökande blick,
Den krymper inte, utan kan med lugnt välbehag
Leva och se på Dig.

Åh! Hur ska jag, vars medfödda sfär
är mörk – vars sinne är dunkelt,
Se ut framför det obeskrivliga,
Och över min nakna ande bära
Den oskapade bjälken?”

Man står barfota intill den helgonaktige Binney när han ödmjukt ställer den här frågan, och trösten vi får i svaret är: “Gud vet.” Det är tillräckligt. Vi kan vila i det. Han är författaren till och den som avslutar utbildningen. Han planerade det hela, markerade ut dess tider och årstider, enligt Sin perfekta kunskap och vishet. Hans tid är bäst. Det är för oss att vara aktsamma så vi inte dröjer. Det är för Honom att leda oss längs den väg Han känner till så väl. Tidsåldrar är som ljusglimtar där dagen är evig. Det oändliga kan inte förändras. Det finns inga sena ankomster där tiden inte existerar. Själen som håller takten till kärleksmarschen rör sig framåt inuti Himlens atmosfär, dess glädjebägare flödar över längs hela vägen. Vad mer kan den önska? När vi växer så ökar glädjen, men vi kan aldrig bli mer än fulla, och om vi förses med vad vi önskar i ett sådant överflöd längs vägen, är det då inte ytterligare lycka att tänka att slutet ännu är så långt borta och osett?Och att sedan tänka att det i all skapelse, förfluten, nuvarande och framtida, inte finns en enda själ utanför den här designens omfattning och verkan. Han “lämnar de 99 i det vilda och går efter den som är bortsprungen tills Han hittar den.” Förstår du det här? Du som inte kunde hålla med mig när jag sade att Jordiska relationer inte existerar i Paradiset, ser du inte hur mycket större, ädlare och vidare Guds lag är? Inte bara din bror, far, make, hustru, son och dotter hämtas in; utan varje bror, far, make, hustru, son och dotter måste följa med dem, för att Gud ska kunna vara allt i allt. Det är vad vi kommer upptäcka att Himlen är när vi uppnår den. Är det inte så en Föräldra-Gud skulle göra? Tänk hur allt detta står i kontrast mot människans egen uppfattning om Himlen och helvetet, där den senare innehåller den större delen av mänskligheten, och invånarna i den förra ser ut över murvärnet och uthämtar en ökning av glädjen när de betraktar de förlorades plågor!
Men nog om detta. Sinnet vänder sig bort i motvilja och avsmak vid en sådan tanke. Inte undra på att de som uttalar sig om en sådan omänsklighet finner sina kyrkbänkar tomma och intelligensen vänder sig från kyrkan till naturens inspiration.
I detta kontemplerande skulle jag vilja ge Mästaren det sista ordet. “Ta mitt ok på dig, och lär av mig, för jag är ödmjuk och anspråkslös i hjärtat, och ni kommer att finna vila för era själar”. Vila! Åh, som vi alla behöver den! Den hittar vi bara när vi delar ok med Kristus. Ett prästerligt ok, oavsett hur pråligt, kommer att vara förtretligt och tröttsamt. Det möjliggör inget betande på gröna ängar, ingen uppfriskning vid porlande källor, men i det ecklesiastiska åkdonet som du selats till så fraktas det foder som kyrkofäderna tillhandahöll för många sekler sedan och som antas kunna tillgodose alla behov tills alla människor har korsat floden Jordan. Men Kristus ok väger lite och hans börda är lätt, för han litar på Gud ber: “Ge oss idag vårt dagliga bröd”, och kommer att göra detsamma imorgon och varje dag. “Tillräckligt fram till dagen är ondskan därav” är hans livsregel, och det dagliga behovet av mat håller honom nära Fadern, som han beror på för det han behöver. Färsk mat för växande själar är Hans ständiga omsorg. “Människan lever enbart av bröd, utan varje ord som når ut ur Guds mun”, och Kristus skulle låta oss äta den maten varm med inspiration, inte få våra andliga tänder att gå sönder genom att försöka tugga oss igenom det förstenade bröd som ekumeniska råd har bakat. Kristus var en profet, inte en präst, och frälsningens brunnar som han hämtar vatten för sin dagliga uppfriskning torkar aldrig ut, utan, liksom Gud som grävde dem, så är de “samma igår, idag och för alltid.” Böj dig fram och drick och lev.”

“Kom bort till Mig och vila en stund” För så älskade Gud världen –
Så älskad! Så älskad” Jag kan inte säga något annat!
Dess musikskepp drev nära mig,
Jag var omgiven av en döm då jag steg ombord
Och “Guds Frid” lade ut mot havs.
Med det flödande tidvattnet i ett heligt lugn
Varje vågskvalp kysste oss om och om igen;
Där jag lutade mitt huvud mot Mästarens bröst
Så älskad! Nog! Han och jag var ett.”

KAPITEL 11: EN LÄRDOM OM SKAPANDE

Låt mig hoppas att de föregående upplevelserna tillsammans med de lärdomar jag har försökt hämta därur kommer att visa att jag inte på något vis har någon lös uppfattning om synden och dess konsekvenser.

Om vi nu ser på andra scenarion, så vill jag här berätta om en incident som visar hur Paradiset anpassas för att åta sig, där behovet upstår, hela det utbildande arbete som hör samman med en själ som Jorden egentligen ska genomföra.
Jag har mer än ett flyktigt nöje av att göra detta, för jag är säker på att en inblick i det stora arbetet med att utbilda barn på vår sida kommer att vara av genuint intresse för mina läsare; och för det andra för att jag skulle vilja bestrida en felaktig idé som slagit rot i några sinnen om att det krävs en nästan ändlös rad med återfödelser på Jorden för att förklara “några av livets mest förbryllande problem.”

Det kommer vara närmast omöjligt att gå igenom frågan om reinkarnation på ett uttömmande vis den här gången, men låt mig i korthet säga att det är ett ämne som jag under mitt jordeliv hade mycket medkänsla med, och har undersökt vitt och brett sedan jag korsade gränsen, med det här resultatet: bland de själar som fortfarande befinner sig i jordbundna tillstånd – från vilka alla upplevelser måste tas emot med aktsamhet och inte ageras på förrän de har bekräftats från mer pålitliga källor – så finns det många som uppriktigt tror att reinkarnation är ett faktum, och lär ut det som sådant; bland de som har gått över från de här tillstånden och lärt sig att acceptera sanningen för sin egen skull, som vet och studerar, spårar ursprung och sekventierar många av dem genom oanade tildsådrar bortom den normalt kända historiens uppkomst, så har jag inte träffat en enda som visat att teorin om pånyttfödelse är sann. Tankens ursprung finner vi i den primitiva vidskepelsen. Utan en definitiv kunskap om odödlight och en lika stor visshet om att människan är mer än en enkel kropp, så har det alltid varit ett problem för det outbildade sinnet med vad som händer när kroppen slutar andas och börjar förruttnas. Okunnighetens filosofi är alltid kvick, och den primitive löste problemet genom att låta det nyfödda barnet andas in en döende människas andedräkt, och på så vis gavs det utgående livet en annan kropp, i en önskan om att fortsätta sin existens. Från den här grova starten så har överföringen av själar utarbetats om och om igen på olika vis med mycket filosofiskt resonerande och spekulerande, men det står stilla där vi fann det – en grundlös vidskepelse, fortfarande inte i linje med Guds lagar, kärlek och syfte. Jag är inte alls omedveten om fascinationen för ämnet, och skulle av den orsaken villigt fortsätta samtalet om detta om det på ett rimligt vis låg inom vad mitt nuvarande syfte omfattar. Men eftersom det inte är så, så måste jag motstå frestelsen för stunden, med hopp om att jag kan återvända till detta någon gång i framtiden. Däremot kan jag emellertid kanske få rikta uppmärksamheten mot det icke-studerade sidoljus som növändigtvis kastas på frågan genom dokumentationen av mina generella erfarenheter, vilka jag tror med någon grad av rimlig tydlighet kommer att visa att Gud har sett till att uppfylla alla rättmätiga krav som möjligen kan uppstå med långt snabbare och mindre omständliga medel än ett sådant kringgående och hypotetiskt system.

Ha alltid i åtanke att alla Guds krav från människan baseras på rättvisa. Att förvänta sig att perfektion ska framställas ur icke-perfekta omständigheter vore att förvänta sig det omöjliga, därför skulle uppnåendet av Nirvana i köttet vara ett tillstånd som är lika omöjligt att förverkliga som att i den dödliga kroppen kliva från Jorden till solens yta.
Låt oss börja vara resonliga och uppskatta det faktum att evolutionen från det mänskliga till det gudomliga måste fortsätta i framtiden enligt lagen som har styrt det förflutna. Vi måste fortfarande klättra från steg till steg, och medan vi gör det så måste vi ovillkorligen fortsätta att släppa det lägre tills vi genom obemärkliga gradförflyttningar stiger upp till målet. Under den här processen måste det fördärvbara ta på sig det ofördärvbara, och det “dödliga måste ta på sig odödligheten” innan vi når zenit, och ögat får skåda den oskapade strålen. Från den här handikappande begränsningen av köttet kan inte den inkarnerade själen befria sig. Det är ett bojornas hus vars inflytande man bara kan bli fri från genom att bryta sig loss, och tiotusen födslar skulle inte ge någon mer fördel, i synnerhet om minnet av allt det som har hänt tidigare inte finns där som vägledning.
Som med alla system som människan skapat så är spekulationen om pånyttfödelse en tröttsamhet och förvirring för sinnet, utan plats för vila i sin oupphörliga kamp för att fly undan en andlig Skylla å ena sidan och Karybdis å andra sidan.
Gud har tillhandahållit ett bättre sätt än detta, där jag skulle vilja bjuda in dig att uppmärksamma en fas av detta.
Det fanns en värld av mening, av löften, av hopp, i den befallning Kristus gav sina lärjungar efter att de femtusen hade ätit och mättats från “fem kornlimpor och två små fiskar.” “Samla upp bitarna som återstår, så att inget går förlorat.” Detta är den eviga princip som arbetar genom hela skapelsen. Människorna har nu lärt sig som ett vetenskapligt faktum att existensens form enbart kan ändras, och inget kan förstöras. Om det är så i det materiella, vilket är instrumentet, hur mycket mer så måste det då inte vara i det andliga, vilket är den verksamma företrädaren som arbetar genom det materiella!
När den här principen fortfarande arbetar genom Paradisets liv så manifesteras samma vaksamma omsorg om bitarna. Inget får gå förlorat. I den minsta av alla partiklar döljer sig gudomlig potential. Samla upp dessa, för var och en måste skickas till sin plats för att tillses, utveklas och bistås till att uppfylla sin tilldelade sfär. Det är en av barnkamrarna för dessa andliga bitar som jag vill ta dig till nu, där vi kan betrakta och lära oss att förstå hur Paradiset handskas med den första delen av sinnets och intellektets utveckling. Jag använder termen “andliga bitar” överlagt i det här sammanhanget, eftersom vi ska få träffa inte bara själar som gått bort i födelseprocessen, utan också andra som halvvägs genom graviditeten inte kunde göra mer än en svag, självgående rörelse och sedan upphöra. Dessa är verkligen bitar av mänsklighet, och ändå överlever de och får varsam hjälp att uppnå en komplett och stark mognad.
Så vackert och omsorgsfullt överlappar den andliga sfären den fysiska att de mest lämpliga tillhandahållande har ordnats för att nå fram till och skydda alla sådans små, vilka Jorden aldrig känns vid. Okända och med en ouppmärksammad existens så lever de ändå. Ingenting får gå förlorat. Guds planer har lagts fram för att rädda till och med till det yttersta, och barnkammaren/hemmet som vår välbekante vän Cushna leder är en av de många inrättningar som utsetts för den sortens arbete som rör barnen.
Det finns gott om levnadsutrymme där – och när jag säger gott om så menar jag inte enbart att varje barn har fått ett stort fysiskt utrymme, utan jag menar de generösa, överflödande omständigheter som är så kännetecknande för allt Gud gör – för ungefär 2 000 själar som sträcker sig från de bebisar jag talat om som övergetts på gränsen, till de som har funnits på Jorden i flera månader, där gränsen inte avgörs så mycket av ålder som av andra omständigheter som vi inte behöver gå igenom här. De hämtas från varje nationalitet på Jorden och förs upp tillsammans, där en av de allra första insatserna är att förhindra eventuella ansatser till rasbaserade skillnader och upprätta enheten hos den mänskliga familjen. När den preliminära inriktningen har skpat möjligheten att fortsätta, så rör sig barnet från styrka till styrka genom avancerandet och uppstigandet genom evighetens skolor.

Longfellow slog an ett ackord av verkligt andlig musik när han sjöng om en som hade gått över till Paradisets domäner:

“Vi ska inte återse henne som ett barn;
Utan när, med vild förtjusning,
Vi omfamnar henne mot våra hjärtan
Så kommer hon inte vara ett barn.”

Barndomen och ungdomen är ofullständiga, och representerar inte sant vuxenskap mer än att gryning vore synonymt med middag. Himlen kommer, när vi når den, visa sig vara ett perfekt hem för ett perfekt folk, och alla måste klara kvalificeringen för att få komma in där. Paradiset kommer i det här avseendet att fullända det som Jorden inte har förmågan att uppnå. Det är den befogade funktion som Gud har gett en existens. Barndomen måste genomgås fram till vuxenskapets hela skönhet, och åldern föras tillbaka till den styrka och vigör den har förlorat.
Cushna själv är en slående illustration av den här senare effekten. Jag har redan pratat om det, men den fascination det väcker verkar öka varje gång jag har kontakt med den välvillige egyptiern, på vars axlar det vilar en mystisk mantel av outrönt ålder som så obeskrivligt och vackert blandas med den unge mannens sprudlande livlighet. Ni minns kanske att medvetenheten om detta var det första intryck jag fick när jag träffade honom vid Vilans hem, men i sin helhet sjönk det in i mig med större kraft när jag hittade honom så aktivt engagerad i att utbilda barnen i den här scenen med mer än en älvlik förtrollning, vilket jag var säker på var en bättre plats för att lära känna honom som han är.
Jag vet inte om människan hade framställt hemmet eller om hemmet människan, men oavsett vilket så har de två definitivt med varandra att göra lika mycket som värmen med elden eller ljuset med solen. Platsen var otvivelaktigt utformad för att uppmuntra livets första utveckling, men i anordnandet därav, hade inte eoner av erfarenheter lagts som ett kraftfullt bidrag, och hade inte deras visdom anpassats, mjuknat, gjorts lättarbetad till en flexibilitet som ungdomen inte hade någon styrka att tillhandahålla? Behandlingsmetoder hade skickligt tagits fram från erfarenheternas bästa efterlämningar; anpassningarna hade gjorts med en finkänslighet för att på ett naturligt vis uppfylla varje tänkbart behov. Styrka med tillväxt, inneboende karaktär med intressen, härliga temperament med progressiv beslutsamhet, ödmjukhet med kompetens, kärlek med kraft, och vördnad med framgång. Alla dessa behövde uppnås, och fick allt som behövdes för detta, tillsammans med en systematisk men varsam borttagning av varje nedärvd benägenhet till det oädla och orena. Korrigeringen av de här senare tendenserna är en av huvudegenskaperna som man ägnar särskilt och ständigt vaksam omsorg åt.

Hemmet består av ett överraskande stort antal palatsbyggnader, där var och en ligger på ett gott avstånd från sin granne och där platsen är perfekt anpassad efter just den avdelningens specifika inriktning. Bland dem såg jag Barnkammaren där prenatala barn tas om hand; sovsalar – alla unga barn behöver en viss mängd sömn – en gymnastikhall, museum, teater, laboratorium och andra platser som tar hand om varje tänkbart behov som kan uppstå. Men de mest slående anpassningarna fann man utomhus, där ett system av landskapsutformning hade byggts upp, som jag bara kan beskriva som nyfiken. Allting, överallt, verkade ha utformats för att uppmuntra till frågor, och det här verkställdes så effektivt att jag själv gick i fällan, och bad om information vart jag än vände huvudet.
Att det finns sådana institutioner i Paradiset som är utrustade med varje tänkbar utbildningsmöjlighet ligger bortom det jordiska sinnets förmåga att förstå, kommer av många att betraktas som – i synnerhet de som har lärt sig att tänka att själen ögonblicket efter döden som i en explosion får all kunskap – miserabelt materialistiskt och hädiskt osant. Jag skulle bemöta en sådan slutsats från vidskeplig okunskap med den tystnad den förtjänar, om det inte vore för det hinder det utgör på vägen för uppriktiga frågeställare som vägrar att låta någon invändning passera obemärkt.

Om vi på ett intelligent vis försöker greppa en idé om vad det är så strävar vi efter perfektion och en närhet till Gud – och det nästan oändliga avstånd som våra nuvarande ofullständigheter håller oss på från det målet, och sedan tittar bakåt för att mäta hur relativt lite vi än så länge har färdats på resan sedan evolutionens pilgrimsfärd först påbörjades, så tror jag att det inte är så svårt att kännas vid att de här förberedande stegen i Paradiset är ett absolut nödvändigt villkor för att vi ska kunna lyckas. Kommersiella och diplomatiska ställningar på Jorden säkerställs genom interimistiska undersökningar och kvalificeringar som beprövats genom tjänande och trofasthet. Ska det ses som trovärdigt att medan människorna stäler sådana krav på tillfälliga ärenden att Gud är mindre omsorgsfull när det gäller det eviga? Kristus godkännande; “Bra gjort!” är belöningen som utdelas i slutet av en lojal, trofast och hedervärd service, när den testade och pålitlige människotjänaren överlämnar sina räkenskaper. Jorden kan inte under sina mest fördelaktiga omständigheter göra mer för den här servicen än att låta oss gå igenom en preliminär examen med hedersomnämnanden. De mellanliggande, avancerade och slutliga stadierna återstår för Paradiset att förbereda oss för. Om det visar sig vara så här under de mest gynnsamma omständigheterna med ett långt liv och lätta förutsättningar, hur mycket mer kommer då inte ett sådant korrigerande bistånd behövas för de ogynnade, och de vars liv avslutas redan i barndomen, eftersom oskyldighet inte är rättfärdighet, och inte heller är intelligens helighet. Därigenom berättigas existensen av de hem jag talar om.

Som jag våndas över min oförmåga att varken i språk eller färger måla upp sceneriet som det först visades fram för min förundrade blick! Men om jag kunde hitta språket så skulle Jorden misstolka betydelsen; om jag kunde uppbåda färgerna så skulle mina kritiker mena att de är overkliga, onaturliga, och resultatet bleve ett olyckligt försök att introducera en omöjlig nyhet i Tusen och en natt. Det är bäst att jag inte försöker mig på det, utan lämnar den sortens detaljer från mina upplevelser tills du, min käre läsare, själv kan se det som det är, med ögon som anpassats till ett bredare perspektiv, och där din synförmåga kan se tydligt längs ett längre spektrum.
Man kan fortfarande befogat utropa: “Lyckliga barn som tas så om hand och skyddas! Underbara evangelium som flödar över i en sådan generositet! En storslagen kompensation för alla som har offrats på Jorden!” Var finns den man eller kvinna som inte avundas dem? Men hysch; stå stilla, för annars inkräktar vi här. Ingen vuxen eller barn lever eller dör på egen hand. “Vår tid ligger i Hans händer”, och det är bättre så. För sstunden så kanske du ser genom ett mörkt glas, men snart kommer du också förstå; då kommer du märka att Gud lett oss rätt, trots allt. Även om barnets kompensation är stor så kan du, genom att utföra din plikt med ädelmod, upptäcka att en ännu större belöning väntar dig.

“Låt oss vara tålmodiga; Jordens allvarliga lidanden
Stiger inte upp från marken,
Men ofta anta himmelska välsignelser
En mörk förklädnad.”

Jag har ingen avsikt att gå igenom alla avdelningar på institutionen. De huvudsakliga egenskaperna hos livet och dess aktiviteter här finner vi inte inomhus, och Cushnas hem är inget undantag från den generella regeln. Jag vill upprepa att det främsta målet för varje sådan institution är att främja nyfikenhet i barnens sinnen. Det tvingas aldrig på ett ovilligt eller oförberett barn några instruktioner, utan geniala konstruktioner används för att fånga uppmärksamhet och uppmuntra till en fråga om de ettusen föremålens natur eller användningsområde, där har placerats ut på frestande platser i alla delar av det älvlika landskapet. Principen vi kan observera här agerar man efter i alla stadier i livet bortom: När intresset är tillräckligt stort för att väcka nyfikenhet, så befinner sig sinnet i ett gynnsamt läge för att ta emot instruktioner, och lärarna finns alltid till hands för att förmedla dem på lämpligt vis.
Cushna bjöd mycket vänligt in mig till att ta del av en av de många barngrupper som med sådan glädje och förtjusning gick igenom sina första lektioner i Paradisets skola, så att jag skulle kunna bekanta mig med det utbildningssystem som han har införlivat.
En stund senare hade vi, utan att ha attraherat mer än en aning uppmärksamhet från de tankfullt intresserade barnen, så hade vi tagit plats nära en grupp på ungefär tjugo elever som lyssnade på en dam som förklarade naturen och skönheten hos ett grässtrå, som genom sin attrativa form och färg hade väckt ett av de mindre barnens nyfikenhet.
Redan från sin föreläsnings början förde talaren med sig mig likaväl som småttingarna till ett romantiskt sagoland av botanik i sin beskrivning av ämnets liv, vanor och historia. Sedan så höll hon, genom en uppenbarligen magisk process som jag var helt oförberedd på, i sina händer flera olika slags gräs som hon använde som jämförelser och kontraster; hon uppmärksammade oss på de grövsta och sämsta som representantiva för gräsarter som vi finner på Jorden, och de andra kom från olika stadier av det högre livet. Varje fråga från barnen besvarades med en enkel och talande liknelse som visade på sanningen hon ville fästa i var och ens minne, och hon dröjde med ett nästan alltför ledigt tålamod så att hennes lärdomar skulle förstås klart och tydligt.
När allt detta var över så häpnade jag ytterligare över att höra henne meddela att om det inte fanns några fler frågor om den delen av lektionen så skulle hon fortsätta till dess praktiska tillämpning.
Sedan följde en fullständigt förtrollande redogörelse för kemin i det grässtrået och processen som atmosfärens beståndsdelar väljs ut genom, attraheras och används för att framställa bladet i sin naturliga utveckling. Naturen framställdes som en mycket vacker men osynlig maskin som Gud utformat för att förbereda allt som behövdes för att skydda och nära människorna, tills hon en dag kan förstå hur man använder de stora, tillgängliga krafter som framställer allt som behövs genom en mycket bättre och snabbare process. Detta ledde vidare ill en vacker beskrivning av skillnaden mellan en människa och andra skapelser genom att förklara själens natur och potential, vilken besitter latenta krafter att uppnå allt som naturen uppnår, genom en kvickare process under omständigheter som hon gick igenom och förtydligade med många illustrationer.

Det verkar nästan otroligt att så unga sinnen skulle vara intresserade av så djupgående ämnen. Men Gud har sina egna metoder för att avslöja mysterier för småbarn som Han undanhåller från de visa och välbetänkta, och i upplevelsen framför mig så beskådade jag processen för att gradvis faktiskt uppnå detta synbarligen omöjliga. I dessa barnahem så förs vi väldigt nära Guds renhet, anpassad til de sinnen den ruvar över, och går över trösklarna dit där syndens skugga aldrig har fallit. Hur kan vi, som såtts i denna oskuldsfullhetens jord och som har smutsats ner av syndens föroreningar uppskatta kraften och möjligheterna i den allmäktiga kärleken?

Men för att återvända till lektionen. Efter förklaringen kom demonstrationen. Läraren lade grässtråna åt sidan, och uppmanade barnen att titta på hennes tomma och utsträckta hand, medan vi såg – lika intresserade som överraskade – ett grässtrå, den exakta motsvarigheten till det som hon baserat sin föreläsning kring, sakta ta form framför våra ögon. När experimentet var färdigt så låg originalet sida vid sida med det exemplar som skapats för oss att noga undersöka, där det ena visade sig vara lika perfekt som det andra.
Ännu var inte lektionen över. Nu var det varje barns uppgift att göra vad de kunde för att efterlikna det som deras lärare just gjort, och det här var för mig inte den minst intressanta delen av upplevelsen. Ett efter ett så fick de gå fram till instruktörens sida, som uppmuntrade och förklarade vid behov, och sedan fick de se resultaten från sina första skapelseförsök. Många var rena misslyckanden, och andra framställde något – tillräckligt för att förundra och uppmuntra till ytterligare ansträngningar, och en av dem gjorde ett väldigt värdigt försök med formen, men det återstod mycket att önska med färgen och detaljerna. Gratulationer och beröm följde, orsaker till misslyckanden pekades ut som något man kunde räkna med i början, och en snart kommande framgång utlovades generöst, och läraren fortsatte med att förklara att perfektion bara uppnås genom att studera och skaffa sig kunskaper, och lektionen avslutades med upplysningen att det skulle bli en fördjupning i ämnet nästa gång, vilket barnen blev väldigt glada över, och jag önskade nästan att jag skulle kunna fortsätta mina studier tillsammans med dem genom hela kursen som just påbörjats med en sådan iver

Detta var en väldigt liten glimt av ett av barnhemmen i Paradiset. Lyckliga hem och lyckliga de som tas emot dit.


KAPITEL 12: CUSHNA I SITT HEM

Den skolsessionen slutade när jag gladeligen skulle ha fortsatt följa den. Men så är det med allt vi träffar på i Paradiset. Ingen vet vad mättnad är. Intellektuella banketter avslutas medan aptiten ännu är livfull, så att matsmältningen inte ska överbelastas och olusten som följer på frosseri undviks. Men där rätterna bereds med anpassningspar hänsyn och förutseende för det jag just hade ätit, så kan inte en tanke förväntas på organiska störningar. När kemins djupt liggande mysterier serveras på ett så frestande och lättsmält vis av naturen och till och med skapelsen, vad finns det då att frukta för efterverkningar? Sådana väl förberedda rätter väcker bara sinnets aptit och gör det hungrigt efter ännnu fler livfulla smaker hos det som ska komma.
Men ingenting får gå förlorat. En perfekt matsmältning går hand i hand med hälsa och vigör, och här träffar vi läraren, sköterskan och den erfarne läkaren som arbetar i harmoni tillsammans som en för att framställa det bästa resultatet. Från lektionens tillgodoseende av spänningen så släpps barnen lika genomtänkt iväg att leka och koppla av i tankarna en stund, men då och då så läggs en oväntad uppenbarelse in i deras lärande då läraren glatt hämtas för att förklara och tolka. Så genom att studera, leka och motionera, eller vad som än attraherar och fångar sinnets uppmärksamhet i stunden, så används varje händelse och funktion i det liv som utforskas till att bidra med något till målet som ska uppnås genom att göra barnet

“Vackert i själens fulla expansion.”

Cushna och jag gick vidare, och han önskade visa mig mer av sitt underbara och förtrollande hems resurser och möten, och jag som inte fick delta mer i barnens lekar var glad att ge mig själv nöjet med att vara själv med honom igen.
Jag tänker inte försöka ta upp de många andra lärofunktionerna som jag blev introducerad till under det minnesvärda besöket, då det bara skulle bjuda in till en undran från mina kritiker om varför jag inte slutgiltigt lägger fram några av de vetenskapliga framsteg som Jorden ännu inte har gjort, och på så vis demonstrera att den här dokumentationen är något mer än en fantasins tour de force.
Förmoda att jag faktiskt förutsåg den här förfrågan och tydligt lade fram en av dessa avancerade lektioner i vetenskap med all precision och alla detaljer som behövs, skulle det uppnå det resultat som man hoppas på? Inte på något vis. Det kan säkerställa medgivandet att den avancerade teorin var intressant och värd att följa upp för att se vad den verkligen bestod av, men min kritiker skulle ändra riktning, hitta någon annan punkt att betvivla och befinna sig lika långt ifrån att övertygas som någonsin förr.

Övertygelse om sanningen uppnås inte med en sådan metod. Därför är jag nöjd med att lägga fram orsakerna till att jag inte gör ett sådant försök, så att jag kanske genom en negativ förklaring kan uppnå mer verkligt goda resultat än genom att ta en fruktlöst motsatt riktning.

Så först är mitt nuvarande syfte att återberätta ett urval av mina egna upplevelser i Paradiset, och när jag gör det så har jag redan haft möjligheten att hänvisa till fakta som jag just i stundn inte kunde förstå. Här minns jag en händelse i barnens tidiga utbildning, där ämnet för begrundan var, då jag observerade det, lika nytt för mig som för det yngsta barnet i sällskapet. Är förväntningen att jag utifrån sådana uppgifter ska kunna förklara och lägga fram hela skapelsens vetenskap? Min verkliga poäng är denna – Paradiset känns vid att varje barn det tar emot har gudomlig potential – är av gudomlig härkomst – och måste utbildas på ett lämpligt vis därefter. Detta börjar med en förberedande kurs, och lektionen jag hade deltagit i var den första i sin egen serie. Principiellt sett var det likadant med andra. Därför så dokumenterar jag helt enkelt, och vet alltför väl vilka missförstånd som har uppstått genom att jordbundna själar har talat om saker som de förstår så illa för att jag ska inse faran med att gå längs samma vägar. Jag skulle långt hellre hänvisa dig till Kristus exempel, som jag är mycket tillfreds med att följa. När han välsignade och bröt och mångfaldigade kornlimporna och fisken, så använde Han samma kraft på det vis som Cushnas assistent gjorde när hon reproducerade grässtrået. Hennes uppmuntrande löfte om framgång till sina elever garanterades också genom Kristus löfte till Sina följare: “Den som tror på mig, ska göra det jag gör; och större verk än dessa ska hon göra, eftersom jag går till min Far.” Men han förklarade aldrig för eller instruerade sina lärjungar i den process som han använde för att utföra sina mirakler. Varför? Låt honom svara. “Jag har många saker att säga er fortfarande, men ni kan inte ta emot dem nu. Icke desto mindre så kommer han, Sanningens ande att vägleda er alla in i sanningen.” För det andra, så även om jag har närvarat vid och bevittnat många vetenskapliga demonstrationer som ligger bortom Jordens utövanden eller kunskaper – som till exempel resultaten som Siamedes framställde som jag beskriver i avsnittet “Den magnetiska koralen”, och många andra utöver den lektion jag just hänvisat till – så är jag inte tillräckligt fåfäng för att kalla mig själv en vetenskapsman, inte dåraktig nog att placera mig själv i en stol där jag rimligen inte får plats. Jag är inte den utlovade andemänniska som leder dig in i alla sanningar, och inte heller önskar jag att du ska se mig som att jag på något vis närmar mig Kristus som lämnade så mycket osagt; jag är helt enkelt en annan förelöpare som fått i uppdrag att ropa och meddela förkunnelsen, javisst, till och med närvaron av Guds änglar som har “sänts ut för att bistå de som ska ärva frälsningen”. Jag överlåter demonstrationen av vetenskapen till den grupp av sådana tjänare som finns tillgängliga och är kvalificerade att lära ut den långt bättre än vad jag kan; filosofi till filosoferna, musik till musikerna och poesi till poeterna. För min egen del så måste jag ropa “Beskåda!” och erbjuda den uppmuntran och den evidens som rimligen kan dra till sig uppmärksamheten.
För det tredje så är alla kommunikationskanaler begränsade genom syften och kapacitet. Det kan vara möjligt under exceptionella omständigheter att använda samma ledare för vatten, gas och elektricitet, men det är inte på något vis att rekommendera. Alla kirurger har fullt förtroende för sina instrument. Om musiken ska vara perfekt så måste Kubelik spela på sin egen fiol, Harper på sin egen trumpet och Paderewski på sitt eget piano. Hur mycket mer nödvändigt är det inte att instrumentet för umgänge mellan de två världarna ska sättas av och finkänsligt ställas in för den särskilda musik den kommer behöva spela! Det stora behovet hos de där bortom är instrument so mär värdiga och villiga att användas i uppdraget; höga, ädla, självuppoffrande själar som förstår arbetets natur och ansvarsområden, som inser att enbart renhet och helighet inombords kommer att attrahera motsvarande personer utanpå, och som alltid har i åtanke att ju närmare ängelbudbäraren som använder instrumentet står Gud, desto större kommer påfrestningen bli på den organism hon använder. Det är en hög kallelse att användas på det viset, och den man eller kvinna som svarar på den måste göra det förberedd på att bli “ett levande offer som behagar Gud mycket”. Sådana instrument är sällsynta, men när vi hittar dem, så vet de som anförtros omvårdnaden om dessa mycket väl deras värde, och de tillåter inte att hanteras felaktigt eller skadligt. Under Myhanenes uppdrag så tillåts jag använda hans språkrör vid behov, genom vilken jag inte kan göra mer än att försäkra mina läsare om att många själar väntar på att få lägga Paradisets skatter och sanningar framför Jordens fötter om dessa konsekvent och uppriktigt eftersöks, och lämpliga instrument kan läggas till deras förfogande.

Låt mig särskilt betona den här sista tanken vad gäller den omsorg som visas för kvaliteten hos det instrument som ni erbjuder oss att använda. Trådlös telegrafi har visat på behovet av att sändaren och mottagaren måste vara helt överensstämmande för att överföringen ska lyckas. Samma lag gäller mellan de två världarna, och alla meddelandens tillförlitlighet beror på mottagarens andliga kvalitet. Det kan uppstå extraordinära tillfällen då Gud, av sina egna skäl, kan tala genom en Balaams tveksamma mun, men om en regel skulle byggas upp endast utifrån sådana sällsynta inträffanden, så ve de som följer det missvisande rådet. Ångfartyg kan inte ta sig fram genom eteriska vågor från stjärna till stjärna; mikroskopet kan aldrig ersättas med teleskopet på ett fördelaktigt vis, och inte heller kan pennan utföra samma arbete som skulptörens mejsel. Var och en måste vara kvalificerad för sitt arbete och ändamål. På samma vis måste sanningens instrument ständigt rengöras inifrån och ut, för annars kan Gud aldrig använda det på ett meningsfullt sätt. Så mycket om sättet att svara på den fråga jag förutser.
Cushna ledde mig från grupp till grupp och scenario till scenario så att jag fick se de generella arrangemangen för att fylla sinnet med information. Själva atmosfären på platsen skapade en nästan omättlig hunger efter kunskap; dess naturliga egenskaper var musiknoter av utfrågning, och varje svar var ett nöje som frestande ledde vidare till nästa fråga. Det var en utbildande inrättning som grundats i sagolandet, med lärare som var så skickliga i användningen av magi som var så potent att varje effekt blev en belöning för nöjet dess genomförande hade skapat. Men hela charmen låg emellertid inte i själva platsen. Jag blev mer och mer medveten om detta när vi gick runt där. Hon som sade mig att jag inte kunde lära känna den verklige Cushna förrän jag varit med honom i hans hem talade sanning. Att skilja på mannen från boningen var att förlora halva skönheten i endera; det var som att ta färgerna ur solnedgången, eller harmonin ur musiken. Jag var oerhört privilgierad som kände honom, men oändligt mycket mer så för att jag fick lära känna honom i hans hem. Återigen misslyckas språket med sina begränsningar att uppfylla min önskan ,och jag måste överlämna min grova, konturerade skiss av båda med hoppet om att alla som läser detta får lära känna de två i kombination, för då är jag försäkrad om deras lovord för att jag avstod något vidare försök att fylla ut mitt grovhuggna förslag.

Hans sofistikering lockar en in i ett nära förtroende, och hans ögons mjuka spjuverhet fångar in alla som hamnar i hans sällskap. Han är en farfarspojke, och det är inte att undra på att alla älskar honom.
“Vet du vad jag tycker är det vackraste med ditt hem?” frågade jag honom efter en stund.
“Som en son av Sfinxens land så tror jag att det är min sak att lägga fram gåtor”, svarade han.
“Låt mig ändra på den ordningen för en gångs skull, om så bara för att testa din skicklighet i ditt eget spel.”
“Men du glömmer att jag har förmågan att läsa av ditt svar med ett ögonkast. Men jag ska inte dra fördel av det, så spela spelet som alla goda egyptier bör göra, genom att berätta!”
“Då tror jag inte att något ger mig mera nöje än att se barn av alla nationaliteter leva tillsammans med sådan glädje.”
“Hur skulle du annars förväntat dig att se dem?”
“Jag hade inte ens ägnat det en tanke förrän jag såg att det var så. Det är så annorlunda i mitt hem.”
“Ja. Nationaliteter delas upp i de första tre stadierna ovanför Jordtillståndet, men bortom dessa så beblandas de, och har lärt sig att glömma bort sina ras-och religionsbaserade fördomar. Barn förs samman direkt för att förhindra att några sådana känslor skulle uppstå, och genom harmonin hos naturens färger lär vi ut skönheten i människans mångfald. Många hudfärger, men en familj; många sinnen; många idéer, men en Far.”
“O, du vise och ogenomskådlige Cushna!”
“Inte för det”, korrigerade han mig genast. “Den lärdomen kom inte från vare sig mig eller någon annan människa – den är enbart Guds.”
Jag uppfattaade mer än en aktsamhet i det mjuka svaret.
“Jag förmodar att du finner en stor skillnad på barnens mentala kapacitet?”
“Ja, det är en stor skillnad, men den är snarare individuell än rasbaserad, i synnerhet hos de yngre.”
“Det måste vara intressant att få se deras utveckling!”
“Bara de som engagerar sig i det arbetet kan bilda sig den minsta uppfattning om hur intressant det verkligen är.”
“Jag antar att ni träffas med markerade stamkännetecken för karaktären?”
“För de som har levt längre är det så i viss utsträckning, men i fallet med prenatala barn så märker vi det väldigt sällan, eftersom vår motverkande utbildning utraderar tendensen innan den får möjlighet att visa sig.”
“Och vilken av alla nationer, enligt din erfarenhet, visar på de största fördelarna?”
“Arbetar du fram en annan gåta?” undrade han med ett skälmskt leende som antydde mer än hans ord.
“Nej, jag ber bara om information.”
“Och förmoda att jag skulle svara Egypten, eller Indien, eller Nya Guinea, eller Tyskland, eller Turkiet, vad skulle du tro då?”
“Jag förstår knappt vad du menar.”
“Önskade du inte att jag skulle säga England?”
“Det är jag inte medveten om.”
“Gräv lite djupare, Aphraar. Strömmen med nationella fördomar rinner djupt ibland, och det tar lite tid efter att man nått Paradiset att torka upp den flodbädden ordentligt. I mitt hem har vi emellertid bara tagit emot barn från en kosmopolitisk familj, så vi har ingen möjlighet att studera nationella egenskaper.”
“Och de är lyckliga som tas så väl om hand av en klok fosterfar.”
“Tycker du det? Men så är de bra barn, och var och en är en favorit.”
“Hur länge blir de kvar hos dig?”
“Det beror helt om omständigheterna. I sällsynta fall så kräver arvssynden en tidig isolering för att kunna ge en mer strikt och övervakad behandling. Annars blir de kvar tills deras intresse väcks för någon särskild fom av studier, varpå de flyttas vidare.”
“Till skolor med högre klasser?” frågade jag.
“Nej, den stimulerande och gynnsamma omgivningen, i samspel med vårt utbildningssystem, har en tendens att skynda på utvecklingen av både intellekt och kroppsstorlek, vilket är synonymt för barn. När de därför lämnar oss så arbetar attraktionslagen för fullt, och var och en kommer till sin egen plats, där de tar emot all vidare hjälp i enlighet med den enda stora lagen.”
“Så det intresse de utvecklar här avgör vilket framtida arbete som följer efter?”
“Alltid.”
“Jag skulle vilja fråga dig mer om den saken med hänvisning till mig själv, men vill du först berätta mer om de som lider av arvssynder – bestraffas dem?”
“Absolut inte! Rättvisan straffar inte den ena för den andras synd. Synden har förts över från en avliden förfaders själ, och i sådana fall så är barnet ett offer som ska kompenseras snarare än bestraffas för den orättvisa det har ådragit sig. Kommer du inte ihåg att “fädernas synder kan hemsöka barnen till och med i den tredje och fjärde generationen”, men de är fortfarande faderns synder, och han kommer att behöva genomgå rättvisan för deras konsekvenser. Barnet isoleras för att kunna ges större omvårdnad och för att förhindra smitta.”
“Nu vill jag ställa en fråga som rör en tro som förmodas ha uppstått i Egypten.”
“Du menar den om själavandringen?”
“Ja, den uppkommer naturligt genom frågan om arv.”
“Jag ska lyssna på din fråga, men innan jag gör det så måste jag protestera mot felet i att en sådan doktrin skulle ha sitt ursprung eller någon form av formellt bidall inom den ortodoxa egyptiska religionen. Några få kan ha haft – och hade tveklöst – den åsikten i en begränsad form, men så som det efteråt har lärts ut i Indien och Grekland kände inte våra präster till det, för vår religion motsatte sig det, våra ritualer innehöll inte den läran och de är lika felaktigt att säga att imperiet kändes vid det som att framhärda i att England gör människooffer för att sådana praktiserades bland druiderna.”
“Så du ser inte på dessa arvssynder i dina barn som resultatet av föregående existenser?”
“Hur kan de vara det när det inte har funnits någon tidigare personlig existens? Skapelsemetoden är inte en där Gud försöker sig på och upprepar experiment tills de lyckas; Han är perfekt, och Hans första försök innebär potentialen för att lyckas. Ett träds frö innehåller groddarna till ettusen generationer i dess egen avbild, om de nödvändiga omständigheterna i naturen finns där för att låta dem växa upp. Så är det även med människan, där själsgrodden till en lika lång succesion klättrar uppför evolutionens slänter mot personlighet, som följer efter de generationer som har gått in i Paradiset före dem. All som har varit, är och kommer sålunda att vara noga planerat, utformat och gudomligt dolt inuti den första grodd som Gud sände ut för att utföra Hans vilja när han befallde: “Låt kosmos finnas!” Han talar oh det är gjort. Han spekulerar eller experimenterar aldrig.”
“Jag tackar dig för en enkla men välfyllda illustrationen. Jag är ivrig efter att nå fram till sanningen, och kunde inte motstå möjligheten att få veta din åsikt. Ska vi nu återvända till tanken på att intresse för ett ämne här avgör handlingarna?”
“Ja, om jag kan bistå dig genom att göra det.”
“Du vet redan hur intresserad jag är av att återvända till Jorden?”
“Ja, och i det utläste jag för länge sedan ditt åtagande att delta i Myhanenes uppdrag, så snart du är förberedd inför det.”
“Men varför berättade du inte det för mig?” undrade jag.
“Det var inte dags at göra det då, men jag gjorde det bästa för att hjälpa fram det genom att visa dig hur lätt det är att uppnå ett sådant mål när önskvärda kopplingar bildas.”
“Och när du gjorde det så fick du min önskan att växa mycket. Men jag kunde inte hoppas på att få min önskan uppfylld förrän Ladas gav en antydan om det när vi besökte hans arbetsplats. Får jag verkligen ta del av de arbetet, Cushna?”
“Det får du definitivt; men se till att vara väl utrustad innan du börjar. Det biståndet har mer ansvar knutet till sig än du kan förstå.”
“Ladas har gjort mycket för att bekanta mig med många av dem. Jag har följt med honom till Jorden och sett vad som görs av jordbundna själar i deras kommunikation. Under hans vägledning har jag sett de flesta, om inte alla, av de punkter du talat om tidigare, och sedan rest med honom för att se bestraffningarna av dem som han bistår.”
“Allt detta kommer att vara högst användbart och lärorikt, men låt mig ge dig det allvarliga rådet att ta varje tillfälle i akt att öka på ditt lager av information. Närhelst möjligheten erbjuder sig, så korsa dimmorna med en eller annan ur Myhanenes grupp, och bekanta dig väl med den person som har valts ut som vårt språkrör. Men låt mig be dig att inte försöka berätta allt du vet, utan istället se till att du vet allt du säger. Felens översvämningar är redan tillräckligt stora på den andra sidan, och det är långt bättre för dig att vara tyst än att bidra till dem, för den gamla lagen gäller fortfarande: “Det en människa sår ska hon ock skörda.”
“Önskar du avskräcka mig från mitt syfte, Cushna?”
“Nej. Mitt mål är att varna och skydda dig. Du har valt väl; om du är noga med att ta vara på dina möjligheter, så måste din belöning bli stor. Men se, ett meddelande väntar på dig”, sade han och pekade på en tankeblixt som flöt ovanför mitt huvud.
“Vaone frågar efter mig”, svarade jag, och vi delade på oss med en vänlig hälsning.


Klicka här för att läsa vidare i kapitel 13-16.