Anneli skriver

The Life Elysian – Kapitel 4-6

KAPITEL 4: ÅTERUPPSTÅNDELSEN OCH DESS KROPP

Låt mig ge er en förklaring som jag behöver ge genom att säga hur tacksam jag är för den omsorgsfulla behandling mitt tidigare budskap har fått i mina läsares händer. Jag var förespråkare för en sak som hittills har lidit mest genom dess vänners taktlöshet och dess självutnämnda lojalitets bedrägliga utövanden. De ogenomtänkta sökarna har efter nyfikenhet och förtjänster har skymfat gravens heliga anknytningar utan någon hänsyn till anständighet eller taktkänsla, har arrogant tagit sig rätten att riva slöjan itu och gjort andelivet till ett nummer bland sällskapslivets förströelser. Sådana vanhelganden förtjänar med rätta den behandling som de utsatts för av pressen, vilken alltid bör stå som en av de stora försvarsverken för den heliga saken i form av förnuft, lag och ordning.
Jag förväntade mig naturligt nog att min boks titel skulle attrahera denna attack av negativ kritik som, tills nyligen, pressen har riktat mot ämnet i allmänhet. Den behandling jag fick inte bara överraskade, utan försäkrade mig också om att våra läsares öron är öppna för att lyssna med uppriktigt beaktande på ämnen som ligger långt från de vanliga stigarna, om bara sådana frågor kan läggas fram med en viss respekt för den logiska följdriktigheten. Men det vore inte sant att säga att jag löpte loppet oskadd och utan motstånd. Att kunna skryta om en frånvaro av invändningar skulle vara högst olyckligt, men att kännas vid de blygsamma termer som användes för att uttrycka invändningarna är en helt annan sak, och det är till denna huvudfråga som jag nu vill vända min uppmärksamhet en stund.

Några av mina vänner, inte bara läsare, utan även bland mina korrespondenter, gör ett undantag för vad de kallar mina materiella beskrivningar av livet och omgivningarna i Paradiset. Fler än en av dem ber mig allvarligt att minnas vad Paulus säger om den allmänna återuppståndelsen: “Herren själv ska nedstiga från Himlen med ett utropande, med en ärkeängels röst och Guds triumf; och de som dött i Kristus namn ska uppstiga först; sedan ska vi som lever och återstår upptas tillsammans med dem i molnen för att träffa Herren där, och så ska vi för alltid vara hos Herren.” Den del som påtalas specifikt för mig är det inspirerade förkunnandet om att Himlen är “bland molnen” eller “i luften”, vilket redan där gör byggnader, träd och andra materiella föremål till en omöjlighet.
På detta svarar jag nu med det rättframma tillståendet att mina uttalanden inte gjorts som en kommentaror till Bibeln, och inte heller som en dogmatisk teolog, utan snarare utifrån en personlig obervation och erfarenhet. Jag var aldrig någon som var lärd i Bibeln, och “ortodoxi” var ett ord jag alltid såg på som att det innehöll en bokstavlig kameleonts egenskaper, och därför, som jag har påpekat mer än en gång, så undvek jag det. Därför får ni ursäkta mig om mitt rättfärdigande inte har formulerats exakt utifrån de lärdas rader.
Så långt jag förstår ordens enkla betydelse, så har det citatet från Paulus tagit helt ur sitt sammanhang i den betydelse som mina vänner använder det här. Paulus hävdar inte att Himlen finns i antingen luften eller bland molnen, utan snarare att “Herren kommer nedstiga från Himlen” till luften för att möta Sina helgon, och om det är på det viset så är det omöjligt att dra någon slutsats ur den här passagen vad Paulus uppfattning om Himlen var. Dessutom, även om jag har fel enligt teologerna när jag gör den här kommentaren, så verkar Paulus inspiration då han skrev passagen vara motsatsen till ofelbar, för han säger “vi som lever och kvarstår” vid tidpunkten för nedstigandet, som om vi här hade intrycket att återkomsten skulle ske under hans egen livstid. Min bild kan förstås vara helt fel ur en ortodox synvinkel, så jag ska inte framhärda mer. Jag visste att jag genom hela mitt budskap inte utgick från generellt accepterade rader när jag uttryckte det, men samtidigt var jag inte helt och hållet obiblisk, och utan ytterligare kontroverser vill jag gärna svara på den här anklagelsen om en felaktig materiell uppfattning om livet efter döden med en biblisk avbildning av det himmelska Jerusalem, där jag är fullt villig att överväga den besvarade invändningen:
“Och där kom för mig en av de sju änglarna som hade sju kärl fyllda av de sju senaste farsoterna, och talade till mig och sade: ‘Kom hit, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde bort mig i anden till ett stort och högt berg, och visade mig den stora staden, det heliga Jerusalem, som nedsteg ur Himlen från Gud.”
Med Guds praktfullhet, och hennes ljus var som den ädlaste sten, likt en jaspis, klar som kristall;
Och med en stor och hög mur, med tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och med namn skrivna där på, vilket var namnen på de tolv stammarna med Israels barn;
På de östra tre portarna, på de norra tre portarna, på de södra tre portarna och på de västra tre portarna.
Och stadens mur hade tolv grundpelare, och på dem stod namnen på Lammets tolv lärjungar.
Och han som talade till mig hade ett gyllene strå för att mäta staden, och portarna till den och muren kring den.
Och staden ligger med fyra väggar, och längden är lika stor som bredden;
Och han mätte staden med strået, tolv tusen furlonger. Längden och bredden och höjden på den var desamma.
Och han mätte muren kring den, etthundrafyrtiofyra alnar, enligt människans mått.
Och murverket var av jaspis, och staden var av rent guld, likt genomskinligt glas.
Och murgrunden kring staden var smyckad med alla slags ädelstenar. Den första murgrunden var av jaspis, den andra av safir, den tredje av kalcedon, den fjärde av smaragd,
Den femte av sardonyx, den sjätte av karneol, den sjunde av peridot, den åttonde av beryll, den nionde av topas, den tionde av krysopras, den elfte av hyacint, den tolfte av ametist.
Och de tolv portarna var tolv pärlor, där varje enskild port vara av en pärla, och stadens gator var av rent guld, som om det vore genomskinligt glas.
Och jag såg inget tempel i staden, för Herren Allsmäktig och Lammet är dess tempel.
Och staden behövde ingen sol, och inte heller någon måne att belysa den, för Guds praktfullhet lyste upp den, och Lammet är dess ljus.
Och de frälstas nationer ska gå i dess strålglans, och Jordens kungar ska föra med sig sin prakt och ära till den.
Och dess portar stängs aldrig om dagarna, för det blir aldrig natt där.
Och de ska föra sina nationers prakt och ära dit.
Och på inget sätt kommer något föras in där som vanhelgar, och inte heller utverkar styggelser, eller består av lögner, utan endast de som skrivits in i Lammets livsbok.”

Inte heller ska det himmelska Jerusalem förstås bibliskt som den enda staden i de frälstas hem, om Kristus ska anses vara en auktoritet i saken, eftersom Lukas i liknelsen med de tio penningstyckena dokumenterat att Han belönar ett trofast tjänande i individen med styret över fem eller till och med tio städer; och det är så, hur stort måste då inte antalet städer vara för att göra en så frikostig belöning möjlig!
Så mycket för den ortodoxa invändningen.
Medan jag ägnar mig åt kritiken så vill jag här belysa en som är komplext formulerad, inte mot mig själv utan mot hela ämnet med möten mellan gränserna, genom en vetenskapsmans ord vars studier ger honom rätten att höras: “Det mest påtagliga hindret för medgivandet av spiritualistens hypotes finns i budskapen som tenderar att representera den andra världen, där material, uppenbarligen, inte uppfattas, och rymd och tid inte känns till, som om de alla vore en slavisk kopia av detta, eller en skiss över det … Jag känner inte till något budskap där kommunikatören har varit rättfram nog att säga: ‘Självklart kan ni förmoda att formen jag har här inte är densamma som jag hade i er värld’. Eller återigen, ‘Form som sådan skiljer sig helt åt mellan er värld och vår; jag kan inte få er att förstå hur den är konstruerad här, så det är ingen idé att ifrågasätta mig.’ Olyckligtvis säger varken kommunikatörer eller kontrollanter detta, utan de säger allesammans, eller låter det antas, att den mänskliga formen är densamma i båda världar.”
“Mrs. Piper and the Society for Psychical Research,” av M. Sage. London: R. Brimley
Johnson, 1903 (sid. 17-34)
.

Denna förmodat tunga invändning är i själva verket inte mer giltig än den som framlagts av mina egna kritiker från det religiösa systemet. Den baseras på felaktiga uppgifter, och kommer helt ur en missuppfattning om förhållandet mellan de två tillstånden. Jag är inte överraskad över detta, eftersom vetenskapens relativa position på Jorden aldrig kan lyfta sig högre än en måttligt avancerad årskurs i grundskolan i jämförelse med den kunskap som finns tillgänglig för liknande frågeställare på andesidan. I ett anmärkningsvärt intressant verk som nyligen publicerades, “New
Conceptions in Science” av Carl Snyder, där författaren har granskat de vetenskapliga framstegen i det förflutna, och nu vänder sina tankar mot vad som väntar, och säger:
“Bortom allt som ögat kan se, som örat kan höra, som händerna kan känna, bortom smaken eller lukten, bortom alla medfödda sinnen, så ligger något osett, okänt universum, vars ytterkanter vi just börjat vidröra.” (sid. 42-43).

Forskare som har nedlagt köttet har kommit in i detta osedda, med alla sina sinnen förstärkta och förhöjda, och många av dem är villiga, rentav ivriga, att få återvända och samarbeta med sina medarbetare, för att leda vägen till framsteg vi ännu inte ens drömt om.
“Så varför gör de inte det då?” ropar etthundra röster. “Låt dem komma, och när de identifierar sig själva så ska vi inte längre misstro, utan tro.”
Jag kan tala om för dig varför de inte kommer; varför kommunikationen mellan världarna hittills har varit så väldigt otillfredsställande; varför de som med sådan kapacitet att förundra världen inte har gjort det ännu. Det är av precis samma orsak som Arkimedes och hans medarbetare i Alexandria inte bidrog till den moderna vetenskapens framsteg – de saknade instrumenten som hade behövts. Ge de vetenskapliga andemänniskor, som har gått över till den fysiskt osedda och ohörda sidan, lämpliga instrument som de kan överföra sina studier genom, så kommer snart frågan om kommunikation över gränserna att avgöras, och Jorden gynnas av det upprättade partnerskapet.
Till och med genom de i nuläget otillfredsställande och ofta tvivelaktiga medlen så har mycket gott och användbart arbete utförts, och stora hinder av motstånd har rensats bort. Men låt Jorden en enda gång verkligen kännas vid möjligheterna som snabbt dyker upp, så kommer en mer fantastisk tidsålder kvickt gry för en sedan länge förtryckt och mentalt fängslad mänsklighet.
Jag vet att de nuvarande villkoren för kommunikationen lämnar mycket att önska; men inte så lite av svårigheterna kommer ur tanken att vi på den osedda sidan är, eller borde vara, perfekta. Det här är inte bara ett misstag utan också en orättvisa, och ju snabbare den känns vid desto bättre. Säkerligen har tiden kommit då ett definitivt försök genom gemensamma önskningar borde göras för att förstå svårigheterna som existerar på båda sidorna, och en avsiktlig ansträngning göras för att övervinna dem genom att tillhandahålla det bästa möjliga material som finns för det ändamålet. Med lite tålamod, eftertanke och ett vidkännande av möjligheten att alla hjärnor och allt intellekt inte finns bara på Jordens sida, så skulle en vetenskapligt betjäningsbar kommunikation lätt kunna upprättas, till enorm fördel för det lägre livet.
Döden upphäver inte lagen om följdriktighet, utan evolutionen fortgår fortfarande, genom den högre människan, mot det gudomliga. Själen upplever inte någon frånkopplingsprocess, gör inget plötsligt hopp, korsar inte någon delande linje; den upptäcker helt enkelt en befrielse från vissa besvärliga begränsningar och får luft under vingarna. Den förlorar inte något av värde, utan assimilerar extra krafter som kompletterar snarare än ersätter de den redan besitter. På så vis är den inte mindre, utan större än förut, när den tagit ett till steg i sin evolutionära uppstigning. Begränsningarna och de irriterande hindren på vägen mot utveckling hos aktiva sinnen har, i hög omfattning, avlägsnats, och all energi förhöjs inför erövrandet av den praktfulla, attraktiva framtiden.
Nej, den gamla lagen har inte brutits, den verkar snarare utifrån en mer ofrånkomlig rättvisa än annars i varje högre steg i själens framåtgående tillstånd. Larvens karaktär avgör fortfarande fjärilens natur, och klassificeringen fortgår utifrån väl igenkända och obestridliga gränser. Döden har inte mer kraft att utföra mirakler än vad naturalisten har, och det “som-ska-ske” är undantagslöst följden av “vad-som-har-varit”. Den enda plikten döden har är att ta emot och klä av varje uns av kött och blod, och sedan överlämna individen i allt övrigt orörd. I sitt oklädda tillstånd korsar själen odödlighetens gräns, där den attraherar och antar klädesplagg som motsvarar dess verkliga grad av andlighet, vars tyger bär den färg – dom som Guds lag har fällt som en rättmätig dom över dess helighet eller vad annat det än är. Det går inte att överklaga den här domen, och det enda mumlet som hörs som en följd av detta är det överraskade undrandet över att domen tagit så många förmildrande omständigheter i beaktande.
Men någon kommer att säga: “Hur väcks de döda? Och vad är det för kropp de anländer i?”
Sedan den första förkunnelsen om återuppståndelsen som ett naturligt fenomen, så har inga frågor varit av lika beständigt intresse som denna. Det är religionens veritabla kärna, för om Kristus inte hade återuppstått så är all predikan fruktlös, och tilltron är också förgäves. Men ändå, trots denna helt igenom viktiga sanning, så har teologin inte i någon del av sin självpåtagna auktoritet misslyckats så fullständigt med att förstå den enkla andliga betydelsen av en händelse eller doktrin som här. *Av Jorden, jordisk’, i alla sina tolkningar har prästerskapskulten här blint snubblat in i ett moras av motsägelsefullt trassel varifrån allt hopp om undkommande verkar omöjligt. Den har förlorat ur sikte Kristus underbara fullbordande av sitt verk i dimmorna som stiger upp från och ligger kvar över deras egen förvirrade scenario, medan de hungriga massorna som den utger sig för att mätta får stenar till bröd, och vandrar runt i ett tillstånd av andlig svält.
Det skulle vara sorgligt, sorgligt för mänskligheten om inte Gud hade förutsett den här katastrofen. Men den har förutsetts. Förebådade inte Kristus detta i sin liknelse med de korrupta bönderna? Och är inte det uppdrag som jag nu tar del av en del av förverkligandet av hans förebådande?
“Vad ska därför vingårdens ägare göra mot dem? Han ska komma och förstöra dessa bönder, och ge vingården till andra.”
Flera av mina korrespondenter ber mig om information om återuppståndelsen och den andliga kroppen. Här kan jag bara föreslå den rad som hela ämnet kommer att behandlas utifrån, men argumentet i sig skulle kräva en hel bok för att presenteras rättvist, och därför kan jag bara beröra det på ett antydande vis i det här läget. Jag har återigen redan fritt erkänt att jag inte är någon expert inom biblisk polemik, från vars sida ämnet nödvändigtvis måste påbörja sin behandling; därför är jag nöjd med att lämna över diskussionen till mer kapabla händer, och håller mig närmare de personliga upplevelser jag föresatt mig att berätta om.

Återuppståndelsen är först av allt ett helt naturligt och alltid förekommande fenomen, och inte ett mirakel att hoppas på i framtiden. Det här hävdar jag genom Kristus bibliska auktoritet (Johannes, 5:24-26):
“Jag lovar er att den som lyssnar till mina ord och tror på Gud som har sänt mig, han har evigt liv och kommer aldrig att förkastas, utan har redan gått över från döden till livet.
Och jag försäkrar er att den tid kommer, och den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör ska leva.
Fadern har liv i Sig Själv, och han har också gett sonen liv i Sig Själv.
Den enda möjliga tvistemålet här kommer vara hur Kristus tolkar ordet “död”. I samband med hur ordet används nu så föredrog han alltid att säga “sömn”. “Hon är inte död, utan sover.” “Vår vän Lasaros sover.”

Nu går vi vidare till den andra frågan: “Vad är det för kropp de anländer i?” Jag har redan löst citerat Paulus tankar om att kläs av för att få nya plagg, genom min egen erfarenhet, och detta beskriver med vältalig kärnfullhet hela den process som människan kallar för döden. “Kött och blod kan inte ärva kungariket” över den mytomspunna floden Jordan, men de fysiska plaggen kastas åt sidan för att det andligas kläden ska kunna ta deras plats i övergången från det lägre till det högre klassrummet. “Den sås som en naturlig kropp, och växer upp till en andekropp. Det finns en naturlig och det finns en andlig kropp.”
Låt mig upprepa vad jag sagt här ovanför; i övergången behåller själen alla förmågor och egenskaper förutom de som rör kött och blod, vilka måste läggas åt sidan; sedan, då den befinner sig i andekroppen, så utrustas den också med motsvarande kvaliteter. Den är därför inte mindre utan större än vad den var tidigare. Hur mycket mer den blir avgörs helt av dess likhet eller olikhet med Kristus, som är den enda standarden som alla mäts efter, medan återuppståndelsen av Jesus kropp är vår egen kropps auktoriserade sort och mönster.
Kroppen efter döden kräver och återgäldar lite aktsam uppmärksamhet, eftersom den har ett överflöd av förslag till lärdomar för vårt kunnande. Mycket har förlorats och vunnits sedan Jesus drog sitt sista andetag på Golgata och hans återkomst vid graven i Josefs trädgård. Han säger inte längre: “Av mig själv kan jag inte göra något” utan istället: “All kraft har givits till mig i Himlen och på Jorden”. Han är samma människa som bevisar sin identitet genom många ofelbara tester, men det är inte samma kropp. Den välbekanta figuren från hans predikodagar har försvunnit helt och hållet. “Den såddes i svaghet, den växer upp i kraftfullhet”. Men vilken kraftfullhet! Det är inte bara en helt ny kropp – det är flera kroppar, och aldrig med samma utseende vid två på varandra följande tillfällen, och leker som ett irrbloss över gränsen mellan det sedda och det osedda. Maria, som kände honom så väl, misstog honom för trädgårdsmästaren, tills han sade hennes namn; därefter visade han sig i en annan form för två av sina lärjungar på vägen till Emmaus; inte heller de kände igenom honom förrän han bröt brödet, och sedan försvann han från deras synfält. Återigen står han mitt bland sina följare medan dörrarna är stängda, Bara Tomas är frånvarande och skeptisk, så Herren återvänder senare, i ytterligare en form, så att tvivlaren kan bemöta honom och hitta de kännetecken hans tilltro kräver. Han är inget spöke, utan har en påtaglig andekropp, och kan starta en brasa vid stranden medan de väntar på den anländande båten, och äter brödet och fisken som morgonmål, och ändå stiger den upp i luften när han gör sin uppstigning och till slut försvinner bland molnen.

Är jag obiblisk i den här korta resumén? Var? Så långt min kunskap och mitt förnuft kan vägleda mig så har jag lagt fram de enkla läror och fakta som rör återuppståndelsen av Guds son, där, bortsett från bekräftelsen av min egen erfarenhet, jag hittar den mest fullständiga garantin för allt jag har hävdat i min egen förbindelse. “Det arbete jag gör, ska ni också göra”, var hans försäkran till de tolv, och genom honom till alla de som skulle komma efter honom. Från sin plats bortom graven, bjöd han sina vänner att följa honom, och att detta skulle göras och det faktum som ständigt demonstreras är absolut nödvändigt att vittna om till världen, att alla som kommer till Kristus tar emot det evigvarande livets gåva, och döden kan inte komma nära dem.
Påståendet jag då gör om en öppen grav och ett oavbrutet umgänge mellan den sanna Kyrkan, Militanten och Triumfanten, är helt enkelt förkunnelsen om vårt gemensamma kristna arv, och det evangelium vi har att föreläsa om är “Liv – evigt liv!”



KAPITEL 5: DÖDENS ÄNGEL

Det finns ordning, sekvens och syfte att finna i livet på andra sidan. Det här har jag försökt betona i invändning mot den allmänna tanken om att själens normala sysselsättning i Himlen kommer att vara att sjunga “Ära, ära, ära” ackompanjerad av gyllene harpor. Men rusa för den skull inte åstad åt det andra hållet för långt och tänk att jag vill få dig att tro att livet i Himlen bara betyder arbete, studier och intellektuell utveckling. En sådan tanke vore lika felaktig. Hela omgivningen för de två tillstånden är så annorlunda att det blir omöjligt att föreställa sig vad det högre kommer att vara medan man ännu är underordnad det lägres inflytande. Om du inte kan förstå vad svårigheten egentligen är, så vill jag be dig försöka bilda dig någon uppfattning om ett liv fritt från alla tankar på tid, trötthet eller ekonomiska bekymmer; fortsätt sedan vidare med att tänka dig frånvaron av möjligheter att bli besviken, frustrerat hopp och förstörda utsikter; och återigen frihet från skandaler, felrepresentering och avundsjuka intriger. Jag kan fortsätta med alla de negativa aspekterna av det här livet, men de här utelämnandena, om du kan inse vad de innebär, kommer att vara tillräckliga för att indikera en Himmel som vi hängivet skulle önska oss.

Men när vi betänker att bortom dessa saker så kommer de positiva egenskaperna hos resten – återföreningarna, belöningarna, utökade krafter och andra aspekter som själen så länge har mediterat över, med de “alltfler” tillägg som ligger bortom alla våra förväntningar, så måste man ge upp och utropa: “Den är för högt upp, jag kan inte nå dit!”
Dessa glädjeämnen och sysselsättningar, uppgifter och förströelser, andlig betjäning och nöjen pågår i en vacker balans och mångfald. Ta bort varje spår av obehag, öka allt vad hjärtat önskar till oändliga proportioner, förstora den ädlaste, renaste kärlek som Jorden har känt så att hela rasen upplever samma självuppoffrande hängivenhet som hittills erbjudits individen, så kommer den insikten att föra dig till tröskeln av det familjeliv som levs där hela Himlens och Jordens familj är en enda.
Ja! Lägg ner boken och tänk, men du kan inte förstå det. Havet är större än tekoppen, och atmosfären långt större än en leksaksballong. På samma vis fallerar de bredaste föreställningarna på Jorden när de mäts mot Paradisets resurser.
Livet är kärlek, glädje och fridfullhet i hela deras fullständiga och Gudslika perfektion.
Det här livet är mitt nu – och kommer framöver bli ditt. Men jag skulle tala om det för din tröst och uppmuntran på vägen. Bland de många nöjena i det molnfria lyckolandet så upplevs kanske en av de ljuvaste vid förkunnandet att det kommer att bli ett tillskott i just den grupp man själv är en del av, och detta, tillsammans med alla andra egenskaper av vårt liv, förlorar inget av sitt pikanteri eller sin fräschör genom upprepningar.

Låt mig dra mig till minnes en av mina tidigaste upplevelser av den här sorten. Vaone och jag hade slagit följe med ett stort sällskap till en av de många förtrollande retreater som finns i vår vackra dal, där vi gick igenom det förflutna och spårade dess tydliga kopplingar till nuet, med sjungandet av en av de gamla välkända hymnerna som illustration, precis som jag kan välja att beskriva händelsen genom dessa välkända rader:

“Där på ett grönt och blommande berg
Ska våra trötta själar sitta,
Och med hänförande glädje minnas
Våra fötters dagsverken.”

Det perfekta förverkligandet av mer än jag hade kunnat, mer än jag hade vågat förvänta mig, om jag haft förmågan, var en väldigt nära uppstigning till Himlen.
För allt slit, alla bekymmer, sorgerna över och varje själ som återhämtat sig från dess malande trötthet, så var det mer än lycka att lyssna då en och sedan en till färdades på vägen igen, inte klagande och mumlande, utan där de i varje steg hittar tillgodosedda behov och gudomlig vägledning mot det aktuella målet. Det var mer än kött och dryck för mig att höra vittnesmålen från de män och kvinnor som stigit in i arvet efter sådana toppar och dalar av sorg, och höra det enhetliga erkännandet som kom från varje mun om att i alla deras plågor plågades Han, och Hans närvaros ängel räddade dem; i Sin kärlek och i Sitt förbarmande frälste Han dem; och Han bar dem genom alla det gamlas dagar.”
Åh, dessa eftertankar, dessa trofasta och sanna ljus i Paradiset! Som själen ryser under dess avslöjande strålar! Som hjärtat sörjer över de förflutna dagarnas blindhet och okunnighet! Medan jag lyssnade på allt detta så svävade min hänförda själ iväg till närheten av vad jag föreställer mig att Himlen själv måste vara.

Plötsligt verkade det som att temperaturen steg, och med det kom en påtaglig rysning av extra njutning. Det inträffade under en stunds tystnad, och väckte ett förtjust utrop i hela sällskapet.
Jag vände mig mot Vaone och frågade: “Vad är det?”
“Vi ska få ett tillskott till vår familj”, svarade hon.
“När och vem?” undrade jag.
“Det får vi strax veta.” Sedan förklarade hon att antydan hade tagits emot så snart det blev känt vilken grupp den nyanlända själen skulle höra till, och förklarade det hela vidare när Arvez dök upp med information om att vår nye medlem var en pojke som flera i vår grupp redan kände till.
“Och inte helt en främling för dig själv”, sade han till mig avslutningsvis.
“Vem kan det vara?” frågade jag.
“Minns du den lille kompisen jag tog med mig från Universitetet?”
“Halte Jack. Ja.”
“Kommer du också ihåg hans vän, som lovade att se efter honom till hans övergång?”
“Ja, utmärkt väl.”
“Det är han. Nu ska jag till Universitetet för att föra med honom hit. Vill du följa med mig?”
“Det skulle vara en glädje.”
Det behövde inte lämnas några fler besked till samhället. Alla förstår det allmänna tillvägagångssättet vid sådana händelser och när vi gav oss av i vårt ärende så fortsatte församlingen med de nödvändiga förberedelserna för välkomnandet av pojken.
“Tja, och har du nått slutet av dina överraskningar?” frågade Arvez när vi gav oss av.
“Jag tror att det är en av få omöjligheter i det här livet”, svarade jag.
“Det skulle vara klokt av dig att vänja dig vid tanken på att överraskningar är en del av det här tillståndets naturliga fenomen”, svarade han. “Gud är nödvändigtvis så långt bortom alla våra uppfattningar att vi alltid måste fyllas med förundran och häpnad över Hans ständigt uppdagade manifestationer. Han är långt bortom vad vi har hittat ännu, min bror, och måste därför alltid överraska oss.
“Till och med dig?”
“Åh, Aphraar! Inte bara mig, utan jag tvivlar inte på att den ängel som står närmast Honom är lika överraskad som vi andra.
Jag tror att Myhanene inte har så fel när han säger: “Gud är ständigt bortom vår upptäckt av Honom”.
“Så hur kan vi känna Honom?”
“Genom att växa som Honom; och ju närmare vi kommer desto mer kommer vi få veta.”
“Men om den större kunskapen enbart avslöjar hur omöjligt det är att känna hela Honom, hur blir det då?”
“Vi kommer fortfarande bli mer som Honom, och det får vara tillräckligt.”
När jag inte kunde gå vidare i min undran så riktade jag mig mot målet för mitt sällskaps uppdrag.
“Kommer pojken du söker att komma över direkt?” frågade jag.
“Nej. Jag tar med honom på ett förberedande besök.”
“Är han sjuk?”
“Det tror jag inte, men våra anvisningar är aldrig så detaljerade. Jag kommer få veta mer från grabben själv.”
“Vet han om att du är på väg?”
“Nej. De här besöken vet man aldrig om i förväg.”
“Minns du hur besviken han var när du tog med dig lille Jack?”
“Ja; och jag har sett det flera gånger sedan dess. Stackars lille kille, hans liv har varit ett särskilt sorgligt ett, tycker jag.”
“Jag önskar att vi kunde ta med dem allihop”, svarade jag då jag tänkte på den kommande besvikelsen hos många av dem och lyckan hos endast en.
“Och det gör jag också, om just den fasen av livet därigenom kunde elimineras; men som världen är uppbyggd just nu, så skulle hela kolonin på Universitetet kunna tas med och inte saknas.”
“Gör inte den tanken att du ibland misströstar i ditt arbete?”
“Nej. Varför skulle den göra det? Så länge felet som skapar sådan lidande existerar, så är det bortom allting nödvändigt att vi är konsekventa i vårt bistånd till de lidande. Om vi skulle misslyckas, vart skulle då deras hopp ta vägen?”
När vi talade korsade vi gränsen mellan det andliga och sömntillstånden, och för första gången blev jag medveten om skiljelinjen; ljuset tonade ut till skymningsljus, och i det nedre området fanns en känsla av rå luft som inte var helt behaglig. Här mötte vi upp med en medhjälpare till Arvez som vägledde en kvinna som uppenbarligen enbart motvilligt lydde den befallning som ålagts henne. Min vän såg ögonblickligen detta, och med sann broderlig medkänsla stannade han för att prata med dem.
“Livets skörd har mognat tidigt för min syster”, kommenterade han hjärtligt i sin hälsning.
“Alltför tidigt, alldeles för tidigt”, svarade hon i tårar. “Hör på mig för kärlekens och mitt barns skull! Jag kan inte lämna honom vid hans födelse. Rädda mig för hans skull; eller om inte, låt honom komma till mig.”
“Guds kärlek är större och mer ömsint än någon moders”, svarade Arvez. “Vad som än är bäst så kommer han med säkerhet att förordna det. Var inte rädd, Han är med dig och allt måste bli väl.”
“Men Gud är så långt borta. Gav Han mig inte min älskling? Så varför skulle Han då vilja ta mig därifrån?”
“För att Han ser och förstår var någonstans vi är blinda och okunniga. Han gör inga misstag, och vad som än händer måste vara gott för er båda.”
“Det kommer inte vara bra om jag tvingas lämna mitt barn. Nej, nej! Jag kan inte komma! Snälla, be mig inte om det!”
“Jag begär inget, min syster”, svarade hennes följeslagare, “men det gör de som betraktar medan Herrens ögon har förutsett köttets svaghet och vet att du kommer att drivas bort. Det är kroppen som kommer släppa dig; jag har skickats för att leda dig till en plats att vila på, där du snart kan bli stark nog att återvända och vara mer för ditt barn än om du hade stannat kvar. Du känner inte Gud, annars skulle du lita på Honom; men jag ska ta med dig till en som visar dig vad Han är; och innan du skiljs åt från ditt barn så kommer du vara nöjd med att lämna honom så som Gud beslutar.”
“Jag lämnades kvar så som du fruktar att din lille ska bli kvar”, sade jag, om mina ord kanske kunde trösta henne.
“Lämnades utan en moders kärlek och omsorg?” frågade hon.
“Ja. Hon dog när jag föddes. Jag kände henne aldrig förrän jag träffade henne här, och hela mitt liv var en sorg över min förlust. Men det var bättre så.”
“Bättre att förlora henne?”
“Ja. Långt bättre. Jag vet det nu, och vi tackar båda Gud för förlusten jag sörjde i fyrtio år.”
“Får jag träffa din mor?” undrade hon.
“Ja.” svarade Arvez: “ni kommer träffas om ni önskar. Men dit där du är på väg så kommer du hitta ett sällskap som haft liknande erfarenheter, där du får lära dig hur ömsint och klokt Gud tar hand om alla Sina barn. De kommer visa dig hur grundlösa alla dina rädslor för separationen är, och visa dig Guds kärlek på etthundra sätt som du inte anar just nu.”
“Och får jag återvända till min lilla igen?”
“Ja. Du kommer återvända flera gånger. Så länge kroppen tar emot dig, så kommer du vara fri att komma och gå. Under tiden kommer du få lära känna de nya vänner jag ska presentera dig för,” sade hennes följeslagare, “så att när du till sist går över så blir det utan ånger eller rädsla.”
“Utan ånger eller rädsla – är du säker på det?” frågade hon.
“Inga utom kriminellas själar, ivriga att undkomma rättvisan för deras synder, vare sig ångrar eller räds att komma in i det här livet”, svarade han, “och en sådan är du inte, för annars skulle jag inte skickats för att ta med dig hit.”

Under denna tröstens biståndsstund fördes den upproriska systern tyst över gränslinjen till det högre tillstånd där de inneboende försäkringarna om Guds stora och aldrig sviktande kärlek stärkte argumenten som använts för att säkerställa sig om att hon underkastade sig det oundvikliga. Så här långt var detta det mest smärtsamma fall jag hade stött på vad gäller den motvilja som ofta visas upp av självutnämnda kristna vid antydan om att det är dags för deras avfärd. Det inkallandet är ett genuint test av själens verkliga uppfattning om Gud och Kristus, och en väldigt anmodande uppenbarelse av deras religions faktiska verklighet kan fås genom att betrakta effekten då budbäraren om döden först avslöjar syftet med sin närvaro. Det är lätt under inflytandet av ett emotionellt samtal om den förtrollande praktfullheten i det himmelska hoppet att falla in i en kör av tusen röster och sjunga:

“Fylld med glädje, min hänryckta själ
Kan inte längre stanna här;
Även om Jordans vågor rullar kring mig
Så skulle jag utan rädsla ge mig av.”

Men efter välsignelsen, när församlingen har skingrats, och i nattens tysta betraktande står själen ensam i närvaron av dödens budbärare; när känslan är över och den fula verkligheten har tagit poesins plats; när det krävs att man lever som man lär; när marken börjar skälva och ryckas undan – åh! då är det dags att se religionens återstående kraft; då testas gudaktighetens verkliga grepp, och en ytlig tilltro lämnar plats åt en paralyserande skräck. De dåraktiga jungfrurna är långt fler än de kloka när ropet kommer om att möta Brudgummen (Matteus 25, övers. anm.).
Incidenten gav mig mer att reflektera över, och när intensiteten i sorgen var över, så vände jag mig om för att fortsätta min färd till Universitetet, så att min medkänsla och mina bekymmer inte skulle störa Arvez och hans väns bistånd.
Bara ett ord här om hur vi hittar vägen till vännen vi söker i Paradiset, eller på någon annan okänd destination. Svårigheterna och problemen i en sådan expedition på Jorden finns inte kvar hos oss, men under förutsättning att målet inte ligger bortom vår andliga förmåga att nå, eller att vi har ett legitimt uppdrag att utföra, så blir vår önskan vårt transportmedel, och vi färdas direkt till vår destination, antingen genom en omedelbar flygning eller på ett mer ledigt vis.
Så jag tog mig från mitt sällskap till Universitetet, där jag visste att Arvez strax skulle möta upp mig. Medan jag var på väg tänkte jag på kontrasten jag skulle få bevittna där mot scenariot jag just lämnat bakom mig – motvilligheten hos en troende kristen att lämna Jorden jämfört med den förtjusta, ivriga önskan hos en gatupojke att få göra det. Det fanns ingen spekulation i mitt förutspående av detta. Jag hade närvarat flera gånger vid liknande tillfällen och var nu väl bekant med den ivriga förväntansfullhet som jag skulle få se så snart Arvez visade sig. Några av pojkarna där drog sig tyst tillbaka, för alla rättvisa fördelar på Jorden stod till deras förfogande, men långt fler välkomnade honom, och tryckte sig angeläget framåt i hopp om att Arvez skulle välja någon av dem. Som jag önskar att hela Jorden skulle bevittna glädjen hos dessa hemlösa magra och förkomna i närvaron av

DÖDENS ÄNGEL.
“Jag stod i rummet med barnen –
Lekrummet de använder när de sover.
Där de lyckligas själar umgås
med mindre gynnade barn, som gråter;
Sovrummet, glädjerummet, som den käre Herren har givit
precis mittemellan den här Jorden och Guds himmel.

Barnen var barn – enbart det;
Och alla var rika – ingen fattig;
Prinsen och den utstötte var jämlika
Tills en ängel stod vid dörren;
De utstötte, människornas utstötta; utropade sin hälsning,
Men de rika drog sig tillbaka, bleka och rädda.

Gatans ungar rusade emot honom;
‘Är det min tur? Är det min tur?’ ropade de alla;
Men Jordens gynnade var tystare,
Nöjda med att bli kvar.
Ängeln – Guds ängel, såg sig omkring, ljuvt leende –
Han önskade en ängel – hade kommit för ett barn.

‘Ta mig Herr Ängel, snälla ta mig’,
‘Nej, nej, mig! – Är det inte min tur nu?’
Alla trängde sig omkring honom – alla ivriga att följa
Med i hans sällskap över den järnkrönta bergskanten,
Den ängeln – Guds ängel; vem är han, jag ber?
‘Det är dödens ängel – dagens ängel.'”

Många av barnen kände mig, några förknippade till och med min närvaro med Arvez och frågade mig ivrigt om han var på väg; men eftersom det inte var min sak att förkunna något, så undvek jag att svara och såg mig omkring efter honom som jag var särskilt intresserad av. Min önskan uppfylldes snart, och jag klappade den lille på huvudet medan jag frågade om hans vän Jack trofast hade hållit löftet som jag hörde honom göra om att besöka Universitetet och berätta för dem om sitt nya liv.
Han såg in i mina ögon med en snabb, motvillig blick. Han var alltför lojal mot sin vän för att tolerera ens en misstanke om ett ifrågasättande.
“Såklart han gjorde!” svarade han. “Kommer han inte hit nästan varje natt?” Och sedan, med en spontan vidröring av genuin känsla så lade han till: “Jag önskar bara att han inte hade kommit hit igen!”
“Varför då? Vill du inte träffa honom nu?”
“Jo, det är just det. Jag vill gå till honom – vara med honom, leva med honom och aldrig komma tillbaka igen. Men jag tror nog aldrig att den där ängelmannen kommer för att ta med mig.”
“Men någon gång måste han komma”, svarade jag, med en håg om att stilla hans längtan genom att säga vad jag visste. “Du måste försöka vara modig medan du väntar. Kanske han inte dröjer så länge som du tror.”

I samma stund drogs dörrdraperiet åt sidan, och Arvez kom in, till de flesta av ungarnas vilda förtjusning. Den stora anrusningen mot honom påminde mig om hur stora grupper av skolelever flockats i en väldig fart kring utdelningen av nötter eller priser.
Min lille vän tog saker mer filosofiskt än vanligt, och stannade tyst kvar vid min sida. Kanske den ständiga besvikelsen över hans hopp höll honom kvar, eller så kanske vårt samtal hade gett den effekten. Vad det än var så tittade han på när de andra samlades runt Arvez och sade:
“Jag undrar vem han tänker ta med sig nu? Men jag har aldrig sådan tur att det är jag:”

Arvez banade sig varsamt väg framåt, klappade någon på huvudet, pussade på en annan, och sade några vänliga ord till en tredje. Tänk på saken. Han var en ängel med dödens åkallan, och varje barn omkring honom var ivrigt att få ta emot budet för sin del. Tänk på saken, säger jag, ni som lever liv som fördunklas av skräck vid tanken på döden! Barnen älskar honom, är besvikna när han går förbi dem, håller ivrigt ut sina händer i hopp om att han kommer för deras skull. Han som älskas av ett barn kan inte vara helt dålig. Så det finns något bra med döden.

‘Han är på väg till dig!’ sade mitt sällskap när Arvez fortsatte vidare mot oss. Kommentaren behövde inget svar, och inte heller kunde jag lita på mig själv om jag sade något att jag skulle kunna behålla hemligheten. Så jag tittade bort och log åt scenariot.
“Men vad är det här? Vill han inte ha någon?” frågade min vän, som vid det här laget var inte så lite upphetsad. Sedan lade han till med en liten uppgivenhet: “Åh, jag vet. Han vill ha någon som inte är här.”
Arvez hade nått fram till oss nu, och vi stod mitt ibland de exalterade barnen.
*Är du trött på att vänta på mig, Dandy?” undrade han, och lade mjukt handen på gossens huvud. Det lilla, tärda ansiktet glimrade till av det plötsliga hopp som kom över honom.
“Men det är inte mig du har kommit för att hämta, eller hur, Ängel?”
Arvez svarade genom att lyfta upp den lilla krabaten i sina armar och ge honom en puss. Det behövdes inget annat svar.

“Jag är så glad!” sade den lille, och borrade in sitt trötta huvud mot ängelns axel. “Jag önskar bara att jag kunde ta med mig alla de andra också.”
Kära, kärleksfulla själ, till och med den första vågen av hans egen stora glädje dämpades av vetandet att hans mindre gynnade kamrater inte kunde dela den.
“Jag kommer snart tillbaka och hämtar dem också”, svarade Arvez. “Det är nästan dags för många, och det är inte långt kvar till den sista.”
Därefter följde de vanliga gratulationerna, förfrågningarna, löftena och försäkrandena som jag hört så många gånger förr, varpå Arvez lade pojken mot bröstkorgen och vi gav oss av.

KAPITEL 6: SYNDENS BOJOR

Två av mina korrespondenter fruktar att jag har underskattat syndens kraft och inflytande i Genom dimmorna. Jag skulle föreslå att de läser om berättelsen om Svartsjukans skörd, då är jag säker på att hans intryck kommer avta. Jag erkänner att jag avstod från att göra skriften svart och hotfull genom berättandet om hemska upplevelser som följt på synd, men jag var mer angelägen om att rättvist representera livet efter döden så som jag funnit att det är, och som du, min läsare, kommer finna att det är, snarare än att färga det enligt jordiska eller trosbundna uppfattningar.
I Kristus fotspår skulle jag hellre charma örat med historian om oändlig kärlek istället för att dröja mig kvar vid ihärdiga kraxanden om straffen som upproriska barn ådragit sig.
Med det det gudomlige geniets mästerliga gester reducerade Kristus hela fältet av handlingar i världens frälsning och förde det inom ramarna för sin liknelse om den Förlorade sonen. Orsak, verkan, metod och sonande beskrivs alla där i fråga om lagen om det andliga perspektivet, och historian gav som en fungerande modell för alla som kom efter honom att ta efter. Om jag läser ut den lärdomen korrekt, så är det inte så mycket lidandet som uppstår genom killens extravagans som Kristus vill att jag fördjupar mig i – han behövde nödtvunget ta upp det för att mäta hur djupt den förlorade sonen hade fallit – men han verkar i mina ögon skynda sig bort från de ledsamma effekterna så snart det går genom att låta den utstötte komma till sans, där han minns livet i hemmet och allt han förlorat. “MIn son, kom ihåg.” verkar för mig inte enbart som det intensiva berandet av plågor som Kristus ingjuter i helvetets tortyr, utan han beskriver det också som ett gudomligt incitament; “Res dig och gå till min Fader.”

Åh! Den plågsamma, växande kraften i att kännas vid vad som har förlorats! Kontasten mellan vad som kunde ha varit mot det som är! Sedan – omgiven av de vildsintaste bestraffningar, självanklagelsernas helvete – att minnas jämförelsen mellan en slösares avskyvärda uteslutning och ställningen som tjänarna i hemmet har! En sådan bild behöver inga närmare beskrivningar; tortyren i den är lika stor som företeelsen utan att förstoras upp. Vilken svärta skulle kunna förvärra den dysterheten? Vilka fasor skulle kunna göra tortyren större? Men Kristus låter ljuset från ett annat minne tränga igenom – Faderns kärlek! “Samma igår, idag och för alltid”; utan skiftningar eller antydan till förändring”, som en kyrkklocka som alltid ringer “Kom!” och ljuder av löftet: “Han som kommer … tar jag alltid emot!” Under inflytandet av sådana hågkomster återuppstår hoppet, feberyran avtar, sansen återvänder, ynglingen står upp och Fadern möter honom med en ring, en kappa och skor, medan glädjen är där i närvaron av Guds änglar.
Oavsett vilka erfarenheter jag kan ha privilegiet att relatera till, så har jag ingen önskan om att framstå som en pionjär som tagit mig hela vägen till ett hittills okänt land, utan snarare en följare av den som visste vägen och färdades längs den, med taggar och hinder under fötterna för att kunna lämna en framkomlig stig från den skymfliga svintråget med skulor direkt till hemlandet och återhämtningen. Han är Ledaren – jag följer blott efter. Han vet – för mig finns bara att lyda i stunden, sedan kommer jag förstå, så som jag själv förstås. Han förstod syndens hela förfärlighet – dess styrka, dess verkan, dess botemedel. Om jag därför handskas med den så som han anvisar, om jag talar om den så som han ger mig sitt uttalande, om jag förkunnar vad han avslöjar och mäter det utifrån det mått som han gett oss, så kommer jag säkerligen att ställa den där han vill att den ska stå, och perspektivet kommer vara i harmoni med Guds eviga sanning och syfte.
Då jag därmed förbehållslöst följer i Mästarens fotspår, och där jag, om spåret kanske är svagt, alltid bifaller till att vägledas av lagens förverkligande snarare än människans godtyckliga tolkning, så har jag en perfekt beredskap för att undersöka frågan om synd och dess följder i förhållande till både nuet och framtiden.

Låt oss nu säkerställa att vi förstår väl vad det är vi ska tala om. Synd. Vad är det? Är det möjligt att det kan finnas några tvivel kring detta? Det är just den punkten jag är angelägen om att fastställa, och vad vårt slutgiltiga beslut om dess natur än må bli, så är jag redan fullt övertygad om detta, att synden i teorin och praktiken på inga vis anses vara detsamma. För att vara helt tydlig, så hävdar jag att de flesta människor har en teori om synd som tillåter de själva att ostraffat göra sådant de högljutt anklagar någon annan för. Varje sådan standard kan inte tillåtas finnas i Guds ljus, hos vilken “ingen skillnad görs mellan människor”. I Hans domstol, där perfekt rättvisa skipas, så står alla människor i opartisk jämlikhet, och regeln som vi döms utifrån har Kristus lagt fram i dessa villkor: “Så som ni dömer, så ska ni också bli dömda; och med det mått ni mäter, ska ni också mätas”. Om detta är lagen så skulle det vara bra att omgående revidera den nuvarande standarden, och lära oss att visa den nivå av omtanke om andra som vi hoppas ska visas oss själva, samtidigt som vi visar en hänsyn mot andra som vi hittills krävt ska visas oss av resten av människorna.
Detta föreslår att det är möjligt för åsikterna att skiljas åt, åtminstone i praktiken, om vad synd verkligen är, och är det så, då är det av avgörande vikt att sanningen blir känd och erkänd utan fördröjning.

Synd, i sin positiva aspekt, är helt enkelt en frivillig och medveten överträdelse av en erkänd, moralisk lag. “Om jag inte hade kommit och talat till dem så hade de inte haft synd; men nu kan de int dölja sin synd.” Men den besitter också en negativ aspekt, lika skyldig, och nödvändig att ständigt ha i åtanke för alla de som skenbarligen försöker fly undan ett tydligt ansvar.
Det finns tusentals som söker en feg reträtt in i vad de kallar “vänlig neutralitet”, som av politiska skäl söker utöva en “diplomatisk inaktivitet”, som vägrar att stötta en svagare bror eller syster med förtjänta behov för att slippa riskera sitt inflytande eller sin ställning. Låt alla dessa bli kloka med tiden och öppna sina ögon helt för detta viktiga uttalande av Kristus: “För den som vet vad gott är och inte gör det, så är det synd!”
Definierade på det viset blir syndens ansvar och kriminalitet en automatisk och rättvis justering av varje individ i människosläktet. Det finns ingen klassificiering i nationaliteter eller ens släkten. Som alla andra av Guds lagar, så är den specifik och individuell i sin handling: “Den tjänare som kände sin herres vilja och inte gjorde sig beredd och inte heller utförde hans vilja, ska bli slagen med många piskslag; men han som inte visste och utförde saker som förtjänade piskslag ska bli slagen med få piskslag. För av den som har fått mycket, kommer mycket att utkrävas; och av den som människor har gett mycket, kommer de att begära mycket.” Kristus nöjer sig inte med att endast lägga fram den här principen, utan upprepar den igen och igen med en verkligt anmärkningsvärd betydelse. Han som Gud har anförtrott tio guldstycken kommer att hållas ansvarig för sin användning av tio guldstycken; han med fem för fem, han med ett för ett, och han som syndar utan lagen kommer inte dömas av lagen, utan av rättvisan.

När vi till slut tydligt förstår det mycket rättvisa ansvaret för synden, och inser hur absolut personlig natur domen som ges oss är av, så börjar denne skakande av rädsla att höra Kristus: “läxa upp de städer där det mesta av Hans mäktiga arbete utförts, därför att de inte ångrade sig; Ve över dig, Korazim! Ve över dig, Betsaida! För om det mäktiga arbete som utfördes i er, hade utförts i Tyros och Sayda så skulle de ha känt ångerfullhet för länge sedan i juteväv och aska. Men jag säger er, att det kommer vara mer uthärdligt för Tyros och Sayda på domedagen, än för er. Och du, Kapernaum, vars konst upphöjts till himlen, ska föras ned i helvetet; för om det mäktiga arbete som har utförts i dig, hade gjorts i Sodom, så skulle det har varit kvar än idag. Men jag säger dig, att det kommer vara mer uthärdligt för Sodoms land på domedagen, än för dig.” Förkunnelsen skulle inte tappa något i styrka, och det skulle vara helt legitimt att byta ut namnen mot städer i den moderna civilisationen istället för Korazim, Betsaida och Kapernaum.
Det är väl att hedningarna skulle känna till kraften i Kristus evangelium fram till frälsningen;, men om vi hade tillgång till Guds ögon och Guds vetskap, så undrar man var det mest hedniska landet skulle finnas!
“Döm inte, så att ni själva inte döms!”

Vi får inte glömma denna lägliga och nödvändiga varning. Där varje människa, på sätt och vis, blir en lag åt sig själv, så kommer hon att efter samma regel diskvalificeras från att agera domare åt någon annan. Vi vet bara en del; rättvisan kräver en tydlig förståelse för hela fallet. Men trots att vi kanske inte äger en plats i det juridiska sätet, så har vi beordrats att se och använda våra intellektuella förmågor för att avgöra ett träds karaktär genom den frukt det bär. “Ett gott träd kan inte bära ond frukt, och inte heller kan ett korrupt träd framställa god frukt”. Syndens lömskhet kan inte döljas på något verksamt vis. Ett livs karaktär fastställs av den omgivning den valt avsiktligt, liksom kvaliteten på en frukt reglera av den näring trädet har fått. Lika producerar lika, hemliga tankar, vanor och motiv finner en naturlig utveckling i externa handlingar, och till och med Gud har moraliskt sett ingen kraft att ändra på följderna. “Det en människa sår, ska hon också skörda.” Den enda skillnaden mellan de två händelserna finns i kvantiteten, inte i dess sort. Skörden kanske inte kan samlas in förrän “denne dödlige har iklätt sig odödligheten”, men det är omöjligt att fly.
Vid Dödens karantänport, kommer själen, som måste underställa sig det sökande inflytandet från Guds ljus, att utveckla den befogade verkan av varje föregående orsak, och skörden måste oundvikligen tas emot. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”. “Vet ni inte att när ni överlämnar er som lydiga slavar under någon då är ni hans lydiga slavar? Antingen under synden vilket leder till död, eller under lydnaden vilket leder till rättfärdighet.” Om du inte tidigare har upptäckt eller erkänt detta, så kommer du tvingas göra det i Dödens karantän, och där lära dig hur sant Paulus uttalande var om att det inte finns någonstans att fly för de som med vilja bortser från frälsningen.

Men syndens bojor börjar arbeta hand i hand med att den utövas, och jag ska illustrera mina personliga erfarenheter av dess effekt med ett specifikt fall.

Jag hade besökt sömntillståndeti sällskap med Zecartus, som genomförde ett uppdrag åt Myhanene. Uppgiften utfördes, och vi återvände i lugn och ro och talade om vissa intressanta aspekter av vårt besök, när jag fick en märklig önskan om att stanna kvar. Det fanns ingen bestämd orsak till detta så långt jag kunde förstå, och i ovissheten tog jag upp saken med min vän.
Han pausade en stund och lyssnade som när någon hör svaga ljud på långt avstånd. Sedan när han var nöjd, svarade han:
“Någon försöker få tag på dig, men hans medkänsla är så kraftlös att han inte klarar att nå fram till dig på egen hand.”
“Vem är det?” undrade jag.
“Det kan jag inte säga just nu, men kontakten upprättas just nu, där jag kan få veta mer. Ja, det är din far.”
“Min far!” utropade jag. “Du har rätt, Zecartus, det finns så lite medkänsla mellan oss att jag nästan undrat om han skulle komma ihåg mig.”
“Det är inte något jätteviktigt han vill träffa dig för, för annars, utöver hans isolering, så skulle hans önskan ha nått dig i en mer bestämd form. Kommer du besvara den?”
“Det gör jag absolut. Var är han? Hur kan vi komma till honom?”
“Hans anrop och önskan är väldigt halvhjärtade. Det är ett av de fall vi ofta stöter på, där den högre naturen känns vid en överträdelse som ger själen en påföljd, och pressar den lägre naturen med rådet att underställa sig detta. Människan strider med sig själv, där jordsidan är stark i sin motvilja, men den andliga sidan kämpar för att vinna. Här behöver vi vara aktsamma i våra handlingar, så att den högre naturen uppmuntras och får stöd, utan att den lägre får något tillfälle att skaffa sig fördelar.”
“Jag förstår inte helt vad du menar.”
“Kanske inte; din erfarenhet av den här konflikten i sömntillståndet mellan de två naturerna är inte särskilt stor. Det är ett tillstånd där en människa är uppdelad inombords, och problemet måste överlämnas nästan helt åt hans egen fria vilja. Vi kan ge något litet bistånd när viljan definitivt väger över åt förbättringens håll, och karaktärens tyngd är för stor för den bättre lösningen. Synden är emellertid både smart och slug, och även om den kanske förlorar stundens strid, så finner den om möjligt sitt tillfälle till verdergällning, och med spydiga insinuationer efteråt uppnår den mer än den förlorade. Det är av den orsaken som vi behöver vara aktsamma, och tills vi förstår din far bättre, så är mitt råd att vi helt enkelt tar reda på var han befinner sig, och sedan låter honom hitta oss snarare än att vi går direkt till honom.”
“Jag följer ditt råd. Jag ber dig agera åt mig så som du bedömer att det är bäst.”

Med hans större kunskap och erfarenhet kunde min vän snabbt överblicka situationen, och vi var snart så nära min far som Zecartus tyckte var lämpligt.
“Nu kan du skicka ett svar på hans önskan om att träffa dig”, sade min rådgivare; “Det kommer nå honom genast, och genom hans snabba eller dröjsamma svar kan vi avgöra hur kampen går.”
Jag gjorde som han önskade, och när tankepaketet hastade till sin destination så märkte jag åt vilket håll jag kunde titta efter min besökares ankomst.
Någon kommer vilja fråga mig vilka känslor jag förväntade mig av mötet i ljuset av vad som har sagts rörande hur relationen förändrats. Jag svarar att mitt bruk av den faderliga benämningen endast är av bekvämlighetsskäl; och jag skulle återigen påminna om att släktskap mellan själar bygger på medkänsla – blodet existerar inte i Paradiset – och hur nära bandet är avgörs av tillgivenhetens styrka och renhet. För stunden kom önskan om ett samtal till mig med en så märkbar och diffus obeslutsamhet att jag inte hade lyckats uttyda det om det inte hade varit för Zecartus bistånd. Under de omständigheterna kunde jag inte se fram mot vårt möte med någon större glädje. Det hade jag gjort om läget varit annorlunda, och mitt svar på förfrågan om ett samtal gavs i hög grad i hopp om att något kunde leda till hans andliga gynnande och upplyftande.
“Han kommer inte springande för att träffa dig”, anmärkte mitt sällskap när svaret på min inbjudan dröjde.
“Det är något av det sista jag hade förväntat mig”, svarade jag.
“Men du får inte bedöma någons sömntillstånd efter vad du känner till om hans jordeliv. Erfarenheten har lärt mig att de mest oväntade kombinationer snarare är regel än undantag här. I kroppen kanske de lägre passionernas fulla kraft har obegränsad kontroll, men i det här tillfälligt avkroppsligade tillståndet så kan oförutsedda andliga kvaliteter tas i bruk, och med hjälp av lite inflytande utifrån kan det nå så högt att de gradvis överviner köttets tyranni. Jag hoppas alltid hitta sådana vilande tecken att arbeta med, och om jag lyckas i det här fallet så kanske vårt besök belönas med högst välkomna resultat.”
“Gud give att det blir så”, svarade jag entusiastiskt, “och till och med bortom vår egna generösa förväntan. Men det får vi strax veta, för här kommer han.”

Mitt sällskap hade redan upprättat ett igenkännande, för jag lade märkte till hans ihopdragna ögonbryn, vilka tydde på att han använde sin väldiga förmåga att analysera och dissekera någons karaktär, vars resultat jag skulle behöva vänta in, då han i dessa lägen alltid varit tyst. För min egen del var jag säger på, genom välbekanta tecken, att min far inte var på sitt mest lättsamma och älskvärda humör, men det kunde bero på närvaron av två andra personer som verkade tvivelaktigt välkomna, men ändå ville få hans uppmärksamhet. Jag gick för att möta dem, i hopp om att en munter hälsning skulle skingra molnet, men Zecartus höll mig tillbaka.
“Visheten råder dig till tålamod”, sade han, “Om du vill hjälpa honom ska du inte tala först”.
Jag förstod inte varför det var på viset, men då det inte fanns tid för förklaringar så gjorde jag som han önskade.
De tre gick förbi oss den här gången, med min far i mitten och de två andra med avsikten att behålla hans uppmärksamhet. Jag märkte inga tecken på att han var medveten om min närvaro, och bedömde att hans kulle gå förbi oss utan att säga något, när han artigt lade en ursäktande hand på vardera väns arm och behärskat tog ett steg tillbaka åt mitt håll.
“Frederic”, sade han med sin vanliga, noggranna formalitet och hållning, som om vi gått åt skilda håll för knappt en halvtimma sedan. “Jag är inte ledsen över att få träffa dig igen, för ibland tror jag att du och jag inte förstod varandra helt och hållet. Jag kan, kanske, ha varit en gnutta för sträng – observera att jag inte säger att jag var det, men jag kan ha varit det – och du var alltid så oförlåtligt förhärdad. Men jag är ändå villig att försöka förlåta ditt uppförande, nu när du är död, och skulle vilja tro att du har godtagit mina ursäkter om du föreställer dig att några sådana återstår.”
“Vad som än har varit tvivelaktigt eller oönskat mellan oss, herrn, så tror jag att det är mycket bättre att gemensamt glömma och förlåta det än att minnas och förklara det. Det är vad jag önskar, och om du godtar det så är jag mer än nöjd.”
“Absolut – absolut! Då betraktar vi allting i det förlutna som förlikat i vänskap. Men, betänk dock, att jag inte medger något klandervärt från mitt håll; jag önskar helt enkelt visa på min generositet gentemot ditt envisa och introlerabla trots mot mina önskemål. Jag ber enbart om ursäkt som ett uttryck för den generositeten, om nu dina höga hästar skulle få ditt samvete att överväga möjligheten att jag skulle ha gjort något fel.”
“Jag har inte gjort någon sådan anklagelse, herrn, och jag har heller ingen önskan om att göra någon.”
“Men du insinuerar att du skulle kunna göra det.”
“Jag försäkrar! Jag har ingen önskan om att insinuera något. Jag uttrycker ingen åsikt alls om ifall det finns något att förlåta mellan oss eller inte, men om du tror att det möjligen kan göra det, så är jag lika villig att glömma och förlåta som jag hoppas bli förlåten.”
“Nåväl. Det får räcka. Jag är också villig att förlåta dig för alla dina många tillkortakommanden och anstötligheter.” Sedan lade han till, med en väldigt genuin känsla av ångerfullhet. “Men det bekymrar mig att tänka på att jag kommer glömma allt detta när jag vaknar.”
Varför skulle den tanken bekymra honom om det inte fanns någon medvetenhet om skulden? I svaret på den frågan ligger den betydelsefulla lärdomen i min illustration. Jag återger det så som Zecartus erfarna ögon beskådat de naturliga första frukterna av min fars synd.
Hans liv började med ett ansenligt arv av naturliga gåvor. För att ta sig fram i världen så hade han en resolut vilja, en tydlig framförhållning, en intuitiv känsla för fördelaktigheter och med energi och raskhet nog att säkra dem. Så var han utrustad, jämte ansvaret för att tillämpa allting korrekt eller felaktigt. Han fick snabbt rykte om sig som en kallsinnig, skarp och pålitlig affärsman, med en diskret förbehållsamhet och en förmåga att sondera och dra nytta av andra, utan att avslöja sig själv eller sina förehavanden.
Det var bara när han blev överhuvudet i ett hushåll som vi kunde få någon uppfattning om hur hans karaktär utvecklades från kännetecknen på de resultat som uppstod. Vid det laget satte han upp en obeveklig regel om att hustruns och barnens plikt bestod av absolut och ögonblicklig lydnad; och makens och faderns plikt var att övervaka, skydda och utbilda med fast hand. Hans inställning mot resten av mänskligheten var en liknande, om än lätt anpassad, förstås, efter omständigheterna.
Fröet till detta var inte alltför svårhittat. Från början föll han in i felet jag redan har nämnt – med att i sig själv ha överseende med det som han fördömde i andra. Det är kanske den svaghet som köttet är mest benägen till av alla – så naturlig i sin tillblivelse, men skrämmande dödlig i sina följder. Det är ett karaktärsdrag som alltför ofta beundras i den sociala och kommersiella världen, och inte ses på med den anstöt den förtjänar bland religionsutövare. Om en människa är framgångsrik, stark och kan anpassa sig till vissa tänjbara krav, så är samhället och religionen högst villiga att inte fråga för mycket efter detaljerna.
Men bakom allt detta; när enbart karaktären är den accepterade standarden, och själen finner sin plats genom lagen om andlig attraktion! Här vänds urvalsprocessen åt rakt motsatt håll. Ytliga framträdanden är värdelösa. Inneboende kvaliteter stiger i rang, och vackra utsidor kläs av så att livets hjärta kan inspekteras. Det är en sökande prövning, automatisk och mekanisk. Det finns inga mutor, inga favoriseringar, inga misstag, inget slarv, ingen möjlighet att undkomma! Den verkliga karaktären får sin legitima och naturliga betydelse, och genom att arbeta sig bakåt från resultatet, så läggs varje steg i utvecklingen fram i det öppna, ända till källan där den uppstod är fullt synlig.
Källan i min fars fall var en trivial sak – de första felen är sällan stora – men det skapade ett favoriserande och avsiktligt avstånd mellan Jaget och andra. Så förhållandet mellan de två utvecklades snarare diagonalt än vertikalt, och främlingskapet vidgades med tillväxten.
I sitt första avvikande från rättskaffenheten förlorar själen också sitt verklig sinne för hederlighet, och den framtida bedömningen av moral kommer alltid ske utmed linjen för dess eget tillvägagångssätt. Trots att den har ögon att se med så misslyckas den med att se eller förstå, eftersom den gudomliga standarden har utmanövrerats. Den har frivilligt valt ondskan och försakat det goda; därför lämnas den ensam med konsekvenserna.

Gör jag ett trivialt fel alldeles för stort? Så underligt, för jag misstänkte att jag behandlade synden alltför barmhärtigt!
Bedömningen av själens värde enligt Kristus är att den är större än hela världen. Om det är på det viset, kommer då inte summan av dess förehavanden att bestämmas med en diamantspets? Senapsträdet är senapsfröets potential, och på samma vis är helvetet potentialen för utbredningen av en enda handling som utförs avsiktligt.
Det här är vad Zecartus såg tydligt skrivet på min fars själ, och i det bekymmer som uttrycktes över att minnet av min förlåtelse skulle försvinna när han vaknade, så fann min vän en möjlighet att gå emellan och kanske öppna en flyktväg.
“Med ditt tillstånd”, erbjöd han sig, “så tror jag det är möjligt att jag kan hjälpa dig att minnas.”
“Och vem, min herre, kan du vara, med tanke på att jag skulle överlämna mig till din okända kontroll?”
“Zecartus klarar att genomföra allt han erbjuder, det är jag övertygad om”, svarade jag, “och om du är uppriktig i din önskan om att minnas vad som har skett mellan oss…”
“Uppriktig! Vad menar du, unge herre? Det är sent på dagen, och saker och ting ser otidiga ut när min egen son betvivlar min uppriktighet.”
“Jag tvivlade inte på dig, och ångrar att jag använde det ordet. Jag borde ha sagt om du önskar minnas.”
“Det är bättre, men att du skulle tvivla på min uppriktighet vore en frihet att ta sig som jag aldrig skulle förlåta. Så, min herre”, fortsatte han och vände sig mot Zecartus, “efter min sons garanti så är jag villig att godta ditt bistånd. Hur går vi vidare?”
“Vi återvänder med dig när du vaknar.”
“Det kommer inte ske just nu”, svarade han. “Jag har andra ärenden att tillse först. Var kan vi mötas upp?”
“Du finner oss på vägen när du återvänder.”
Med detta sagt så lämnade han oss, och Zecartus berättade för mig om de fakta jag just återgav här.
Vi hade lämnat sömntillståndet bakom oss, och var nära mitt gamla hem innan min far mötte upp oss.
“Tycker ni inte att det är lite kyligt?” undrade han, med mer sällskaplighet än han hittills hade visat upp, och medan han talade rös han till som ett understrykande av frågan.
“Temperaturen på Jorden ger mig alltid det intrycket”, svarade mitt sällskap. “Men jag märker inte att det skulle vara kyligare än vanligt.”
“Det gör jag – och mycket mer än vanligt.”
“Jag är glad att jag hör dig säga det, för det indikerar en grad av andlig känslighet som jag är uppriktigt tacksam för.”
“Inget predikande nu, unge man; inget predikande om du ska följa med mig. Jag hatar predikande och överalanden lika mycket som jag hatar Djävulen.”
“Jag respekterar din önskan. Då begränsar jag min insats till att hjälpa dig minnas att vad som än har skett mellan dig och din son har förlåtits helt och fullt från båda håll.”
“Om nu min son skulle överväga att det finns något från sitt håll att förlåta, vilket jag inte godtar.”
“Det förstår jag; även om det skulle vara tusen gånger bättre för dig om du faktiskt godtog det. Men nu är vi här. Så när du återigen träder in i kroppen behöver du känna ett tydligt beslut att minnas allt som har skett, och så gör jag mitt bästa för att bistå dig.”
Vid det här laget absorberades andekropen långsamt in i den naturliga kroppen genom uppvaknandet, och Zecartus omgav båda kropparna med en harmoniserande atmosfär genom den insats han utlovat. Kroppen vände på sig, sträcktes ut och sedan vaknade min far och utropade:
“Eh, vadå? Minnas vadå?”
Det var lätt att se att experimentet hade misslyckats. Han hade helt enkelt vaknat upp ur en bekymmersam dröm, vars innebörd hade tappats bort. Han kunde inte genom sin vilja behålla sina andeminnen, inte ens med hjälpen vid sin sida, eftersom han var alltför hårt bunden till Jorden och dess materiella intressen.
Det fanns också en annan störande och bidragande influens i närheten som bidrog till misslyckandet, i form av en man med hårda ansiktsdrag och illvillig utstrålning, som satt bredvid sängen, som om han utövade en slags förmyndarskap över kroppen.
“Varför är du här?” undrade Zecartus.
“För att jag inte kommer härifrån”, var det nonchalanta svaret.
“Vem är du?”
“Vem jag är?” svarade han med ett elakt hånflin. “Är du blind, eller vill du inte se att jag är bunden till den här vitnade gravkammaren?”
“Men det bandet är en gemensam attraktion som ni båda är ansvariga för.”
“Åh, det är lätt att predika, men om du var i mina skor så skulle du märka att det är en helt annan sak att göra det. Det är lättare för honom att bryta bandet om han vill, för han har inte förlorat sina krafter, som jag har.”
“Kommer du ihåg hur du vägrade att bryta dig loss när du var så som han är nu, och höll kvar en annan så som han håller kvar dig?
“Predika inte för en kamrat som är nere för räkning, utan om du har någon medkänsla så hjälp mig härifrån.”
“Vill du komma härifrån? Vart skulle du ta vägen om jag kunde hjälpa dig att komma loss?”
“Gud vet! Men jag skulle hitta någon att vara med som inte alltid visar mig mig själv – någon som inte är ett så hemskt monster som den här helgonaktige hycklaren! Det här är outhärdligt. Varför visste jag inte det här tidigare – när jag hade tid att undvika det?”
“Du kan ha vetat det, men du slöt frivilligt dina ögon och öron, så som han gör nu. Vad han är har du varit, och straffet där du är bunden till honom är bara en upprepning av det du har orsakat någon annan. Han sår, men kommer inte höra, precis som du har sått och nu måste skörda konsekvensen.”
“Men vaför visste jag inte?”
“För det ville du inte. Du hånskrattade, flinade och lyssnade inte på någon tillrättavisning. Synden var lika ljuv för dig som han tycker att den är. Du måste betala priset för den.”
“Då kommer du inte ge mig en hand så jag kommer undan. Är det det du menar?
“Jag skulle gladeligen hjälpa dig att få din frihet om du uppriktigt önskade den, och om din ångerfullhet gjorde det möjligt för mig att göra det.”
“Kom inte här och predika och prata nonsens om ånger med mig. Om jag inte kan få hjälp att komma härifrån, så vänta bara tills den här fromme hycklaren är klar med sina böner” – för vid det här laget ägnade sig min far åt sin formella bönrutin – “så kommer jag se till att ha lite kul.”
“Och vad händer efter det?” frågade Zecartus varnande.
“Äh, åt helvete med det!”
“I Guds namn bönfaller jag dig att sluta med din vårdslöshet, och tänka på följderna. Har du ingen rädsla, ingen fruktan? Har inte det förflutna gett dig tillräckligt med plågor för att du ska riskera att de växer? Har du inte ens medkänsla med dig själv när du klagar över att jag inte kan erbjuda dig något mer?”
Den outsägliga ångesten hos mannen när han fäste sin smärtfyllda blick på Zecartus när han pratade, kommer jag aldrig glömma.
“Vad ska jag göra?” frågade han, och sträckte ut sina händer i en distraherad vädjan om hjälp som vi inte kunde ge eftersom han enbart sökte bli fri från smärta och inte från synd. “Kan jag uthärda det här i tystnad? Kan jag lida och njuta av det, även om det, som jag ibland hör, att det kan vara nödvändigt för mitt eget bästa?” Sedan ryckte han till i ett plötsligt raseri och lade till – “Nej” Vid Gud, jag kommer inte uthärda det i tystnad. Om den här helgonaktige dypölen gör mitt liv outhärdligt genom sitt härmande och sina förbannade påminnelser om vad jag var och hur jag hamnade här, så kommer jag hämnas och göra det i ett sådant överflöd att han blir tusen gånger värre än vad jag är.”
“Älskar du dig själv så lite, till och med när du ber om hjälp att få komma undan?”
“Var inte löjlig. Jag vill ha hämnd, och jag kommer få den, och helvetet kommer veta varför.”

Zecartus tog med mig därifrån. Att försöka övertala en man i det tillståndet var mer än lönlöst, och ändå var han min fars tvillingsjäl, där den enda lilla skillnaden var att en var på Jorden i sin kropp, och kunde reparera skadan om han ville, medan den andre hade gått över Rubicon och nått fram till belöningarna för de gärningar han utfört i köttet.
Likväl. Sådan är vår första undersökning av synden; dess natur och resultat. Trots alla Jordens åsyner – av människans försyndelser och synbara undkommande från straff – så kan vi inte skriva här att:
“Låt dig inte luras. Gud kan inte bedras; för allt en människa sår, ska hon också skörda. Hon som sår till köttet ska från köttet skörda korruption, men hon som sår till anden ska skörda ett evigt liv.”
Eftersom vi emellertid har gett oss in i den här undersökningen av syndens natur och konsekvenser, så fortsätter vi vår resa tills jag har fått bort det sista spåret av tvivel från era sinnen vad gäller min verkliga inställning till den.


KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA VIDARE I KAPITEL 7-9