Anneli skriver

The Life Elysian – kapitel 13-15

KAPITEL 13: Kan detta vara döden?

Paradisets telepatiska ringklockor är inte bara användbara utan också något väldigt nödvändigt. Livets uppslukande intressen är så många och så fascinerande, där det ena öppnas och leder till det andra i en ständigt växande följd, att när man väl påbörjat en förfrågning så är det osäkert när man kommer återvända – om man någonsin gör det – utan att någons anropande påminner oss om att våra kära väntar på vår ankomst.
Så lite Stennett visste om livets välsignelse när han sjöng:

“Åh, den förflyttande, hänförande scen
Som stiger upp frramför min syn!
Vackra fält som strålar i levande grönt
Och underbara floder.

Över de vidsträckta fälten
Lyser en evig dag;
Där Gud, Solen för alltid regerar
Och skingrar undan natten.”

Jag undrar vilket slags hymner Watts och Wesley skulle ha skrivit åt kyrkan att sjunga om de hade sett vad mina ögon skådat och deras öron hade hört vad jag hört innan de påbörajde sina verk. Jag tror nästan att jag ska be Eilele någon gång at skriva en eller två nya, och antingen överföra dem själv eller låta mig göra det, när jag börjar tala med Jorden.

Men jag började inte på det här kapitlet för att förutsäga vad jag kommer göra i mitt kommande arbete. Jag talade om hur Paradisets ringklockor hämtade tillbaka oss från våra långa utflykter, eller ska jag snarare säga gjorde det möjligt för oss att ständigt hålla kontakten med hemmet vart än våra intressen och studier för oss.
Dokumenterandet av en sådan tillbakahämtning påminner mig om en händelse från vilken jag nödvändigtvis har vandrat bort i min önskan om att snarare följa tankens följdordning än handlingens.

“Hörde du mig ropa?” frågade Vaone när hon hälsade mig välkommen tillbaka.
“Ja, jag hörde, och jag tror det var bra att du gjorde det. Om du inte tittar till mig så kommer jag defintiivt bli frestad att lämna dig helt och hållet.”
“Var i ligger faran?” undrade hon med ett tryggt leende medan hon lade armarna om mina rygg, lade sitt huvud mot min bröstkorg och vände sina kärleksfyllda ögon mot mig.
“Du kanske ler, men jag säger dig att faran är verklig – långt mer än vad du verkar tro.”
“Hon skakade försiktigt på huvudet och tryckte mig lite närmare innan hon svarade.
“Du har redan glömt något, min Aphraar. Åtminstone tror jag att du har gjort det.”
“Vad är det, min kära?”
“Att faror är omöjliga här. Men vad eller vem är det som lockar bort dig?”
“De ständigt ökande och växxande intressen jag upptäcker överallt här.”
“Jag vet vad du menar”, svarade hon fundersamt. “De utövar en liknande fascination på alla. Jämförelsen är grov och löjlig, jag vet, men det får mig ständigt att tänka på tilldragelserna på Regent Street mitt under högsäsongen, där vagnar, folk, kostymer, skyltfönster – allting – är som en oemotståndlig besvärjelse. Men du måste följa mitt exempel och avstå från frestelsen genom att hålla dig hemma. Varför ge dig av när det finns så mycket att njuta av och studera här?”
Ja, varför! Och ändå, medan jag såg kraften och rimligheten i hennes förslag, så var jag lika medveten om en stark motvilja mot att jag skulle gå med på det. Det kan ha berott på jämförelsen hon gjorde, vilken, samtidigt som den var helt naturlig för det feminina sinnet, långt ifrån gav mig ett lyckligt intryck. Eller så kanske jag hade missförstått henne. Jag skulle åtminstone ge henne möjligheten att förklara vad hon menade.
“Vilken förunderlig liknelse du använder!” kommenterade jag.
“Tycker du? Jag tyckte det var en inspiration. Men du är inte någon kvinna.”
“Nej! Kanske det förklarar saken. Men får jag fråga varför du skickade efter mig?”
Återigen vände hon ansiktet uppåt – när det vilade hade det fallit lätt mot mitt bröst – tills hennes skrattlystna ögon såg rakt in i mina.
“Tänk om jag säger att det bara var för att jag saknade dig?” svarade hon.
“Då vore jag glad över att höra det.”
“Skulle du bli det? Så låt mig då säga att jag hade en helt annan orsak till att jag gjorde det.”
“Då hade du två rsaker; för jag är säker på att den ena var en del av det, oavsett vad den andra är. Så erkänn nu; har jag inte rätt?”
“Om du föredrar att tro det, så gör det. Men jag har ett uppdrag att genomföra, där jag tänkte att du kanske skulle vilja hålla mig sällskap.”
“Det vore en glädje. Även om jag inte känner till dess natur, så är jag säker på att det är intressant. Det skulle vara omöjligt att hitta en uppgift här som inte innehåller glädje och lärdomar. Vad är det för något?”
“Jag ska till Jorden för att bistå i vår lille vän Arvez övergång, han som nyligen fördes till oss.”
“Lille Dandy?” utropade jag. Det var det enda namnet pojken kändes vid – en benämning från rännstenen som vi hade behållit tills vi fick veta hans nya namn. “Det blir ett nöje på fler än ett sätt. När är det dags?”
“Myhanene skickar Azal för att ta emot honom. Jag följer med för att assistera, men jag är säker på att han kommer uppskatta ditt sällskap. Jag väntar på hans ankomst nu.”
“Vet Dandy om detta?”
“Nej! Azal kommer berätta det för honom när han kommer hit.”
“Är gossen där, då?”
“Ja! Han ska hållas kvar lite grann. Jag tror att hans olycka – som människor skulle kalla det – beror på att han försover sig.”
“Så då kommer han över plötsligt?”
“Vad jag förstår så, ja. Det är långt mer barmhärtigt för sådana som honom. Men här kommer Azal, och vi får snart veta fler detaljer.”
Han var hos oss nästan innan Vaone hade pratat klart, och gick genast gillande med på mitt tillskott till hans följe.
“Det komemr att bli en ny och intressant upplevelse för dig”, sade han. “Men nu vi måste hitta pojken, annars så kommer händelserna att föregå oss.”
Det här var ett uppdrag som slutade med sin början. Dandy var tillsammans med Jack och flera andra vänner som hade ägnat det mesta av sin tid åt den lille aspiranten sedan Arvez hade introducerat honom till vårt hem i dalen. De var upptagna med en del saker som skulle genomföras när Dandys turer fram och tillbaka skulle vara över.
“Jag önskar att jag hade vaknat för sista gången”, hörde jag den lille kamraten anmärka när vi närmade oss.
“Vad får dig att önska det?” frågade Azal, och presenterade sig.
“Du vet inte så mycket om vad jag måste stå ut med, om du inte vet det”, svarade han, och synade sin underlige besökare med ett nyfiket och tvivlande intresse. När han kände igen mig kom han fram och tog min hand.
“Vem är han?” frågade han. “Dig känner jag, men inte honom.”
“Du vet Arvez – ängeln som tog med dig hit från Universitetet?”
“Det här är inte han.”
“Nej, men det är en vän till honom.”
“Och vad vill han?”
“Jag har kommit”, svarade Azal för sig, “för att göra precis det jag hörde dig önska när vi kom hit.”
“Vad är det?”
“Ja, önskade du inte att du hade vaknat för sista gången?”
“Det gör jag.” Sedan lade han till med en smula ledsam trötthet. “Men det har tagit så lång tid att jag är trött på att vänta på det.”
“Stackars barn! Följ med mig. Du behöver inte vänta mycket längre nu.”
“Ni kommer inte ta mig bort från Jack, eller hur?”
“Nej. Jack kan följa med oss om han vill.”
“Men vart ska vi?”
“Tillbaka till Jorden en liten stund.”
“Jag vill inte tillbaka; varför kan jag inte stanna här?”
“För att din kropp måste vakna och dra tillbaka dig. Den kommer att vakna för kanske sista gången, som du önskade, och sedan kan du få stanna här för alltid.”
Det var en underlig och obeskrivlig min som steg upp ur hans medvetenhets djup genom hans ögon och som täckte hans undrande ansikte när meningen bakom Azals ord sjönk in. Det var något av en otålig tacksamhet och en vild önskan att gripa efter en förmögenhet som kanske skulle försvinna, vilket fick honom att skutta ifrån mig och hålla fast den som talat som en gisslan för att lyckas.
“Jag vet vad det betyder!” andades han upphetsat. “Ni kommer döda mig. Jag är inte rädd för det. Jag kommer gilla det. Kommer ni göra det snart?”
Hör, o himlar, och låna ditt öra, o jord, till det vältaliga beslutet hos ett barn i valet mellan liv och död!
Azal log och klappade tillgivet över det kära lilla huvudet.
“Nej, jag kommer inte döda dig”, svarade han. “Men när du somnar så kommer vi helt enkelt kapa strängen som kroppen annars drar tillbaka dig med igen. Sedan kommer du få som du önskar och kan stanna här.”
“Det kommer inte göra ont, eller hur?”
“Nej, du kommer inte känna det.”
“Och sedan kommer jag vara död?”
“Din kropp kommer vara det.”
“Jamen, är inte det att döda mig? Men jag bryr mig inte. Det här är mycket bättre än att leva. Kom an, jag är redo.”
“Då går vi”, sade Azal.
“Hej – vänta lite! Det ligger 3 öre i min ficka. Låt mig träffa Bully Peg och ge honom pengarna innan ni gör det, okej? Han har det jättejobbigt, det har han, och tre öre kommer ge honom mycket tändstickor.”
Inte ens Azal skyndade sig att svara på den vädjan. Det var en bön om tid och en möjlighet att göra en kristen tjänst, kraftfull nog att hejda dödens hand; det var ett tilltrons förkunnande, en kärlekshandling, en kristuslik gottgörelse som var tillräcklig för att skölja bort fläcken från en inte oansenlig synd, som påkallade och fick vidkännandet av en helig tystnad, och vi böjde alla våra huvuden i dess närvaro.
“Ja, du får göra det du önskar”, sade Azal så snart han kunde tala.”
“Då spelar det andra ingen roll. Kom igen!”

Jag är rädd att om vår övergång till Jorden hade bevittnats av dödliga ögon så hade det lett till kommentarer om brottet mot ortodoxa idéer vad gäller vårt uppdrags natur. Men jag tror att överträdelsen kom mer från den det anbelangade mest än från någon av hans följeslagare. Aldrig hade en skolpojke varit mer lyrisk inför ett stundande lov än denne lille rännstensunge nästan utan vänner vid denna enda tanke som fyllde hans sinne.

För en stund sedan tog jag från min Upptecknares bokhylla fram en bok som skrivits av en präst och läste: “Sanningen är att ingen, utom under väldigt extraordinära omständigheter, kan hålla sig ifrån en rysning vid tanken på att dö. . . Varför är det så?. . . Beror det på att döden saknar hoppets sken, och att det inte finns någon förväntan på en Återuppståndelse och en Himmel? Nej; båda sanningarna kan vara något man tror på obetingat; men de är framtida fakta – hur framtiden inte känns till – och under tiden, vad? Inget specifikt. Ingen intensiv övertygelse om livets obrutna kontinuitet. Ingen visshet om att vi efter dödens stund kommer vara samma levande, tänkande och kännande personligheter som vi varit i stunden dessförinnan.”

“Our Life after Death,” av pastor Arthur Chambers. London : Charles Taylor, I894 sid. 68-69.

Det här är efter tvåtusen års böner, och det representerar inte författarens egen åsikt, utan de resultat som man kommit fram till i den ecklesiastiska och teologiska kristendomen.

Jag säger att vår övergång skulle ha chockat denna yrkeskårs renlärighet. Men Dandy hade fått lära sig det som kyrkan skulle kunna och borde veta, och istället för att gråta, med en annans språk:

“Men rädda dödliga krymper samman
Inför att korsa det smala havet;
Står dröjande, darrande på stranden
Och fruktar att ge sig av.”

så längtade han i enighet med David efter en duvas vingar så att han kunde flyga iväg och få vila. Varför skulle vi vara ledsna och sörja?

Men nu är vi vid vår destination.
Morgonen hade börjat gry, och Londons livliga vagnar hade redan börjat befolka vägarna. Vår lille vän hade definitivt försovit sig. Han hade sökt skydd den föregående kvällen bland packlårarna som staplats upp under lastpiren till ett varuhus. Det var en favoritplats, varm, mysig och utom synhåll för störande poliser. Den vänlige vagnföraren hade gett sitt tillstånd, och Halte Jack hade delat platsen med Dandy tidigare, men sedan han hade gått över så hade Bully Peg fått ta över den lediga sovplatsen.
“Där är jag”, utropade gossen och pekade mot den sovande kroppen. “Men jisses! Vad sen jag är! Varför är Bully borta, och jag vill ge honom mina tre ören!”
“Oroa dig inte, jag tror jag klarar att hämta tillbaka honom”, sade Azal.
Han kunde inte lämna gossen ens för en sekund vid ett sådant vägskäl, men det fanns ett överflöd av hjälp att tillgå, så Bully Peg hämtades snabbt tillbaka igen.
Hur gick det?
Det är lätt att förklara, och det kommer inte vara ett misstag att dröja sig kvar och följa den här incidenten noga tills den är över.
Dandy hade utsett sig själv till väktare över barnet, och de två fördes samman till en väldigt nära och verklig vänskap genom sina gemensamma motgångar. Mellan dem fanns det en ömsesidig medkänsla och omsorg för välgång, där de lutade sig först åt ena sidan och sedan åt andra sidan, för den enda måltid som dagen oftast gav. Därigenom fick de en dubbel koppling – affärer och familj. Genom den här grunden, som baserades på genuin tillgivenhet, så var det inte svårt för den assisterande ängeln att telepatiskt fästa Dandys önskan och därmed överföra en tanke till hans vän om bekymrad oro som rörde hans sovande beskyddare.
Bully stod tillsammans med två kamrater när den anropande tanken nådde honom, men han vände om på stunden och utan varken ursäkt eller förklaring sprang han tillbaka i sitt ärende.
Allt uppnåddes på kortare tid än det tar att skriva det, för det var bara ett kort avstånd att täcka och Bully Peg stannade plötsligt på tröskeln till porten där Dandy fortfarande sov. Två män var i full färd med att vända på och flytta undan packlårarna, och den lille pojken var alltför rädd för att varna om faran som hans vän befann sig i.
Han hoppades att bullret skulle väcka gossen. Varför gjorde det inte det? Sedan blev han rädd att en av lårarna redan hade fallit över och dödat honom. Den rädslan skrämde honom så att när han till slut samlat tillräckligt med mod för att tala så hade den berövat honom tanke på att göra det. Men varför väckte inte allt skramlande, högljudda buller pojken? Under andra omständigheter hade den tysta närvaron av konstapeln ha fått honom att hoppa till och krypa ännu längre in i mörkret.
Förklaringen ligger i skillnaden på omständigheterna. För stunden så var de under Guds mer omedelbara omvårdnad och utformning, där Azal hade en plan och behövde övervaka dess genomförande. Dandys tid på Jorden var över, men så glad som han var inför den utsikten, så hade han i sin upphetsning och iver under övergångsprocessen ha försvårat den om man inte hade lagt en stark, återhållande påtryckning på honom.
“Låt mig gå och väcka mig själv!” utropade han vid ett tillfälle, och försökte göra sig fri för att uppnå sitt syfte.
“Väcka dig själv och leva?” frågade Azal.
“Men jag vill inte bli skadad!”
“Det komer inte skada dig så mycket som du tror. Vi kommer att se till det, och den lilla smärtan kommer vara priset för friheten.”
“Tar ni hand om mig då?”
“Ja, men återvänd nu!” och som en blixt kastades han in i sin kropp när en stor låda tippade över och föll.
Det hördes ett genomträngande skrik av pina, tillräckligt för att få blodet att frysa till is. De två männen ryckte till och hoppade ned från lådorna, drog undan offret åt sidan, och där låg vår lille väns krossade och omedvetna form, med en rännil av blod som rann från hans krampaktigt ryckande mun.
Medan de två förskräckta männen skaffade hjälp och förberedde sig på att bära gossen till sjukhuset i närheten, så betraktade jag Azals arbete. Även om skriet var fullt av smärta, så var jag glad att veta att Dandy själv knappt hade känt något innan han svimmade. Från detta vaknade han till, precis när de lade honom på den improviserade båren när lille Bully Peg, under en paus då en polisman ställde frågor, rusade framåt och stammade fram mellan tårarna:
“Allt är bra, Dandy, jag är här”, som om en sådan försäkran skulle trösta den lidande.
Huvudet vändes lite mot den som talade, ögonen var halvöppna en kort stund, och under filten som täckte honom rörde sig ett finger som för att be pojken komma närmare.
Jag visste vad han önskade säga. Hans tankar gick till hans vän och de mynt han önskade att han skulle få. Inte ens smärtan i dödens verkan var stark nog att vända honom ifrån den enda önskan.
Fem minuter senare låg han omedveten på sjukhusbädden, där klädtrasorna snabbt men ömsint togs bort i förberedelserna för kirurgens undersökning.
Jag undrar om dessa vänliga sköterskor eller läkare någonsin tänker på hur ofta Guds änglar bevittnar deras humana arbetsinsatser? Hur ofta vi väntar på att få komplettera deras ansträngningar för att lindra något?
Det kan vara så att de gjorde det den här gången, för de handskades väldigt varsamt och försiktigt med den lille gatuförsäljaren. De kunde genast konstatera att en lem var bruten, men den vänlige kirurgen gav uppiggande medel för att väcka gossen i en önskan att fastställa omfattningen på de inre skadorna.
Strax vaknade Dandy med en tung suck och öppnade sina matta, frågande ögon.
“Det stämmer”, sade doktorn uppmuntrande. “Vi kommer snart må bättre nu.”
De darrande läpparna rörde sig i ett försök att tala. Läkaren sänkte sitt huvud för att uppfatta orden.
“Pengar? Ja, jag hör”, sade han. “Bully Peg? Ge dina pengar till Bully Peg? Är det vad du säger?”
Läpparna skiljdes åt i ett försök att bekräfta det, men han kunde inte göra mer.
“Se om han har några pengar i fickorna.”
“Två eller tre ören”, svarade en av studenterna efter att ha tittat efter.
“Då så. Bully Peg ska få dem”, försäkrade läkaren honom.
Återigen log gossen svagt som ett tecken på att han förstod.
Vid det här laget var det tydligt att han hade fått allvarliga inre skador, och kirurgen indikerade fallets dödliga natur. Den skadade lemmen spjälkades snabbt och lades så bekvämt tillrätta som möjligt, varpå patienten flyttades till ett av rummen för att invänta slutet. Här triumferade utmattningen över smärtan, och lille Dandy kom tillbaka till oss medan hans kropp sov tungt.
Förändringen som hade skett i hans tillfälligt befriade själ på den korta stunden var nästan otrolig. Han var inte längre den lyckliga, lättsinniga lille gosse som vi hade följt med tillbaka till Jorden. Upplösningens sakrament vägde tungt över honom, och jag såg den vackra anpassningen i änglarnas bistånd till sådana situationer. Det var livets gryningstimme. Dagen började. Själen längtad, sliten efter nattens lidanden, efter morgonen där den hoppades få styrka; och svärtan mjuknade till en hoppfull, men ändå nästan tveksam grå. Nattvakandet var nästan över; det återstod bara några få slag med pendeln så skulle lättandens timme slå. Jorden hade gjort sin sista plikt; Himlen, med sitt mera effektiva bistånd, insinuerade kärleksfullt sig själv in i medvetenheten, och den övermäktigade själen låg hjälplöst flytande i det tidvattnets ebb. Azal tog pojken i sina armar och gav honom det stöd han så sorgset behövde.
“Ha mod, min käre; det är snart över nu.”
“Ah! Vadå!” utropade han och vaknade som från en dröm under det livgivande inflytandet av styrka som hans grupp av vänner bjöd honom på. “Åh, ja! Nu minns jag allting! Är jag död än?”
“Inte än; du sover just nu, men inte tillräckligt djupt för att vi ska kunna befria dig. Gud kommer snart att skicka en av sina ljusa änglar till dig, och då kommer du snart vara fri.”
“Måste jag återvända igen?” frågade han ömkansvärt.
“Bara en kort stund.”
“Åh, jag önskar att jag inte behövde det. Jag kommer inte ihåg er där, och det gör så, så ont!”
“Du kommer inte glömma oss igen, och vi kan hjälpa dig nu så att du inte känner någon mer smärta.”
“Kommer jag inte?!” och han lyste upp påtagligt när han tog emot försäkran.
“Låt mig återvända i så fall, och bli klar snabbt med det.”
“Vänta en liten stund till; vi är inte riktigt klara än.”
“Okej, ni är väldigt snälla mot mig.” Sedan ryckte han till vid en plötslig tankeimpuls. “Du, fick Bully Peg mina tre ören?”
“Inte än, men läkaren har lovat att han ska få dem.”
“Men läkaren känner inte honom. Kan inte ni htta honom och se till att han får dem?”
“Vi ska försöka.” Sedan pekade Dandy ut var hans lille vän dröjde sig kvar vid ingången till sjukhuset och sade: “Det är han, tror jag, som väntar på trappan.”
Vi hade inte lämnat sjukhusområdet.
“Ja, det är han. Kan ni inte säga till honom att gå in och fråga doktorn om dem?”
“Nej; han skulle inte höra mig prata. Men jag tror vi kan hitta ett sätt att klara av det ändå.”
Azal såg sig omkring. Sedan såg jag honom fokusera sin vilja på den unge studenten som hade sökt efter och funnit mynten i vår väns ficka. Under en kort stund hade det ingen effekt, sedan började det fungera, och jag observerade dragkampen mellan en stark impuls att gå bort till huvudingången och att fortsätta läsa en medicinsk artikel som han ägnade sig åt. Det var en intressant erfarenhet att betrakta den samlande kraften i den underliga och oförklarliga inverkan på mannen, som strax blev helt oemotståndlig, och medan han slängde tidningen åt sidan gav han efter för impulsen bara för att bli av med den.
Medan han stod högst upp på de fyra eller fem trappsteg som ledde upp till dörren, så tittade han med händerna i fickorna åt höger och vänster, men när han inte hittade något som fångade hans uppmärksamhet så skrattade han till åt sin egen fånighet och skulle just gå in igen när han fick syn på den hukande lille pojken som försökt klämma in sig mellan väggen och pelaren som höll uppe vad som liknade en altan.
“Hej, grabben! Vad söker du?” frågade han.
Den blyge inkräkaren satte ett finger i munnen, tittade på sina tår och försökte klämma sig ännu längre in bakom pelaren, men sade inget förrän studenten drog fram honom och upprepade frågan.
“Jag vill bara veta hur det är med Dandy”, stammade han fram.
“Vem är Dandy?”
“En låda föll på honom och de tog med honom hit”, var det bästa svaret han kunde ge.
“Ja, då vet jag. Är det din bror?”
“Nej, men han tar hand om mig.”
“Vad heter du?”
“Bully Peg.”
“Bully Peg! Han pratade om dig, och vill att du ska ha hans pengar. Här är sex ören till dig.”
Gossen tittade från myntet till doktorn, och sedan tillbaka till myntet igen, men kunde knappt tro på sin stora tur.
“Är det äkta?” frågade han misstroget.
Läkaren skrattade.
“Så klart att de är. Tror du att Dandy skulle ge dig ett dåligt?”
“Nej, men han hade inte så här mycket.”
“Hur vet du det?”
“För jag såg honom räkna dem.”
“Kanske de har vuxit. Men han bad mig att ge dem till dig om du hörde av dig.”
“Mår han bättre?”
Den unge mannen tänkte en stund innan han svarade.
Läkarstundenter är inte alltid de mest känsligt balanserade individerna, men han verkade känna att de var något i det här fallet som han inte kunde ta alltför lätt på.
“Han kommer snart bli bättre”, svarade han.
“Får jag träffa honom. Jag skulle vilja det.”
“Inte nu. Jag tror han sover. Kom tillbaka på söndag.”
“Jag vill veta ikväll hur han mår.”
“Ja då så, om du följer med upp så berättar vi det för dig.”
Detta nöjde pojken så långt det var möjligt utan att ha hans vän inom synhåll, och han gav sig motvilligt av i väntan på kvällen.
Resultatet var en väldigt välkommen distraktion för vår lille invalid, som var mer än glad över Bully Pegs stora tur.
Det finns inte mycket mer att säga om detta. Den förberedande sömnen närmade sig sitt slut, vars visshet tillkännagavs för mig genom Myhanenes ankomst.
“Är du ängeln som dödar dem?” frågade Dandy så snart han såg honom.
“Nej, vi räddar bara från döden.”
Gossen vände sig mot Azal med en besviken blick och mumlade:
“Jag önskar att han skulle komma. Jag vill inte vara kvar längre nu när Bully har fått pengarna.”
“Och du ska inte stanna heller. Kom, vi måste väcka dig i några minuter.”
“Kommer det göra ont?”
“Nej, du kommer inte känna någon mer smärta nu.”
“Och ni kommer inte lämna mig, eller hur?”
“Nej, vi kommer inte lämna dig. Du kommer se oss hela tiden tills du somnar.”
Kroppen rörde sig svagt, och själen drogs genast tillbaka. Den vakande sköterskan stod vid hans sida innan han öppnade ögonen.
“Känns det bätre, min vän?” frågade hon mjukt.
Dandy såg förvirrad ut en stund, och sade sedan nästan ohörbart:
“Jag är så trött.”
“Det vet jag att du är”, svarade hon. “Ska du försöka sova igen?”
“Ja, jag vill sova.”
Så var allt över. Den skälvande livssträngen gick av, och Myhanene tog med sig den sovande själen till Siamedes hem.

KAPITEL 14: DE MÅNGA PALATSEN

Kanske verkar det konstigt, till och med motsägelsefullt för många av mina läsare, att själen, som aldrig för ett ögonblick, under sin koppling till kroppen, tappar medvetandet, om den vid sin sista frigörelse skulle uppleva en sådan verkan under en längre eller kortare stund efter vad behovet fastställer. Det här är emellertid fallet i de allra flesta fall, i synnerhet där upplösningen inträffar på grund av vad som kallas för en olycka så som den vi just beskrivit.
Jag behöver inte återigen gå in på den enorma förlust som Jorden lider av att inte träna upp sitt minne för att behålla upplevelserna som män och kvinnor går igenom under timmarna av sömn, och därigenom förlorar fördelarna med lärdomarna de lärt sig under den mest värdefulla halvan av livet. Allt detta har jag tagit upp i Genom dimmorna (Through the Mists), men jag kan med fördel pausa för att begrunda orsakerna till det omedvetna intervall som följer på den slutliga separationen mellan själ och kropp.
Detta påbud som är absolut i sin stora åtskillnad skiljer sig bara i ett avseende från den nattliga upprepningen när de somnar. Under den dagliga upplevelsen lämnar själen kroppen en kortare eller längre stund, och dess återkomst garanteras av livlinan som sammanbinder de båda; i dödens sömn så bryts den linan av permanent efter att sömnen påbörjats, och återkomsten förhindras därigenom. Därför är döden inte något mer än en slutlig sömn där själen inte längre hämtas tillbaka från de kontakter den har skaffat sig under sin pilgrimsfärds år, där kontakterna har glömts av eller behandlas som vidskepelser i strävan efter världsliga framgångar.
Med tanke på att jag skulle göra det här uttalandet så har jag gjort en större undersökning av personliga upplevelser under övergången, med följden att endast en liten procentandel av mina vänner skulle beskriva dödsprocessen som något annat än att somna, och de upplevelserna talar allihop om att effekten är som att svimma eller tappa medvetandet. Jag har inte stött på en enda upplevelse där separationen har åtföljts av någon underlighet av en mer alarmerande natur.

Om jag hade varit lika framgångsrik i att indikera de styrande principerna i livet i Paradiset i det jag har sagt här ovanför, så tror jag att det kommer vara tydligt att även om övergången inte ger någon förändring i människans karaktär, så kan den inte sägas handskas lika barmhärtigt med den position hon innehar. Bortläggandet av kroppen markerar floden Rubicon mellan det synbarliga och det verkliga, yrket och innehavet, det falska och det sanna. Härifrån måste varje människa vara sig själv, inte vad hon önskar se ut att vara. Den sanna karaktären döljs inte längre av en kappa, utan den ikläds endast det plagg den tillåts bära; och den ställning hon har, den sysselsättning hon är engagerad i, liksom det sällskap hon omger sig med fastställs allihop av den andliga lämpligheten som därigenom förkunnas. Det här slutar, i väldigt många fall, i en fullständig omsvängning av den tidigare ordningen, Framgångens hjul – ofta från otur – måste stannas innan de kan rulla åt andra hållet, vilket är den sanna riktningen. Det är den här stillastående stunden som vi nu har at göra med i själens historia; stunden av inaktivitet när det falska tar slut och det verkliga tar vid. Det finns ett intervall av lugn och vilsam tystnad så att felets vibrationer kan dö bort och den sanna inriktningen kan påbörjas utan några störande resultat. Inom mekaniken så skulle det oundvikligen vara så; likaså i andens högre riken “ger Gud Sin älskade sömn” så länge det behövs för att möjliggöra anpassningen som följer på överflyttandet från det tillfälliga till det eviga tillståndet.

I denna paus tystnad sov Dandy.
Azals uppdrag hade nått sitt slut, han lämnade oss och över den sovandes bädd delade Vaone vakandet med någon som tidigare hade känt och ibland umgåtts med den lille utstötte.
Alla de här förändringarna och arrangemangen överinsågs av Myhanene, och när de var över så vände han sig om, lade sin arm över mina axlar och ledde mig mot terrassen.
“Kom”, sade han. “Din uppgift är slutförd, jag är glad för möjligheten att tala emd dig igen. Jag behöver inte fråga om allt går bra.”
“Mer än bra”, svarade jag; och när jag fick syn på någon som sov på en bädd vi passerade så lade jag till: “Förlåt mig, men nog känner jag igen det ansiktet.”
“Varifrån kommer vår syster?” frågade Myhanene en av de vakande.
“Från barnsäng.”
Då kom jag ihåg vem hon var, och mitt sällskap, som om han tillmötesgick min tanke, frågade igen:
“Och den lilla?”
“Är också hos oss.”
“Det är bra.”
Jag önskar, med nedskrivandet av dessa enkla ord, att jag hade förmågan att överföra en antydan om musiken i hans röst. Så här långt har jag i alla dokumenteringar av min väg försökt återge de som jag träffat som naturliga män och kvinnor. Jag kanske har lyckats alltför bra i detta för många av mina läsare, som förväntat sig att finna att alla i det här livet är ärkeänglar med iriserande vingar och ett språk som öron aldrig skulle kunna höra och därefter leva. Om jag hade romantiserat så hade jag kanske provat någon meningslös vända i den här riktningen; men det är inte mitt syfte. Jag är ingen poet, och har inte ens någon önskan att aspirera mot ett sådant anspråk, därför har jag inte svängt in på de stigar där jag kunde ha lånat ur Miltons, Dantes eller Homers rikedomar. Deras örnflygningar av briljant fantasi skulle snarare förvirra än tjäna mitt syfte. Jag önskar bara tala om de saker jag själv har sett, och indikera naturen och uppdraget som de Guds budbärare som jag haft privilegiet att träffa har. Vid varje tillfälle har jag funnit att de är mer lika den ängel som uppenbarade sig för Johannes (medtjänare och medarbetare) än de som framställts av Dante eller Milton, och så önskar jag presentera dem.
På högre höjder än jag har någtt så kan det finnas – måste det finnas mer strålande varelser än jag har mött, men så här långt har jag inte träffat dem, och därför avstår jag från att spekulera om deras natur och egenskaper. Jag har anledning att tro att varje stadium av existens mellan mig själv och det Absoluta befolkas av varelser som acklimatiserats till dem, där jag finner en beskrivande försäkran i Myhanene själv. Om jag bara hade känt Omra bättre så är jag säker på att han skulle avslöja mer om detta, men jag måste nöja mig med att förbli ovetande om den här saken i stunden, och begränsa mitt argument till vilken slutsats som kan dras från min kunskap om Omras budbärare.
Här kommer vi emellertid i kontakt med en personlighet genom vilket det supranaturliga börjar visa sig när vi uppmärksammar det, och vi hittar underliga kombinationer och synbarliga motsägelser, som ger upphov till ett tvivel först, sedan studier, innan vi når en stabil förståelse i det nya framställandet av vuxenhet.
Låt mig illustrera vad jag menar genom hans senaste genmäle som har lett fram till den nuvarande förklaringen. Få skulle använda en sådan fras i det sammanhang som det använts här – det är inte det lyckligaste eller mest relevanta man kan hitta, men något som ofta kommer ur Myhanenes mun. Det mjuka, melodiska, nästan nonchalanata “Det är bra” är avslutet på allting för honom med samma reguljäritet som hos ett “Amen” efter en bön. Men för de som hör det för första gången så är det kopplat till den gnistrande luftigheten i hans utstrålning och den nästan lättvindiga tonen han säger det med, så blir det nästan lite överraskande, och man vänder sig om för att försäkra sig om att han inte saknar naturlig medkänsla. Det vore emellertid ett misstag att slå fast en sådan tanke som man snabbt får ångra, för innan melodin i hans röst har tystnat så kommer hans fjärils vingars luftlätta beröring röra om i djupet av själen med en kraft som förstummar, och vore det inte för den ömsinta fastheten i hans hand kring axeln så skulle man dra sig undan från honom i vördnadsfull underdånighet.
“Det är bra!” Melodin rullar fram ur det djupa, ostörda förtroende han har för Gud. Han kanske inte förstår helt och hållet men han vet tillräckligt om Gud för att känna sig säker på att det måste bli så, och därifrån talar han.
I fallet framför oss var det emellertid dubbelt väl, för min läsare kan inte ha missat att identifiera den sovande. Hennes bön hade besvarats. Barnet hade räddats från Jorden.
Vi hade nått fram till terrassen innan mitt sällskap talade igen.
“Nu när du har fått en längre och bättre bekanskap med det här livet”, började han, “så vill jag veta om det har tappat något av sin charm, sina underverk eller överraskningar?”
“Det har inte tappat någonting”, svarade jag, “allting ökar snarare än tvärtom.”
“Så är det alltid och för alla”, bekräftade han, och nickade mjukt i det dagdrömmeri som uppslukade den andra delen av honom som jag inte kunde förstå. “Så kommer det för alltid fortsätta vara – det kommer alltid mera. Liksom Guds manifestering i Kristus var så mycket mera än Jorden kunde förstå, så kommer Gud i himlen alltid att vara så mycket mera än de frälsta kan veta eller förstå.”
“Jag tycker om att höra dig tala om Gud och Kristus och kärlek.”
“Gör du? Varför?”
“Jag verkar förstå mer av dess ljuvhet och helhet när du talar. Ibland i det lägre livet så sträckte jag mig utåt i en strävan efter att finna det, men det undflydde mig alltid som en verklighet tills…”
“Tills när då, min bror?”
Återigen lade han varsamt armen över mina axlar, och han drog mig närmare med den mjuka ömsintheten hos någon som skulle uppsöka livets vackraste erkännande; drog mig närmare och närmare, men sade inget och störde inte på något annat vis den vältaliga tystnad som han så ofta använder mer effektivt än talet. Svaret skulle komma; han visste det bättre än till och med jag själv, och under tiden gick inget förlorat. Under sådana uppehåll flätas hjärtan samman och tillgivenheten stärker sin omfamning tills själen blir alltför full och munnen måste tala.
“När jag träffade dig”, svarade jag, och något böjde mitt huvud mot hans skuldra som om erkännandet hade varit ett om kärlek. Trycket från hans arm ökade lite.
“Men om min egen arma, ovärdiga återspegling av Hans kärlek har inneburit så mycket för dig, hur kommer då inte helheten i hänförelsen vara när du kan se Honom som Han är?”
“Jag vet inte. Jag är bara tacksam för att uppenbarelsen dröjer tills jag är stark nog att klara av den.”
“Men du skulle inte dra ut på din glädjes fullkomlighet, eller hur?”
“Nej! Jag skulle varken dra ut på den eller skynda på den. Jag önskar bara göra min nuvarande plikt och överlämna allt annat åt Honom.”
“Det är bra; men säg mig vad du gör nu i den riktningen?”
“Just nu väntar jag – eller har snarare väntat, men först Ladas och sedan Cushna har pekat på ett väldigt sympatiskt arbete åt mig.”
“Allt arbete här är sympatiskt.”
“Det har de försäkrat mig om; men jag tvekade över om mitt eget val skulle vara det rätta.”
“Sådan är våra livs lag.”
“Och är jag verkligen fri att delta i din tjänstgöring på Jorden?”
“Ja, om du önskar göra det, och jag skulle vara glad att ta emot dina tjänster. Men du måste först lära dig något om naturen och omfattningen på de goda nyheter vi har att förkunna innan du kan predika om dem. Jordens uppfattningar om det här livet är än så länge i sin barnlinda som bara begränsar och fjättrar själen. Vi måste påvisa friheten, men det är alltid en frihet som medges och skyddas av lagen. Du måste studera och förstå den lagen i de av dess verkningar som behövs mest.”
“Var börjar jag?”
“Med att demontera felet i att det här livet endast innehåller två klasser av själsuppdelningar – de frälsta och de förlorade; och i dess ställe bygga upp kunskapen om att, oavsett vem eller vad en människa kanske är, så kommer hon här vid ankomsten att vå gill sin egen plats – den plats som hon andligen har förberett sig för genom sina handlingar och motiv, utan någon annan redogörelse eller vittnesmål än den evidens som är skriven på hans andliga kropp.”
“Det här har jag på ett vis redan studerat oh lärt mig att förstå, men det är minst ett ämne som uppkommer ur det du just har sagt som jag dessvärre behöver få mer information om.”
“Lägg fram det så ska jag försöka besvara det.”
“Med tanke på att varje människa måste komma till sin egen plats, var kan alla dessa platser – när vi tänker på de nästan oändligt många tillstånd som mänskligheten nödvändigtvis måste delas in i – finnas som mättar efterfrågan?”
“Det är en fråga som Jorden ofta ställer, och en som du också måste vara beredd att svara på. För någon vars sinne är fritt från trångsynta begränsningar så räcker det med ett kort och beskrivande svar; att oavsett hur stor efterfrågan än kan vara, så kan den inte överskrida det ändliga, och därför kan den lätt tillhandahållas genom ekonomin hos en oändlig Gud. Dock är det få människor som gör någon ansträngning för att nå en vidare tankecirkel än de uppfattningar de ärver, i vilka de förstår oändligheten som en obegränsad nåd och ynnest mot de själva och en lika omätlig mängd vrede mot alla som skiljer sig från dem i religionen. Rättvisa, rättfärdighet och sanning i sin rena kärna är alltför hög för dem att uppnå, och därför så anses alla försök i den riktningen vara meningslösa.”
“Jordens uppfattningar är av sekundärt fokus för mig just nu; först vill jag gärna veta sanningen själv. Inte för att jag tvivlar, utan för att jag också ska förstå.”
“Och jag gör gärna mitt bästa för att göra det möjligt för dig, även om jag är fullt medveten om hur lite det bästa kommer vara i jämförelse ens med det jag vet av erfarenheter, och jag har själv knappt ens börjat att förstå vad hela sanningen skulle kunna vara.”

Här pausade han som för att forma fortsättningen på sitt svar. Jag sade inget, utan hade nog med att tänka på just då för att vara säker på att jag förstod det som redan hade sagts. Efter en stund fortsatte han:
“Jag hittar ingen bättre introduktion till det jag har uppmärksammat dig på än Mästarens ord till sina lärjungar: ‘I min Faders hus finns det många palats; om det inte vore så, då hade jag inte sagt det till er. Jag går för att förbereda en plats åt er.’ Det är i dessa många palats där tillhandahållandet vi söker ges. Har du någonsin försökt tänka på vad de är och var dessa palats finns, och försökt uppskatta deras antal?”
Frågan kom så oväntat och satte den hittills diffusa tanken i en sådan påtaglig och greppbar form att jag bara kunde svara dumt:
“Nej. Jag har inte sett det på det viset.”
Myhanene log. Han älskar att lägga ut sådana här oanade fällor, och vet mycket väl hur han kan använda dem för att understryka sin undervisning.
“Jag anar att du inte har det”, svarade han. “Det är inte många som ägnar särskilt mycket intelligenta, fria överväganden åt dessa saker förrän de kommer hit. Nu fortsätter vi aktsamt i vår förfrågan om antalet i första hand. Paulus sade att han en gång steg upp in i den tredje Himlen; han försäkrade också en gång efesierna att Kristus ‘hade uppstigt långt ovanför alla Himlar’; och från Gud får vi veta att ‘Himlarnas Himmel inte kan innehålla Honom’. På så vis har vi fått försäkran från skrifterna i användningen av plural när vi talar om Himlarna, precis som Kristus talade om de många palatsen. Så grunden för en del av dessa palats, eller Himlar, är ine så osynlig för våra vänner på Jorden som man i allmänhet tror. Jag tror att de uppskattar antalet stjärnor som går att se till ungefär 100 miljoner, men av alla dessa, med tillägget av de mörkare kroppar som inte går att se, så långt jag har lärt mig, så överskrider inte de som kan upprätthålla den preliminära existensen, som Jorden, antalet fingrar på dina händer.”
“Myhanene!” utropade jag.
“Resten är center för olika grader av andlig uppstigning. Du har redan sett hur en klass av själar hålls bundna till Jorden, vars inflytande minskar tills de kan bryta sig loss och söka andra omständigheter?”
“Ja.”
“Så från varje stjärnas materiella kropp strålar det ut en förminskad substans varifrån en seriell uppstigning av andliga tillstånd byggs upp, och bildar den gudomligt majestätiska trappa som kopplar samman Himmel med Himmel, tills Himlarnas Himmel nås.”
“Sådan kunskap är alltför underbar för mig, jag kan inte ta till mig den”, svarade jag, vilsen i konceptets storhet; “Men med en sådan förklaring kan jag inte längre förundras över att varje behov tillgodoses.”
“Efterfrågan är förstås stor, men Gud är större; vi har alltid förtroende för det, även om vi inte kan mäta och förstå detaljerna i villkoren.”
“Har jag då rätt i förmodandet att det är möjligt under det här livets gång att förflytta sig från stjärna till stjärna?”
“Inte bara möjligt, utan absolut nödvändigt, och det är lika lätt gjort som att gå från ett hus till ett annat på Jorden, för alla som är kvalificerade eller har förmågan att göra det. När jag återvänder hem härirån, så kommer jag ta en sådan väg, men du skulle inte kunna följa med mig, för du är ännu inte i skick för en sådan övergång. När du såg mitt hem så gjorde du det med hjälp av krafter jag lånade ut till dig för det ändamålet. Jag nämner det här för att påpeka hur säkra de högre livsplanen är från invasioner nerifrån.”
“Finns det en sådan – kan jag kalla det för ett brolöst tomrum – mellan den här patsen och Jorden?”
“Kalla det för en interstellär barriär. Ja, du korsar en när du återvänder till Jorden.”
“Varför har jag inte lagt märke till den?”
“Därför att övergången i allmänhet sker för snabbt för att du ska kunna observera den. Man är där med samma hastighet som en tankeblixt, och synen kan inte uppfatta händelsen.”
“Och existerar universum för att underhålla tio, tjugo eller till och med femtio sådana världar som Jorden?”
“Universum så som du uppfattar det”, svarade han.
“Det känns svårt att tro.”
“Det beror på människans ovärdiga uppfattningar om Gud. Låt oss vända på konceptet och se på det ur Kristus synvinkel en stund. Här får en enda själ ett mycket större inneboende värde än hela världen, och man häpnar vid ett sådant pris över Guds ofattliga välstånd till och med så som det representeras enbart av Jordens skördar.”
Jag kunde fortfarande inte komma undan den överväldigande tanken och frågade:
“Är det detta som är måttet på Guds ‘så älskade’ att hela skapelsen skulle existera för så relativt få?”
“Jag sade inte hela skapelsen, utan snarare universum så som människan uppfattar det”, svarade han.
“Men vad är det för skillnad?”
Han log och drog mig närmare sig, med ett sympatiskt tryck.
“Om jag redan har gjort dig häpen över det jag har sagt, hur ska du då kunna förstå de sanningar som jag studerar just nu?”
“Kan du inte ge en antydan om vad det är?”
“Jag ska försöka göra det genom en illustration. Kan du tänka dig en apelsin som är uppdelad i 16 eller flera delar?”
“Ja.”
“För min liknelses skull så ber jag dig föreställa dig att hela det stellära universumet, så som Jorden känner det, består av en av de sektionerna som vi kan kalla för den vita gruppen, och var och en av de andra avdelningarna får heta rosa, gröna, blåa eller någon annan grupp, tills alla delar av apelsinen fått ett namn; till och med då så kommer inte helheten av universums system, så som våra vänner i de högre stadierna vet att vi kan nå, att vara inkluderad.”
Jag sade inget, utan lyfte mitt huvud för att stirra på honom med outsäglig förundran.
“När vi har fångat betydelsen av detta”, fortsatte han, “så kommer vi bara gå över tröskeln till det oändliga, för bortom denna hypotetiska apelsin finns det många andra som bildar konstellationer i ett stort, majestästiskt system som vi inte kan uppfatta, i vars center det obeskrivligas tron kanske finns.”
“Tja, kanske den gamle patriarken undrar: *Vem kan finna Gud som söker honom?'” utbrast jag.
“Vi kommer alla finna Honom”, svarade han ryggt. “Den nödvändigaste och mest hjälpsamma frågan för oss att välja är ifall vi gör allt vi kan för att uppnå det syftet.”
“Förlåt mig om jag har fel”, inflikade jag ödmjukt, “men låter inte det som förutbestämmelser?”
“Inte teologins förutbestämmelse – där några få räddas och de många fördöms; men det är Guds förutbestämmelse ‘som kommer att rädda alla människor’. Människan kan inte fly mer från den förutbestämmelsen än från Guds allnärvaro. I slutänden måste Gud vara allt som allt, för utöver Honom så finns det ingen annan; men inom slutändens gränser så finns det gott om plats för utövandet av den fria viljan, liksom för bestraffningen av synder och återställandet från dess effekter. Låt mig ge dig en illustration. Föreställ dig ett järnvägsspår som går från en centralstation till förorten. Ett tåg som lämnar ändstationen har inget annat val än att nå det centrala tågstallet. Den enda osäkerheten är hur lång tid resan kommer ta, vilket i stort måste avgöras av beslutsfattarna, som har makten att skynda på eller fördröja.”
“Anta att det händer en olycka?”
“Det är omöjligt på Guds livsspår.”
Detta sades i en av hans mjuka, obesvarbara intyganden som det inte finns något svar på.
“Men Myhanene, tänker du på hur onåbart långt borta du därigenom placerar Gud?”
“Jag har inte gjort något mer, min bror, än att förläna dig den hjälp jag kan för att hjälpa dig förstå den ställning Gud alltid har haft. Felet skapades på Jorden; jag har bara gjort något litet i syftet att börja rätta till det.”
“Men när kommer de bästa av oss klara att nå Honom?”
“Det kommer vara evighetens största sysselsättning, och vi kommer märka att tillgångarna är tillräckligt stora för att till och med det sista, eftersläntrande barnet ska nå sitt mål. Låt oss emellertid hålla oss på benen, och aldrig glömma ansvaret vi har när det gäller dröjsmål.”
“Vikten av den varningen gäller jordelivet; för du antyder väl inte att faran för dröljsmål finns här, eller hur?”
“Var än utveckling framåt går att uppnå, så existerar vid dess sida möjligheten till dröljsmål. Kom alltid ihåg det. Ju högre vi kommer och ju mer vi omvandlas till Guds avbild, så kommer förstås vår energi öka mer och desto mindre skyldiga kommer vi bli till att dra benen efter oss. Men låt mig här och nu be dig att studera livet så som du finner det i ditt nuvarande hem, där den sista lilla influensen från Jorden alldeles nyss brast, och varje själ åtnjuter sin nyss erhållna, perfekta frihet. Där kommer du finna en bestämd tendens att vila, en önskan att inte bli störd, en tillfredsställelse du redan uppnått, en uttalad känsla av nöjdhet, och tanken på att ha nått en Himmel som inte behöver någon förbättring. Det är detta som jag önskar att du ska skydda dig mot, och jag är glad att ha haft möjligheten att påpeka hur lång resan är som ligger framför oss.”
Hans ord kastade ett bländande ljus över Vaones otydliga anmärkning som jag redan nämnt. Var han medveten om det? Jag vet inte. Myhanene är inte så lätt att förstå i alla sina rörelser som man kan tro utifrån den första anblicken.
“Tack för den fingervisningen”, svarade jag, och jag lovar att ta vra på di nvarning. Men säg mig, när du talar om min nuvarande bostad som om den befinner sig precis strax ovanför jordtillståndets gränser, vill du då få mig att förstå att det bara är nästa steg i utvecklingen från det som Ladas nyligen har väglett mig genom?”
“Nej. Det ligger många grader mellan de två. Ladas och hans vänner arbetar med att frigöra jordbundna själar, vars varje egenskap och förmåga ges till och hålls i en slavaktig träldom genom önskan att fortfarande uppnå jordisk framgång eller utkräva någon grym hämnd. Ladas arbetar med att övertyga alla dessa om lönlösheten i deras försök, för att peka ut de oundvikliga påföljder de drar på sig, och närhelst han lyckas, för att leda de som är ångerfulla – med sådan trygghet om Guds oföränderliga kärlek som han kan ge – till den plats där deras rening börjar.”
“Det här är inte helt i motsats till den katolska tanken om skärselden.”
“Det finns en liten likhet, men en stor skillnad”, förklarade han. “Felet ligger i påståendet från prästerskapets makt att frigöra själen genom användandet av mässan, eller med andra ord för en monetär eller annan ersättning som jag inte behöver tala om för dig är en av de falska traditioner som människan har förblindats av. Men inte ens det påståendet är mer vanärande av Gud än det konkurrerande förmodandet i att alla syndare som inte förlåtits tilldelas eviga plågor.”
“Får jag be om information som gäller de andra stadierna i jordtillstånden?”
“Hela regionen ockuperas av den stora armé av själar som på Jorden saknade mål, syfte eller moralisk energi. De varken hjälpte eller motsatte sig något, utan bara andades, åt, sov och existerade. Socialt, moraliskt, andligt lösdriveri som var lika stötande och avskydd av gott och ont genom en brist på karaktär. Som med alla andra klasser förblir de likadan här, där de ligger hjälplösa och stagnerande mellan de två aktiva livsströmmarna, och utgör det svåraste problemet med regenerering som vi kallats för att lösa. Okunskap och felriktad energi är enkla fall att behandla andligen, men i dessa förlamade själar måste vi först återställa de krympta, förtvinade och intorkade naturliga kanalerna innan minsta tecken på förbättring syns. Det är ett arbete som nästan liknar insatsen att återuppliva en egyptisk mumie, och om det vore möjligt att misslyckas i någon avdelning av vårt arbete, så är det här det område där det skulle ske.
Det är emellertid inget som kommer på fråga, och även om resultaten uppnås så sakta, så inspirerar den verkliga fara som tillståndet utgör för Jorden alla de engagerades arbetsinsatser i den här delen av vårt biståndsarbete.”
“Var i ligger den särskilda faran?” frågade jag.
“Stagnation är alltid en risk för hälsan, och av den enda orsaken så kan den inte tillåtas vara kvar. Men den mest allvarliga aspekten med en sådan existens finner vi i den farliga sympatin som sådana själar bildar med alla de kan fästa sig mot. De dras till sådana som driver mot deras egna tillstånd som nålar till en magnet, och det är i den kopplingen som du kommer uppleva mer problem än du kan föreställa dig när du påbörjar ditt uppdrag på Jorden.”
“Var så snäll och förklara för mig vad du menar?”
“Den verkliga faran med att öppna upp för umgänget mellan oss själva och Jorden ligger i den nästan total frånvaron av den sanna Kristusandan i de flesta människor. Detta, som du vet så väl vid det här laget, upprättar ett nära band till liknande själar på den här sidan, och det aktiva hycklandet hos människor ger en naturlig dragning till de som är mest lika de själva. Vår invasion av den dödliga sfären med bevisen för odödlighet har mest attraherat män och kvinnor som har utvecklat sin nyfikenhet lite mer, eller önskan efter brödlimpor och fiskar, än andlig kunskap och liv. Den här frågan besvaras naturligtvis av själar som själva är ‘av Jorden, jordaktiga'”, som i sin tur utnyttjar dessa karaktärslösa många för att få den sorts information som kan hjälpa dem att upprätta en falsk identitet, och sålunda bedra de frågande som söker belåtenhet och underhållning snarare än heligheten och Gud.”
“Men går det inte att förhindra det här bedrägeriet?”
“Nej! När Gud öppnar en dörr så öppnas den för alla oavsett vilka de är. Vad Jorden än ber om får den, och om den inte får det bästa så är det för att den ber om mindre. I fallets natur så ligger okunskap och bedräglighet närmast Jorden, och kan uppnås med större lätthet; det högre livet behöver strävan, energi och uppoffring för att uppnås, varför det är få som uppnår det. Men dessa få finns, och vi måste använda dem på bästa sätt just nu, med fullt förtroende för att rättfärdighet och sanning måste vinna, och en sådan vinning innebär det gradvisa utrotandet av den livlösa existens som ligger i det som kallas för jordtillståndet. Allt detta kommer bli tydligare för din förståelse genom erfarenhet. Just nu ska vi göra ett kort besök till Jorden, där jag presenterar dig för honom som vi talar om, och ge dig mitt tillstånd att använda honom under vår överinsyn.”