Anneli skriver

The Life Elysian – Kapitel 7-9

KAPITEL 7: PORTEN TILL HELVETET

Zecartus är ofta engagerad i sådana stridslystna individer som min fars sällskap, och har en snabb och tydlig insikt jämte en anmärkningsvärd förmåga att spåra sammanhang. Den här mannen ansåg sig vara offer för en orättvisa, och det var nödvändigt att påpeka hans fel, så att han skulle förstå och kännas vid att hans nuvarande tillstånd helt enkelt var följden av hans tidigare förehavanden, vars påföljder behövde genomlevas “till sitt yttersta” innan han kunde försäkra sig om bistånd och frihet.
Jag skulle vilja påpeka – och önska att ni alltid minns det – hur perfekt det odödliga livet är försett med kompetenta medhjälpare som handskas med alla tänkbara nödvändigheter som kan uppstå. Den rådande lagen och den ordning som Gud har upprättat är fullt kapabla att tillgodose varje tänkbart behov, och med fullständigt perfektion fullborda varenda av vår Förälders stora plan som gör att varenda människa kommer att frälsas. Syndens hela och rättvisa påföljd måste genomlevas – det sista spåret av dess skörd måste oundvikligen synas, men därefter så vänder hjärtat hos varje son och dotter hemåt, och varän den första ångerfulla tanken föds så måste den finna en andlig barnskötare som väntar på att ta god hand om dess välbefinnande.

Ja, kanske psalmskrivaren undrar: “Varthän kan jag fly från Din närvaro? … Om jag bäddar åt mig i helvetet, skåda Din konst där!”

På så vis sveper den oändliga kärlekens regnbåge över livets eviga spann – Jorden, helvetet och Himlen – och den för överallt med sig det tröstande budskapet: “Gud är god!”

Mina tidigare besök till Jorden i sällskap med Cushna gjorde det nu möjligt för mig att göra några intressanta observationer som rörde förhållandet mellan de två sidorna av livet, medan Zecartus engagerade sig i min fars andlige motsvarighet. Det mest betydande faktumet jag kunde slå fast var att även om jag stod i mitt gamla hem så hade jag inte det minsta intresse eller attraktion till det, och ljuset från det var knappt mer än ett mörker som avtagit något. Det här senare tillståndet utgjorde den verkliga avläsningen av den andliga barometern på platsen: Gud är ljus, och närheten eller avståndet till Honom registreras automatiskt i ljus eller skugga. Men även om ljuset saknades, så kan jag inte säga detsamma om livet, för fantomlika former rörde sig på varje sida om mig.
“Vilka är dessa som utgörs av de här synbarligen planlösa och vårdslösa formerna?”
“Jordbundna själar, där var och en söker tillfredsställa just den elaka och onda passion som den förslavas under”, svarade han. “Studiet av deras smärtsamma sysselsättningar skulle vara användbar för dig efter vad vi just har sett, om du skulle vilja ta dig an det?”
“Det skulle jag verkligen vilja, om möjligheten uppstod.”
“Det är lätt att ordna”, svarade han, “men du måste göra det under uppsyn av någon som är engagerad i biståndet som sker här, som kommer att kunna ge dig långt bättre instruktioner än jag kan.”
Medan han talade sände iväg en tankeblixt, som nästan omedelbart besvarades genom ankomsten av ledaren för en av de grupper som arbetade i närheten.
“Min bror, Ladas”, sade Zecartus och presenterade mig. “Aphraar önskar lära sig mer om ert uppdrag, får jag anförtro honom åt dig?”
“Jag kan inte introducera dig till Paradisets glädjeämnen, men det är möjligt att du kan få se något av dess lycka”, svarade han. “Vårt arbete ligger mer i skuggan än i ljuset, men det kommer visa dig mycket av Guds lagar och kärlek.”
“Jag önskar lära mig om lagen; jag har redan sett lite av dess lycka”, svarade jag.
“Ladas är mycket kapabel att ge dig den kunskap du önskar få”, sade Zecartus. “Jag överlämnar dig åt honom nu, och ger mig av.”
Med det sagt så lämnade han oss, och tillsammans med min nya vägvisare så fann jag mig återigen placerad i harmoni med min nuvarande omgivning, och kunde därmed närma mig de som omständigheterna snart skulle ge mig kontakt med, och vid behov upprätta en kommunikation med dem.
“Du förstår redan principen som reglerar alla åtskiljningar”, började han. “Varje människa är på sin egen plats, och möter inga andra hinder eller begränsningar än hans eller hennes egen karaktär placerar där?”
“Ja, det känner jag till.”
“Då kan du se på räckvidden för vårt arbete som det jordbundna tillståndet, där jag menar det tillfälliga fängelset för de vars elaka passioner och degraderade natur fortfarande håller dem bundna tll Jorden och leder dem till att hemsöka sina synders tidigare vistelseorter med ett falskt hopp om att tillgodose sina onda önskemål, samtidigt som varje försök de gör rekylerar med sin lämpliga grad av bestraffning.”
“Önskar du få mig att förstå att de fortfarande kan ha ett aktivt inflytande på människor?”
“Det gör jag, och det inflytandet – om det möts av gynnsamma omständigheter för sin verksamhet – är ett av de som är minst förstådda men har den största potentialen till ondska som människorna har att hantera.”
“Får jag fråga vilka dessa tillstånd är?”
“Dete är två stycken, varav det första och avgörande är den frestade individens morala svaghet eller obeslutsamhet. I närvaron av välutvecklad och resolut rättskaffenhet så är de här andliga bovarna helt maktlösa. Ondska i alla sina former måste fly från den människa som är djärv nog att motstå den, eftersom ondska och svaghet är synonymer, utan någon verklig kraft inom sig, men med en fatal förmåga att använda en sådan om de lyckas låna till sig den. Det första steget neråt är alltid strategiskt, och sedan, om en utpost används, så används den infångade kraften genast för vidare verksamhet, eller med andra ord så är det andra tillståndet att förleda den frestade till den dödliga influensens förtrollade cirkel.”
“Jag är inte säker på att jag förstår dig helt.”
“Jag vet, men jag behöver din yttersta uppmärksamhet, och försäkrar mig om den genom att först ge en vagare beskrivning. Nu när du är dubbelt så ivrig att följa med mig så kommer jag göra betydelsen enkel. Kopplingen mellan särskilda platser och vissa yrken är alltför väl och universellt igenkänd för att mer än omnämnas. Studenten arbetar med större lätthet och effektivitet i sina studier om hon sitter på en given stol i en välbekant ställning. Varför? För att rummet har mättats med andan av hennes flit, och den stolen är centrum av utstrålningen av tidigare forskningsstunder. Från den punkten har allt runtom henne mättats med hennes mentala skapelser, och på hans välkända sittplats beblandar sig det förflutnas anda med det nuvarande arbetet och framställer inspiration. En plats som iordningställts börjar snart att andas fram den atmosfär den förknippas med, och den ökar med användningen tills det är lätt att förstå, till exempel, hur medgörligt man

“kan le åt Satans raseri
och möta en bister omvärld”

när man står på en plats som helgade associationer förkunnar är ett Guds hus – en veritabel port till Himlen. Där samlas änglar och

“I Hans närvaros hemlighet, finns vila – ljuv vila.”

Om den är principen av sympatisk mättnad tillämpas hela vägen, så är det lätt att förstå hur frestelser att synda hämtar särskild kraft genom den plats där de presenteras.”
“Det här är sannerligen en ny doktrin”, svarade jag.
“Det skulle och borde det inte vara om människan ville överväga Kristus enkla lära med samma intresse som de ägnade åt kommersiella ärenden.”
“Varför inte?”
“Därför att Kristus lärde ut den här stora och viktiga sanningen lika tydligt som någon annan enskild punkt, när han talade om hur den orena anden drivs ut ur en man som vandrar sökande efter vila men inte finner någon. Du minns hur han återvände för att hitta sin gamla bostad sopad och dekorerad, men säkerställde hjälp från sju som var mer illvilliga än han själv för att behålla den i det skicket, och alla bodde där, och gjorde mannens tillvaro sämre än den varit från början.”
“Så underligt att jag aldrig gjort den kopplingen tidigare!”
“Det är synd att människan fortsätter att vara så frivilligt blind, tills de kommer hit och den förfärliga sanningen praktiskt taget tvingas på dem. Sedan undrar de varför inga åtgärder vitas för att de ska kunna fly undan konsekvenserna av deras egen underlåtelse, och rasar över orättvisan i att synder i försummelse ska behandlas lika som synder i samtycke.”
“Åh, livets förfärliga ansvar!” tänkte jag snarare högt än svarade, men effekten var densamma, för Ladas hörde det tydligt.
“Att inte kännas vid och agera på dess andliga betydelse är kanske en av de mest anmärkningsvärda och oförsvarliga av mänsklighetens dumheter”, svarade han. “Som en kommersiell tillgång så har livet i sin fysiska form ett överlägset värde; till och med dess hjälpmedel, tillbehör och egenskaperär sådant som arméer och flottor skapats för att försvara; i sin andliga aspekt så är värdet praktiskt taget noll; ändå är den förra flyktig och den senare kvarvarande; den ena försvinner bort som våra drömmar, den andra är lika evig som Gud själv. Och människorna som sålunda slarvar i skuggorna medan de försummar kärnan, kallar sig kloka. Vi ska besöka några av dem så att du kan se vilka de är när skuggan försvunnit, och yrkandet om “god tro” har fått sitt rättvisa övervägande.”
“Är det jordbundna tillståndet då ett annat namn på helvetet?” undrade jag.
“Nej! Det är i dubbel bemärkelse bara porten – kammaren till helvetet. I de jordbundna tillstånden hittas aktivt illvilliga och öppet upproriska själar som, efter att ha lurat sig själva och bundits till Jorden på grund av sitt slaveri under synden, törstar efter och besluta sig för att hämnas på sina kamrater; därmed är inte deras bägare med synder full ännu, och i sin passions våldsamheter väljer de att fortsätta sin onda bana för att försöka orsaka andras fall.”
“Och har de lov att göra så?”
“Ja, varje individ är fri att göra som de vill i det avseendet. Vi har inga begränsande hinder, även om alla ständigt och trofast påminns om följderna av sin handling, och det hålls en oupphörlig uppsikt efter det första tecknet på utmattning i deras lönlösa inriktning. Och sedan, när de känner till måttet på sina synder, så går de över härifrån till den verkliga bestraffningen i helvetet.”
“Så de utsätts egentligen inte för lidande här?”
“Det gör de i all nåd, för annars skulle deras hopp om frälsning vara litet! Varje själ som förlorar sin fysiska kropp finner att de har en andekropp, vilken är den verkliga essensen av det liv som framställer den, och den anpassas bara till att finnas under liknande omständigheter som den skapades för. Som i det fysiska tillståndet där fiskar föredrar vattnet och fåglar luften, så dras varje själ här till sin egen plats tack vare anpassningen. Här ligger emellertid det enda faktum som vi måste ha i åtanke, för annars missförstår vi allting; varje enskild själ som kommer in i det här livet är knuten till samma underbart finkänsliga sinnesförnimmelser; det ljusaste helgon och den ondaste syndaren är sålunda lika känslig för njutning eller plågor på den plats de avsiktligt har kvalificerat sig för. I den här livsordningen manifesterar Guds perfekta rättvisa. Så länge som dessa upproriska själar förblir här utan att ångra sig, så för varje gärning i synd med sig sin egen omedelbara bestraffning, tills fåfängan i deras försök arbetar sig fram till ångerfullhet genom förtvivlan, där vi ingriper vid det första tecknet och den utsvävande personen tas med för att påbörja betalningen av den uppkomna skulden i helvetets korrigerande bestraffning.”
“Så själva helvetets påföljder börjar inte här?” frågade jag häpet.
“Hur kan de möjligen göra det?” svarade han. “Det skyldigheter som man ådragit sig kan inte fastställas förrän upprorsmakarens armar faller åt sidorna; och Gud utfärdar strikt rättvisa, inget annat. Låt mig hjälpa dig genom att peka på skillnaden mellan straffet som genomlevs här och det i helvetet, så kommer du förstå vad jag menar bättre. Det är möjligt att det nuvarandes straff är likadant som det som själen får uppleva där, men det här är helt enkelt en verkan som uppstår omedelbart av en handling i stunden då den utförs, så att orsak och verkan går att spåra utan problem, och den galna föresatsen kan hejdas. I det verkliga helvetet så får en människa möta hela uppräkningen av det som talar emot honom, och hon anmodas att betala både kapital och ränta. Vad hon än har sått måste hon skörda där, och exakt den synd som hon frigör sig från förblir synlig framför hennes ögon tills betalningen av den utplånat den. Det är skillnaden mellan det här tillståndet och helvetet.”
“Men hur är det med alla de som går över som varken är goda eller helt onda, och de som ångrar sig på dödsbädden?”
“De far alla till sin egen plats. Låt mig ge en grov illustration som kan hjälpa dig att förstå det här – legenden om Mahomets kista. Om du ökar antalet kistor oändligt och tänker dig Himlen och Helvetet som de två magneterna som verkar med större eller mindre kraft på varje kista – några dras neråt just nu, andra lyfts uppåt, utifrån olika grader av medkänsla, då kan du få en bild av vad jag menar med varje människas egen plats. Men du kommer behöva introducera en ny egenskap om liknelsen ska hålla hela vägen.”
“Vilken då?”
“Vilka som än är de första attraherande verkningarna så kan de inte förbli statiska, eftersom lagen om andlig utveckling kräver att den lägre kraften måste bli allt mindre och den högre bli större, tills allt som hålls däremellan dras in i den varaktiga vilan kring den enda Eviga magneten. Men kom och se vad det här tillståndet har att visa dig.”

Där påbörjade jag en rundtur av hemska, obeskrivliga uppenbarelser av en sådan utmärkande tortyr att språket varken har styrkan eller färgen att återge den – ett veritabelt kaos av synd som kokade i ett kosmos av lagbrott.
Varje scen och grupp jag betraktade var i en vild, laglös, djävulsk passion, en skummande kittel av synd där de tarvligaste själarna verkade hamna högst, och galna vampyrer kämpade med frenetisk energi för att nå och dra ner varandra i sin förfärliga, men ändå inte förintande plåga.
Jag darrade till och med av rädsla för min egen säkerhet när jag betraktade scenen, men Ladas lugnade mig genom att peka på hur varje grupps inflytande sträckte sig till den plats som höll dem bundna dit. Bortom dessa gränser utanför den stridande, kämpande kransen av de som i upploppet hade slungats ut från mitten till ytterkanten och krävde att få komma tillbaka så var allt lugnt och tyst, där en grupp väntande budbärare stod redo för att besvara varje genuint rop på hjälp.
Mina observationer begränsades inte heller till den plats där jag stod, utan genom dödens veranda såg jag också den andra sidan; jag såg offer efter offer lockas inuti den fascinerande cirkeln där de olika grupperna brukade sitt osedda och oanade, men desto mer dödliga, inflytande.
Några hejdade sig i tveksam osäkerhet innan de skrämt gav efter; några gick framåt i nyfikenhet, bekymmersfria och redan halvt benägna att prova sin lycka i den spekulativa ovissheten; andra verkade skämmas och aktade sig för att inte bli sedda och igenkända; åter andra var mer djärvt självsäkra på att de skulle kunna klara av det och komma tillbaka med sina belöningar, utan några skador. Jag hörde ropet från vår sida som hälsade varje nykomling, ett rop som hans öron var för dämpade för att höra, även om han kände kraften i det frestande inflytande som följde med det, liksom samvetsstynget som slog honom när skriet av framgång skvallrade om hans frestares bestraffning.
Passion på Jorden gör människor okänsliga för smärta. Så är det inte med oss, den gör plågan skarpare; men sådan var raseriet i den synd jag såg att den ökade i trots till och med när själen skälvde i sitt enorma lidande, och kämpade för att nå ännu djärvare exploateranden. Hungriga, vargaktiga ögon stirrade med beslutsamhet att förstöra; giriga, skakande, ryckande händer sträckte sig tumultartat fram, otåliga efter att dra ner de tveksamma, även om varje själ väl förstod att de själva skulle hamna under det värsta plågoriset om de lyckades.
Nej, nej! Det här är ingen poetisk rapsodi, utan ett sant, om än operfekt och osammanhängande, minne av en förfärlig upplevelse som Gud i sin nåd gav mig, så att jag kan berätta om den och ropa ut dess varning till människornas barn. Elden i Dantes brinnande fantasi skulle vara ett isberg jämfört med vad mina ögon skådade i en levande utställning av de sanningar som Ladas dessförinnan förklarade, och som bekräftelse på den försummade försäkringen om att “syndarens väg är hård.”

“Finns det inget sätt alls att föra med sig lindring till en sådan mängd plågor?” frågade jag när min ledsagare förde bort mig från scenen med en så olidlig tortyr.
“Inget! Om det hade gått att ge något bistånd så hade jag kunnat sammankalla ettusen hjälpare för varje lidande själ som önskade det. Men vad skulle de kunna göra? Se den mängd som redan väntar på att fullfölja sin mission – hundratals väntar där bara enstaka behövs, och de står alltid redo innan ropet om hjälp når ut. Allt som kan erbjudas står lika beredda till räddning som de som vi väntar på att bistå är otåliga att förstöra. Lyckligtvis så är en sådan bestraffning alltför vildsint för att vara alltför länge, förutom i väldigt sällsynta fall. Smärta, liksom hårt arbete, övergår av naturen till utmattning, och när hämndens och passionens feber har löpt ut så kommer dessa andliga utsvävare till sina sinnens fulla bruk, upptäcker vad som hänt dem, accepterar det oundvikliga och upphör med sitt meningslösa krigande.”
“Vad menar du med att de upptäcker vad som hänt med dem?”
“Åh, det är en förklaring jag behöver ge dig innan du verkligen kan förstå vad du har sett. Det kunde ha varit bara om jag gjort det tidigare, men nu kom det sig naturligt, och det kommer bli användbart i efterhand. Det jag menar är att de flesta av dessa olyckliga vaknar upp här utan en aning om vad som har hänt.”
“Utan någon medvetenhet om döden?” frågade jag misstroget.
“Ja! Utan den minsta misstanke om döden.”
“Är det möjligt?”
“Inte bara möjligt, utan under omständigheterna blir det nästan naturligt att det är på det viset.”
“Vill du förklara hur det kommer sig?”
“Tänk tillbaka på den dimmiga förvirring och okunnighet som finns på andra sidan om döden; tanken på att det är möjligt för människan att kliva direkt från galgen till tronens närhet genom att omvända sig till en tro; att ett nyfött barn i stunden efter döden blir perfekt i all sin kunskap; att ett erkännande på dödsbädden förvandlar den ondaste själen till ett fläckfritt helgon; tvivlet kring om själen sover eller inte sover fram till domedagen, då den nedstiger i sin fysiska kropp igen och förs upp i luften för att för alltid vara med Herren. För de onda har man lika motsägelsefulla och oförenliga åsikter; de överlämnas omgående i djävulens och hans änglars omvårdnad, vilka torterar dem i helvetets eldar som det inte finns något hopp om att undkomma; medan de den slutliga domedagen förs till Kristus för att få sin dom för att se om de verkligen är skyldiga eller inte. När de här tankegångarna accepteras och bifalles av en instiftad auktoritet före döden, varför skulle det då ses som otroligt, när de gjort övergången, att själarna som inte hittar något som ens är i närheten av någon av förväntningarna, inte förstår vad som faktiskt har hänt?”
“Men det är ändå svårt att tro att det är möjligt.”
“Varför? Det är en upplevelse som många har till och med bortom Jorden. Förstod du direkt vad som hade hänt?”
“Nej, det gjorde jag inte”, måste jag erkänna, för jag hade fallit in i det vanliga fel som påpekats av Zecartus där jag dömde andra efter ett annat mått än jag använde på mig själv. “Men min övergång var så plötslig – så oväntad att det kan ursäkta förvirringen en del.”
“Övergångens förvirring är inte så beroende på dess plötslighet som på de felaktiga idéerna om vad den kommer avslöja. Okunnighet skapar okunnighet. De som föredrar att färdas i mörker kan inte dra nytta av de uppenbarelser ljuset erbjuder. Den människa som gör sin resa på natten från England till Wales och sover under färden kommer att vakna osäker på om de passerat Severntunneln eller ej, och frågar sig naturligt nog: “Var är vi?”
“Men jag tror knappast att den liknelsen håller.”
“Varför?”
“När kroppen läggs bort så måste det nödvändigtvis bli så många förändringar.”
“Inträffade de inte även i ditt fall?”
“Jo, definitivt”, var jag återigen tvungen att erkänna, till min förvirring.
“De här förändringarna gällde allihop det yttre”, fortsatte han. “Du var, så långt du själv kunde bedöma, exakt densamme som tidigare, och det som hade skett skiljde sig inte så mycket åt från det förflutna som det skiljde sig åt från vad du förväntat dig att döden skulle innebära. Därför var det mycket lättare för dig att dra slutsatsen att du, under tiden du varit omedveten mellan nuet och det förflutna, hade fallit offer för ett spratt än att du hade dött.”
“Jag måste erkänna att du har rätt.”
“Det sker eftersom livets kontinuitet växer fram så naturligt utifrån det som har pågått tidigare. Förändringar sker nödvändigtvis, men de är bara som att kasta av sig en uppsättning fysiska kläder och ta på sig andliga plagg istället, vilka är så mycket bättre anpassade till de nya omgivningarna; och inte ens de är nya, då varje själ har vant sig vid den dagliga förändringen i sitt sömntillstånd.”
“Men det kommer man inte ihåg på den andra sidan.”
“Det kan och borde kommas ihåg; men att göra det skulle störa den upprättade auktoriteten, och den människa som förespråkar anammandet av en sådan kanal av uppenbarelser och inspiration skulle finna sig själv driven till att bestiga ett socialt om inte ett fysiskt Golgata. Nauren anpassar emellertid inte sina handlingar efter okunnighetens bekvämlighet; alla hennes lagar förmodas förstås genom intelligensen. Vi kan ta vår fråga lite längre. Sömntillståndet gör alltså alla varelser bekanta med sanningen vare sig de minns det i det vakna tillståndet eller inte. Den enda punkt vi nu behöver slå fast är vad den faktiska skillnaden är mellan sömn och död – och det finns absolut ingen skillnad. Människan som somnar dör vad beträffar processen. Hela skillnaden ligger i huruvida själen återvänder eller inte till kroppen, inte i dess frigörelse. På så vis så behöver du inte längre undra över att många av dessa olyckliga ännu inte har förstått vad som har hänt.”
“Jag tackar dig för din klarsynta och tålmodiga förklaring”, svarade jag. “Får jag nu be om information om vilka de första tecknen är på att medvetenheten återhämtar sig?”
“Ja. Föredrar du att se ett sådant fall själv, eller ska jag berätta för dig om ett jag nyligen närvarat vid?”
“Jag är inte ivrig efter att se mer just nu än du redan har visat mig”, svarade jag.
“Då ska jag ta mitt senaste fall då det är väldigt lämpligt för att visa dig vad du frågar om. Det handlade om en man som började sitt liv som ett biträde hos en mäklare, där han hade en förnöjsam och förtrogen position i några år. Sedan kom frestelsen, och efter många avslag, mycket sölande och flera korrigeringar av förslag så gick han med på att, inte missbruka sin arbetsgivares förtroende – det skulle han aldrig göra, det förbjöd honom hans heder! Men för en ansenlig provision besvarade han förfrågningar så tvetydligt att det blev samma sak. Provisionen han fick användes sedan privat i enlighet med den konfidentiella information som han anförtrotts, och han började drömma drömmar om möjliga rikedomar längs den väg han valt; men hans dubbelspel avslöjades och han avskedades. Nu bestämde han sig för att förverkliga sina drömmar på andra sätt, och gjrode sig ett ideal om att skaffa en förmögenhet på två miljoner, för vars ändamål han steg för steg offrade allt, till och med livet, för han kallades därifrån när han behövde en åttondel för att nå höjdpunkten av sina ambitioner. Hans första överraskning var att han märkte att han vaknat på en underlig plats, och han undersökte sin kropp med stor misstänksamhet, men kom ihåg att han hade svimmat inne på kontoret, accepterade läget och blev ivrig att komma tillbaka utan dröjsmål och lät saker och ting ha sin egen förklaring bäst de ville. Nu måste du tänka på att för alla jordbundna själar så är de platser och personer som förekommer på platsen de är bundna till lika fasta och påtagliga som någonsin, även om de är opåtagliga och osynliga i sig. Det är denna väldigt viktiga men inte införstådda skillnaden som först blottar dem för bestraffningen.
Han återvände till sitt kontor för att upptäcka att hans frånvaro varit längre än han föreställt sig, och att många obehöriga och förkastliga förändringar hade ägt rum under tiden; den kanske mest upprörande var att hans privata kontor nu hade approprierats av föreståndaren, som verkade göra affärer utan att hänvisa till honom själv. Han krävde myndigt en förklaring, men hans underordnade kunde lika gärna ha varit både döv, dum och blind i sin vägran att kännas vid begäran. Han stormade runt, rasade och vädjade till andra med precis samma effekt; därefter rusade han hem i ett rasande utbrott som är bättre att föreställa sig än få beskrivet. Där for han runt ännu värre än i staden, för till sin avsky och förfäran förstod han att familjen betraktade honom som död, och till slut återvände han till oss för att hitta någon som ville hjälpa honom att hämnas.
Du kommer hitta den här upplevelsen mer eller mindre perfekt mångfaldigad bland hälften av medlemmarna i alla grupper du besöker. Vi kan inte heller ge dem det minsta bistånd eller hjälp förrän vildsintheten i deras passioner mattats ut och de söker vår hjälp.”
“Och är Jorden omgärdad av en sådan sinnessjuk massa av ondska?” frågade jag och började se, so mjag aldrig förstått tidigare, vilka faror de svaga och oskyddade utsattes för i närvaron av sådana galna frestare in i ondskan.
“Nej! Om det vore fallet skulle det nästan vara ödesdigert för godhetens ultimata triumf över ondskan. De här scenerna är civilisationens frätande föroreningar, och de män och kvinnor som utgör dem är de som vet vad som är rätt men avsiktligt väljer det som är fel i sin girighet efter tillfälliga framgångar – välstånd, berömmelse och makt. De vet sin Herres vilja, men de utförde den inte, och därför piskas de med många slag. Mycket har getts till dem och mycket krävs i gengäld, men när de slösat bort sin kärna och gjort sig själva bankrutt moraliskt och andligt, så måste det de ansamlat tas ifrån dem, och det du har sett är den första delen i den fråntagnignsprocessen – påbörjan av den eld som deras själar måste renas med.”
“Med vilken förfärlig betoning allting insisterar på vedergällning här!” utropade jag.
“Det är för att du ser lagen utverka sin rättvisa- en lag som alltid och undantagslöst är orubblig. Det ödesdigra misstaget som den andra sidan gör är att se på lagen som oflexibel enbart i sin fysiska aspekt, men i den andliga sfären – det vill säga om den borde existera här, vilket är ytterst tveksamt – så är den både oförutsägbar och lätt att undkomma genom ångerfulla löften om att göra bättring. Ingen människa som förstår dynamitens natur kommer att handskas med den vårdslöst, och ändå är dynamiten harmlös jämfört med de andliga lagar som människor ignorerar. Det går alltid att hitta något sätt att undkomma dynamit, men aldrig lagen.”
“Men din illustration går inte ihop om dessa jordbundna själar i princip är en produkt av civilisationen, för dymamit exploderar på samma sätt i både vildens eller den kultiverades händer.”
“Jo. Min illustration håller fortfarande. Sprängämnet är en produkt av civilisationen, och den är inte åtkomlig för vilden som inte känner till dess egenskaper. Om en sådan explosion inträffade skulle det endast ske för att dynamiten tagits dig med någon ondskefull intention, och ansvaret för katastrofen skulle ligga hos importören, inte hos vilden. Det är exakt detsamma med de här grupperna av jordbunden synd; varje individ i hela den förskräckliga gruppen är bunden till en viss plats i sin samlade handling; suputer samlas kring värdshusen, spelare vid hästkapplöpningsbanan eller andra platser ’tillägnade sporten’ och så vidare tills du har lokaliserat varenda grupp, men utöver det här kollektiva grupperandet för en större inverkan så har varje individ sitt eget särskilda band till platsen för sina personliga förbrytelser. Som jag påpekade i fallet jag beskrev, så kommer mycket av tortyren från det faktum att de bojor som hans beteende har smitt tvingar honom att bevittna – fängslad och hjälplös – frustrationen i det projekt som han gav upp allt annat för; att upptäcka att det ägg som han ivrigt gav sin själ för inte kläcker fram något annat än en skorpion som får hans egna plågor att växa.”

KAPITEL 8: ÄNGLAR OCH ÄNGLAR

“Det är omöjligt för dig att under ett enda och kort besök få någon tillräcklig uppfattning om den enorma omfattningen på och många detaljerna i vårt arbete här”, sade Ladas när han förberedde mig på att se närmare på andra delar av hans tjänstgöring. “Men jag ska välja ut en eller två beskrivande punkter som nog kommer vara till hjälp för dig, och som samtidigt visar på den stora räckvidden i vår verksamhet. Jag kan inte göra någon uppskattning kring hur enorma de resurser är som står till vårt förfogande, eftersom endast Gud känner till dem, även om jag genom det förflutnas försäkranden tryggt kan säga att de aldrig brister och uppfyller alla krav som kan ställas på dem. Jag kan inte heller tala med systematisk klarhet om den kunskap jag har fått genom min långa erfarenhet. Vi arbetar inte efter regler eller enligt någon teoretisk formel; om vi gjorde det så skulle kanske processen kunna kodas och studeras i lugn och ro. Men även om vi känns vid det faktum att synden sker längs vissa tydliga och väldefinierade linjer, så studerar vi i vårt stöd till varje avliden själ varje fall med samma kritiska aktsamhet som om det vore en ny utveckling, snarare än för att klassificera detsamma. Gud grupperar aldrig, utan individualiserar alltid. Det är det mest borttappade fåret vi är mest intresserade av att hitta. Även om ‘Gud ser till att alla människor räddas’, så glömmer vi aldrig att helheten består av enheter, vilka måste återtas så snabbt och kärleksfullt som möjligt.
Det här är Kristus gamla evangelium, som han förde med sig till Jorden härifrån – den gamla, gamla historian som är så olik de gamla kvinnornas fabler med jordiskt ursprung, så lik den uppfattning om vad ett himmelskt tema skulle vara, som alla människor sökte efter Honom så att de skulle få lyssna på dess melodi. Det är den Kristus-sång, stämd efter samma melodi som finns i den kärleksfulla hängivenheten till de borttappades behov som vi sjunger i vårt nuvarande bistånd – den kärlekssång som Gud komponerat för att fascinera de som skulle bli bundna slavar till helvetet, och som på vingar av hopp och tillit för dem högre, högre, högre tills morgonen gryr, disharmonin bleknar bort, synen återställs och hemmet har nåtts.
Jorden har kapat den gudomliga harpans vackraste strängar och bytt ut dem mot missljudande ersättningar som förstör melodin. I Herrens trädgård har fienden spritt ut ogräs, kvävt blommorna och förgiftat frukten, och Kristus verk har förlorat sin verkan genom falska traditioner. Sålunda har evangeliets sanna förkunnelse återvänt till oss igen. Den kristendom som Jorden har förlorat är odödlighetens inneboende liv som Faderns kärlek har sträckt ut för att plantera på Jorden så att människan kan få äta tidigare av frukten från livets träd. Åh, den kärleken från Gud! Den kunde inte vänta med att få manifestera sig själv genom försning, utan sprang i förväg för att ge frälsning från ett fall. Den förutsåg och förväntade sig köttets svaghet och bräcklighet, och längtade efter att få sätta ut alla möjliga säkerhetslinor kring människan i hennes utveckling för att skydda från farorna i den djuriska natur som hon naturligt växte ifrån. Så mitt i det Eden som planterats som förberedelse på den vidare utvecklingen, så placerade kärleken livets träd intill floden med livets vatten, och dess välkomna skugga gav en helig vila, där vattens musik sjöng vackra vaggvisor, och odödlighetens frodiga frukter hängde över huvudet, och änglarna från helandet steg upp och steg ner för att ge råd och stöd.
Sådana var kärlekens gåvor. Men bortanför floden så hittade man de sinnliga önskningarnas grälla frukt. Djurinstinkterna segrade, och vanorna och smakerna från stians mattråg var starkare än den svaga begränsningen hos en nyfödd moral; den nya människan föll under den gamla bestens dominans, och de andliga föresatserna skymdes.
Jordens lärare har närt idén om att livets träd inte längre existerar, som om Guds eviga kärlek lynnigt nog hade förändrats till hat på grund av människans bräcklighet. Så omöjligt! Livets träd står ännu mitt i Guds paradis, och dess blad varar för evigt i läkandet av nationerna. Frukterna från det trädet hittar du i alla sfärer och regioner i det här livet, och dess bistånd och potens utgör hela sysselsättningen för varje människa du kommer träffa på. Ingenting har förändrats. Frukten, livet, musiken, kärleken, änglarna förblir från evighet till evighet, och Fadern älskar så att Han fortfarande kommer att fullända Sitt eviga syfte och ingenting kan gå förlorat.
Jag säger att förkunnelsen av Kristus sanna evangelium i princip har lämnats åt oss nu, och eftersom jag märker att du är ivrig efter att få ta en aktiv del i det här återinförda biståndet, så tror jag att jag kan hjälpa dig bäst med det genom att rikta uppmärksamheten mot en särskild fara som väntar på vägen när vi åter öppnar kommunikationen mellan oss själva och Jorden.”
“Jag är djupt tacksam för alla råd du kan ge mig i den riktningen”, svarade jag. “Inte för att jag vet om mitt hopp kommer infrias eller ej, men jag skulle vilja vara väl utrustad om jag skulle få den äran.”
“Den oemotståndliga styrkan i det evangelium som Kristus predikade ligger i dess harmoni med den naturliga lagen, som finner sin fullständiga tolkning i det liv han levde. Gud var i och arbetade genom honom för att förlika världen med rättfärdigheten i utvecklingen av det andliga från det naturliga. Den oupphörliga aktiviteten i Jesus liv sträcktes ut mot Kristus, och använde alltid sina innevarande prestationer som en plattform för att nå ännu högre möjligheter. Modern kristendom har lämnat den här urspungliga rutinen, försakat den personliga uppvisningen av Kristuslivet, och i dess ställe upprättat en människans teori kring det livet, beskrivet och förordnat av fäderna till den senare kristendomen i det församlade rådet. Den här av människor uppfunna fromheten saknar Kristuskraften för att styra människornas liv, och religionen har blivit en torr och vissen gren. Ändå har varken människornas otrohet eller syndens korrumperande inflytanden omintetgjort Guds syfte. Änglar återinsätts nu i den här tjänsten, vilka vet och förstår hur lagen verkar när de använder den, och därigenom för de världen till Kristus. Men i anslutning till det här biståndsarbetet så finns det en fara som vi måste akta oss noga för.”
“Det kan väl säkerligen inte vara möjligt för änglarnas bistånd att misslyckas i sitt syfte?”
“Det kan det! Det är av den orsaken jag önskar vara väldigt noga med att du ska förstå det jag önskar visa dig. Det finns änglar och det finns änglar. Friheten att återvända till Jorden är öppen för alla, och människornas sinnen är i långt mer harmoni med de som är i jordtillstånden än de som är ovanför dem. Det här utgör den fara jag vill att du väldigt tydligt känner igen. Själarna som känner den första attraktionen att återvända och är allmänt mer välkomna är de som inte vet något alls om det verkliga andliga livet och styrningen av detta, men de talar och ger plats åt sin okunnighet i en ihopblandning av talande och läror som är värre än den i Babel.”
“Så vad ska då göras?”
“Segern måste brottas ur deras grepp. Människor lär sig nu att tala till förnuftet snarare än att ha en blind tro på auktoriteter, och en invasion av Jorden arrangeras, som du kanske är medveten om, av de som är kompetenta i att berätta om hela Guds lag och manifestera sanningen i klarhet.”

Ladas hade, medan han förberett mig på vad som skulle komma, skickat och tagit emot flera meddelanden, varpå han förklarade:
“Jag gör förfrågningar om var jag kan hitta en bättre illustration av den här svårigheten. Jag skulle varken överdriva eller förminska problemet, men jag är angelägen om att visa dig ett någorlunda representativt fall och låta dig dra dina egna slutsatser. Vi har fått en sådan möjlighet nu; kom och se själv vad jag menar!”
När han talat klart hade vi kommit fram till ett rymligt vardagsrum hos en välbärgad handelsman i staden, där något dussintal personer hade samlats för att delta i en spiritualistisk seans. Av de samlade var två präster; en (herr Newman) var något osäker på lämpligheten i de väntande företeelserna, men den andra (herr Oldfield) försäkrade honom att han skulle tycka att det var mer roande än allvarligt, och fritt från alla invändningar. Anthony Mairn, som ordförande för den lokala Spiritualistföreningen, hade bjudits in för att träffa prästerna, i ett potentiellt hopp om att säkerställa en ny och högst önskvärd konvertit.
Resten av sällskapet utgjordes av Arthur Settle, värden, hans hustru, dotter och vänner som alla var entusiastiskt nyfikna på vad som skulle hända. Mediet, och den halvbesynnerliga mittpunkten mellan hopp och osäkerhet, var Madam Hansbrac, en populär clairvoyant för societeten, som kommit på att en make skulle vara något av en oläglighet, och ordnade så att hon kunde ge honom ett underhåll i utbyte mot att han inte besvärade henne. De hade inga barn och inga större svårigheter att komma överens om detta, så Madam lämnade sitt hem för att ta sig till en mer fashionabel plats, och allt gick bra. Hon fick ett arvode på tre guineas i veckan från herr Settle för affärskonsultationer, och den nuvarande seansen var ett särskilt arrangemang som det behövde utgå en extra ersättning för. De här uppgifterna är nödvändiga för att påvisa den underliggande andan och motiven som utgjorde bakgrunden för hela händelsen.

Någon kommer fråga hur jag fick kännedom om de här detaljerna. Det är en relevant fråga, och svaret på den kastar en flodvåg av ljus över vad som hände efteråt. Varje sinne i rummet låg lika öppet för oss att beskåda som en skolbok. Vi kunde läsa vad vi ville, vända på sida efter sida och söka efter eget gottfinnande i det förflutnas hemliga och ovaktade arkiv, där allt material fanns tillgängligt för manipulation av de två andedeltagare som redan väntade på Madam Hansbrac.
Bara ett ord här om huruvuda vi har någon rätt att dra fördel av kunskap som läggs till vårt förfogande på det här viset, och jag försäkrar att vi har all rätt att läsa allt vi önskar därifrån, eftersom det är vår naturliga källa till all genuin information om olika individer. Allt dömande på livets andesida och alla beslut baseras på och fastställs av dokumenten som skrivits in i själen. Jag skulle vilja påminna om hur ofta jag har påpekat detta. Som exempel så hänvisade Ladas i vårt samtal tidigare till min önskan om att delta i uppdraget på Jorden som han hade läst i mitt sinne, precis som jag just hade läst vad som skrivits i de som satt runt mig nu. Vad som inte är rätt är att använda den information man inhämtat för bedrägliga ändamål, vilket alltför ofta görs av skälmska och opålitliga mellanhänder.
“Har du någonsin provat att använda en planchett, fröken Arbonne?” frågade fröken Settle under de femton minuter som Madam gav sina åhörare att “upprätta den nödvändiga harmoniska atmosfären för seansen.”
“Nej, aldrig.”
“Åh, men det skulle du göra; det är det roligaste nöje du någonsin kan tänka dig. Jag har fått min planchette ordentligt dedikerad…”
“Vad är det, om jag får lov att fråga?” undrade herr Newman.
“Jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Det är en slags apparat som har förberetts till att användas av en viss ande, för att förhindra att andra som inte är kända för oss använder den.”
“Är en planchette verkligen något att ha?” undrade hennes väninna.
“Den är underbar. Du kan fråga vad du vill om vem som helst och den ger dig svar.”
“Men kan du lita på att den berättar sanningen?”
“Tja, kanske inte alltid; men jag tycker den har rätt oftare än vad folk tillstår.”
“Vet du, sade herr Newman till sin prästbroder, “mitt samvete håller inte helt med om det här intrånget i de heliga dödas rike.”
“För att det är ny mark, min bäste herre, och då beträder man den naturligt nog med försiktighet. Vänta en stund så kommer du förlora alla tvivel i ett underland som Alice aldrig fick chansen att komma in i.”
“Du inleder med böner, förstås?”
“Nej kära tider; om det varit något kyrkaktigt över det så skulle jag ha slutat direkt”, svarade fröken Settle med tjurig bestämdhet.
“Men min kära unga dam, funderar du över allvaret i företeelsen?”
“Nej, det gör jag inte. Societeten bryr sig inte om högtidligheter. Jag tror det vore dags att ni präster bestämde er för att hålla religionen inom kyrkan, och lät oss njuta av vår underhållning utan att störa.”
Samtalet rörde sig inte direkt i en harmonisk riktning, så Madam bad fröken Settle att “spela något mjukt och drömaktigt”, varefter hennes clairvoyanta beskrivningar och kommunikationer började. Jag är emellertid mer intresserad av att återge vad jag såg snarare än vad som sades just nu.
De olika andliga atmosfärerna har vid det här laget beblandats, och utgjorde en fotosfär som omgav hela sällskapet, där vi förblev oupptäckta på utsidan. Aurans kvalitet, som representerar dess sanna andliga nyans, kan beskrivas som en sammansättning av nyfikenhet, underhållning och tvivel. Under hela tiden uppträdandet pågick fanns det inga tecken på någon andlig önskan eller ambition.

Clairvoyance är en något missvisande term att använda på de många fenomen som vanligen menas med det här uttrycket, eftersom bara en liten procent faller inom den synliga räckvidden och den långt större andelen uppfattas på annat vis, och den uppfattningens räckvidd beror mer på andlig samhörighet än på något annat sinne. Så var det definitivt i de läsningar som Madam gav i det här fallet, varav alla, och många fler, lätt kunde plockas ut ur den mentala aura som omgav gruppen, även om jag skulle vara orättvis mot mediet om jag sade att hon var medveten om detta faktum.
Hon tog emot intryck någonstans ifrån som tolkades med överraskande resultat för de vars ögon inte kunde se de syner som låg tillgängliga för min observation. Den här informationen om människor och saker, som så naturligt ges från källor som tydligt ligger utanför de som anses vara normala, accepterades som om de hade förmedlats av närvarande andevänner, och Madam varken bekräftade eller förnekade förklaringen. För henne var gåvan hno använde sig av helt enkelt ett sätt att få en lukrativ försörjning, och den tillfredsställelse som vanligen uttrycktes innebar fler affärsmöjligheter.
Åhörarna var mer än nöjda – hon hade ingen anledning att förvänta sig annat. Men häpnadsväckande som hennes uppenbarelser var till en början, så ifinns det kanske ingen annan fas i hela räckvidden av psykiska fenomen som så snart blir monotont. Mediet höll noggrann uppsikt efter det första tecknet på detta, och med en önskan om mer drömaktig musik så förberedde hon sig genast för den andra delen av underhållningen. Här kastades hon in i sin hypnotiska sömn med hjälp av en av sina välbekanta deltagare; ett tillstånd som jag betraktade för första gången med stort intresse.
När hon sov och musiken tystnade, så märkte jag att hennes styrande ande gav ett förslag, och som svar började den sovande och antog karaktären hos en liten mulattflicka som kallades “Frisky”. Det var en besynnerlig kombination av ett halvt förteget, halvt brådmoget barn, som bet på hörnet av näsduken och skakade till när hon talade.
“Godafton, ni alla”, började hon med ett lekfullt, barnaktigt läspande.
“Godafton, Frisky”, var svaret i kör från alla som kände till personligheten.
“Jaha, och vad har du att säga oss, nu när du är här?” frågade herr Settle.
“Åh, jag måste säga dig, att en dam kommer ringa, för att träffa dig i butiken imorgon.”
“Känner du till hennes namn?”
“Ja, men det kan jag inte tala om för dig.”
“Jaha, så vad kan du berätta för mig om henne?”
“Hon har massor av pengar, och om du är väldigt, väldigt, väldigt tålmodig med henne så kommer hon köpa många fina saker.”
“Vem säger detta till dig?”
“Joey säger att jag måste berätta det för dig.”
“Nåväl, jag ska se till att ha tålamod med henne. Tacka Joey för att han hälsade detta till mig!”
“Åh, men titta! Titta!” utropade hon och pekade på herr Newman. “Se på herr Parsons långa ansikte!”
“Jag är väldigt förvånad över att du inte har något mer än dessa frivoliteter att tala om för oss från andra sidan döden. Det är vad som får mig att se så allvarlig ut.” svarade gentlemannen.
“Är du?”
“Ja, mer förvånad än jag kan få dig att förstå.”
“Om du väntar tills du kommer över till vår sida, så kommer du bli mer överraskad än vad jag kan få dig att förstå.”
“Det tror jag så gärna, men kan du inte berätta något för oss om det?”
“Nej! Frisky pratar aldrig om sådana saker, herr Newman, och vi är inte intresserade av läskigheter, det kan jag försäkra dig. Det kommer att bli tid nog att tänka på sådana saker när vi kommer dithän – eller hur, Frisky?” bröt fröken Settle in.
“Ja, absolut. Jag vill göra er glada.”
“Så säg mig då om du vet något om förra onsdagskvällen när jag var i mitt rum?” frågade samma dam.
“När du gick till sängs?”
“Ja. Vem drog mig i håret?”
“Det var jag. Så att du skulle veta att jag var där.”
“Jag förstår, och det var bra gjort av dig. Kommer du göra det igen?”
“Någon gång, men nu måste jag gå.”

Min första lärdom om värdet av och inverkan från andliga samhörigheter var över, och bidrog till en uppsjö av användbara kunskaper som jag sannolikt inte skulle glömma.
“Förstår du nu min mening om farorna som ligger framför oss?” frågade Ladas när vi vände oss bort från den valda scenen med tomma veteskal där en bankett av änglars föda hade varit möjlig.
“Ja, jag tror jag förstår dig nu. Det är den princip som Kristus hänvisade till när han sade: ‘Den som frågar får svar’, och varje människa får exakt det hon frågar efter – finner exakt det hon söker. Jag ser det nu som jag aldrig sett det tidigare, och jag ska inte glömma det. Men du sade också att faran kan och måste avvärjas.”
“Så kommer det bli; det är mitt förtroende för detta som uppmuntrade mig att peka ut det för dig; med vetskapen om vad det är så kommer du naturligt att undvika det i dina framtida förbindelser; men samtidigt är jag lika angelägen om att du inser att det som just inträffat inte saknar värde på så vis att det skapar uppmärksamhet kring att existensen av psykiska fenomen är värda att undersöka närmare.
De här frivola och okunniga individerna som representerade vår sida i sina förehavanden, har genom sina nära anknytning till Jorden kraften och nöjet att framställa effekter som talar till förnuftet och borde skapa en benägenhet till vidare undersökanden. Så här långt gör de ett nödvändigt och förberedande arbete genom att lägga en grund som hela systemet med andliga lagar kan byggas på. Vad som behöver göras är att se till att undersökningen inte tar slut vid detta, och möjligheterna hejdas i en fas av underhållning, nyfikenhet eller tillämpandet av opålitlig spådomskonst. Här ligger den verkliga faran som jag skulle vilja uppmärksamma dig på.”
“Och vad föreslår du för att avvärja den?”
“Myhanene skulle vara en långt bättre auktoritet att rådfråga om den saken, eftersom han är en av ledarna i den nya framåtgående rörelsen för det ändamålet. Jag kan emellertid peka i den riktning det måste ta. Du lade märkte till att utflödena – andliga, mentala och moraliska – från allesammans blandades så att de utgjorde en attraktion för sådana andemänniskor som var en exakt motsvarighet till gruppen?”
“Ja, det märkte jag väldigt väl.”
“Det tyngst vägande inflytandet i alla seanser har den person som kommunikationen sker genom. De två som precis har dominerat Madams kropp och sinne bildar en starkare och närmare anknytning till henne för varje sådan sammankomst, såvida hon inte frigör bandet av andlig ambition, och det här aktiva, bestämda inflytandet styr och avgör i hög grad karaktären på den obestämda utstrålningen från alla andra som närvarar på hennes seanser. I det nya korståget så är därför den första nödvändigheten att hitta män och kvinnor vars moral och andliga natur når högt, och hitta biståndsgivande änglar bland de som är fria från alla jordens attraktioner och samtidigt är kompetenta och ärliga nog att berätta om livet som det verkligen är och kan vara. Men nu måste jag visa dig en annan illustration av en helt annan sort. Du har sett hur de frivola och obekymrade attraheras till varandra, och nu behöver du också se hur de illvilliga skaffar sig sina övertag.”

Vi kom in i den kombinerade foajén och baren till en populär varietéteater, där fåtöljerna, stolarna – ja, till och med bardisken – var välfyllda med kvinnor, vilka var en oannonserad men välkänd del av husets attraktioner; kvinnor som visade upp sig i underkläder med avsikter att fresta de dåraktiga och svaga i den klass vars börser var tillräckligt tunga för att garantera deras inträde bakom de konstnärligt upphängda och nästan stängda draperierna. På ytan var det en bild av förtjusande och sminkad lössläppthet som få män skulle gå förbi utan åtminstone en andra titt.
Det fysiska ögat är emellertid begränsat och kan bara se en del av soljusets spektrum. Olyckligtvis är även den mentala och andliga synen – inte naturligt utan med avsiktlig intention och mening – begränsad på ett liknande sätt. Därför var bara en sida av bilden tillgänglig för de på Jorden, men för mig själv var båda sidorna synliga med nästan likvärdig skärpa. Jag kan till och med gå längre och säga att jag kunde se hur det förflutna och nuet blandades i ett syfte att förstöra och framtiden låg redan uppradad med skrämmande och anspelande skräck.

Scenen var mer än en repetition av vad jag tidigare hade bevittnat, eftersom de döda och levande möttes på lika villkor, där var och en frestade och var beroende av den andra, där bara Gud själv kunde var skulden hörde hemma eller – nej, inte oskyldighet, en sådan dygd skulle förgiftas om den korsade den här frestelsens tröskel. På ena sidan var libertinen, rumlaren, suputen och slösaren, avklädd genom gravens handling på sitt förgyllda och maskerade hyckleri – inte så mycket öppet omoraliska och syndiga män och kvinnor (alltför många av dessa är offer för andra luster och intriger) – utan de som har gått över Jordelivets scen socialt emaljerade och sminkade för att dölja den moraliska korruptionen och föroreningen; sådana hade nu funnit sin sanna nivå och kämpade med upprorisk frenesi för att befria sig själva från det avskyvärda bandet av tyrannisk sensualitet eller ta ut en vild men meningslös hämnd genom att stänga in andra. På Jordesidan fanns män som drack, flörtade och intrigerade för att gnomföra ett fördärv eller något tanklöst förräderi; kvinnor som så långt bara hade fallit i sådan utsträckning att frestelsen, antydningarna och den moraliska atmosfären väckt en lockande iver; unga män som oskuldsfulla hade lurats av intrigmakare som var ivriga att skaffa sig något skändligt övertag. Men varför skulle jag behöva fortsätta att utöka bilden? Kort sagt så var det en plats där kopplet hade släppts från helvetet, i ett vågat smädande av Jorden, för att utöka antalet stridande i kampen om männens och kvinnornas själar.
Bland de som hela tiden kom och gick i anslutning till den här sinnliga och förgyllda attraktionen drogs min uppmärksamhet till två unga män, eller kanske ska jag hellre säga en man som fortfarande var ung i sällskap med en ungdom. Varken matta eller draperi avslöjade ljudet av deras ankomst, och jag hade sett många gå in och ut utan att dra till sig någon uppmärksamhet, men när de här två kom in så blev det ett tillfälligt stopp i samtalen, och allas blickar vändes mot dem. En kyla svepte genom den heta atmosfären, som fick kvinnorna att dra sina sjalar lite tätare om sig, men effekten var genast förbi och skrattet och pratet fortsatte. Jordens ögon såg inte vad jag skådade. Himlen och helvetet var båda medvetena om det, men syndens slöja hängde som ett kisttäcke där sikten behövdes som bäst.
Från varje själs arkiv kunde jag utläsa de två intressanta männens förflutna. Den yngre hade just blivit myndig och fri från sin fars villkor att han skulle lyda sin mor förbehållslöst fram till dess, för annars skulle han förlora den ansenliga förmögenhet i arv där en bra affärsverksamhet ingick som fortfarande kunde utökas. Genom att på så vis kontrollera en gosse med impulsiv karaktär så hade inte den moderliga uppgiften varit någon sinekur, och tiden hade knappt varit inne förrän han blev ivrig att komma iväg och tillfredsställa sin önskan att veta hur London verkligen var. Han gick tjurigt med på att ha med sig ett sällskap som hans mor valt ut, men det lugnade hennes oro, eftersom hon för faderns skull med trygghet kunde anförtro gossen åt den utvalde beskyddaren.
Den önskade tillsynsmannen för gossens välbefinnande var känd som en aktsam och hedervärd man, med ett naturligt temperament för att avstå från all slags extravagans, vilket förstärktes ytterligare av anknytningen till kyrkan.. Han var, som jag nämnt, inte gossens val, utan hade med dennes mentala reservation godtagits för att göra modern nöjd.
Om hon hade kunnat utläsa och se så som jag hade förmågan att göra, så skulle hon kanske ha lyssnat till gossens första invändning och till och med låtit honom gå ensam. Många män är skenbart dygdiga eftersom frestelsen inte har angripit dem vid deras svagaste punkt, och så var det med vännen hon förlitat sig på för uppdraget, som var diskret och återhållsam av, inte så mycket val och princip, som av fattigdom. När alla utgifter därför betalades ur någon annans välfyllda börs, så försvann de kvaliteter han hade valts ut för som en hägring, och ciceronen hade samma smaker, önskningar och svagheter som andra män.

Som tur var så vilade inte moderns största praktiska tillit i någon fysisk famn – hon hade hittat en mer ogenomtränglig fristad i besvärliga tider, och med tårfyllda böner vid nådens tron hade hon lagt en skyddande zon kring pojken så att han skulle klara att stå emot till och med sin förmodade beskyddares trolöshet. Sann bön – en fullständig tillit till att Gud kan och kommer att göra det som ligger fullständigt bortom oss själva om vi bara söker det – har en lång och kraftfull arm, och under den baldakin den kan sprida ut sig så måste allt bli väl för gossen.

Här ligger hemligheten med den störande ankomsten in i foajén. Gud hade hört bönen och gett Sina änglar ansvar för föremålet för moderns angelägenhet. På vardera sidan om ynglingen så skyddades han av en budbärare från en plats högre än Omras som strålade i praktfullheten av sin kraft att vända bort varje frestares angrepp. Modern räddade sonen från honom själv, men när hon inte kunde vara nära till hands själv så hade hoo överlämnat honom åt den Gud hon älskade och tjänade, och Gud var trofast och utförde moderns rättfärdiga önskan.

Men någon kommer påminna mig om hur ofta jag har påpekat att högre hjälpare antar neutralt gråa klädnader när de komer i kontakt med de i det lägre tillståndet och fråga: “Varför föjlde inte den här gossens beskyddare den lagen?” Jag ska förklara. I alla de fall jag hittills hänvisat till där den här förändringen har ägt rum – som med Ladas och mig själv i den här situationen – så har de besök som gjorts varit antingen för att bistå eller observera. De två var här hos gossen för att skydda och hålla honom undan från de lägre instansernas frestelser, för att ge honom motståndskraft mot och underlätta för honom att hålla sig för god för alla frestelser som kunde komma i hans väg. Han måste räddas. Hans mor hade överlämnat det åt Gud vars barn hon var – att se till att det skulle bli så, och hennes tillit var tillräckligt stark för att bära med sig den önskade effekten. Gud såg till att det blev så.

De två satt ner på vardera sida av ett litet bord och servitören kom för att ta beställningen.
“Vad vill du ha?” frågade den äldre.
“En liten lemonad.”
“Vill du inte ha något i den?”
“Det vet du att jag inte vill.”
“Jag tror jag ska ta det. Ge mig bara en liten skvätt konjak i min.”
Servitören drog sig tillbaka för att hämta det beställda, och i samma stund så närmade sig en av de giriga, törstiga, frestande själarna, driven till en vårdslös frenesi av sin förargliga oförmåga att dricka från de glas han hittills försökt lyfta till sin mun. Han var till och med snabbare än jag att utläsa att beskyddaren hade slappnat av i sitt vanliga grepp om sig själv, och uppspelt över den potentiella möjligheten till ett erövrande gjorde honom djärv i sitt närmande. De som försvarade ynglingen drog sig närmare omkring honom och bjöd oss att delta.
“Så du avstår inte när du är i London, alltså?” kommenterade myndlingen.
“Jag är aldrig trångsynt i mina idéer, men ikväll kände jag mig lite slutkörd och behöver något uppiggande. Jag tror nog det är 10 år sedan jag senast smakade något.
“Då skulle jag inte smaka det nu.”
“Jag tror du skulle det om du kände dig som jag; faktum är att jag tror inte att en droppe skulle göra dig någon skada ikväll.”
“Vad skulle min mor tycka om hon hörde ditt råd? Skulle hon tro sina öron?”
“Din mor skulle ha det största förtroende för mitt omdöme, Artie. Resan och brådskan att komma hit, jämte allt vimmel och ivrande har nästan blivit för mycket för mig. Men å andra sidan”, lade han till och höll upp glaset han nyss fått, “så ser du hur det de gett mig knappt färgar lemonaden ens en gång. Det är bara precis så mycket att det får en att koppla av. Skål för en trevlig vecka i staden!”

När han lyfte glaset till läpparna så kastade sig den jordbundna själen bokstavligen över sitt offer, och medan han drack blev det en kort men ängslig tävling om segern. Glaset tömdes och ställdes ner med ett uttryck för förakt över den fjuttiga, barnsliga mängden, och ciceronens ögon lyste med ett underligt, intensivt ljus när han ropade på servitören och bad honom med myndig röst att:
“Ge mig en stor whiskey, ren.”
Hans sällskap såg på honom i mållös häpnad.
Vad hade hänt?
Han som valts ut som en värdig beskyddare av en oerfaren och något passionerad yngling hade hamnat under en jordbunden själs förtrollning och inflytande – meda andra ord hade han blivit besatt av en demon, som hade intagit mannen vid hans svagaste punkt och övervunnit honom. Han hade frivilligt gått in i frestelsens högborg, lagt alla principens vapen åt sidan, hållits uppe av en ensamt strå av karaktär som stöd när han lutade sig över tillfredsställelsens avgrund, och hade fallt ner i fördärvet.
Men moderns bön hade räddat gossen.
Det finns inget mer att säga. Jag hade fått min andra lektion, och lärt mig av upplevelsen vilken styrka synden kan låna till sig genom associationer. Hade inte Kristus de fruktansvärda konsekvenserna av detta i åtanke när han i sin avskräckande bön då han fann plats för vädjan: “Inled oss inte i frestelse”?

KAPITEL 9: VEM BESTÄMMER I HELVETET?

“Kan du se hur detta kommer sluta?” frågade jag Ladas.
“Nej! Det skulle kräva Zecartus särskilda gåva, som jag inte har, eftersom det skulle hindra snarare än hjälpa mig i mitt arbete. Det finns två vägar för mannen som jag kan peka ut åt dig, men jag kan inte ge dig någon åsikt om vilken han väljer. Den bättre vägen vore om han erkände sitt fel direkt, och slog fast den verkliga orsaken till sin svaghet för att korrigera och återta sin första inställning, och akta sig noga för att göra ett misstag igen. Men det tvivelaktiga med det valet föranleds av det faktum att det kräver en ständig ansträngning, medan hans vana i livet har varit försummande likgiltig för den moraliska svaghet som bidrog i så hög grad till hans fall. Det var en långt lättare sak att undvika än det kommer bli att nu rätta till effekterna av hans fall. Å andra sidan, om han inte anstränger sig för att upprätthålla en sådan större moral så kommer varje framtida frestelse leda till en ny och djupare försämring, eftersom onda vanor flockas för att förstöra.”
“Kan du inte tala om det för honom och varna honom?”
“Nej. Han har gjort sitt val och stängt ute den sortens hjälp. Hade hans religion varit mer än ett tomt yrke, så hade han ropat efter hjälp när frestaren du såg började sin kamp, och det hade funnits mer än tillräckligt av den hjälpen i närheten för att rädda honom. Men frestelsen svepte yrkesrollens tunna kappa åt sidan, och avslöjade den verkliga mannen som var villig att skaffa sig personliga fördelar och tillfredsställelse på andras bekostnad – den exakta motsvarigheten till den illvilliga plågoande som omlöst och snabbt besegrade honom. Med vårdslös likgiltighet hade han förberett sin själ på att falla i en sådan oanad fälla, och han måste ta emot sitt pris. Nej! Vi kan inte hjälpa honom just nu. Han måste först komma till sans och upptäcka hur han har syndat, sedan kommer han finna att ettusen händer sträcker sig fram för att lyfta upp honom.

Nu har jag gett dig två illustrationer över hur de här andliga sammanhörigheterna fungerar; jag skulle vidare vilja visa på ett exempel på den bestraffning dessa obotfärdiga själar måste genomleva.”
Han tog med mig långt bort från den vettvilliga hopen med livets båda sidor representerade, till en liten plats bredvid havet. En av de där härliga oaserna i livet, som Heber sjung om, där

“varje möjlighet behagar
Och endast människan är usel.”

Några fiskebåtar låg för ankare i en minihamn. Naturen hade lagt sig tillrätta för den lilla fiskarkolonin, vilka inte hade råd att bygga sig ett eget skydd mot de ibland vreda vågorna; och överallt låg etthundra vackra juveler dalen, på berget eller idylliskt utspridda annorstädes. Fiskarnas hem låg nära vattenlinjen likt ständiga älskare hos sina favortimöer , men de som genom sina framgångar hade övergett sin första boning befanns ig på bergssluttningen med utsikt över bukten, och hade rest mer pretentiösa bostäder i en ivrig önskan att utplåna alla spår av sin härkomst.

Ladas tog med mig till det största och mest framträdande av de husen, som byggts av en man med ett slugt sinne som hade tagit sig upp från strandlinjen; en som i sin barndom var den lilla kolonins stolthet och underhållning för sin skicklighet jämfört med sina jämnåriga, medan han i livet efter detta blev dess oro och sorg genom att utöva samma tendenser. Som yngling hade han lärt sig att skaffa pengar genom slagfärdighet snarare än genom arbete – han upptäckte att mannen som kunde köpa fisk hade en bättre position än den som fångade dem, och därför lämnade han båten. Han nådde framgång från första början. Det var inte svårt för honom att kliva över den ärliga enkelheten hos de män han lämnat bakom sig, och han blev snabbt en inflytelserik person på orten och även i kyrkan, där han emellanåt kunde ses framme i predikstolen. Han började sedan låna ut pengar i dåliga tider, till en ockerränta med villkor som till slut gjorde att hälften av båtarna i hamnen att lämna fiskarnas ägo och sluta upp i hans händer på grund av obetalda fordringar. I och med övertagandet av båten så bidrog också båtens andel av varje fångst till att öka hans välstånd och göra byn fattigare.
Hans låneavdelning behövde ett biträde, och han anställde en flicka mot vars döde far denne engelske Shylock hade förhindrats att fullgöra en skuld genom hämnd. Efter en period av halvsvält på grund av den undermåliga lönen, så planerade han för och genomförde hennes ruinerande, drev bort henne ur kyrkan, söndagsskolan och hemmet och slutligen till självmord. Byn höll andan men vågade inte yttra sig, och kyrkan vände undan blicken efter en mindre donation.
Sedan kom dagen då första grundstenen lades till den sedan länge förväntade “herrgården”, där Konferensens ordförande och andra religiösa magnater närvarade som var förtjusta över att få hedra den man som Gud hade placerat så högt över sina medmänniskor. Få människor i den landsbygden hade haft möjlighet att upptäcka vilket helgon deras Shylock var förrän ordföranden vecklade upp flaggan över hans avundade framgångar och viftade med den framför sina åhörare, som belöningen för en godhjärtad rättfärdighet; men medan främlingar applåderade på håll, så jämrade sig byns män och kvinnor i det tysta.

Det var en härlig, molnfri dag då hörnstenen lades. Kanske lite för solig – alltför varm, och en smula påfallande i sitt smicker, föreslog någon här och där förstulet; och händelserna bevisade att den åsikten var välgrunda, för taket hade inte lagts ännu innan byns kyrkorådgivare beslutsamt ombads sammanfatta sitt livs konto så här långt.

“Din dåre! Den här natten ska din själ utkrävas av dig; och då…!!!”
Det var tiden efter det där “och då” som jag betraktade då processen hade pågått i ett antal år utan uppehåll, förändring eller lättnad. Huset, som tidigare varit det förtäckta målet med mannens ambitioner, hade byggts klart, och hade nu blivit ett fängelse för hans jordbundna själ. Jag har anytt hur varje möbel i det odödliga hemmet är ett andligt utryck för någon handling, ord eller gärning ur det föregående livet; det var likadant här! Varenda detalj på platsen antog förkroppslingen av någon bedräglig och skrupelfri utmätning, ett öppet rån av någon som inte kunnat försvara sig själv, ett minnesmärke över en kvinnas fördärv, undernärda barns mat, en ruinerad familjs förannelse, en lögn, en skatteflykt, en tjuv iklädd den hycklande ångerfullhetens ord, en kallhjärtad hämnd, en kylig beslutsamhet att krossa andras framgång. Hans liv hade varit välfyllt – “Man måste sätta fart om man ska få något gjort”, var hans motto – och han var fullt sysselsatt med skörden av detsamma. Ettusen pladdrande spöken höll honom upptagen med ärenden som han tvingades ägna sig åt. Det fanns ingenstans att fly. Hans ångerlösa själ erkände inte sin synd; men även om han hade få chanser i stunden, så skulle han övervinna dem och sedan skulle världen få se vad han skulle göra.

Sådan var hans upproriska beslutsamhet när jag såg honom. Hans mask hade tagits av, och hans religions strålglans hade förlorats sedan länge. Han visste att han kämpade mot Gud, men skulle fortsätta kämpa tills han vann.
Det var det mest förskräckliga hämndscenario jag hade bevittnat så här långt, plågad i sin hopplösa kamp för att komma undan, och samtidigt rasande med envist trots. Men det ihärdigaste stinget han genomled var övertygelsen om att hans straff sågs och kändes till av både levande och döda som gick förbi.

Ladas sade inget som förklaring, utan överlät åt mig att utläsa historien på egen hand och dra mina egna slutsatser.
“Är du nöjd?” frågade han till slut. “Om det är fallet så går vi, så att jag kan visa dig hur vi bistår sådana själar när de ångerfullt söker hjälp.”
Vi återvände till platsen där han vanligen arbetade, där vi fann att flera av hans medarbetare fokuserat betraktade en förtvivlad kvinna som hade kullkastats i någon ovärdig konflikt. Hon hade fallit, kämpade och jämrade sig i sitt lidande, hennes händer drog krampaktigt i håret och öronen som om hon ville sluta av dem i ett försök att finna lättnad, om så bara i en förändring i de kvalens natur som det var omöjligt att fly undan. Plötsligt reste hon sig på fötter som för att kasta sig in i tvisten igen, men stapplade bakåt som om synen av en annan vedergällning konfronterade henne. Hon grep om sitt huvud med händerna, vinglade och brast sedan med ett känslosamt rop ut i tårar.
“Min Gud! Min Gud! Ska den här tortyren aldrig upphöra?”
Jag hade knappt uppfattat att utropet var på väg förrän hon hade omgetts av och lyfts upp av de änglar som hade väntat, bland vilka det uppstod sådana glädjeyttringar att de nästan skymde den vädjandes plågor. I den handlingen såg jag och förstod den väntande snabbheten som lovar “innan de ropar ska jag svara”; jag såg på egen hand hur de eviga armarna ständigt finns under oss, och de behöver bara en ångerfull själ för att de ska lyftas och bära den fallna in i frälsningens citadell.
“Det är över, min syster; den här meningslösa delen av ditt lidande är nu över, om du vill komma härifrån”, svarade en av de hjälpande. “Gud har alltid mer nåd med oss än vi har med oss själva. Han har redan hört ditt rop och vi skickades för att besvara det redan innan det undslapp dig. Kom, luta dig på oss, och vila en stund, sedan visar vi dig vägen till en plats där ingen mer meningslös smärta kan nå dig.”
“Jag kan inte vila här!” utropade hon. “Åh, om ni har någon medkänsla så ta med mig från den här obeskrivliga plågan!”
“Kom då så visar vi dig vägen som leder till vila. Vi skulle så gärna ha burit dit dig om det vore möjligt, men det är bara i heligheten som vi finner den perfekta vilan, och ditt förflutnas synder har befläckat ditt liv så att du nu behöver renas innan du kan klara av närvaron av den renhet du frågar efter. Men Gud i sin obeskrivliga kärlek till dig har ordnat en väg för dig att nå den på, och med Sin egen hand kommer Han leda dig dit. Men var inte rädd. Det värsta är över nu. Vilken smärta som än väntar i din framtid kommer att vara renande och förbereda dig för den vila du söker. Gud är inte arg på dig – Han har medkänsla, älskar dig och önskar föra dig till Sig själv. TIll och med det straff du har genomgått hade utformats för att få dig att vända ryggen åt dina synder för att söka skydd i Hans kärlek, och det som ännu väntar kommer enbart vara nödvändigt för att korrigera det förflutna. Du minns Kristus berättelse om den förlorade sonen? Du kommer märka att Gud är precis likadan i Sina handlingar mot dig. Han kommer snart att möta dig med en faders välkomnande famn och låter dig aldrig springa hemifrån igen.”
“Fortsätt prata”, vädjade hon. “Jag följer med er vart som helst om ni pratar med mig på det där viset. Ni är snälla! Ni hatar mig inte! Jag kan anförtro mig åt er. Ni får mig att vilja vara god – om jag nu kan vara god! Fortsätt prata, snälla. Ja, ni får ta med mig till Gud om ni vill; men fortsätt gärna. Om andra hade talat till mig som ni kan tala, så hade jag lyssnat – jag hade lärt mig att älska Gud för länge sedan!”

Hon pratade hysteriskt med långa pauser på grund av utmattningen, mellan sina ryckiga meningar; men stormen som så skoningslöst hade slitit i henne dog snabbt undan, medan räddningsteamet tog med henne längtre och längre bort från platsen hon varit bunden till. Det var inte bara de medkännande orden från den andesyster som talat som bidrog till den här önskvärda effekten, utan atmosfären av kärlek och förtroende som gruppen omgav henne med som gav en ständigt ökande tröst, medan de förde henne till hennes eget helvetes mer hoppfulla tillstånd.
“Vi kommer inte följa med dem”, sade Ladas; “hennes fall skulle knappt ge dig en särskilt klar uppfattning just nu om hur helvetets regim verkligen är.”
Hade valet legat hos mig så hade jag kanske följt efter, för att få veta mer om kvinnan som väckt mitt intresse och min medkänsla så; men min guide hade uppenbarligen en tydlig plan för min undervisning, så jag påminde mig själv om hur omöjligt det är att följa något till dess ände där allting sträcker ut sig i evigheten, och accepterade hans förslag och korsade gränsen mellan de två tillstånden i en motsatt riktning som följeslagarna till den just befriade kvinnan tagit.
Vår nya rutt ledde in oss i ett jämförelsevist mörkt land, med faror och fallgropar, motbjudande och fullt av rädslor, där män och kvinnor vandrade omkring som rädda skuggor, noga med att hålla sig undan till och med medan de ropade efter hjälp och medkänsla.
Vi hade knappt kommit dit förrän jag hörde ett skri som sände en rysning av skräck genom mig.
“Hjälp! Hjälp! Jag är blind!”
Som svar hörde jag ett eko av skratt.
“Vad är det?” frågade jag.
Ladas uppmärksammade mig på en kvinna på lite håll.
“Hon önskar komma till en plats där hon kan känna sig trygg, men det är omöjligt eftersom hon inte har något förtroende för någon, inte ens sig själv.”
“Hur kommer det sig?”
Ladas studerade henne noga en stund innan han svarade.
“Hon är ett exempel på den moraliska feghetens helvete. På Jorden hade hon en förmögenhet som missbrukades på ett slösaktigt vis i den fåfänga föreställningen att hon därigenom gottgjorde för försummelsen av sina plikter som kvinna. Hon fruktade allt obehagligt, och med sitt guld tänkte hon att hon därigenom hade en garanti för att undkomma allt som var ens var i närheten av vad hon ogillade. På grund av hennes donationer så lät man henne ha sina harmlösa idéer, och försäkrade att det inte var nödvändigt för hennes känsliga sinnen att plågas. Gud skulle godta att hon köpte sig fri från att hjälpa andra personligen. Nu ser du henne när guldets privilegium har försvunnit, på en plats där fallgropar som skillnaden mellan samhällsklasser och en ädel börd finns överallt, och den moraliska fegheten har utvecklats till en total blindhet där det behövs den skarpaste blick för att kunna fly undan ettusen verkliga plågor som fötts ur hennes tidigare oädla och ovärdiga rädslor. Vi kan inte hjälpa henne. Hon utformade avsiktligt sitt eget helvete, och måste nu vistas där tills hon, när hon betalat den sista kronan på den skuld som dess tillkomst orsakat, får sin frihet genom att synen återställs och hon kan finna vägen till den trygghet hon önskar sig.”

Efter det här fick jag bevittna ett lidande som jag inte ens kommer försöka beskriva. Det var priset som mätts ut till någon vars “omänsklighet gentemot människor” förmodligen utgör lågvattenmärket för syndens fördärv: Nero, Roms vällustige och lynnige modersmördare. De som skulle göra ett försök att få en inblick i den här synen får inte glömma att i helvetet så måste en orubblig och oundviklig rättvisa för varje begånget brott mötas och betalas av; och även att den värsta brottslingens själ i den avkroppsligande processen är lika känslig för lidande som det ljusaste helgon är för njutningen i glädje. Det finns bara en standard för känsligheten i andelivet, och varje själ är stämd efter sitt korrekta tonläge i den konserten. Försök nu göra en uppskattning av de brott som måste sonas för i just det här fallet, och räkna om du på ett rättvist sätt kan göra det ut vilket saldo som ännu återstår efter vad som hittills har genomgåtts, och det nuvarande tillståndet i själen som rättvisans piska ännu faller på.
Om du fått den bilden rätt så ger det dig en blek aning om helvetet.
Jag hade ingen önskan om att dröja kvar i närvaron av en sådan tortyr, där varje beröring och fordran enbart var den rättvisa återbetalningen för vad dess mottagare hade delat ut med hårt hjärta och sarkastiskt förlöjligande. Jag kände inte heller att jag vill fråga närmare om hur helvetet anpassar sig efter den mångfald av påföljder det måste utkräva som förvaltare av den gudomliga rättvisan. Jag hade sett tillräckligt. Om bara Jorden kunde se den syn som låg framför mig så skulle den sätta samman en vädjan om livets rättfärdighet och framföra den så som dödliga öron aldrig förut hört den.
“Det verkar nästan otroligt”, kommenterade jag till Ladas, “att en människa kan tjäna ihop till en sådan bestraffning under ett enda livs fåtaliga år.”
“Det är en slående uppvisning av människans förmåga till gott eller ont”, svarade han. “Det är inte någon del av mitt uppdrag att störa eller tränga mig på den här förtvivlade mannen, annars kunde jag ha uppmärksammat dig på uppräkningen som alltid finns framför honom där han kan se varenda enskilt sting som han går igenom. Han kan se vad som redan har avtjänats och vad han har kvar att betala. Det finns inget sätt att tvista om huruvida priset är för högt eller orättvist, för hans minne och samvete bedömer fallet, och de är inte mottagliga för mutor och de avviker heller inte från rättmätigheten i någon av de påföljder de måste fastställa.”
“Tillståndets hjälplöshet verkar öka dess förfärlighet, men det är en viss lättnad att se att han varken är bunden eller instängd bakom fängelsedörrar.”
“Det behövs inte något sådant”, svarade Ladas. “Han är sin egen garanti mot varje försök att rymma.”
“Är det aldrig någon som försöker?”
“Nej! Helvetet är inte en plats för uppror, utan ett underkastande inför rättvisan, och varje själ inom dess utsträckta herravälde har lärt sig av erfarenhet att Guds kärlek är lika kraftfullt närvarande här som i den högsta av Himlarna. Det här vidkännandet ger kanske upphov till ett av helvetets skarpaste sting – ångerfullheten över att man så omoraliskt har syndat mot en så oföränderlig tillgivenhet, som fortfarande har medkänsla där andra skulle söka efter välförtjänt hämnd. Här förs synden tydligen hem till syndaren som en frivillig och avsiktlig handling mot vad denne vet är rätt, eller en lika brottslig vägran att skydda det rätta, och man förstår att helvetets syfte och uppdrag är det bästa som evig kärlek och visdom kan utfärda för att genomföra en fullständig frälsning från synden som förberedelse på åtagandet av det gudomliga barnaskapet. Livets första stadium har olyckligtvis missförståtts, missriktats, missbrukats; människan har i sin okunnighet tagit på sig att tolka eviga lagar i ljuset av så kallad mänsklig rättvisa, vilken kan mixtras med och som påverkas i hög grad av tal, nyckfullhet eller andra svagheter på Jorden. Eftersom Gud inte reser upp en domstol på varje torg och leder fram varje förövare för en omedelbar och publik reprimand, så föreställer man sig att synd bara bestraffas i teorin, och dristiga lagbrytare lyfter huvudet högt, och skyndar med andlös fart från synd till synd. I allt detta så utökar människorna bara sin fördömelse. De vet och erkänner att naturliga lagar inte underkastar sig någons nyckfullhet! Man kan inte muta en eld så att den inte bränner ett barn, och inte heller hålla den ansvarig för att den gör det på grund av barnets okunnighet. Det är eldens natur att bränna – det är också syndens natur att bestraffa. Ingen människa kan leka med någon av dem utan att betala den ofrånkomliga påföljden. Slutsatsen som dras utifrån fördröjningen när det gäller bestraffningen av synden är lika felaktig, och här blir människorna återigen de mest skadliga vittnena mot sig själva. När en brottsling döms på Jorden så protesterar mänskligheten mot att dennes straff ska ske till allmän beskådan, och förordar nåderikt att detsamma ska utföras inom fängelsets domäner. Helvetet är Guds fängelse, framtaget för att rädda de som går under och lyfta upp de fallna; och det fungerar så bra att hittills har ingen själ passerat dess portar utan att helt och fritt erkänna att: “Jag har syndat.”
“Inte en enda?” frågade jag.
“Nej. Något sådant skulle vara omöjligt. Låt mig rikta din uppmärksamhet mot ett bortglömt och försummat ljussken som Kristus kastade över den här punkten i sin liknelse med den rike mannen i helvetet. Han var så medveten om närvaron av kärlek och medkänsla att han trodde att det svalkande vattnets välsignelse skulle skänkas till honom, och när han förstod att tillståndet var bortom rättvisans gränser, så vände han omedelbart sinnet till sina systrars och bröders frälslning.”
“Jag har aldrig sett det på det viset förut.”
“Vi har alla mycket att se och förstå innan vi helt förstår den sanna innebörden i det evangelium som Kristus förkunnade”, svarade mitt sällskap.
“Är systemet med isolering generellt?” frågade jag, med tanke på de två fall jag hade sett.
“Nej. Behandlingsmetoden varierar lika mycket som den synd man sonar för.”
“Med en sådan perfekt lag i ostörd verkan så undrar man nästan vad det återstår för Djävulen att göra.”
“Vilken djävul menar du?” frågade han, med den avsiktliga och musikaliska mjukheten i rösten som han använde när han kände en allvarlig medkänsla.
“Jag menar mänsklighetens stora ärkefiende.”
“Ärkeängeln som föll från Himlen?” föreslog han.
“Ja; Lucifer och alla hans anhängare.”
“Har du någonsin ägnat någon tanke åt vilken inverkan en sådan störning i Himlen skulle ha, om det vore sant?”
“Om det var sant!” utropade jag. “Men självklart är det sant!”
“Varför så självklart?” frågade han.
“Därför att – ja men, det måste vara det! Vi vet att det är det.”
“Säg hellre att du har lärt dig att tro att det är det. Du kan inte veta det, för det är inte sant! Den berättelsen har hittats på av präster som en del av ett rättfärdigande av deras kults existens. Hela prästerskapets vävnad har byggts upp utifrån fel och odödlighet. Guds budskap till Jorden överförs alltid genom profeters inspirerade tal, den representeras inte symboliskt av stilar, ceremonier eller ritualistiska skrudar. De offer Han förordar är återhållsamhet i upprördheten, uppgivandet av själviska fördelar för att hjälpa någon annan, och de hyllningar av kärlek som erbjuds Honom genom att betjäna de lidande. Hans valda altare är det som upprättas i ödmjuka hjärtan av ren hängivenhet; Hans tempel är ett liv som tillägnas Hans önskan för mänskligheten. Kristus var en profet och korsfästes på grund av prästers inflytande och hat, ett faktum som för alltid borde ha förseglat domen för den uppslukande kult som han inte hade några ord utom fördömelse för, och mot vilka han alltid bibehöll en attityd av trotsande motstånd som en produkt från helvetet – vars symbolik är (eftersom prästerskapet fröjdas åt symbolism) fel, missuppfattning och behov av korrigering.”
“Men menar du verkligen att säga mig att det inte finns någon Djävul?”
“Det gör jag. Jag har aldrig hittat någon sådan varelse här, och om han existerade så skulle jag ha träffat på honom många gånger under den tid mitt uppdrag arat. Men låt mig be dig att överväga en stund vad en sådan individs existens innebär, så kommer du snabbt förstå vilket omöjligt, absurt och allt som allt otänkbart tillstånd saker skulle behöva vara i för att möjliggöra honom.”
“Om det här är sant så blir alla andra uppenbarelser som jag fått obetydliga i jämförelse.”
“Låt det vara ett tag. Och om vi går tillbaka till själva begynnelsen av påhittet, så fundera en stund på hur ett sådant fall av änglar, som han uppstod ur, skulle förstöra möjligheten för en Himmel.”
“Hur då?”
“Om hans förmodade uppror någonsin ägde rum, så skulle Himlen vara mer fri från syndens närvaro än Jorden. Var skulle perfektionen och dess garanterade helighet i den vara, eftersom synden en gång hade uppstått i sinnet hos någon som står intill Gud? Ett sådant fall skulle fördriva vilan och förtroendet för alltid, och utan dessa skulle Himlen inte kunna existera.”
“Det verkar så.”
“Återigen”, fortsatte han, så är antagandet av en sådan personlighets existens ett hädande mot Gud.”
“Hur?”
“Därför att om ett sådant fall hade ägt rum så skulle Gud inte bara ha vetat om det i förväg utan också förutbestämts av Honom, för annars skulle Han inte var allvetande och allsmäktig; och om Han hade förordat det och faktiskt har de här egenskaperna så skulle Han varken vara helig eller sann. Därmed är det omöjligt för någon Djävul att existera och Gud vara kvar. Rättfärdigheten förbjuder det; det är en motsägelse mellan villkor och oförenligt.”
“Men tvivlet uppstår om det moraliska problemet inte kan lösas på djup som människans sinne inte har förmågan att omfatta ännu.”
“Några problem är nödvändigtvis av den naturen, och kräver flera tidsåldrar innan vi kan greppa och förstå dem, men det här är inte ett sådant. Det är en fullstänigt säker slutsats att dra att det som motsäger förnuft och sanning inom gränserna för människans förståelse aldrig kan förlikas för dem utanför dem. Inget kan till exempel få två linjer som ritats i räta vinklar löpa parallellt, och det är exakt den figuren som representeras i samexistensen av Gud och en Djävul. Som jag nämnde, så är de två en oxymoron och och omöjliga att förlika inom intelligensens domäner vare sig nu eller framöver. Det är stor skillnad på det och en fråga om exempelvis Guds natur och substans – om vi förmodar att Han besitter substans – där vi tillitsfullt får hoppas att framtiden innehåller sådan kunskap som nuet inte har någon förmåga att uppenbara. Men frågan om en Djävuls existens börjar filosofiskt sett vid räta vinklar i förhållande till varenda moralisk kvalitet hos Gud, och ju mer vi undersöker frågan desto mer hopplöst trasslar den in sig i motsägelser. Det enda mysteriet med det är att intelligensen under så lång tid kan betrakta den traditionen som värd att överväga.”
“Nu talar du förstås utifrån den högre kunskap som erhållits genom erfarenhet här.”
“Även om jag talar utifrån en sådan position så har Kristus demonstrerat det faktum att vår kunskap är tillgänglig för de på den andra sidan; men ett uppriktigt undersökande är allt som krävs för att någon ska plocka isär ett sådant påstående. Prästerskapet vet detta alltför väl, och av självbevarande orsaker så förbjuder de allt undersökande såvida det inte åtföljs av en prästerlig tolkning. Du och jag befinner oss emellertid bortom den ecklesiastiska jurisdiktionen, och eftersom jag gillar att dra upp fel med rötterna bortom alla möjligheter till framtida problem, så kan vi titta lite närmare på den här frågan, där vi knappt har gläntat på dörren ännu. Enligt traditionen så var Lucifers mål med att dra igång sitt uppror i Himlen att säkra mer makt än han redan hade. Milton säger:

“i sitt sökande
efter mer ära än hans likvärdiga,
Så litade han på att han var jämställd med den Högste
Om han skulle motsätta sig Honom, och med sikte
På tronen och Guds monarki
Startade han ett hädiskt krig i Himlen och stred stolt
I ett fåfängt försök.”

Motsägelserna i den här prästliga fabeln rasar över en, och man kan knappt hitta något som liknar en logisk riktning genom denna absurditetens labyrint. Gjorde Lucifer ett fåfängt försök? Före sitt uppror var han en ärkeängel som ville ha lika mycket makt som Gud. Vad förlorade han i sitt misslyckande? Sin plats i Himlen, som han aldrig var lämpad förpå grund av sin själslig orenhet. Vad vann han? En tron – om inte den han sökte uppnå, så var det fortfarande en tron – där en tredjedel av Himlens invånare löd hans befallningar; han fick frihet från sin tjänstgöring och blev Prins över luftens makter, och Gud över världen, som han genom sin revolt bröt loss ur dess Skapares hand. För att säkra den här världens frälsning så förmodas Gud ge sitt medgivande till att Hans egen oskyldige son mördas genom vilket alla tidigare galenskaper, oförenligheter, omoral och svårigheter ska rättas till och korrigeras, men hur detta ska uppnås har ingen någonsin kunnat förklara. Under tiden fortsätter Djävulen att styra över jurisdiktionen som om ingen försoning hade skett, och den större delen av mänskligheten hamnar under hans andel, och Gud kan inget göra för att undvika det. Jag behöver säkerligen inte säga något mer om ett sådant felaktigt och omoraliskt påstående, likt en förolämpning mot intelligensen och en hädelse mot Guds kärlek och visdom.”
“Då måste teologins hela system kastas ut, för utan Djävulen faller allt i bitar.”
“Det är inte aspirationen att vilja ta reda på något om Gud som vi frånsäger oss, utan det mer än fruktlösa felet i att formulera förslavande dogman om Honom genom spekulativa filosofier, och lära ut dessa till världen som Guds uppenbarelse om Honom Själv, genom att använda Kristus namn som en auktoritet i den handlingen. Det är av den orsaken som biståndet på Jorden har misslyckats, och förkunnelsen om sanningen har återgått till oss själva. Varken familjer eller kungariken som går emot sig själva kan stå upp; och Gud regerar ensam i Himlen, i Jorden, i helvetet – alltid och för evigt samma allsmäktige som frälser. För oss och i hela det skapade universumet finns det bara en Gud, och bredvid Honom finns det ingen annan.

Klicka här för att läsa vidare i kapitel 10-12