Anneli skriver

The Life Elysian – på svenska

Här kan du läsa The Life Elysian, den andra boken i trilogin Through the Mists, på svenska, ursprungligen nedtecknad på engelska år 1905 av Robert James Lees åt Frederick Winterleigh, eller Aphraar som han senare kallades, en person som berättar om sitt jordeliv men också övergången till andelivet och vad som hände honom där. Det är min egen översättning, och jag tror inte att den är fantastisk, men jag önskar att den ska ge fler möjligheten att ta del av ett väldigt fantastiskt innehåll!

Du kan följa med i det engelska originaldokumentet i PDF-format här: The Life Elysian, PDF-fil

KAPITEL 4-6 – Klicka här

KAPITEL 7-9 – Klicka här

KAPITEL 10-12 – Klicka här


LIVET I ELYSION

Där bryter själen loss från varje tyngd
Och beskådar och förstår nu på egen hand!
I den klara gryningen av livets morgonljus
Så vänder den sig om, granskar och måste sedan ta emot
Vad än som följer efter gårdagkvällens vilda rusning
Och feberaktiga girighet, i Jordens sakristia

Det är då den lär sig hur den omhuldade okunskapen
Har varit en falsk vägledare som visat själen vilse,
Där den skattat glitter efter guldets pris,
Och lärt ut hur oädla metaller och verkligt välstånd är detsamma,
Och att hela den brokiga maskeradsamlingen,
Som dårar fört samman att njuta av,
Var kappor, emblem, ordrar och belöningar
Som Kungen utdelat, så att alla hans söner
Ska få bekläda och pryda bröllopsfesten!

Där kommer sanningen, och hela den falska klädnad
Som vi svassat fram i, herreaktigt och avundat,
Måste där kastas åt sidan och lämnas bakom,
Som värre än värdelöst – vi måste betala vad de kostar
Innan vi kan gå vidare. Varje själ, i smärtsam ruelse,
Tar där av sig sin hyckleriets mantel, för att finna
Att dess kungliga lyster och frodighet försvann med natten,
Och endast lämnade fattigdomens tecken efter sig.

Då suckar själen när den ser sitt bankrutta tillstånd,
För fram till dess kan ingen någonsin veta
Vilket pris de betalar för en sådan bedräglig kappa,
Och falsk, svekfull klädnad;
Vi tog den på i hast och brådska;
Vi lägger av den i Guds sökande ljusstrålar.

Där alla blåmärken, ärr och sår visas fram
Som vi aldrig kände uppstå i den galna rusningen
För att skaffa vårt efterträngtade föremål från andras händer.
Men på vår väg till festen så måste vi ta en stund,
Beakta och lägga bort orsaken till vad vi trodde
Var gratis för de som kunde inhämta och behålla det!
Och det här är en smärtfylld insikt.

När detta är över, då bryter sig själen loss
Och lär sig att den har en annan roll än i maskeraden
Att spela på livets eviga scen. Den kastar åt sidan
Alla råbusens, vildens och barbarens efterlämnade lustar,
Och medan den återuppbygger sig med en ren ångerfullhet
Kliver den mot livets milsten endast klädd i frihetens kappa,
Med inget som tynger, som hindrar eller fördröjer
Dess färd, och då en människa påbörjar loppet
Som har sitt mål och sin destination hos Gud.

Det är om det loppet jag sjunger, och nu bjuder jag dig att komma
Och se hur det springs på Guds egen bana –

Livet i Elysion!


KAPITEL ETT: DEN ÖPPNA GRAVKAMMAREN

“Se, där gick en bonde för att så.”
Kristus vältaliga tystnad talar ofta till den sympatiska lärjungen med mer gudomlig inspration än hans uttalanden. När han till exempel gav sina liknelser, önskade han då inte att vi skulle tänka på det faktum att han hämtade sina liknelser för det andliga livet i naturens rike, och därigenom lärde han oss att lagen om det lägre förs vidare uppåt till det högre? Att föreslå att det inte är så är också att föreslå att det inte är tryggt att följa honom bortom bokstävernas begränsning, och eftersom han aldrig skrev ner ett enda ord, så kan vi inte vara säkra på vad han sade, därför så existerar den Kristus inte för oss.

Om någon önskar anta en sådan inställning så har jag ingen rätt att störa dennes slutsatser, men det kommer bli nödvändigt för oss att genast skiljas åt; eftersom min kunskap, erfarenhet och mitt syfte alla finns i en annan riktning.
Jag är emellertid inte så ivrig att ta mig an den kontroversen just nu. Det kan bli så att min mission snart nog leder mina fötter till diskutabla marker i genomgången av sanningen så som jag har lärt mig den. Min hänvisning till liknelsen med bonden föreslogs snarare för sin hänsyftning till vissheten i framtidens skörd, än liknelsen mellan naturen och nåden.

.För en tid sedan gjorde jag ett försök – med sikte på den plåga jag var alltför medveten om – att återvända till Jorden i hopp om att kunna så några tröstens fröer i hjärtan som krossats och brutits ned av den universella katastrofen som kallas för döden. Jag önskade bara enkelt och trofast berätta vad jag hade upplevt i detta förmodat onåbara bortom, säker på att sanningen skulle visa sig vara en tröst. Jag var inte helt obekant med de befintliga idéerna, lärorna, till och med fördomarna som Jorden har mot ett sådant misskrediterat umgänge, och var relativt beredd på den kalla misstro jag var säker på skulle uppstå å ena sidan, liksom ett utrop av from skräck å andra sidan. Men jag hade i mitt mitt nya tillstånd upptäckt något helt annat än vad jag förväntade mig; Gud var så mycket bättre än vad jag hade fått lära mig, och livet på andra sidan var så obeskrivligt annorlunda jämfört md mina förväntningar att jag, som människa, inte kunde hålla mig tyst när jag upptäckte att tystnaden inte tvingades på mig, och min medkänsla för mänskligheten liksom min tacksamhet till Gud lät mig inte vila förrän jag hade gjort mitt bästa för att låta andra veta hur generöst Han ger, oändligt långt mer än vi någonsin skulle kunna be om, tro eller föreställa oss, i det iv som ligger strax bakom den mjuka skymningen i kroppens frånvaro. Den Gud framför vars domedagstron jag hade räknat med att stå, med mer tvivel och farhågor än med barnets förväntan, visade sig vara så mycket mer en fader än den bästa av fäder, och översteg till och med honom som mötte upp den förlorade son som Kristus talade om, att bedrövelsen hade fallit över mig om jag hade förblivit tyst, och i förhållande till Jordens liande så skulle jag snarare ha spelat demonens roll, snarare än människans.

Jag var inte tyst. Så snart jag hade lärt mig att det var möjligt att återvända, och de naturliga hindren hade övervunnits, så besvarade jag mitt hjärtas önskan och spred över världen mitt tidigare budskaps evangelium, och det är den nästan otroliga skörden av tacksamt vidkännande från den långt ifrån perfekta insatsen som fyller mig med överraskning över den blygsamhet som Kristus uppskattade sina resultat med i den liknelsen.

Som jag önskar att jag kunde välja ut några uttryck av tacksamhet från de hundratals brev som ligger framför mig när jag nu sätter mig i den nu välbekanta stolen för att uppfylla mitt löfte, att om min första arbetsinsats skulle nå sitt syfte, så skulle jag gärna återvända och fortsätta dokumentera mina erfarenheter från det liv som ni alla är på väg till. Men de breven har nått mig genom min skribent, i förtroende – eller jag väljer att se på det så i brist på medgivanden – och därför kan jag inte göra mer än be er att godta min försäkran och läsa vidare tills det jag nu har att säga faller som den än heligare balsamen från Guds Gilead på era sårade hjärtan, och att ni själva upplever kraften i sanningen, så som den är i Jesus, så att ni kan dela ut den till de som faller krossade under den lavin som världens största lidanden utgör.

Men, även om min framgång har nått långt bortom mina mest optimistiska förväntningar, så kan jag inte glömma att jag endast har kunnat nå den blotta utanten av sorgens klädnad, och även om jag gläds åt det som har gjorts, så sträcker sig mitt hjärta fortfarande ut i medkänsla med de som gråter otröstligt under cypresserna. “Var tröstade, var tröstade, ni mitt folk, sade er Gud, tala i trygghet” till människans barn. Det är likt vår Gud att utfärda sådana respektingivande uppmuntranden, för är Han inte en Fader som alltid känner med Sina barn, utan att förvänta sig för mycket av dem och som alltid minns att de blott är damm? Säkerligen

“om hela världen kände till min Frälsare,
Så skulle hela världen också älska Honom”

Det är det hoppet, målet, önskan som finns i alla predikande legioner som skickas ut för att sprida sanningen, för när det har genomförts så upphör synden och syndens verkningar kommer strax att nå sitt slut.

Det finns långt större orsak att hoppas än att misströsta i världen om människorna bara kunde överväga detta i tysthet. Hur ofta har vi inte hört aforismen att till och med “Djävulen inte är så svart som han utmålas”. Om därför natten inte är hopplöst svart, och vi står ansikte mot ansikte med gryningen, varför inte torka våra tårar och titta med hoppfullhet efter den kommande glädjen?

Låt mig be dig, min okända men sörjande vän, sitta intill mig en stund framför graven – inte Makpelagrottans gravar, inte heller den i dalen jämte Beth-peor, och inte heller den som den otröstlige psalmskrivaren förklarar att “de döda vet inte någonting” över – alla dessa är alltför djupt begravda under okunnighetens och fördomarnas skräphögar – utan jag bjuder in dig att umgås en stund framför den heligaste av alla gravar som finns i Josefs trädgård. Den är den heligaste eftersom den är den mest normala, och uppfyller alla men överskrider aldrig den minsta uppgift som graven uppstod för; den enda grav där vi kan sitta och lära oss allt som den utformats för att lära ut – hopp, glädje, seger och ett horisontfritt bortom! Trefalt heliga är de beslutsamma segrarnas scenarier, men när striden var den allra viktigaste i ett universums historia, så blir platsen tusen gånger heligare. Det här är en sådan plats. Här ligger Han som är vårt liv. Så sorgligt för oss om Han inte skulle finnas på den här platsen, för då är vi verkligen fattiga. Här bekämpade han ensam skräckens kungar, och besegrade tyrannens välde; här gjorde Han slut på världens förtvivlan och slet isär dess band; här räddade kärleken hoppet ur okunskapens grepp; sanningen triumferade över felen, rättfärdigheten vann över synden och livet slungade ner döden i den bottenlösa avgrunden! Se, stenen är fortfarande rullad åt sidan! Gravkammaren öppnade inte sin dörr för att den skulle stängas igen med en fjäder! Påskmorgonens seger var inte endast en uppvisning i stunden! Det var en erövring som gjordes av Herrarnas Herre; och vad än vår Gud gör så varar det för alltid. Herren har uppstigit! och i Sitt uppstigande så har Han ställt framför oss en öppen dörr som ingen kan stänga igen. Han tog genom de eviga dörrarna med sig dödens och helvetets nycklar, och håller dem fortfarande i Sina händer framför tronen, medan återuppståndelsens ängel håller vakt framför den öppna graven och sitter på den sten som en gång för alla har rullats åt sidan.

Förstår vi vad allt detta betyder? Om Jorden bara ville lyssna på hela sången om den uppstigne Herrens evangelium! Torka era tårar, lyft era blickar

“Det finns ingen död! Det som ter sig så är en övergång;
Det här livet med dödliga andetag
Är blott en förort till Livet i Elysion,
Vars portal vi kallar döden.”

Undrar du varför jag ber dig sitta här med mig – dig vars liv har förbittrats av misslyckandet i att känna igen evangeliets omätliga evangelium, och jag som också har druckit ur bitterhetens bägare till dess bottensats? Hör! Jesus kom tillbaka – kommer alltid tillbaka. Han önskar göra livets pilgrimsresa till en resa till Emmaus, om vi så vill; men Han kommer inte ensam; de som är Hans kommer också med Honom. Med Honom – i Honom – så kommer vi “till Sions kulle och in i den levande Gudens stad, himlens Jerusalem, och till ett oräkneligt sällskap av änglar; till den först-föddes stora församling och kyrka … och till andarna hos rättfärdiga människor som gjorts perfekta.”

Alla de älskade som du har förlorat är nu hos Mästaren. De följer Honom vart Han än går. Om Han återvänder för att uppfylla löftet: “Skåda! Jag är med er”, ska de då inte komma med Honom? Skulle de inte komma med glädje? Tror du att deras kärlek, deras intresse och omtanke om din välgång har försvunnit? Hur stark du än trott att döden var, tror du att den är stark nog att besegra deras tidigare ömhet? Jag talar till er som män och kvinnor.
Är hoppet jag vill inspirera till för stort – för gott för att vara sant? Tomas trodde det en gång, tills den uppstigne, levande Jesus stod framför honom. Är inte du lika värdefull för vår Fader – som inte gör skillnad på människor – som Tomas var? Kan Han inte fortfarande besvara samma klentrogna hopp, den stapplande, förnuftiga kärleken, som någonsin förr? Om döden en gång för alla har slukats av livet, är det inte dags då att sanningen blir känd, och balsamet i det gudomliga evangeliet öses ut för att läka varje brustet hjärta? Storslagna sinnen kommer med storslagen makt; färdas inte vår Kristus i Sin styrkas storhet – den mäktige som frälser? Tänk om timman har slagit “då alla i sina gravar ska höra Hans röst, och stiga upp”? Ingenting är omöjligt för Gud, som sände tillbaka Samuel, Moses och Elias till och med före Kristus seger, och mitt eget återvändande vittnar om att Han fortfarande är densamme, oföränderlige Guden.

Kom, låt oss sitta tillsammans, så talar jag om Honom och de visioner mina ögon har sett bortom slöjan.

Jag vet vad jag talar om – jag känner också kroppens svagheter och längtan så väl att jag vet att de saker jag delar med mig av är sanna. I den sörjandes mörka förtvivlan sökte jag efter “en försvunnen hands beröring”, i dödens tystnad spetsade jag mina öron för att få höra “ljudet av en röst som tystats”. Min mor var borta innan jag fick lära känna henne, och jag tvingades beträda livets pilgrimsfärd som ett offer en hunger som Jorden inte hade någon förmåga att mätta. Varken far, syster, vän, konst, litteratur eller arbete kunde fylla tomheten jag kände, och de andras sedvanliga nöjen isolerade mig bara ännu mer från mina kamrater.
Jag var aldrig medveten om ett enda, ohöljt nöje, och därför kan jag ha den djupaste medkänsla med de själar som döden har format en påtvingad vänskap med. Det närmsta jag kan minnas som lycka var av en negativ natur – då olyckligheten stundtals upphörde. Jag hade skiljts åt från familj och vänner som var obekväma med mig, och i min ensamhet vände jag mekaniskt blad i en tidskrift som låg på biblioteksbordet då min blick föll på rubriken till tre verser som genast fångade min uppmärksamhet. Sedan läste jag:

LÄNGTANDEN

“Jag ska vila när jordelivet är över,
Och morgondagen själv är död;
När fruktan inte längre är profetisk,
För lidandet som väntar.
Så lugnt havet sover inatt!
Men morgonen kan gry i full storm.

Jag kommer sjunga när mitt hjärta inte längre värker,
Och mitt huvud inte längre är trött av smärta.
Mina leenden döljer bara den starka ångesten
Som mitt hjärta inte kan begrava igen.
Oceanens ansikte ler av vilan,
Men vågornas brott mot stranden ger ifrån sig dess jämrande.

Som jag ber medan mitt hjärtas strängar brister,
Som jag räknar alla dagar när de kommer!
Jag letar i sömnen efter min mor,
Jag söker i mina drömmar efter hennes hem;
Två ord, åh, så ljuvt! Jord, Jord! Låt mig gå!
I deras musik finns himlen – all den himmel jag känner till!”

Författarens namn fanns inte angivet, men det faktum att någon levde som så sympatiskt kunde ge ord åt mitt eget vemod berörde och lugnade min sorg i stunden. Verserna andades ett vagt hopp åt min förtvivlan om att någonstans, någon dag så kunde jag bli tillfreds. Sedan slöt sig dysterheten om mig igen, och jag suckade ännu djupare över den längtan jag hade kvävt. Men i min tacksamhet så klippte jag ut verserna och under de kommande dagarna blev de mitt bröd och mitt te, tills varje ord hade bränts in i min hungriga själ, och papperet de hade tryckts på föll i bitar. Till och med då samlade jag vördsamt in bitarna och lade dem intill en hårlock som jag bar med mig över mitt hjärta.
Jag kommer hitta och träffa författaren någon gång, och tala om för honom hur hans tårar av sorg predikade för mina, i vars vidkännande han kommer finna skörden av de fröer som han sådde med sin gråt.
Så Himlen samlar upp alla fragment och inget går förlorat.

Genom en sådan sorgens skola såg Fadern att det var bäst att leda mig, och därför kan jag sympatisera med vem som än sitter i mörkret och i dödens skuggdal.
För de jag bekantar mig med först nu, så ber jag att få säga att min medkänsla inte baseras på spekulativa filosofier som rör efterlivet. Vi träffas vid gravkammarens öppna dörr, men jag återvänder där inifrån; du, just nu, kommer utifrån. Mina fötter har redan korsat Jordan, bortom vilken jag har återvänt ifrån för att tala med dig om de saker jag har sett och hört. Jag har redan stått på bergssluttningen, där Guds ljus faller, har sett i det skuggfria landet den väg som Kristus Själv en gång beträdde, och kan erbjuda den vägledning som vi tryggt kan följa i Hans fotspår. Låt mig be dig att lyssna innan du, i misstro, drar dig undan och betraktar mitt uttalande som en bedragares hädelser.
Själar lika fromma som du har begått allvarliga misstag förr i den riktningen. Från tiden före Kristus så har kättare som var martyrer igår blivit erkända helgon idag, över vilka Kristus Själv är ledaren. Jag vet att evangeliet som jag berättar om är omöjligt ur ditt perspektiv, men kan din position garantera ett pålitligt omdöme? Har du en hel och perfekt kunskap om Guds vägar och syften? Om ingenting är omöjligt för Honom, kan du då föreställa dig något som är mer Gud-likt än anordnandet av en sådan utdelning som en uppvisning av höjdpunkten av Jesus Kristus verk? Jag tror inte det. Därför, för er egen skull och för den tröst mitt budskap har fått kraften att överföra, så råder jag dig att höra på, och sedan döma mig efter den frukt vårt umgänge bär.

Till de som känner mig från mitt tidigare meddelande så har jag inget behov av att göra mer än att ger er min hälsning eftersom jag är här enligt deras uppriktigt önskan att uppfylla att löfte som jag nu kommer att infria.
Ursäkta mig en stund medan jag samlar ihop trådarna från mina upplevelser. Om jag ber er tänka tillbaka, inte för att jag önskar sammanfatta det som redan har sagts, utan för att jag gärna vill göra det tydligt att när vi lägger kroppen åt sidan så får varje själ ett personligt bemötande, och tas itu med individuellt då den kommer in i Paradiset. Alla kommer till sin egen plats. Upplösningen utför inte något transformerande mirakel, utan när människan lämnar Jorden så kommer hon till – eller fortsätter snarare – sitt andliga tillstånd. Det finns inga magiska formler eller processer som, oavsett hur ångerfull själen är, gör illgärningsmannen till ett helgon medan övergången pågår. “Gud lönar var och en efter deras gärningar.” “Det en människa sår ska hon också skörda.”

Tilltron som skapar handling är det enda tillgängliga vittnet i den bedömningen, och arbetet värderas efter hur det burit frukt.
Jag känner att jag vill ge den här nödvändiga påminnelsen här, för i flera av de brev som ligger framför mig finns det en del uttryck av avsaknad och till och med överraskning över att jag senast skrev så lite om Mästaren. Sett utifrån den lag jag just hänvisade till, så kan det här lätt förstås som tiden som ägnades åt de återgivna upplevelserna i Through The Mists/Genom dimmorna. När jag lämnade Jorden bar jag inte med mig någon stor kärlek, utan snarare en aversion gentemot all slags ortodox religion. Jag hade inte varit någon kyrkobesökare, och kände ingen varm beundran för den frälsningsmetoden eller för den Kristus jag aldrig kunde förstå på ett tillfredsställande sätt. Jag hade en viss medkänsla och mänskliga känslor för de många olyckliga, som flockades som djur i London-kvarteren, varav jag ibland gjorde något litet för att hjälpa några av dem, men den enda önskan och längtan i mitt liv var, om möjligt, att hitta min mor. Hon var långt mer för mig än vad Gud eller religionen var; därför, när förändringen uppstod, så var det min mor jag önskade träffa först – den enda himmel som jag önskat uppnå – och min aspiration tillgodosågs. Jag hade fått min belöning; och det förklarar varför jag var så tyst när det gäller Mästaren.
Andra av mina korrespondenter hoppas att jag, då jag återupptar historierna om vad jag upplevt, ska berätta om det återseendet. Varför inte? Som alla andra nya delar av mitt nya liv så flödar det över av lärdomar och rättelser av fåfänga förväntningar, och därför så börjar jag mitt nuvarande meddelande i den stunden, och tar upp de saker som är av ett allmänt intresse som rör vårt möte.

Jag slutade med ankomsten till mitt första hem i andevärlden, som Myhanene visade mig runt i, pch pekade ut dess huvudegenskaper och förhållandet som allting hade till det liv jag levt. Så tålmodigt han stannade kvar medan jag spårade kopplingen mellan dess detaljer och etthundra incidenter som jag helt eller delvis hade glömt av! Därefter ledde han mig till takterrassen där jag kunde betrakta dess härliga omgivningar, och sedan tillbaka igen till den noga, förhängda dörröppningen, som dolde ansiktet – och så väl jag kände det; inte behövde någon beskriva det för mig – som, osett och helt okänt, hade varit ledstjärnan för mitt liv, och i den stunden var mer än allt på Jorden eller i Himlen för mig!

Jag förstod hans generösa och tysta antydan, då han fortsatte gå och lämnade mig kvar ensam, medveten om att Himlens portar skulle öppna sig och släppa in mig. Från den stund då jag kom dit fram till den stunden så hade den gamla hungern från Jorden hållits tillbaka – dämpats av de många fascinerande överraskningar som jag presenterats för; men nu kom den tillbaka med en energi och en kraft som jag hade förberetts för genom mina vänner som så gudomligt hade lett mig hit, längs en väg jag inte hade känt till, mot det himmelska fullbordandet. Jag tackade Gud för att mötet inte hade skett tidigare! Som min själ hade värkt efter att få omfamna henne, och ändå vågade jag inte dra draperiet åt sidan.

Förr i tiden hade det varit en favoritsysselsättning under mindre melankoliska stunder att planera vad jag skulle göra – om det verkligen fanns ett liv efter detta – då jag träffade min mor. Så många gånger som jag föreställde mig och gjorde om i de planerna, som utvecklades och växte med åren, tills de blev en lång rad av scenarion där bara den röda moderstråden höll samman dem. Det kan vara så att den ofta förekommande sysselsättningen förde in mig på en lugnande avväg dit jag flydde undan hotet om ett väntande hugg av smärta, och var det på det viset så tjänade de ett verkligt fördelaktigt syfte, men det var allt. Att planera på Jorden det vi ska göra i Paradiset är tusen gånger mera fåfängt än det är för att barn att stoltsera om hur djärv han är som man. Det nya livet är så fullt av överväldigande överrraskningar, så generöst i sina förtrollande distraktioner, så vackert häpnadsväckande med glädjeämnen vi inte kan föreställa oss, så ömsint i sina avledande sympatier, att till och med Jordens renaste föreställningar säkerligen skingras och förs bort, och den perfekta Gud-designen leder oss varsamt framåt in i vår oförväntade glädjes rikedom.
Du är otålig, min läsare, och undrar varför jag inte drar det där draperiet åt sidan och faller i min mors armar. Ja – varför gör jag inte det?
Dessa perplext välkomna pauser som ingrep och tillfälligt fördröjde agerande i sådana kriser som de jag har nämnt låg bortom min uppfattningsförmåga just då, men jag förstår dem bättre nu.

Där Faderns och Barnets sinne arbetar tillsammans för att utföra Hans vilja, så är Gud aldrig sen, utan snarare före stunden, vilken vi behöver vänta in. I den lilla pausen uppnås hela den utmätta mängden välsignelser. När Gud slungar upp porten så finner vi att vi är i Himlen; mäninskan tvingar fram det, och ve! Hon står i helvetet!

Väntan är aldrig lång. Det var en samtidig handling att dra ifrån draperiet. Vi träffades på tröskeln och slog armarna om varandra. Det fanns inte mycket att säga:
“Mor?”
“Min son.”
Det var allt. Sedan var vi tysta.

KAPITEL 2: FAMILJEN I PARADISET

Under den där första omfamningen som jag var medveten om, så kände jag något av den ljuvhet som återfinns i en kompensation som Himlen ger de vars lycka har skjutits upp av Jordens otillbörliga omständigheter. Om det är möjligt, så sucka inte över din lott, stackars, oälskade, oupplysta och ensamma du – jag talar om tiden efter din genomgång av prövningen, efter att du burit bördan, efter att du vägrat att tröstas, och jag säger dig att du kommer att vara den andra avundas med tiden. Tusentals som har vältrat sig i den sorts kärlek som känns igen på Jorden kommer sedan att ångra att din lott inte var deras egen.
Så som smörblomman förhåller sig till rosen och prästkragen till liljan, så är kärleken på Jorden i dess heligaste, ljuvaste form i sitt förhållande till den hänförande dröm som nedkommer från Himlen och ostörd av tiden stannar kvar i Paradiset. Den undgår förståelse, trotsar alla uttryck i sin förtrollning, undviks av allt banalt och ovärdigt, så ren som Himlen kan hålla den, stark i sitt läkande av alla sår, utan en skugga av utestängande, fri från begränsning och öppnar en väg av helig utveckling som tryggt leder till Gud.

Hur länge vi dröjde oss kvar i den gudomliga extasens tystnad vet jag inte, och kommer aldrig få veta. Tid är för oss numera ett mått från det förflutna, och de enda standarder som vi verkar under är mättnadens – rågat, packat och skakat för att mer ska få plats. Vi har väntat länge, så vad gjorde det om vår hälsning varade? Himlen är generös, och förordnar att varje själ ska vara tillfredsställd.
Så i ett avfärdande av alla frågor om varaktigheten och vår hälsnings natur, så tar jag mig genast an den första väsentliga frågan som dyker upp i sinnet hos varje läsare, om huruvida jag kände igen min mor när vi träffades.
Saken med att känna igen vänner i efterlivet upphör aldrig att vara intressant; predikanten, poeten, läraren, föräldern, barnet och vännen spekulerar ständigt i omväxlande hopp, tvivel och fruktan. Kommer vi träffas igen – och om vi gör det, kommer vi då känna igen varandra när det gått så lång tid sedan vi skiljdes åt? Dessa och tusentals andra frågor ställs med ett brustet hjärta över det tysta lik som ingen förväntar sig ett svar från. På detta hopplöst bedömda uppdrag är hjärtat långt mer lojalt mot Gud och sanningen än vad intellektet är – den ena dröjer sig kvar i och omkring frågan med hopp emot hoppet om så bara för ett förslag på någon respons, medan den andra i kall, osympatisk bryskhet förklarar att det är omöjligt, och uppmanar till acceptans av ödets bestämda utfall. Men till och med i sinnena hos de som vägrar acceptera förnuftets slutsats så finns det en lika dyster ovisshet kring huruvida de som gått före kommer att återställas till sitt ursprungliga tillstånd. Kommer Longfellows vackra förutsägelse att besannas?

“Hon kommer inte vara ett barn när vi ser henne igen;
För när vi i vild glädje
Omfamnar henne återigen,
Så kommer hon inte vara ett barn.
Utan en vacker mö i sin Faders boning,
Klädd i himmelsk nåd;
Och vacker i sin själs hela vuxenhet
Ska vi få skåda hennes ansikte.”

Eller kommer längtan hos modern som gav följande känslosamma svar på hans poetiska dröm att bli verklighet?

“Åh, säg inte så! Hur ska jag känna igen min älskling
Om hennes form förändrats och beslöjats av glänsande hår?
Om min fågelunge har vuxit sedan hon flugit,
Hur ska jag då känna igen henne där?

På minnets målarduk där fingrar utan utsikt målat,
Ser jag mitt änglabarns anletsdrag;
Hon gick bort innan lasterna befläckat hennes liv –
Gick över till de som aldrig vanhelgats.
Åh, säg inte så! För jag skulle omfamna henne,
även som när hon ligger vid mitt bröst;
Jag skulle drömma om henne som en knopp i himlen
Bland utslagna blommor.
Min lilla var en outslagen lilja,
Ljuvare än någon azurblå havsvåg:

Men natten kom, stjärnlös och kylig,
Och ve! Vi kunde inte rädda henne.
Ja, som ett barn, fridfulle och ädle poet –
Åh, himlen vore mörk om den önskade barnen;
Jag hoppas få omfamna min knopp som när jag bar henne,
En baby med skrattgropar och blonda fjun.
Under åren har jag flugit mot min blåögda dotter
Mitt hjärta värker ofta av en moders kärlek;
Dess evigt levande hårlockar omger henne nu,
Även som ett barn där ovan.
Även som en baby, min lilla duvögda dotter,
Kryp in och finn mitt hjärtas närhet igen;
Vänta på din mor vid flodstranden,
Det kommer inte vara förgäves.
Vänta som ett barn. Hur ska jag känna igen min älskling
Om hennes form ändrats och beslöjats av glänsande hår;
Om min lilla fågelunge har vuxit sedan hon flög,
Hur ska jag då känna igen henne?”

Det skulle vara lätt för mig att fortsätta räkna upp de oändligt många föreställningarna som finns i den överflödande osäkerheten i mäns och kvinnors ovisshet när de kommer till den här platsen för igenkänning i Paradiset, om det hade varit syftet med mina skrifter. Men så är det inte. Mitt mål är, så långt det är möjligt, att lägga de här tvivlen till vila, genom att dokumentera min egen erfarenhet som en illustration över vad Gud i sin nåd har gett som svar på denna universella tillgivenhetsbön.

Jag kan ha fel – alla ser naturligtvis sitt eget fall som bäst lämpat för ändamålet – men jag är benägen att tro att min erfarenhet är en som på ett unikt vis utformats för att kasta ljus över denna djupt känslosamma förfrågan, och av den orsaken är jag villig att dröja mig kvar längre vid invidenten än jag annars skulle ha valt att göra, i hopp om att jag därigenom ska kunna lätta på något av tvivlets börda.

Kände jag då igen min mor när jag först såg hennes ansikte efter ett uppehåll på nästan 40 år? Ja – utan vidare. Inte bara det, utan jag var säker på att det skulle vara så redan innan jag såg henne, medan draperiet fortfarande drogs åt sidan mellan oss. Hur det kunde vara så kan jag inte förklara, om det var genom en besvarad kontaktönskan och välkomnandet av vår gemensamma ömhet eller genom någon ny igenkänning som blixtrade in i vår existens då våra andliga sfärer blandades med varandra; det vet jag inte, men jag visste att jag skulle känna igen henne lika säkert som hon skulle känna igen mig, och när slöjan dragits åt sidan så lade jag mina armar om henne och tryckte henne mot mitt hjärta innan mina ögon hade hunnit få en glimt av hennes älskade ansikte. Det var inte förrän hjärtat var tillfredsställt som jag märkte att jag ville titta på henne. Då lyfte jag hennes huvud med båda mina händer för att få se hennes kärleksfulla ögon en första gång. Sade jag en första gång? Det trodde jag. Men då våra ögon mötte varandra så öppnades en flodvåg i mitt miinne och en av Guds mest välgörande, ömsinta nådegåvor sköljde över mig.
“Vaone!” flämtade jag.
“Aphraar”, mumlade hon, och huvudet föll återigen emot mitt bröst, medan jag drack ur en ännu djupare, ljuvare bägare än innan.

Frukta inte, stackars oroliga själ, för att barnet du älskar så ska ha förändrats när du återigen får omfamna henne. Så vadå om hon har blivit en vacker mö, ljuvlig i sin själs hela vuxenhet, när dina fötter till slut korsar odödlighetens tröskel, för i sin utveckling så kommer hon inte vara okänd för dig – hon kommer inte vara främmande. Vid denna första anblick av min mors ögon så kom jag ihåg – minnet återvände till mig – att alla de dagar då jag sörjt hennes frånvaro så hade det stora flertalet av sömnens timmar tillbringats i hennes sällskap i det land som knappt hade några gränser mellan den fysiska världen och andevärlden, som Gud i sin nåd placerat där till tröst för sörjande själar, och det nya namn som jag hälsade henne med var det jag kände igen från all den tid hon funnits med i mitt sömnliv.

För länge, länge sedan lovade Gud genom Hosea (XIII, I4) människorna en tröst som denna nästan okända möjlighet kan anses vara ett uppfyllande av: “Jag kommer att lösa dem från gravens grepp, jag kommer befria dem från döden: O död, jag blir din pest; O grav, jag blir ditt fördärv.” Varför har inte Jorden lärt sig att glädjas åt dessa rikt förekommande predikningar? Var är de av Gud utvalda människolärarna som ännu inte ropat ut detta från bergstopparna, så att deras läkande förtjänster kan påföras brustna hjärtan?
Den fysiska vetenskapens pionjärer har sedan länge upptäckt och bekräftat att materian är oförstörbar; var finns de profeter och siare inom den andliga vetenskapen som så här långt inte ens förstått den betydelsefulla slutsatsen som dragits av materialistiskt orienterade efterforskare, att om instrumentet är oförstörbart så måste konstnären bakom det som har kraften att styra över detsamma åtminstone vara lika evig? Livet är mer än damm, och sinnet överlägset de kemiska beståndsdelarna. Materian kanske förändrar sin form och livet det hölje och den sfär det verkar genom, men precis som den ena inte kan förstöras så kan den andra inte dö. Middagen kan aldrig bli midnatt; den kan ge vika genom en gradvis process, men när midnatten kommer över oss så har middagen fortfarande kvar dess aktiva motsats, och genomför sitt tilldelade uppdrag i en annan sfär. Så livet är alltid dödens antites. Det kan inte dö – det finns ingen död för livet – “Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes, för alla lever genom Honom”. Det som har levt lever fortfarande – måste leva – eftersom livet är Gud och måste leva i Honom.

Om det är så – och vem kan förneka det? – hur vacker och full av hopp är då inte den levande liknelsen med hur växten är begravd i en mörk grop, men som kämpar, klättrar och sträcker sig för att skicka ut sina skott i solskenet. Är växten mer sann i sin kärlek än de älskade som Jorden sörjer? Om växten hittar fram genom allt motstånd, om fröet som såtts djupt ner i sin grav på Jorden övervinner och triumferar över sin grav, kommer då inte de frånvarandes kärlek vara lika sann? Har växten och fröet mer kraft och individualitet, mer kontinuitet och styrka i sin kärlek till solen än vad modern har till sitt barn, eller en vän till sin vän? “Å, ni klentrogna!”
Själen besitter mäktiga och allsviktiga hemligheter som den skulle viska till mänskligheten om minnets portar blott var tillräckligt öppna för att släppa igenom dem – hemligheter som skulle lämna få av våra omhuldade koncept om Gud, religionen och framtiden orubbade.
Men dessa sanningar är breda, höga, djupa och kräver portaler genom vilka Jorden kan passera med samma frihet som ett barns puttekula genom en stadsport, och människans förkrympta system skulle försvinna i deras närvaro likt en dröms skuggiga grund. Så för systemets skull förblir nålsögat, trots obehaget, plågan och otroheten mot Gud. Människan byggde portarna; om Gud gjorde sanningen för stor för att passera därigenom, vad kan då göras – är det inte bättre att reducera sanningen istället för att bygga om arkitekturen? Så arkitekterna grälar, och oenigheten fortsätter.
Men livets träd skickar sina skott genom prången i den hindrande muren; redan påtagliga sprickor löper bestämt i alla riktningar, och de växer vidare än idag. Kärleken måste och kommer att hitta tillbaka till Jorden för att göra sanningen om vad som finns där bortom känd; Gud stödjer återvändandet, sömnen är ett dagligt avkroppsligande för varje själ, och i Himlens sömnhall träffas de åtskilda igen och ivrar i livets triumf över dödens maktlöshet. Ta till dig denna stora sanning en gång, vänd sedan ditt ansikte med hoppfullhet mot minnet av den, så kommer gravens skugga snart försvinna i segern.
Jag kan förstå att en del av mina kritiker vänder sig mot mig med frågan:
“Hur kommer det sig, om det är som du säger, att sanningen om ett sådant förhållande inte har påvisats förr i världen?”
Jag svarar att det redan har förklarats genom Jesus läror och återuppståndelse, men att en ecklesiastisk teologis intressen har krävt att de förra ska ignoreras och den senare ska behandlas som ett undantag snarare än ett uppvisande av en rådande lag. Motsägelserna och inkonsekvensen som uppkommer och förbryllar mänskligheten genom det beslutet är inte för mig att beakta eller förklara. Jag pekar på dem och går vidare, med ett anmärkande på att mänsklig okunnighet vad gäller en naturlig lag inte är ett argument emot sanningen i den; trådlös telegrafi och telepati – för att inte nämna ett dussin andra upptäckter – var tillgängliga möjligheter för flera sekler sedan, om människan hade varit i en ställning där hon kunnat ta till sig dem. Alla Guds stora gåvor – de drömmar vetenskapen ännu inte börjat drömma om – ligger tillgängliga längs utvecklingens väg för var och en som vill gå framåt och söka efter dem. Gud lägger inte sina rikaste skatter i knäet på de lata – de som söker kommer att finna. Självbelåten okunskap är aldrig en pålitlig kapten, utan Herrens hemligheter finns för de som väntar på att få utföra Hans vilja och dagligen vördar Honom. Det är inte alltid säkert att bedöma en människas värde efter den kappa hon bär, och inte heller att upskatta sanningen efter det glitter som den slagits in med. Saker är inte alltid som de ser ut att vara. En ädelstens ursprung har sällan en beundransvärd utsida. En del blommor slår ut sent, men de är inte alltid minst vackra. Så om den här sanningen som jag nu yttrar har negligerats och motarbetats under så lång tid, så är den fortfarande full av dofterna från dess ursprungliga förtjänst, oavsett prästerskapets intolerans.

Men där varje steg på vår resa kommer att vara så välfylld av undran, lärdomar, överraskningar och oväntad utveckling, så kommer det vara omöjligt för oss att dra ut på det i oändlighet. Vi beträder livets väg som studien av evigheten är utströdd över. Vilket under om vi skulle finna att vi måste återvända igen och igen, för att upptäcka rötterna till de ämnen på den plats vi står idag som attraherar vårt intresse först i någon avlägsen framtid. Vi kommer aldrig kunna uttömma det outtömliga; låt oss därför samla sådana tankar som kan vara till hjälp i nuet och lämna återstoden till någon lämpligare säsong.

En annan punkt av viss betydelse för stunden pockar här på min uppmärksamhet, så jag måste nu ge detta mitt fokus. Det kommer från de namn som vi hälsade varandra med när jag lyfte min mors huvud:
“Vaone – Aphraar!”
Jag har redan påpekat hur vissa händelser fungerar som fjädrar som, när de vidrörs, löser ut en rad minnen som ditintills inte ens anats. När jag lyfte upp det älskade huvudet aktiverades ännu en minnespunkt för mig så att jag kom ihåg de namn som var så välbekanta för oss i vårt sovrelaterade umgänge – de nya namn vi alla kan förväntas få som en av odödlighetens gåvor. Men mer än detta blev igenkänt av mig i det återvändande minnet: Jag hade kallat henne “Mor” för den sista gången. Tillsammans med Jordens alla andra urskiljningar och åtskillnader så lades även denna åt sidan. Det finns ingen sådan relation som mor och barn i odödligheten.

En sådan utfästelse kanske först ter sig som en oroande absurditet: men låt oss fundera över vad det innebär innan vi alltför snabbt drar någon slutsats, så kommer vi märka att om en omhuldad vidskepelse måste ges upp ofrivilligt, så kommer den i sanningen att bytas ut och vi får något mycket bättre och något som är av ett mycket större värde. Sanningar och åsikter är inte alltid oskiljaktigt förenade, och inte heller garanterar stämpeln på en antikvitet dess äkthet; därför gagnar det människan att försäkra sig om ifall deras åsikter vilar på den säkra grunden av en fastställd lag eller endast på skrockfullheten i en suggestiv otillförlitlighet. Paulus har, när han följt Kristus läror, en gång för alla förklarat lagen om att köttet och blodet inte kan ärva Guds Kungarike, och om det är så, måste förvisso köttets säregna begränsningar också undantas från andens regioner, så att vida och siande krafter kan genomföras i en harmonisk verkan.
Ändock har förväntningen på en återförenad familj varit en så älskad tro genom alla tidsååldrar att den kräver ett vördsamt och medkännande bemötande, och på det viset kommer jag hantera den i den fråga som sanningen kräver att jag lyfter fram.

På Jorden så är det här förmodade idealet med en exklusiv och sammanhängande familjekrets långt mer en poetisk föreställning än en praktisk verklighet. Det är ett omöjligt koncept som ingen sunt tänkande man eller kvinna skulle försöka förverkliga. Har vi något emot tanken på att utöka familjekretsen för att släppa in efterföljande nykomlingar som den växer med? När småbarnen växer upp, så behöver de ofta skickas iväg till en stad långt bort eller till och med ett främmande land för att de ska komma undan inflytandet från ett dåligt sällskap eller frestelser. Angelägenheter inom utbildning, affärer och framgång skapar ytterligare avfarter. Ekonomiska eller andra problem elelr någon gyllene möjlighet gör det önskvärt att en dotter försvinner iväg; eller återigen, så kommer den oundviklige älskaren in i bilden som flickan är villig att lämna fadern, modern och hemmet för. Under alla desa och många andra omständigheter som tenderar att bryta upp familjekretsen – finns det då något krav på att respektera detta hyllade ideal? NEJ! Inte för en stund så snart nödvändigheten i situationen har uppmärksammats. Det kommer en suck – ofta en tår – och sedan medgivandet till att detta bara är naturligt, ibland önskvärt, och genast börjar hela familjen bistå i att underlätta fullbordandet av det hela.
Giftermål för bort en, och för att bilda den nya kretsen så måste två redan befintliga brytas, och de kan aldrig återförenas utan att bryta den tredje, vars faktum genast placerar oss ansikte mot ansikte med problemet kring huruvida det är möjligt för någon enda familj att vara komplett i Himlen. Det kan bara delvis förverkligas om varje enskild grupp lämnas föräldralös, där två medlemmar av nöd skulle behöva skiljas åt för att fullborda kretsarna som de från början kom ifrån. Skulle detta vara ett idealiskt förverkligande av en återförenad familj?
Utanför dessa fysiskt sönderdelande krafter så har vi andra som har långt större separerande egenskaper som ligger inom områdena smak, moral, intellekt, konst, vetenskap och alla andra aspekter av det civiliserade livet. På alla dessa områden bildas intressekretsar som ofta har ett starkare inflytande på gott och ont på individen än vad blodsbanden har.
Ändå vidkänns och försvaras nödvändigheten av deras existens trots att effekten går att se i det allt större avståndet till andra familjemedlemmar. Tanken på en förenad krets uppkommer aldrig där en sådan begränsning skulle stå i vägen för en lovande karriär.
Så där den naturliga lagen skulle brytas eller den intellektuella utvecklingen hejdas av kontinuiteten i en obruten krets, så är människan alltid villig att uppoffra den senare så att den förra ska kunna upprätthållas.
Men vi har ett annat och till och med höger tillstånd att beakta. Den andliga relationen mellan själar är långt utöver vad som kan uppnås genom kött och blod. Vi befinner oss inte längre i begränsningens regioner när vi stiger upp till platsen där de eviga kärleksbanden finns. I den här tillvaron är Gud den universella Fadern, och människor från alla nationer är på samma sätt söner och döttrar, så att “hela Jordens och Himlens familj är en”. I jämförelse med det Faderskapet kan inga andra anspråk på föräldraskap mäta sig. Olyckan i en stund kan inte uppbåda ett viktigare anspråk än vad de eviga lagarna kan; och inte heller kan den utsedda auktoriteten under en timma i Guds tjänst äga företräde över själens gudomliga trofasthet. Det kan bara finnas en familj i HImlen där hela mänskligheten, från varje geografisk plats, hudfärg, språk och nation är syskon, och Gud är allas Förälder.
Blodsband, med alla andra jordbundna urskiljningar och begränsningar, lämnas långt bakom oss i händerna på gravens traditioner, men varje andlig vänskap bevaras och varje minnesfragment från den relationen som band oss samman, inte som mor och barn, för ett sådant vidkännande skulle hålla oss alltför långt ifrån varandra – utan i den heligare föreningen mellan själar, vars band aldrig kan brytas eftersom Guds välsignelse binder samman all sann kärlek så att inget kan söndra det. När vi därför med resonlighet beaktar den här sentimentala tanken om en förenad familj, till och med i dess jordiska aspekter, så upptäcker vi genast hur opraktiskt och omöjligt det är, men när vi tar den vidare och försöker föreställa oss den under de väldigt annorlunda omständigheterna i ett rent andligt liv, så kan man bara förundras över hur den frågan någonsin tilläts att tas på allvar. Tanken på en odelad familj är för alltid underordnad individuella intressen. Det här är ett fundamentalt fungerande axiom som igenkänns på Jorden och aldrig kommer att störas; följaktligen kommer inget som vårdar välbefinnandet någonsin att gå förlorat. Det är när människor antar att fysiska begränsningar fortsätter att gälla det andliga tillståndets lagar och regler som det uppstår inkongruens, och det är från det här felet som våra missuppfattningar om familjen kommer in i bilden.
Föräldrars kärlek har en nödvändig funktion att fylla på Jorden, som från att vara livsviktig i början gradvis tonar bort tills barnet lär sig att agera på egen hand – även genom att motsätta sig och trotsa förälderns auktoritet – och sedan själv påta sig föräldrarollen, i den andliga världen, när barnet föds så blir han en son till Gud och Faderskapet påtas genom det Eviga i vilken stora familjekretsar med närmare och mer avlägsna föreningar buldas tills hela rasen blir ett i Honom.
Vi förlorar ingenting i detta förutom ett konsgjort band som sällan är mer än ytligt och ofta både obekvämt och förtretligt; men vi får mycket istället. Bandet mellan Vaone och mig själv är mycket närmare än det mellan en mor och en son. Vi kommer aldrig glömma allt vi har varit för varandra, men den fysiska barriären har försvunnit. Så som kärleken vi känner är större, ljuvare, starkare än jag hittills hade uppfattat, så är min bägare större och mer tillfredsställande än jag hade föreställt mig att en mors kärleks skulle kunna vara. Så om Paradiset har tagit ifrån – eller snarare har jag märt att en omhuldad illusion har försvunnit bort – så har jag också belönats med upptäckten att förväntningen jag hade byggt upp sammantaget inte var värd den verklgihet “som Gud har berett för de som älskar Honom.”
Dessa två lärdomar lärde jag mig och förstod i glädjen från återföreningen med henne som jag hade sörjt och sökt efter så länge.

KAPITEL TRE: GUDS KÄRLEK

Har jag gjort dig besviken och fått dig att misströsta i återgivandet av vårt möte genom att röra vid och försöka förstöra en av dina omhuldade idoler? Om det är så – och är jag ganska säker på – låt mig då be dig stanna kvar i det just nu så gott du kan. Jag vet en del om bräckligheten i det ämne som jag talatom på ett begränsat vis, kan förstå hur hjärtat krymper vid tanken på att släppa det hopp som jag hävdar är en illusion, men är inte det förflutnas historia beströdd med fragment av de felaktiga idéer som sanningen har tvingat vår okunskap att lägga ifrån sig?
Kirurgen som driver ner sin skalpell i köttet är inte nödvändigtvis en fiende till vårt välbefinnande, utan är snarare vår verkliga – om än smärtsamma – vän; det är den främmande och farliga tillväxten som han tar bort som nödvändiggör den operation han utför. Så i vår andliga utveckling måste fienderna till sanning och hälsa skäras bort innan vi får lov att träda in i de inre delarna av vår Faders hus. Jag är inte helt oförberedd på de ilskna utrop och hårda anklagelser som utropas under operationen, men jag vet också att du under de kommande dagarna kommer att upptäcka att, i form av en välkänd hymn: “Ljuvt är det bittra, och maten är medicin” och jag kan vänta till dess för att få höra din lugna och tacksamma åsikt.

“Om vi bara kände till blommans skönhet
Som döljer potentialen i det grova fröet –
Dess form, dess doft och den vackra lystern,
Hur kan vi sätta ett pris på den? Men se, vi uppmärksammar
Den inte; vi behandlar den med förakt,
För vi hade föreställt oss att både
Fröet och blomman skulle vara densamma,
Och att vi nu borde se dess perfekta fullbordan!
Så är det inte, mitt barn, utan det är bara erfarna ögon
Som kan spåra blomman vi älskar så i fröet.”

Om ögonen inte har sett det, hur är det då möjligt för oss att förstå det? De få som hittills har återvänt har haft så mycket att berätta om, att jag inte undrar på att det förekommit missuppfattningar, i synnerhet när jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter. Men nu när den verkliga meningen med Jesus återuppståndelse förstås så väl och predikandet om den har upprättats så kommer vi gradvis rensa bort de felen och göra Guds sanning känd. Vi ska inte heller göra detta genom anateman, utan snarare genom att tala till förnuftet. Om du inte kan godta vårt budskap så följer vi Kristus exempel – vi vänder oss bort. Framtiden får avgöra frågan om vad som är sant, och med det beslutet frias vi eller så döms vi till en påföljd.
Jag vill inte heller att du missförstår mig när jag talar om påföljder. Guds sätt är högre än människans sätt, och de indrivningar Han gör kommer i varje tillfälle vara sådana som är exakta konsekvenser av brottet. Alla synder och syndare förtjänar inte samma straff. Därför hotar jag inte med helvetet, för du kanske är uppriktigt betvivlar det jag säger. När du genom erfarenhet ser sanningen, så kommer du att förstå den som jag förstår den nu, och om du har avfärdat den för att du vägrat överväga det jag har berättat om här, så kommer du att ha förlorat den hjälp och det bistånd som den hade kraften att ge dig, och märka att du befinner dig långt bortom var du hade haft möjligheten att befinna dig, och ångern över vad som kunde ha varit kommer att utgöra den påföljd som Paradiset utkräver. Gud är kärlek, inte hämndlysten. Låt mig kasta den här strålen av ljus över den tillfälliga besvikelsen över den sanning jag har yppat.

Nu ska jag fortsätta med mina faktiska upplevelser.
Nu när jag talat om en hallucination som skingrats, så skulle jag glatt delge vilken oväntad glädje som kom för mig i dess ställe, men hur kan jag uppfylla min önskan om detta? Den silvertungade Jesaja, i den delvisa vision som bevärdigades honom, kunde endast utropa: “Sedan världens begynnelse har människan inte hört, inte uppfattat med öronen, och inte heller har ögonen sett … vad (Gud) har föreberett för honom som väntar på Honom”, och Paulus som hade fängslats av prakten han skådade, förklarade i sin jämförelse mellan upplevelserna på Jorden och belöningen som väntade att: “Vår lätta plåga, som bara varar en stund, arbetar för att ge oss en långt mer väldfylld och evig tyngd av glädje”; hur kan jag då förvänta mig att kunna måla upp eller beskriva det mer än rika som jag hade hamnat i? Jag hade förlorat något. Ja, jag hade förlorat skuggan från solskenet, agnarna från vetet, törnena på rosen, risken för disharmoni i musiken, osäkerheten kring om en rädsla lurar under glädjens byst, tvivlet över huruvida den snabbt uppkomna heligheten var perfekt eller partiell, undran över om Gud var fullständigt rättvis.
Alla dessa hade jag förlorat – förlorat fullständigt och för gott. Döden ruskade bort det sista spåret av varje tvivel och mysterium om detta, och när den mentala jordbävningen hade ebbat ut så öppnade jag mina ögon och såg “en ny Himmel och en ny Jord där rättfärdigheten bor”. Rättfärdighet som upprättats utifrån lagen, och som inte har krympts ner och gjorts om för att passa människans begränsningar; samtidigt som mina egna förmågor, uppfattningsförmåga och förståelse alla förstorades för att kunna omfatta något av den obegränsade struktur som Gud utformat. Jag säger något, men det var bara en väldigt liten del av den magnifika, fantastiska kärlek som i längd och bredd och höjd nådde långt bortom min vetskap. Men ovanför, under, runt omkring var allt harmoni, fridfullhet och vila. Jag stod på tröskeln till den eviga och skuggfria ron.

Långt, långt borta i de hemska djupen av den grundligt gudomliga ensamheten, hade mitt stackars jordideal av Himlen nått Faderns hjärta. Den klumpiga modellen berättade vältaligt för Honom om oförmåga; den var grövre för Hans uppfattning än ett primitivt försök att avbilda en gudom, men den berättade om ett hjärtas dyrbara önskan, om en stor längtan som sökte sin tillfredsställelse, om Himlen som skulle ge all den lycka jag hade förmågan at ta emot, Och vad beträffar undran över min existens: Han tog min plan – modellen jag hade byggt i min okunskaps inkompetens, och medan konturerna behölls så arbetade Kärleken på den, och ur dess ofullständighet förberedde den resten av det Han hade gett mig tillträde till. Det var min Himmel, förstorad, fullbordad och fylld med Guds kärlek, och precis som den överskred allt jag kunde ha bett om eller tänkt på, så måste jag misslyckas med att förmedla den överflödande glädje den inspirerade till.
Det var mer än så, för när Han hade förstorat min Himmel så här långt, så hade Han efteråt i så hög grad utökat min förmåga att njuta av det så att jag kunde uppskatta det än mer och vara i dess praktfullhet.
Var förtjänsten större än förlusten? Ja! Så som Gud är större än människan. Så obeskrivligt bortom min uppfattningsförmåga var själens palats som jag välkomnades till. Det uppfyllde de tre stora önskningarna i mitt hjärta – Mor, mitt hem och Himlen – bortom alla förväntningar.

Sällskapandet har mycket att göra med mängden lycka som vi uppnår i Paradiset. När Myhanene stod intill mig på taket till mitt nya hem, så var jag förtrollad av skönheten i den utsikt som låg framför mig, men vänlig som han var, och ömsint med en verkligt gudomlig tillgivenhet, så förundrade upplevelsen av hans tillstånd mig tills jag kände något som Petrus måste ha känt när han bad Herren lämna honom. Det var efteråt när jag stod eller satt bredvid Vaone i den miljön som jag upplevde hela njutningen av den ljuva fridfullheten. Storslagenheten och skönheten jag såg när Myhanene var närvarande pulserade av liv och kärlek i den närmare sympatin hos den som var ännu mer när och kär. I höjderna och djupen hos Myhanenes meditationer gick jag förlorad, men Vaone och jag vandrade hand i hand, och våra själar vibrerade i sympati, och musiken som hördes hos den ena gav sitt eko genom den andra.

Med Myhanene stod jag nära mitten av en dal som sträckte ut sig i fjärran åt alla håll, men människan var mer fascinerande för mig än landskapet; han såg visioner som jag var blind för, hörde musik som inte nådde fram till min outvecklade hörsel, delade upplevelser med andra som jag inte kunde förstå. Över hans livfulla ansikte rörde sig ljusglimtar av inspiration som jag inte kunde läsa av, och genom honom vibrerade en närvaro som jag längtade efter att älska men fruktade att möta. Han var oskyldig i detta, det är jag säker på, annars skulle han i sin kungliga överlägsenhet ha kommit ner till min nivå, men det ville jag inte låta honom göra. Istället ville jag mycket hellre stå med honom så som han var, även om jag nästan är rädd för att träffa honom, så stannar en hoppfull aspiration kvar hos mig när han går, om att nå upp till honom, där jag kommer att vara så mycket närmare den Kristus han älskar så djupt.

Med Vaone var allting annorlunda. Vi satt intill varandra och vilade nöjda i en fridfullhet, medan livet i panoramat framför oss bjöd på sig självt – ett liv fritt från tvivel, osäkerhet och oro. Scenariot framför mig var obeskrivligt kärleksfullt, men dess charm ökade hundrafalt genom den starka, inneboende försäkran om att allt var – och alltid måste förbli – väl. Världen inuti och världen utanför var för första gången i mitt liv i en perfekt samstämmighet; de var inte ens så åtskiljda att de framställde harmoni – det var en fullständig enighet. Jag visste instinktivt att Gud regerade, och att allt som existerar lever, rör sig och tillses i rytmisk harmoni med Hans kärleksfulla vilja.
Denna djupt liggande medvetenhet inspirerade resten – den rest som kvarstod, en rest som synkroniserade med den Kristus frid som världen varken kan ge eller ta ifrån, eftersom världen är ändlig, och vilan och fridfullheten oändlig, och därför förblir den väntande på oss som ett överflöd av stor och evig kompensation för den tillfälliga, lätta plåga som Jorden påför oss.

I den ljuva trösten hos dessa nästan oavbrutna förtroligheter, nu med Vaone och sedan med mig själv, så förstod jag ett problem som en gång uppstått inom mig som jag länge funderat över utan att den gången kunnat hitta ett tillfredsställande svar. Nu förstår jag det, och eftersom det rör vid något som jag kommer ta upp igen, så kommer jag hänvisa till det så att du kan se hur känslig själen blir även inför den allra minsta detalj. Den lyxigaste och mest omtänksamma vila Jorden kan erbjuda är aldrig riktigt perfekt. När vi har gjort vårt yttersta, när medkänslan och omtanken har använts till sitt yttersta, så kvarstår det ändå alltid något mer att önska, någon ouppnåelig småsak som vi suckar över. Det här var inte min upplevelse i Paradiset; tvärtom så var jag då – och här är det faktum jag vill göra dig uppmärksam på – ganska imponerad över känslan av att vilan, om något, var i övermått! Den var alltför fulländad, nästan gränsande till en lättjefull nöjdhet tills man motsatte sig den.

Jag har förmodat att Myhanene såg visioner medan han tittade ut över det elysiska landskapet som kunde ses från taket på vårt hem. Vid mer än ett tillfälle hade jag fått njuta av den upplevelsen, och här vill jag dra mig till minnes ett av mina tidigaste, då det illustrerar hur nära bandet kan läggas mellan Jorden och Paradiset.

Jag lyssnade på en härlig duett som tystnaden och den glödande färgen hos de avlägsna bergen sjöng tillsammans. Vaone stod intill mig, förtrollad av de mjuka, melodiska färgskiftningarna. Hela dalen var lika fridfull, och då blev jag medveten om en nyansförändring som kröp fram över hela scenariot. Varenda bekant punkt i min utsikt förblev klart synlig, men något behagligt annat tillfördes också, och med en växande glädje betraktade jag det hela för att se vad som skulle utvecklas. Det var en underlig, nästan konstig men på inga vis ovälkommen effekt, som drog sig fram över hela landskapet som en behaglig men ändå osynlig fantom som tog plats. Vaone såg det, och med ett mjukt tryck från sin hand rådde hon mig att titta. Det gjorde jag, och förundrades strax över att se välkända ansikten dyka upp under träden, vid floden och på något vis bekanta former som passerade på väg till och från mig. Konturerna av en dåligt belyst, sparsamt möblerad missionsaula tog en skepnad och blandades med dalens egna detaljer. Så konstig och ändå harmoniskt malplacerad effekten blev! Så som jag kände Lilla Zion, där jag hade tillbringat så många nätter i min medkänsla med den av bekymmer tyngda församlingen, så hade den genomgått en magisk förvandling där den sträckte ut sina gränser för att fylla ut hela scenen den beblandade sig med! Men det gjorde den, och just då blev de två ett, inte bara ett i konturerna av de materiella kännetecknen, utan männen (Ack! Där fanns bara få av dem bland besökarna), kvinnorna och barnen blandades med varandra, och musiken vi hade lyssnat på dittills dög ut, som slutet på ett preludium i en av mina favorier bland missionshymner:

“Vackra dal i Eden!
Ljuv är din middagsfrid;
Över de slitnas hjärtan
Andas du dina vågor av ro.
Vackra dal i Eden!
Hem åt de renhjärtade och välsignade
Så ofta bland de vilda strömmarna
Drömmer jag om din vila – ljuva vila!”

Ingen av alla mina upplevelser hittills hade berört mig med känslan i den sången. Gud vet att jag gladeligen hade axlat mitt jordiska kors igen om den undernärda, slitet klädda och trötta församlingen därigenom kunde ha fått lägga ner sina bördor och tagit min plats. I stunden kastade ångern nästan en skugga över scenariot, men en mjuk röst viskade inom mig från ofantlighetens höjder: “De blir Mina den dag jag samlar mina juveler”, och i tryggheten över att det löftet skulle infrias så drog sig molnet undan. Jag var tillfreds.

Jag låter sången stå för sin egen beskrivning av platsen. Varje försök att förstärka den skulle förstöra den. Sådan njutning kan inte förklaras – det är en upplevelse. Du kan inte uppfatta den, utan måste komma in i den. Vi har fått höra att “änglar viker in sina vingar och vilar” i Killarneys underbara dalar – och vem kan förvånas över det efter att ha besökt den förtrollande platsen? Men Killarney är inte Eden, där varje detalj i dess miljö doftar av en heligare närvaro:

“Det här är ett hem för änglar, inte en viloplats för änglar,
Möblerat och redo, allt i sin ordning
För att underhålla vår Gud som kommer förbi,
För Han vilar i en sådan helig glänta.”

Någon kommer fråga mig hur långt bort från Jorden ett sådant hem ligger. Tanken på det, med alla välsignelser som följer med, får hjärtat att hungra och själen gråta tillsammans med psalmskrivaren: “Åh, om jag hade vingar som en duva! För då skulle jag flyga iväg och få vila!”
Låt mig svara dig. För de saker jag talar om, så består inte nära eller fjärran av geografiska mil, utan av tillstånd. Jag har noga avstått från att att analysera min andliga utveckling under jordelivet i detalj, samtidigt som jag inte missat att ge ledtrådar och förslag under min berättelse som bistår er i att bilda en rimlig uppskattning om det tillstånd jag var i. Men det jag var, på Jorden, avgör vad jag är, i anden, och det jag var introducerade mig till den plats där jag är. Andligt sett är jag blott två steg från Jorden, men det mellanliggande steget sparar jag för en närmare betraktan längre fram.

Det här bör genast inspirera till hoppfullhet, och jag talar med fullt förtroende för att det blir så. Jag avbildar inte ett livsstadium bortom graven som är högt och svårt att uppnå. Det skulle vara hånfullt att göra det, när de allra flesta av mina kamrater är handikappade och missledda. Jag talar om något som är lätt att uppnå av vem som helst oavsett deras omständigheter, om hon bara vill godta den gyllene regeln och göra sitt bästa för att praktisera den. Bortom mig finns stadier med en obeskrivlig prakt som reserverats åt de som följer Kristus-livet på så vis att de blir värdiga att komma in till dem, men jag föreslår inte heller att det är dem jag pratar om. De flesta människor har inga seriösa tankar på det här livet (andelivet) som för dem finns i ett högst tveksamt bortom, där de upptäckt att människorna som förespråkar det (präster) inte vet mer om det hela än vad de själva gör. Mitt enda syfte är att väcka det här sovande intresset genom att helt enkelt berätta om mina egna upplevelser. Sanningen är kraftfull i sin förmåga att dra ner felets murar, och följden av mitt tidigare försök övertygar mig om att mänskligheten inte är likgiltig inför övervägandet av ett framtida liv som kombinerar intelligens och andlighet.

Synen försvann, men lärdomarna den förde med sig finns fortfarande kvar hos mig, som hade mycket att göra med budskapet jag redan överlämnat, och det jag nu ägnar mig åt. Jag var inte så långt bort från mina gamla vänner, trots allt, och synen var en känslosam vädjan om hågkomst i mitt nya och lyckligare hem. Den stimulerade mig att agera, och lyfte frågan om huruvida det bland familjegruppen i dalen fanns andra som hade gått hemåt genom dörrarna till detta Lilla Zion, och skickade iväg mig för att bli närmare bekant med mina grannar än jag hittills hade försökt mig på. Ja, ja! Det fanns andra där som jag hade känt, och många som jag inte hade träffat tidigare som hade kommit därifrån och från andra okända hörn i Guds stora vingård. Det här gav återigen hemmet en extra charm, och mer kryddor åt det arbete jag hade bestämt mig för att utföra om det var möjligt.

Vid ett annat tillfälle då jag mediterade över skönheten som omgav mig, så frågade jag min kära:
“Jag undrar om det till var just den här Himlen som Paulus upptogs?”
“Varför undrar du?”
“För den verkar så fullständigt besvara det han skrev om den: ‘Ögat har inte sett, ej heller har örat hört, och inte heller har det nått människans hjärta vad Gud har förberett.’*
“Fortsätt”, sade hon. “Varför avslutar du inte citatet?”
“Jag föredrar att lämna det oavslutat. Men visst måste det här ha varit den plats han såg?”
“Det tror jag inte. Han kallade sin för den Tredje Himlen, och det här är bara den första.”
“Men om han hade sett vad jag hade sett så skulle han ha upplevt det som lika omöjligt att berätta om. Men om det här bara är den första, hur kommer då den tredje att vara?”
“Det kan inte våra sinnen föreställa sig just nu. Låt oss vara nöjda och tillfreds tills vi har njutit till fullo av denna. Men säg mig, varför avslutade du inte Paulus citat?”
“Helt enkelt för att det för mitt syfte hade ett naturligt slut där jag lämnade det. Jag är inte lika kompetent när det gäller att tala om Guds kärlek som rabbi-lärjungen.”
“Och varför inte, Aphraar?”
“Därför att människor har klätt den i så många fantastiska klädesplagg, och omgett den med en sådan komplexitet av egenskaper och anpassningar, att jag allt som allt inte kunde veta vad som var sant eller falskt om den, och vände mig bort från alla slags dyrkande yrken efter det.”
“Är du helt säker på det?” frågade hon ömsint. “Minns du synen då du nästan önskade att du kunde byta plats med de du lämnat bakom dig?”
“Åh, Vaone! Om du förstod lidandet hos de ensamma, överbelastade själarna så skulle du också önska det.”
“Men gjorde du inte vad du kunde för att bistå dem då när du var med dem?”
“Jag gjorde lite grann då och då, inte i närheten av vad jag kunde ha gjort – ingenting jämfört med vad jag önskar att jag hade gjort.”
“Men du gjorde ändå något, och oavsett hur lite detta något kanske var, så fyller det lika bra syftet jag har att visa dig att det gjordes för Gud. Till och med ‘en bägare med vatten som skänks i Mitt Namn ska på inget vis stå utan sin belöning.'”
“Men det jag gjorde var varken i Jesus Namn eller Guds Namn. Jag hade ingen tanke på någon av dem. Det var enbart för mänsklighetens skull. Nej, nej! Vaone, ge inte mig äran för intentioner eller motiv som jag aldrig hade i tankarna.”
“‘Allt vad ni gjort för den minsta av Mina bröder, har ni gjort för Mig’. Räcker inte det” frågade hon, och tillförsikten som lyste från hennes mjuka, kärleksfulla ögon föll på mig i ljuset av en till uppenbarelse.
“Kan Gud tolka en så obetydlig insats så generöst?” frågade jag.
“Det gör han. Tänkte du dig att du skulle kunna mäta Hans godhet efter något av Jordens mått? Hör på mig, Aphraar, och låt din erfarenhet bekräfta det jag säger: det lägre livets felaktigheter och missuppfattningar om Gud och odödligheten baseras allesammans på omvända argument – människan har byggt sina uppfattningar om Honom på sig själva, snarare än att först lära sig något om Honom och sedan bygga sina tankar om människan i enlighet med det gudomliga barnaskapet.”
“Min åsikt har alltid varit att ett urgammalt råd upprättat sig självt, med ett företags kapacitet, som en gudomlig regent, där Gud ska underordna sig deras beslut, där ledarna för de olika fraktionerna grälat för att just de ska ha övertaget, spelittrat Kyrkan och lämnat dess auktoritet i ett söndrat skick som den aldrig har återhämtat sig från. Men för dig och mig ligger nu allt det i det förflutna, och jag skulle vilja veta om de saker som berör våra nuvarande liv. Säg mig, i den generösa tolkning som du har gjort av de triviala handlingar du har hänvisat till, kan du inte ha dragit en felaktig slutsats?”
“Nej!” Hennes svar kom i en drömsk tilltro, som om hennes röst hade använts som ett instrument av en osynlig auktoritet. Sedan fortsatte hon:
“Misstag kan uppstå och gör det i okunskapens domstolar, men här regerar Gud. Hansl lag är perfekt. Hans rättvisa agerar med automatisk precision. Rättfärdighet är naturligt medan fel bara kan göras med en ansträngning. Förstår du?”
“Knappt.”
“Kanske inte”, svarade hon i samma abstrakta tonfall. “Du är ännu inte helt fri från de sista av jordens inlfytanden just nu, och du bär omedvetet med dig gamla tankesätt in i dina nya omgivningar.”
“Jag känner att du har rätt i det”, svarade jag. “Allt verkar så underligt öfr mig eftersom jag är så mentalt oförberedd på det, att jag ofta känner det som att jag vill återvända igen för att kunna förstå.”
“Det beror i hög grad på hur du gör din översättning.”
“Åh!” utropade jag, då jag uppfattade hoppet som hennes ord inspirerade till. “Säg mig något om det. Jag vet så lite och allt är så förvirrande. Varför lämnades jag och barnet som jag tagit med mig ensamma på sluttningen utan någon i närheten när jag vaknade upp som jag kunde ha bett att få information ifrån? Varför togs vi inte med till något av mottagningshemmen, så som jag har sett, och tilläts sova tills alla dessa jordiska inflytanden försvunnit?”
“De nästan oräkneliga metoder som diskarnationsprocessen genomförs på”, svarade hon, “är helt naturliga, och bestäms enbart av förekommande omständigheter. De som sover gör det av en av tre orsaker; en kvardröjande sjukdom som ger en känsla av utmattning i själen, önskan om att leva skapar något i stil med hysteri i stunden, eller okontrollerbar sorg i de som stannar kvar vilket har en tendens att dra de nyligen befriade tillbaka till Jorden. I alla de fallen blir det en tids sömn då själen anpassar sig till sitt nya liv. Men för din del så finns inte någon av de orsakerna. Du kom hit genom en olycka, som Jorden skulle säga, du var ganska frisk, och något som var till ännu större fördel för dig var att du inte hade någon särskilt stark önskan om att fortsätta livet i kroppen. Din enda stora attraktion”, och hon såg mig tillgivet i ögonen, “fanns redan här, så du gick villigt med på separationen, och det behövdes inte mer än en kort paus där du återhämtade dig från chocken. Och vad resten anbelangar – tja, kan du föreställa dig hur det skulle ha arrangerats på ett bättre vis?”
“Nej! Det erkänner jag i största tacksamhet. Det är den förvirrande perfektionen och omtänksamma anpassningsbarheten i allting som förbryllar mig. Det är för bra. Jag är inte värd det, och av den orsaken kan jag inte förstå det.”
“Nu måste jag vända tillbaka dig igen från en slutsats du ofta har dragit förut”, svarade hon ömsint. “Kanske det är för bra, men det måste det alltid vara för det är av Gud. Kommer du ihåg den gamla illustrationen – den förlorade sonen skulle ha varit nöjd med att bli en anställd tjänare, men Fadern sade: ‘Ta fram vårt bästa klädesplagg och sätt på honom det; sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter.’ I det gamla livet kunde du täcka över ditt huvud och stänga ute alla tankar på Gud; men här måste du gå med Honom och känna Honom som Han verkligen är.”

Ja, hon förstod mitt ständigt närvarande medvetande, och blev överlycklig över att upptäcka hur varje ny upplevelse bevisar hur fullständigt omringad jag var. Mina tankar vände sig åt ett annat håll och jag frågade:
“Kan du berätta något om dig själv? Min far – träffar du honom något?”
Jag nästan ångrade den sista frågan, men hon bemötte genast min undran, och medan hon satte sig visade hon att hon önskade att jag skulle sätta mig intill henne. Hennes ljuva ansikte hade inte fått någon skugga, utan det mjuknade snarare då leendet stillnade och gav plats åt ett uttryck av tyst, vilsam nöjdhet.
“Varför drog du tillbaka din fråga?” undrade hon.
“Det vet jag inte. Kanske jag var, ska jag kalla det halvt rädd för att jag inte hade rätt att ställa den?”
“Du har all rätt, om du har intresset, att fråga om en relation varifrån din existens uppkom. Jag har träffat din far en gång, i sömnstadiet. Han kände inte igen mig, så vi pratade inte. Det var bättre så, eftersom vårt umgänge inte hade varit något mer än en sval vänskap, och det alltid var till förtret. Vårt äktenskap var bara en behändig möjlighet där min far räddades från något obehag – ett arrangemang som jag aldrig tilläts glömma. När din syster föddes togs hon genast utom räckhåll för mina beslut, och sedan kom du och jag hade knappt tid att ge dig en kyss innan alla mina bekymmer tog slut. Det finns inget mer som rör den delen av mitt liv som behöver berättas.”
“Men dina egna vänner?” frågade jag.
“Även där hade jag samma otur. Min mors motvilja mot barn var väldigt djupt sittande, och även om jag var hennes enda barn så förlät hon aldrig mitt intrång. Hon gick bort när jag bara var några få år gammal, och mitt minne av henne är mer färgat av rädsla än av kärlek. Du kommer därför inte bli förvånad över att höra att jag inte har ansträngt mig för att hitta henne sedan jag kom hit. Jag skulle lätt kunna göra det, men i frånvaron av kärlek och medkänsla så är jag säker på att det är bättre att inte försöka mig på det just nu. Vi kommer att sammanföras när vår utveckling övervinner svårigheterna som ligger mellan oss, och till dess är jag nöjd med att vänta.”
“Och har du då varit helt ensam?”
Hon skrattade glatt åt min angelägna fråga.
“Ensamhet i Paradiset, Aphraar, skulle vara lika omöjligt som sommaren utan solen. Se på de många vänner som jag är omgiven av, på de oräkneliga besökare som kommer och går, och de utflykter som jag ofta bjuds med på. Utöver detta; har inte du varit med mig en stor del av tiden? Nej, nej! Jag har aldrig känt någon ensamhet.”

Det var ett av de mest välkomna besked jag hade hört. Tack gode Gud för att hennes upplevelse inte hade varit som min. I min tacksamhet var jag tyst en stund och begrundade skillnaden i de två livstillstånden, och när jag blivit klar över kontrasten, så tänkte jag tala igen, men något höll mig tillbaka.
“Varför sade du det inte, Aphraar?” frågade hon.
“Vad var det jag önskade säga?” svarade jag, och undrade hur många av mina tankar hon kunde känna.
“Ska jag berätta det för dig?”
“Ja.”
“Det var något i den här stilen”, svarade hon. “Det spelar ingen roll vart jag går, vad jag ser eller vilket ämne jag talar om, allting här rör sig harmoniskt, i smala cirklar som alla vänder sig mot ett gemensamt centrum – Guds underbara och alltid närvarande kärlek.”
“Det stämmer”, svarade jag. “Det var så, och så måste det alltid vara.”

Läs vidare genom att klicka här: Livet i Elysion, Kapitel 4-6