Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 4-6

Kapitel 4: Guds berg

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 4 – del 1, bokcirkeln samt Kapitel 4 – del 2).


EUSEMOS ledde mig nedför kullen mot den punkt som de olika vägarna strålade ut ifrån, och som blev en gemensam mötesplats för de många som ständigt kom och gick. Det fanns ingen synlig orsak till varför det skulle vara så – det fanns inget hinder eller något som hejdade dem från att passera direkt från eller till någon särskild väg eller punkt som de ville nå – ingen port där de måste be om tillstånd eller undersökas för att bevisa sina kvalifikationer, och ändå drogs alla personer genom ett samstämmigt medgivande mot den gemensamma mittpunkten på deras passage åt endera hållet.

Jag blev allt mer intresserad av mina nya och överväldigande omgivningar för varje ny tanke och scen som gjorde intryck på mig. Det var när jag gick ner till det här välfyllda, ständigt föränderliga, glädjefyllda myllret som jag för första gången helt och hållet förstod det faktum att döden låg utom synhåll bakom oss, och när jag gjorde det stannade jag – stannade för att försöka inse allt jag hade gått iväg från, och den obegripliga förändringen av omständigheter som jag hade förts in i, samtidigt som jag själv ännu var densamma. Varenda händelse som jag fick bekanta mig med verkade i sig själv innehålla en himmel, och mer av den än jag hade förmågan att föreställa mig på Jorden, och ändå var vardera en så utformad att de förklarade sig som blott en inredning i vårt hem, där ordet skulle höras när en oändlig Fader andades det från Sina läppar i kärlekens perfekta ackord, vars ekon dröjer sig kvar i eoner i den väldiga rymden i den eviga kupol under vilken vi slutligen finner vår vila.

Scenen framför mig var ett av de främsta föremålen i Jordens idé om himlen, och eftersom vi hade lämnat både tiden och döden bakom oss, så fanns det ingen anledning till att jag inte skulle stanna för att studera förverkligandet av det som alla själar så ofta mediterat över. Mitt sällskap såg min önskan och stod tyst vid min sida, och med sin sympati verkade han bidra till den intensiva trivsel jag upplevde där. Hur många såg jag inte som övervunnit döden! Människans gamla fiende skulle ha besegrats tusen gånger om han hade samlat sina styrkor där. Make och maka, förälder och barn, broder och syster, vän och vänner som träffades efter kortare eller längre intervall, med en full medvetenhet om att de nu inte längre kunde skiljas åt; händer som bryskt slitits isär i dimmornas kyla slöts återigen om varandra med vetskapen att dödens förlamning var maktlös och inte kunde ingripa igen; ögon som var livlösa på Jorden, mättade nu sin hungriga blick på de som hade väglett dem i deras mörker; öron som kämpat för att höra en moders röst hänfördes nu av dess vackra musik; tungor sedan länge tystade öste ur sig sin tacksamhet; och armar som varit utan kraft slöt sig i kärlekens varma omfamning. Mitt i all denna glädje slog det mig aldrig att jag stod ensam där utan ett sådant välkomnande från de jag kände, den sökande längtan efter en för vilken mitt liv hade varit ett ständigt jämmer, kom aldrig för mig; jag var så lycklig i begrundandet av andras lycka, att jag inte hade en tanke på att jag var ensam i mitt eget tillstånd. Och det var jag inte heller. Hade jag inte en vän, som trots att han varit okänd för mig tidigare, ändå var mig lika kär redan som om han hade varit en bror – hade jag inte välsignats mer än många andra i mottagandet som Helen hade möjliggjort för mig, och i samlandet av vänner från vilka jag nyss hade lämnat för en tid? Jag var på inga vis en främling i ett främmande land, utan en gynnad son som kände sig fri att vandra som jag ville på sin Fars vida marker.

Verkligen gynnad! Jag upptäckte snart att mitt privilegium inte var för alla att avnjuta. Det finns två sidor av varje bild, och det tog inte en lång stund innan jag fann motsatsen till detta framför mig. Jag var inte ensam, utan snart såg jag en och sedan en till som försökte passera obemärkt genom det glädjefyllda myllret, noga med att undvika upptäckt, fulla av rädsla och skräckslagna över risken att deras närvaro skulle upptäckas av individer som de duckade bort från. I en glimt av sådana stackars varelser så fick jag en uppenbarelse, och lärde mig en sanning med mer empati än något argument kunde ha framställt för mitt sinne; himlens och helvetets relativa positioner illustrerades i praktiken, och jag insåg detta.

Himlen kan inte hittas på någon karta;
Utan i den rättmätigas själsocean
Bildar den en ö, med en klippfylld kust,
Och en tyst hamn, där inga stormar rullar in.
Ett andetag av synd på Guds tron skulle avgöra,
Och påbörja ett helvetets inferno.

Min uppmärksamhet hade särskilt fångats av de hälsningar som utdelades mellan två som uppenbarligen var bror och syster, där den förra just hade anlänt; den himlastormande ivern i deras unga kramar, den lyckliga tillfredsställelsen i flickans ansikte, en så tydlig tacksamhet och nöjdhet hos pojken, var väldigt vackert att vila ögonen på. När jag betraktade deras glädje, tog del i deras lycka, så var jag medveten om att jag undrade när min kapacitet för välsignelser skulle nå sin gräns, och om det inte var möjligt för mig att vakna och upptäcka att allt hade varit en dröm. Mitt i detta, som för att ge tyngd åt ett sådant förslag, föll min blick på en kvinna, klädd i en rödaktigt brun klänning som tittade på pojken och flickan med blickar och känslor som jag aldrig skulle ha trott var möjliga att finna på en sådan här plats. I hennes ögon lågade skräckens eldar; från hennes ansikte rullade svetten ner i pärlor från en smärtsam rädsla; hennes ben var förlamade av fruktan och hon krympte ihop och knuffade sig fram för att komma undan innan de kände igen henne. Om och om igen for hon iväg från den plats där de stod, så snart tillfället erbjöd henne en möjlighet att uppfylla sin önskan, men obevekligen höll ödet kvar hennes fötter, och verkade skingra allt hopp nästan innan det fötts. Varje fruktlöst försök förde henne bara närmare det lyckliga paret som var omedvetna om henne tills krisen kom, och den skräckfyllda stackaren tvingades se dem uppmärksamma henne i sina frenetiska försök att komma undan. Ingen i folksamlingen visade några tecken på medkänsla för henne i hennes nöd; ingen hand sträcktes ut för att hjälpa henne hitta en väg undan från det obehagliga mötet som så lätt kunde ha undvikits; hon var, i det stora folkvimlet, så totalt ensam att jag mer än en gång kände att jag måste gå dit och erbjuda den hjälp som hon behövde så mycket; ändå var det något som höll mig tillbaka – som sade mig att saker och ting var bättre som de var, och bjöd mig att se på och vänta.
Den skräckslagna kvinnan stod tyst och stilla, som en fälld brottsling som väntar på lagens dom. Pojken krympte samman, men flickan, med en blick av oändlig ömkan som strålade ut från hennes ansikte, steg framåt och gjorde vad ingen annan hade gjort; hon,

Som bäst kunde ha fått en fördel,
Fann botemedlet,

gjorde väg där det behövdes, och om hon sade något så var det enbart ett medömkande och medkännande ord, när hon pekade åt vilket håll kvinnan kunde fly. Genom detta kom styrkan att röra på sig, och då brottslingen – för det kände jag mig övertygad om att hon var – rusade iväg så jag en såg jag en lysande blixt som sköt ut från hennes välgörerskas ögon, och som sedan träffade och lyste på hennes bekymrade bröst som en skimrande juvel.
“Såg du den blixten?” frågade min följeslagare, vars uppmärksamhet tydligen hade attraherats av samma incident.
“Ja!” svarade jag, “Vad var det?”
“Den flickans förlåtelse för något stort fel som kvinnan har gjort. Det ljuset stannar kvar hos henne tills hon har betalat följderna för sin synd, då hon kommer att kunna inse dess betydelse, och den kommer ha en kraftfull inverkan på att bidra till hennes frälsning.”
“Stackars själ!” utbrast jag, “Vart kommer hon ta vägen? Så sorgligt det verkar att ingen möter henne i denna mångfald, ingen som ger henne råd, eller erbjuder henne ett tröstens ord.”
“Det skulle vara ett hån att göra det just nu”, svarade Eusemos, och du kommer inte hitta något sådant här. Det är bara de som kan välkomnas som möts upp. Men om du ser efter så kommer du se vart hon tar vägen.”
“Är du inte rädd att hon går fel i sin okunskap?” frågade jag.
“Kan människor leva under havsvågorna, eller fiskar hälsa på örnen på dess väg mot solen?” svarade han; “Inte heller kan hon komma till en plats som inte är lämplig för henne. Vi behöver inga änglar med flammande svärd som vaktar våra vägar.”
“Men se!” utropade jag, “Hon går fel! Hennes klänning ser inte alls ut som färgen på vägen hon tar nu!”
“Se på henne”, svarade han lugnt.
Det gjorde jag.

I sin iver att fly från närvaron hon fruktade så, sprang hon obetänksamt genom myllret till den första vägen hon kom fram till, och använde all sin kraft till att lägga ett avstånd mellan sig själv och flickan hon hade felat mot. Hennes tank verkade vara att hon kunde få trygghet genom att fly, så all hennes energi fokuserades på att göra den flykten så snabb som möjligt. Hennes framfart fortsatte dock inte länge. Var det hennes styrka som tog slut, eller tog hon bara en paus för att hämta andan? Jag kunde inte avgöra det. Sedan såg jag henne vackla som om hon blivit svimfärdig av sin utmattning och spänning – vackla och sträcka sig efter stöd någonstans, men det fanns inget där; sedan vände hon sig om, och på det avståndet och i den klara atmosfären, så kunde jag se än mer smärta skriven i hennes ansikte. Något tvingade henne att återvända – tvingade henne att åter närma sig det hon försökte fly ifrån. Hon gjorde ett andra försök och ett tredje, men till ingen nytta, för samma obevekliga kraft tvingade henne att återvända, tills hon gick in på en väg som jag kunde avgöra var den rätta genom dess färg; den gick hon nedför utan minsta ansträngning, och snart hade hon försvunnit ur vårt sikte under våra fötter.
“Stackars själ!” mumlade jag, “Vart kommer den vägen leda henne?”
“Den leder till de underjordiska grottorna dit väldigt lite ljus når. Sådana som hon rusar till de platserna för att gömma sig från dem de har skadat, och dem som de fruktar ska följa efter för att plåga dem. Skräcken utgör deras helvete. De vet inte vem eller vad som finns i deras närhet, de känner att varje själ de kommer i kontakt med har kommit för att hämnas och därigenom blir de en källa till skräck för de andra. Där måste hon vara tills någon andemänniska i ett mindre olyckligt tillstånd kan få tillräckligt av hennes förtroende för att förmå henne att lämna de hålorna för en mindre eländig vistelseplats, där detta är det första steget mot den lycka som är möjlig för varje själ att uppnå. Men vi fortsätter.”

Under en stund gick vi framåt, fast ganska långsamt, då mitt sällskap träffade på många av sina medbudbärare och andra, och alla hade ett välkomnande ord till mig, och de många intressanta aspekterna av min omgivning fick mig att pausa ofta så att jag kunde förstå dem bättre. När vi, till slut, hade nått utkanterna av mångfalden och påbörjade vårt avsedda uppdrag så blev jag glad att höra Eusemos hänvisa till den incident som hade intresserat men ändå förbryllat mig så.
“Jag ser”, började han, “att du inte kan förlika dig med den där kvinnans närvaro här och den enkla kärlekslag som styr det här livet.”
“Ja, det stämmer”, svarade jag, “och jag skulle bli glad om du ville förklara det för mig.”
“Det ska jag, och då kommer du se att Herren är god mot alla och att Hans ömsinta nåd finns i allt Hans arbete; och för min egen del kan jag inte se var jag skulle kunna hitta en mer kraftfull illustration av detta än i ett fall som detta där din uppmärksamhet har fångats.”
“Hur kommer det sig?”
“När hon flydde iväg”, svarade han, “så såg du henne ta den väg som vi går på nu; du märkte hur varje person hon mötte passerade förbi utan att tala med eller peka ut att hon var på väg åt fel håll. Nu ber jag dig lägga märke till den livlighet, iver, lycka och frid som ökar för varje steg vi tar, och berätta om du kan varför hon vände tillbaka från en sådan väg av egen fri vilja?”
“Det vet jag inte,”, svarade jag.
Det var helt enkelt för att det som är en källa till en växande glädje för dig orsakade henne smärta; hon rusade in i ett onaturligt tillstånd, på samma sätt som en fisk utanför sitt vatten. Av egen fri vilja och avsiktlighet så tog hon på Jorden en viss plats i det här livet, och hon kan inte, även om hon skulle vilja, inta någon annan plats utan att genomlida smärtan som helt naturligt skulle bli följden. Hon har gjort sitt val, och kärleken ingriper för att rädda henne från den ytterligare plåga som är det följdriktiga resultatet av hennes egna gärningar. Detta visar sig i full manifestation genom den plats dit hon nu gått. Hon kommer inte att överges och lämnas ensam åt nåden av de som blir hennes sällskap där; andra i ett lyckligare tillstånd går dit ner till sådana som hon, och säger åt dem att hoppas, uppmuntrar dem att ångra sig, strävar efter att förmå dem att komma därifrån och till slut leda dem på vägen mot lycka.”
“Då har hon inte gått till det helvete där elden aldrig slocknar?” frågade jag.
“Helveteselden är en av de metaforiska uttryck som har missförståtts och tas som en bokstavlig tolkning”, svarade han.
“Skulle du vilja förklara det för mig, så du förstår det?”
“Med nöje, och jag ska använda den illustration du är mest bekant med. Jesus sade: ‘Han ska döpa med den Helige anden och med eld’, och om sig själv sade han: ‘Jag kommer för att skicka eld till Jorden, och människan kan vara säker på att er Gud är en uppslukande eld’. Förstår du det som att dessa är bokstavliga eldar i helvetet?”
“Definitivt inte”, svarade jag.
“Men varför inte; vilken auktoritet finns det som kan avgöra skillnaden?”
“Jag har inget svar på det”, svarade jag, “mer än att det är överensstämmigt med traditionella seder att göra på så vis.”
“Det är en trons nödvändighet”, svarade han, “och det här är den stora källan till så mycket förvirring, motsägelser och andlig okunskap. Guds ord är ande likaväl som sanning, och måste alltid tolkas efter anden, inte bokstaven, som endast är den form som anden finner sitt uttryck genom, som den dödliga kroppen blott är det organ som själen uttrycker sig genom. Andens eld är kärlek. Därför är det bara ett annat sätt att förklara att Gud är kärlek att säga att Gud är en uppslukande eld. Och kärlek i sin lägre form blir till passion, och om den inte begränsas kommer den snabbt att spränga alla bojor och låta en man ge sig hän åt sin egen, uppslukande lust där all ondska i hans natur bidrar till att ge bränsle åt lågorna. När en sådan separeras från sin kropp och tvingas in i den här existensen, vart kan han då ta vägen? Du har sett ett fall som inte visar på några sådana depraverade aspekter, och ändå var det tortyr för henne att stå där vi står nu, så hur mycket mer på det viset skulle det då inte vara för en man som jag beskrev just? Till och med den plats dit kvinnan försvann in skulle vara outhärdlig för honom, men han får ändå inte straffas i hämnd; därför har Gud gjort en vistelseplats som passar till en sådan natur, där han för stunden kan dyka i sin galna frenesi ner i sina ohämmade passioners ocean, och plågas när han skördar de fröer han sått så länge den outsläckliga elden brinner och fyller sitt syfte. Men i ordet “outsläcklig” så manifesteras återigen vår Fars kärlek, eftersom elden bara kan bränna av agnarna; eller med andra ord så kommer det en tid då lustan och passionen har förbrukats, och då ska vetet samlas in till spannmålsboden och själen kommer ut från sin prövning som förädlat guld; men kärlekens heliggjorda eld brinner fortfarande i den själen, vilken därigenom räddas från sitt allra yttersta.”
“Vet ni detta”, frågade jag ivrigt, “eller hoppas ni bara att det är så?”
“Vi vet det; det är en av de livets stora lagar som du kommer märka finns verksamma överallt här. Det skulle vara så på Jorden, men människans många ord har blivit kunskapens grav, och inspirationens ljus har försvunnit i den gravens mörker. Du kommer inte hitta så mycket predikande här så som du är van att förstå ordet; hos oss är handlingen predikan, och all handling har kärlek som sitt incitament, eftersom vi har lärt oss i praktiken att den som vistas i kärleken vistas i Gud, och Gud i henne eller honom.”
“Åh! Vilket kärlekens evangelium du uttalade”, utropade jag; “Vilken musik det skulle vara för Jorden. Med ett sådant budskap kan jag väl förstå att #kärleken misslyckas aldrig.”
“Det evangelium vi sprider är det som har givits till människorna, och som är särskilt lämpligt för Jordens tillstånd.”
“Nu har jag en annan fråga att ställa apropå något som, till synes, verkar skilja sig åt från er universella kärlekslag.”
“Låt mig höra den, min broder”, svarade han.
“Hur försonas ni dess tillämpning med att den kvinnan tilläts komma in bland och se lyckligare personers glädje?” frågade jag.
“Du föreställer dig att det skulle ha en tendens att öka hennes straff”, föreslog han.
“Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.”
“Det är jag fullständigt villig att medge; men först av allt måste du komma ihåg att ditt sätt att komma hit är det vanliga sättet att anlända; och att vilket straff som än uthärdas är avsiktliga synders naturliga konsekvens, då saker som görs i okunskap eller utan avsikt inte utkräver någon påföljd i dimmornas dom. Men de som har syndat med avsiktliga intentioner, eller brottslig vårdslöshet – i många fall där samma riktning hållits i åratal, där samvetets röst tystats ner och deras andliga liv krossats – får sin rättvisa belöning och sitt rättvisa straff, och det måste nödvändigtvis bli så att deras smärta ökar, när de inser vad som kunde ha varit under andra och bättre omständigheter.”
“Men skulle inte den extra plågan kunna besparas dem?” frågade jag.
“Nej! Gud ser aldrig mellan fingrarna för att undvika följderna av en människas dårskap; men å andra sidan så tillåts till och med den plåga du våndas över så mycket av samma kärlekslag. Även om hon i stunden är omedveten om det, så har den kvinnan fått en upplysning som kommer ge henne hopp och tröst så småningom, vilket hon inte kunde ha lärt sig om hon inte haft den obehagliga upplevelsen.”
“Vad är det?” frågade jag.
“Hon vet att det inte finns någon port där det står en ängel som håller henne borta från livet; och så småningom kommer hon börja förstå att det enda hindret för hennes lycka ligger inuti henne själv. När hon kan känna igen detta så kommer det bli ett kraftfullt incitament för henne att förbättra sitt tillstånd; det kommer lära henne att hennes straff har varit för att rena och att det inte uppkommit som en hämnd; det kommer vara en text på vilken hennes lärare kommer att bygga etthundra argument, tills hon lär sig att hon inte ens i sitt mörka tillstånd har glömts bort, utan att Guds hand vägledde henne, även om hon inte visste det då.”
“Tack”, sade jag. “När du lägger fram dem så kan jag förstå hur Guds ömsinta nåd finns i alla Hans arbeten, men nu har jag en annan svårighet som jag skulle vilja be dig reda ut: Det finns många barn som föds utan den moraliska förmågan att avgöra vad som är rätt och vad som är fel; hur ses detta på när det gäller deras ankomst hit?”
“I varje fall uppmäts rättvisa och jämlikhet ofelbart”, svarade han, “och påföljden för all synd faller på syndarens axlar. I en domstol på Jorden skulle en kleptoman eller en förståndshandikappad ges nåd för sin otur, inte straffas, trots att de brutit mot lagen. Är människan mer rättfärdig än vår Gud? Den stympade kroppen eller det obalanserade sinnet är oftare följden av synd snarare än otur, och någon måste bära straffet för detta – vem ska det bli? Lyssna på den här stora sanningen: ‘Varje människa ska förevisa de gärningar som gjorts i kroppen”; en av de gärningarna är det dödliga felet att frambringa ett liv utan tanke på eller ramar för en hälsosam och kompetent kropp var i det livet kan använda alla de funktioner som krävs för dess utveckling, vilket lämnar barnet att bära följderna av sin fars eller mors synder i sin egen organism. Det här kan överföra lytet, men det kan inte förändra ansvaret. Synderna bärs av barnet, men felen som gjorts i inkompetens räknas fortfarande som faderns synder, och han kommer att kallas för att svara för dem i Guds vågskål.”
“Det är en hemsk tanke”, sade jag när han tystnade.
“Det är ändå sant”, svarade han, “att det människan sår ska hon också skörda.”

Jag hade varit så försjunken i vårt samtalsämne att jag inte gjort mer än mekaniskt noterat scenerierna runt mig som vi passerade; men vid det här laget fångades min uppmärksamhet av en förändring som ägde rum i min följeslagares utseende, som nu omgavs av en mjuk och alltmer ökande gloria, från vilken jag blev medveten om inhämtade den nödvändiga kraften för att följa honom. Vår riktning följde den ljusare vägen, som upptog mitten av och kronan på landskapet, men dess karaktär hade förändrats så sedan vi påbörjade vår färd, att den i sin nuvarande transparens såg ut som en stig av solstrålar som vi hastade uppför i vår luftfärd, snarare än en vanlig väg i ett kungarike som är mer påtagligt än Grekland eller Rom då den höll en mer legitim rätt till beteckningen “Evig”, eftersom dess skapare och byggare var Gud. Den mjuka och väldoftande atmosfären verkade lyfta oss i en omfamning bortom trötthetens räckvidd; briserna doftade av liv och vila medan de kysste och vyssjade oss med kärleksfulla smekningar; det genomträngande solljuset som sköljde över landet hittade in i våra kroppar tills vi lyste av dess prakt, på samma vis som Moses ansikte lyste när han hade varit nära Gud på Sinai.

Det var som en underbar dröm för mig. Det verkliga och det overkliga blandades till en perfekt harmoni, i vilken jag inte fick plats med ens en misstanke om överraskningar. Vid mer än ett tillfälle så minns jag att jag resonerade med mig själv att var mer än som att – det var säkerligen en dröm, från vilken jag strax skulle vakna för att möta den bistra verkligheten i mitt besvikna liv med ytterligare smärta som lagts till det genom minnet av denna härliga illusion. Och jag är fortfarande medveten om en rysning som går genom mig vid tanken på hur jag skulle ha kunnat utstå ett så kraftigt slag som jag då hade behövt genomlida. Min följeslagare märkte detta och drog mig lite närmare sig, medan han besvarade mina tankar i en av dessa halvmedvetna drömmerier som är så karaktäristiska för det här livet, och som har mer av uppmuntran och förslag i sitt tonfall än förmaning. Jag uppfattade mera av andan i det han sade än själva orden, och då helheten var improviserad så kunde jag inte be honom upprepa det för mig, så jag är medveten om orättvisan jag gör honom i att försöka återge de rader som gjorde ett sådant intryck på mig i den stunden; men följande ger er en grov uppfattning om vad han sade:

“Alla drömmar är lika verkliga som uppvaknandet;
Så varför skulle vi försmå deras härligheter?
Själen klättrar till de höjder som tillåts –
När sömnen bjuder hjärtat att pausa sin värk –
Och ser med ögon som är ljusa och starka
På det förlovade hemmet som det snart når.
‘Själen är människan, och evig;
Kroppen lever blott en dag –
Den är av Jorden och måste gå bort
Men själen, i sina dagliga visioner,
Ser från sömnens fjäll ner över floden
Och hälsar den älskade i evighetens land.’
Barnet och mannen och jungfrun,
Har drömt och kommer att drömma än mer
Det är trösten för alla med hjärtesorg
Och verklig vila för den nedtyngda själen
Tills i den sista sömnen, kroppen lämnas,
Själen kommer in i himlen – till drömmen utan uppvaknande.”

Jag hade varken möjligheten eller förutsättningen att svara, för i slutet av hans rapsodi pausade vi, vände oss om, och scenariot som låg framför mig fick mig att tappa tankekedjan som hade frambringat en så välfylld lärdom, medan jag uppslukades av den obeskrivliga prakten i panoramat han visade mot med sin hand.

När vi stod på sidan av den kulle där vi startat, så var den mest anmärkningsvärda synen i landskapet, som jag nämnde, utstrålningen från de många färgade vägar som ledde vidare till många olika städer som jag nu kunde se, men som då inte syntes från vår utsiktspunkt. Vid våra fötter, och löpande åt höger och vänster, låg en av de mörkaste nattsvarta vägarna, som slutade i närheten av eller under kullen, och nedför vilken jag hade sett den olyckliga och skräckslagna kvinnan försvinna ur sikte. Denna dystra och illavarslande stig utgjorde basen eller grunden för scenariot; nästa och varje därpå följande väg fick en allt ljusare ton i nästan omärkliga skiften, tills renhetens stråle som vi hade färdats på bildade ett klimax på det hela och lade sig kring det dubbla prismat som en krona. När jag drog mig till minnes den synen i ljuset av de många förklaringar jag fått sedan dess, så tänkte jag att det arrangemanget var en stor, profetisk symbol för det här lyckligare livet, som visade på den naturliga och ostörda utveckling som själen kunde göra från syndens mest avlägsna extremiteter, till vila och perfekt lycka i den kommande tiden. Och mitt hjärta gladde sig.

En annan tanke slog mig i den här stunden – frågan jag hade ställt till min guide om den smärta som den tidigare omgivningen beräknades ge i brösten på de mer arma personer jag hade träffat på, och jag förstod den obeskrivliga nåd och kärlek som hade utövats i designen som visades upp framför mina ögon. Det förra prospektet var bara den omvända bilden, vilken jag nu hade samlat för att skåda sådan prakt som ögat aldrig hade sett, och inte heller kunde det omfattas av en människas hjärta. Om den synen skulle utge smärta till någon själ då den steg upp i minnet igen, så kunde jag mycket väl förstå hur detta kunde överväldiga denne med förtvivlan. Guds Nåd finns verkligen i alla Hans arbeten.
Långt, långt bort längs den västra horisonten, mjuk och uppvärmd av det vida området mellan oss, hängde dimmorna över landets gränser. De såg inte längre svarta och kalla ut som när jag senast tittade på dem, utan var fyllda av en mjuk, karmosinröd nyans som fick dem att se ut som skyn vid en solnedgång under hösten, och den trötte arbetaren ger sig av hemåt innan stormen, som han hör mullra på avstånd, kommer över honom. Bakom oss, på en höjd som jag inte kunde uppskatta eller mäta, över bergstopparna, strömmade glänsande strålar, som översköljde och närde hela landet. Det var som att, medan en osynlig sol gick ner i den fjärran västern, så steg en annan – kanske Rättfärdighetens sol – upp i den östra gryningen, upp ur djupen i kärlekens hav. Mellan gryningen och solnedgången fanns massor av slitna själar som njöt av den vila som, liksom jag själv hade gjort, så många nyss hade kommit fram till.

Vi stod längs sidan på en majestätisk bergskedja, vars höjd jag inte kunde beräkna. Om jag sökte dess topp förblindades mina ögon av ljusbågen som strålade mot mig och gjorde mitt försök fruktlöst; medan jag långt borta, tills min syn fann sig osäker på avståndet, kunde se hur bergskedjan sträckte sig som en naturlig gränslinje mellan två intilliggande nationer. Vägen som fungerade som en utgångspunkt för observation var som en jämn kam på en mindre ås som löpte från basen mot krönet på det glanskrönta och omätbara berget bakom mig. På avstånd låg en slätt av synbarligen oändliga proportioner, böljande och bildskön bortom alla beskrivningar, där berg och dalar, sjö och flod, kullar och platåer, parker och ängar, vildmark och trägårdar, stad och landsbygd, palats och herrgårdar, var utplacerade så att de var och en med sina säregna egenskaper bidrog till helhetens storslagenhet. Genom hela denna enorma domän hade varje buske och blomma, varje hus och kulle, varje bäck och sjö sin egen rätta balans för att upprätthålla den allmänna harmonin, och effekten som uppstod i fullbordandet av designen var underbart vacker.

I det gamla livets timmar av trötthet och tröstlöshet, så hade jag försökt bilda mig en slags idealbild av hur himlen måste vara – vem hade inte gjort det? Min högsta föreställning hade en bakgrund av besvikelse och irritation. Det var som en fascinerande tavla med någon praktfull solnedgång, förtrollande i sin skönhet när man först ser den, men när du tittar närmare på den så stiger konstiga, underliga, halv-verkliga fantomer upp ur målarduken, vars dystra skuggor likt liksvepningar över den skönhet som först tjusade oss så; fantomer av missnöje, ånger och overklighet. Allt på målarduken är stelt, kallt, livlöst, dramat har hejdats då konstnären fångat någon högst behaglig situation, och dess poesi kommer inte längre nå människornas öron än den irriterande monotona tonen från då befallningen att stå upp gavs. Hur kan vi lära känna solnedgången från en sådan otillräcklig presentation. Den lilla, tillfälliga återgivningen kan vara trogen, ja, perfekt i sin färg och situationen då stunden fångades, men den behöver en snabb efterföljning av de föränderliga nyanserna, molnens rullande och böljande, den döende hjältens snabba ankomster och avgångar. Dagen i sällskap med brisernas mjuka snyftande och suckande. Den kräver den angivna närvaron, och att den ökande kraften avbildas, då steg för steg den dystra Natten får sin mörka fördel, tills så småningom han drunknar i sitt offers blod, och det svarta draperiet faller över den tragiska scenen som Gryning, utan att längre kunna bibehålla den ojämna konflikten, sluter hennes ögon i döden. Allt detta, och mer, behöver vi innan konstnären kan avbilda sin solnedgång rättvist på målarduken; så från himlen behöver vi fortfarande fler, oräkneliga komplikationer och omöjligheter innan vi kan få ens en avlägsen bild av vad som väntar oss. Mina tidigare bilder kom därmed till korta inför verkligheten i scenariot som låg framför mig där jag stod på bergssluttningen; ändå var inte detta själva himlen, utan bara de första anhalterna innanför Guds ändlöshet, där hemvändande själar kunde vila och få tillbaka krafterna i sin utflytt från Jorden, till sin Fars hus med många boningar.

Jag hade pausat här, och inte försökt mig på det omöjliga mer, om det inte vore för min längtan efter mina bröders välgång, de som fortfarande går bakom mig och värdesätter de många felen i köttet i sin okunskap om livet jag hade kommit till. Medvetenheten om de otillräckliga krafter jag har för att överföra en kunskap om sanninen jag hade funnit, förbjuder mig nästan att fortsätta, men jag kommer vara nöjd om jag bara på något litet vis kan förmedla att den här existensen inte är en vag och flyktig plats där inget med mer substans än ett moln utgör grunden för våra boplatser. För oss är det lika verkligt och påtagligt som Jorden är för er, och därför, när jag använder beteckningarna på skönhet och storslagenhet som är bekanta för Jorden, så är det inte för att jag skulle indikera att det här livet är lika grovt och rått som det som ligger bakom mig, utan snarare att det inte finns något sätt för mig att förmedla en rättvis bild av dess verklighet mer än vad konstnären har förmågan att återge solnedgången i all sin sublimitet och i sin helhet.

I dessa första stunder av begrundande blev jag medveten om en enorm ökning i mitt blickfång, för på samma sätt som språket gör det svårt för mig att uttrycka kvaliteterna i den scen som låg framför mig, så saknar jag också förmågan att överföra en indikation på det område som himmelspanoramat sträckte sig ut över, men i förgrunden av den fjärran horisonten kunde jag ändå enkelt se i evighetens dimfria atmosfär, inte bara de samlade effekterna utan beståndsdelarna av varje egenskap som i sin tur fångade min uppmärksamhet. Nämnde jag att den hade sina slätter och floder? Det var långt mer sant att säga att mina ögon rörde sig över enorma kontinenter, fruktbara och bildsköna, där var och en kantades av proportionerliga sjöar och hav, från vars poetiska vågsvall förstörelsens styng hade avlägsnats. Herrgårdar och palats blänkte skimrande i det skugglösa solljuset, inte ihopträngda eller kringskurna i sina detaljer eller sin design, för att passa in i nödtvungna begränsningar av platsen – inte berövade någon elegans eller skönhet för att något grovt material som ska motstå stormar och orkaner lika effektivt som det kan omintetgöra den arkitektoniska drömmen; varför skulle sådana begränsningar behövas i en oändlig domän, det kungarike där de vägrar att handla med varor som stormar och förfall. Varje boning hade sina terrasser och svängda gångar; trädgårdar och kringbyggda gårdar, allt i sådana nobla och storslagna proportioner att synen av det kunde ha gett den sovande Nimrod en första aning om det kungliga och ståtliga Babylon.
De andliga gruvor varifrån korall och marmor, porfyr och alabaster, malakit och jaspis hade betraktats som grova och värdelösa, utgjorde varje byggnads grundstenar, medan dekoren utarbetats i mångsidig mosaik av diamanter och safirer, karbunkel och beryller, pärlor och rubiner, ametister och smaragder, omväxlande med ädelstenar vars glans och lyster Jorden aldrig hade skådat. Snideriet var skulptörers verk, vilka bar den välfyllda manteln av perfekt inspiration, varav en ensam tråd bar ansvaret för Fidias och Angelos ideal. Egypten kan med rätta ha strålat i glansen av sin Thebe med hundra portar; varit stolt över den oöverträffade lyx som hittades i deras hem i det furstliga Memphis, ha prisat de ojämförbara parfymerna som satts samman i det kungliga Zoan; men i sin mest praktfulla ståt hade hon aldrig sett en glimt av sådana palats som dessa. Gamla Babylons trädgårdar glömdes bort i hänförelsen över sådana gröna prestationer; statyerna av Apollo, Venus och Athena som grekerna öste sin entusiasm över var påhitt som inte skulle bli ihågkomna i närvaron av sådan elegans och skönhet; Sharons ros bleknar i jämförelse med så rik blomstring; och doften från Jerusalems söta rökelser blev blott som en minnesbild av den parfym som fördes med av brisen från de träd som klätts i en levande grön färg utan att uppleva höstens färgskiftningar.

Scenen levandegjordes av de många personer som överallt gick till eller ifrån, inte med sådana brådskande steg som vi finner hos den som skyndar sig för att hinna med nästa omgång vadslagning, eller rädslan som står skriven i ansiktet på en annan som rusar för att säkerställa sig om den kompetens som kan rädda ett liv som är i fara; det fanns ingen synlig stress som när varje buske eller träd kan dölja en fiende, eller darrande fruktan inför någon vaksam tyranns infall; tvärtom så verkade ett lugn och en avkoppling som inte brydde sig om tiden eller några nödvändigheter utgöra en universell regel, medan en tyst nöjdhet trotsade alla försök att införa några störningar.

Folk av alla nationaliteter umgicks utan någon åtskillnad; ingen kall formalitet, nedlåtenhet eller översitteri kunde hittas bland dem, utan snarare ett igenkännande av att var och en besatt en kraft att förhöja sin kamrats lycka, och att ett samhälle för alla var nödvändigt för att glädjen skulle kunna nå sitt högsta ideal. Det var en helig syn att beskåda, och om och om igen undrade jag vad som var den magiska kraft som spred den helgade känslan omkring oss? Jag kunde inte besvara detta förrän de mjuka vindarna svepte förbi mig och verkade viska:

De vilar från sitt arbete idag –
Det är stiltjen när stormen knappt lagt sig
De förenas med vänner de har saknat
Vilka de trodde var förlorade för alltid.
Det är återföreningens frid som kröner dem,
Medan deras ögon knappt torkat från sorgen
De har träffats och vilar idag
Och det kan aldrig bli ett imorgon.

Mina ögon fuktades, och jag böjde mitt huvud i tacksamhet när jag tog emot uppenbarelsen, och vände mig mot min följeslagare och frågade:
“Vad är det här för plats?”
“Guds berg; en av himlens hallar”, svarade han.
“Om det här är hallen, hur kommer då prakten i det inre templet att vara?”
“Det kan jag inte svara på”, var hans blygsamma svar, men det var fyllt med musiken från en sådan intensiv längtan att det väckte ekon i min själ, vars rytmer fortfarande vibrerar inom mig.
“Finns det fler ingångar från Jorden än denna?” frågade jag.
“Ja, många.”
“Och alla är desamma som denna?”
“Ja.”
“De kanske kallas hänförelsens hallar”, fortsatte jag, “men det är en sak som överraskar mig mycket.”
“Och vad är det, min bror?” frågade han.
“Att se att alla nationaliteters distinkta färger och drag bevaras här.”
“Den felaktiga idén att det inte skulle vara så är väldigt utbredd på Jorden; och ändå borde den inte vara det, i synnerhet bland de som studerat Bibeln så som ditt hemland utger sig för att göra. Säger inte Johannes åt er att han i en av sina visioner såg: ‘Ett stort antal som ingen människa kan räkna, från alla nationer och släkten, och folkslag och språk?’ Så, med tanke på att färgen och dragen kan vara hans enda särskiljande märken, varför skulle du då vara förvånad över att se hans vision bekräftad?” Han log när han såg min förvirring, då sanningen i hans bredare och mer bokstavliga återgivning av visionen fick mig att känna igen en uppenbarelsens fas som mina ögon hittills inte uppfattat; och han fortsatte sedan: ‘Alla dessa missuppfattningar beror på inkonsekventa metoder som människan använder för att läsa sina heliga böcker; fakta och metafor, liknelse och historia förväxlas på så vis kontinuerligt i syftet att slå fast någon väldigt oviktig poäng, så att det för många personer blir en total omöjlighet att urskilja den ena från den andra; medan onödig vikt läggs vid några meningar, oavsett deras samband, förhindrar att den största delen av mänskligheten får veta vad som egentligen är de enkla lärorna i böckerna de vördar med sådan skrockfull vördnad. Jag lade märke till din häpnad nyss när jag talade om för dig att Myhanene är ledaren här. Det var en blick av skepsis, som om du trodde att jag hade uttalat en hädelse.”
“Det var för att jag inte hade en aning om att det kunde finnas någon annan kraft här än Gud.”
“Det gör det inte heller, men den kraften utverkas genom noga utvalda ministrar. Samma tanke som tillämpades vid läsningen av din Bibel, som du har vant dig vid att ge till alla andra böcker, skulle ha förberett dig på detta. Jesus, i liknelsen med talenterna, gav dig tydligt en förklaring om att de kloka tjänarna skulle få förfoga över två, fem eller tio städer; han lovade sina lärjungar att de skulle få sitta som domare, och hans följare såg fram emot tiden då de skulle få regera med honom; varför skulle du då bli förvånad över att finna att det han sade var sant, och att sådana ämbeten verkligen existerar här? Ett annat vanligt fel hänvisar till det här landets karaktär och natur, och våra sätt att leva. Jesus försäkrar sina lärjungar om att det finns många boningar i hans Fars hus. Ezekiel och Johannes såg en stad, pilgrimer påminns om att På Jorden finns det ingen kontinuerlig stad, utan de ska söka efter en som ännu inte är här, vars byggare och skapare är Gud. Församlingarna sjunger ständigt om Jerusalem:

När ska dessa ögon Dina väggar byggda i himlen
Och pärleportar beskåda,
Dina vågbrytare med frälsning stärkta
Och gator av skinande guld?

De går ihop i grupper som möter varandra vid fontänen; förväntansfulla över sina kära återföreningar medan de går uppför våra gröna, blomstrande slänter, eller vilar under skuggan från livets träd, de hänförs av prakten som kommer bli deras när de samlas vid floden, spekulerar om vad de kommer göra när de står i det sällskap som ingen människa kan räkna, där varje medlem kommer att bära en gyllene krona medan deras händer bär segrarens palm eller slå an strängarna på en ljuvare harpa än David någonsin spelade på; ändå skulle de bli allvarligt chockade om någon skulle berätta för dem att alla de sakerna verkligen existerar här, och anklaga dig för hädelser – att du försöker få himlen att framstå som en plats som är lika grov och materiell som Jorden. Deras enda uppfattning om vårt nuvarande varande når inte längre än att vi ständigt flyger omkring i en molnfri eter och sjunger ‘Ära! Ära! Ära!’ och har inte så mycket som ett tomt moln att finna vila på; och att det här oändliga flygandet och sjungandet är vår eviga vila. Men nu måste jag lämna dig i den här lunden tills vår vän Cushna kommer, då han kommer visa dig många intressanta och instruktiva saker.”

Medan han hade pratat saktade vi ner våra steg, och hade nu kommit fram till en storslagen lund som han visade mig med handen, som om min nya anförare kunde förväntas dyka upp från den riktningen.
“Jag är väldigt tacksam för all information du har gett mig”, förklarade jag när han gav mig en broderlig kram och gjorde sig redo att lämna mig, “men får jag ställa en till fråga innan du går?”
“Med nöje”, svarade han.
“Kan du förklara för mig varför jag har kunnat stiga upp så långt ovanför mitt eget tillstånd för att kunna se det du har visat mig; medan den stackars kvinnan tvingades återvända tills hon hade hittat sitt eget?”
“Ja! Budbärare eller lärare har förmågan och tillståndet att låna ut sin styrka till de som de utbildar och därmed hjälpa dem att nå höjder ovanför dem och tillfälligtvis titta på de saker som väntar på dem i framtiden. Detta stimulerar nya aspirationer och väcker önskan om ytterligare utveckling. Gränsen som jag kunde ta dig med upp till uppnåddes vid den plats där vi vände oss om, men det var tillräckligt högt för att du skulle förstå något mer av den kärlekskraft som verkar i en annan riktning i syftet att hela tiden lyfta upp hela samhället närmare Gud.”
Med detta hälsade han mig på återseende och lämnade mig med en vändning som en blixt och återigen var jag ensam, men mitt hjärta var fullt av glädje.

Kapitel 5: Vilans hem

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 5, bokcirkeln)


En stor charm med det här livet är den enskilda lämpligheten i varje händelse vad gäller tiden och platsen då de inträffar; önskan och längtan vävs samman väldigt nära med möjligheten att uppfyllas. Nästan den första kommunikationen jag upplevde efter min ankomst var att jag lär märka att det är ett överraskningarnas land. Nu när jag hade tid för lite tanke och reflektion, så fanns en av de främsta av dessa att finna i det perfekt naturliga tillståndet i allting fysiskt, intellektuellt och andligt. Det här var ingenstans mer empatiskt märkbart än i min uppstigning och omgivningarna stunden efter att min guide och följeslagare lämnade mig. När han var närvarande stod alla mina förmågor på högvakt både för att se och höra de lärdomar han erbjöd sig att uppenbara, och dessa följde på varandra med en så enastående hastighet att jag inte hade någon tid över till mer än att grovt ta till mig dem, medan mitt minne fick arbeta med att lagra dem snabbt för ett mer moget beaktande och reflekterande lite senare. Hur mycket mat för en lugn matsmältning som jag på det viset hade samlat in, hade jag inte ens haft tid att tänka på, även om min instruktör tveklöst kände till det, och hans frånvaro grundade sig i mitt behov av att pausa och se hur långt jag hade färdats på kunskapens pilgrimsresa från den plats där jag först hade gjort hans bekantskap. I alla händelser så var min första tanke när jag lämnades ensam att ingenting kunde vara så välkommet för mig som möjligheten som nu låg inom räckhåll för mig.

I mitt gamla liv, när min själ hade önskat kasta sig framför det oändligas majestät, och det tysta landet låg bortom min räckvidd, så tog jag mig till Westminster Abbey och, omgiven av den omatchade skönheten i dess mittskepp, där sten och harmoni, poesi och arkitektur, symmetri och historia blandas i en ojämförlig design, kasta restriktionerna för vinden, och sväva uppåt på de helgade symbolernas vingar som översköljde Abbeyn som en välsignelse. Jag bad ingen präst att styra mina tankar, då minnena från tusen år tillbaka samtalade på mitt hjärtas talarstol; jag sökte inte någon kör eller orgel, för i valven och triforiet dröjde sig de ekande rytmerna kvar av Jubilate och Miserere, sjungna av fromma munkar under de sekler som gått. Jag önskade inte gå med i någon församling förutom den för de stora och ädla exempel vars kroppar låg under mina fötter. Ensam i denna tysta storslagenhet, i närvaron av dödens fridfullhet, där solstrålarna som faller genom de klerestoriska fönstren ser ut som stegar nedsänkta av änglar som helgonens själar kan klättra uppför till himlen, där var mitt hjärta fritt att ge sin hela bekännelse och höra avlaten viskas i detta bönehus tystnad.

Det kan vara att Eusemos under några av de stunderna av vördnad och avsägelse funnit en plats bland änglarna och de predikande andemänniskor som omgav mig osedda; eller kanske när jag i en meditation över de många saker jag inte kunde förstå, med nattens kappa runt mig och en tronhimmel av stjärnor ovanför mig, så bar han en av mina många böner om ljus och vägledning uppåt, och på så vis har lärt sig vanan i min själsliga nattvard med de tillbehör som var lämpligast för det sinnestillståndet. Vem vet? Det kanske är så; eller, å andra sidan, så kanske det berodde på alltings naturliga anpassning till allt annat som jag har hänvisat till. Vilket det än var, så var en sak säker; önskan om att få kontemplera och upptäckten av den plats som bäst uppfyllde den önskan var samtidiga uppenbarelser, för den scen jag beskådade var en kombination av båda mina favoritplatser.

Jag har sagt att det var en dunge eller väg som gick i räta vinklar från stigen där vi hade gått; en mjuk sluttning som var någon halv kilometer lång, kantad av träd som planterats så att deras grenar mötte varandra i vänliga omfamningar. Ovanför ett tak som var mer utsökt i sin arkitektoniska skönhet än till och med Westminster – bladen var transparenta som glas, och gav ytterligare mjukhet åt solljuset när det passerade genom dem ner i den fristad som förförde mig så. Den smaragdgröna gräsmattan återspeglade prakten som verkade utstråla en inbjudan att komma in och samla upp skörden av uppskjutet hopp, och hämta in de hundrafaldiga frukterna av alla suckar och böner som inte mötts av någon respons på Jorden.

En sådan inbjudan var alltför välkommen för mig för att jag skulle avböja den, så jag svängde av från den öppna stigen till denna mjuka retreat med musik och återhämtning. Ovanför mitt huvud prasslade bladen i rytmiska vaggvisor, vid fötterna fann blommorna en röst och vyssjade min själ i kärlekssånger genom sina dofter; på avstånd kunde jag höra kaskader av vatten som tillförde sin mjuka och uppfriskande melodi till harmonin, medan de körbildande tonerna från bevingade sångare först gjorde mig medveten om det faktum att även fåglar, liksom människor, hittar en fortsättning på sin Jordexistens i paradiset.

Dungen löpte genom mitten av vad som kanske kan kallas för en trädgårdspark, välfylld av stora och frodiga träd, inte så väldigt högväxta, jämfört med själva allén, men med grenar som sträckte sig långt ut, som ekar eller kastanj, under vilka det fanns vackra blomsterbäddar eller mossor, där många människor sträckte ut sig. Många andra gick till eller från med den drömska, varsamma takt som naturligt uppstår under de första dagarnas aktiviteter efter en sjukdom; åter andra vilade på de många sittplatserna som fanns utströdda i gräset, som om deras styrka ännu inte hade återfåtts till den grad att de kunde promenera, och i sitt viloläge fick de hämta ett första tillfrisknande från den livgivande aromen i briserna som fläktade mjukt mot dem. Platsens hela intryck var som av ett konvalescenthem, och jag uppfattade inte någon oförenlighet i tanken att sådana platser kunde tjäna ett nyttigt syfte för de trötta och belastade jordesjälarna, där de kunde vila och återhämta sig efter livets nyckfulla feberattacker. Möjligheten till detta gjorde mig glad, och det gav mig än mer att reflektera över; och när jag såg en tom plats i mossan under ett träds vidsträckta grenar, så kastade jag mig ner där, utan att ifrågasätta rätten och lämpligheten i att göra så, och försjönk i kontemplation.

Jag vet inte hur länge mitt drömmeri varade, eller om den riktning mina tankar tog var särskilt bestämd eller ordnad. Jag var mest medveten om det faktum att jag vilade; och inte bara i en av de korta raster som en överansträngd dag krävde för ens återhämtning, och som så ofta påtvingades mig i det andra livet, utan jag var uppfylld av en känsla av återvändande vitalitet och ungdomlighet, som först bar med sig förslaget, och sedan en kontinuerligt ökande säkerhet, om att livets spinnrock nu snabbt snurrade åt andra hållet, som det verkade, och att jag återfick den robusta hälsa som i så många år tynat undan. Det var en överraskande, härlig upplevele, och jag hängav mig åt den villigt och tacksamt. Jag låg i ett halvförtrollat tillstånd; varje stund förde med sig någon ny sensation, och tusen kapaciteter verkade vara på väg att visa sig inom mig, vilka jag varit omedveten om, och aldrig hade drömt om tidigare. Förunderliga känslor dök upp, som om band gick av, begränsningar gav upp; och min själ förstorades, växte och gladdes åt sin nyfunna frihet.

Jag kände det inte längre som att jag var ett offer för omständigheterna, för alla stridiga influenser hade dragits undan, och något visade att deras frånvaro inte var ett tillfälligt eld upphör, utan att jag hade säkrat en slutlig och fullständig seger. Det sinnestillstånd som skapats av alla dessa avslöjanden kan varken beskrivas för eller uppskattas av de som inte har gått igenom den välsignade upplevelsen. Varje cell i min kropp arbetade för att absorbera den överväldigande uppenbarelsen; varje vrå i min varelse drack, och dricker, fortfarande törstande efter den livsförhöjande ström som flödade över mig; varje fiber i min kropp ivrade och darrade under de sköna, nya funktioner den ombads att utföra. Medan jag på det här viset var halvberusad av de utsökta njutningar jag badade i, så verkade själva luften omkring mig vara befolkad av etthundra älvors röster som utropade “Skörd, skörd!” och, inte det minsta ovillig, kastade jag mig utan rädslor in i deras omfamningar och förlorade medvetandet i paradisets föryngrande sömn.

Jag har ingen aning om hur länge den sömnen pågick, eftersom tiden i det här nya livet mäts efter de resultat som uppnås, och inte efter solens eller en klockas varv. Allt jag kan säga är att när jag vaknade så fanns jag att alla de transformationer som hade påbörjats i sömnen nu hade färdigställts. Fårorna hade kyssts bort från mitt ansikte, silverlinjerna i mitt hår hade försvunnit; trötthetens fontän inom mig hade torkat, medan alla de nya krafterna och förmågorna var så sömlöst uppblandade i min varelse, att även om samma gamla medvetande och minne fanns kvar – samma individualitet med sin kärlek, sina hopp och sina aspirationer – så var jag fortfarande medveten om att en ny och förstorad natur hade lagts till bland de mystiska influenser som verkade på mig – en natur som var osårbar inför trötthet och besvikelser.

Kanske en av mina konstigaste upplevelser i det här livet inträffade i den här stunden. Jag hade knappt vaknat till efter kraften i den sömnen när jag kände att den lämnade mig, för att aldrig mer återvända. Hur jag vet detta kan jag inte svara på, och ändå kunde jag inte förneka vissheten om detta faktum. Smärta, tvivel, besvikelse och de hundra andra känslorna på Jorden som vi lär känna som säregna för kroppen, är det lätt att slita sitt jag ifrån, och åtskiljandet för med sig en viss grad av tillfredsställelse. Men Sömnen är annorlunda. Det är den mest beprövade och överlägset mest trogna vän som den stackars mänskligheten kan ha. Dess bröst är som en kudde som varje huvud i trygghet kan ligga på i sin utmattning; dess armar är aldrig fulla och varje utstött luffare kan alltid vara säker på dess smekningar.

I sitt likställande av människor kommer den närmare Guds karaktär än någon annan av Jordens egenskaper – helgonet och syndaren, den slösaktiga och den sparsamma, den extravaganta eller blygsamma får alla sömnen i en likvärdig hälsning. Hon har ingen kraft att döma, och, trogen det arbete som getts henne, så välkomnar hon i sitt hus både mördaren och dennes domare, arméerna på båda sidorna av landsgränsen, den jagade och jägaren, och bjuder dem att vila under hennes trygga skydd utan någon känsla av rädsla. Några kallar henne ombytlig och oviss, och söker i henne finna det perfekta mått som är omöjligt att uppnå på Jorden, vilket hon är barn till; låt skuldbeläggandet på hennes tillkortakommanden falla på de själva, felet är deras eget då de lyfter fram en standard som ingen dödlig har förmågan att nå upp till. Vem vågar ställa sig upp och säga att hon har sina favoriter i människofamiljen? Om någon uttalar och söker ta fram bevis för detta, så kommer det uppdagas att i sina synbara val så kommer hennes själs stora ädelhet lysa med ett än vackrare sken. Var skulle något sådant kunna hittas? Inte i palatset eller herrgården där smickrande betjänter eller gnällande lismare söker efter en position eller makt, utan i skjulet eller hålan kan hon hittas i en kanske ömmare sympati, medan hon kommer för att sluta ögonen med en mer pålitlig försegling.

Med sitt gudaliknande grepp stillar hon begäret i den hungriga magen, och med sina visioner gör hon det möjligt att uthärda tills senfällig hjälp för med sig resurser; eller, i samspel med sin syster Välgörenhet, så rör hon sig vid smärtans bädd, där hennes sövande charm slår ut de starka nypor som får offret att längta efter lindring eller döden. Vilka splittrade hjärtan har förenats, vilka förlorade barn har övertalats att återvända, och vilka missförstånd har förklarats inuti mottagningen i hennes hem. Javisst, har hon inte gjort mer än så, för när den sörjande modern, fadern, vännen har fallit flämtande in i hennes armar, med krossade hjärtan från förlusten av någon som Döden slaktat, har då inte Sömnen, om och om igen, närmast sig för att föra de sörjandes talan, och stått vid Dödens port där hon utövat sin kraft som fått de grymma gångjärnen att ge vika, och hållit porten på vid gavel medan döda och levande träffats igen i föreningar som helgats av åtskiljandet? Detta, och mycket mer än detta, hade hon varit för mig; den käraste av alla mina jordiska vänner; och i stunden för mitt uppvaknande var jag medveten om att hon drog undan sin hand från min och jag skulle aldrig mer hålla den. Genom livets alla växlingar hade hon varit mitt trogna sällskap – den enda, så långt jag kan minnas, som inte en enda gång svek mig.

Nu skiljdes vi åt. Hon hade nått gränsen för sina domäner, men min väg låg framför mig mot en framtid utan horisont, solnedgång eller gryning. I ett sådant liv fanns det inget behov av Sömn. Är det underligt eller underbart att jag skulle uppvakta den svinnande känslan att dröja sig kvar i sitt farväl? Ändå var jag inte ledsen över att skiljas från ett sådan beprövat och behagligt sällskap; det utgjorde en fas i uppstigningen längs livets stege. Jag var tacksam för tjänsten den hade tillhandahållit åt mig, men de nyförvärvade krafterna tog sin plats i mig, och jag var ivrig att säkra de möjligheter de förde inom räckhåll för mig. Därför gick vi skilda vägar med den uppriktigaste önskan att varje behövande själ skulle finna henne lika trogen och tröstande som hon hade varit för mig, och när de i sin tur skulle skiljas från hennes behagliga sällskap, så skulle det vara med de aromatiska minnen som jag skulle fortsätta att omhulda.

Jag hade knappt vaknat till förrän min uppmärksamhet drogs till en man som kunde vara läkaren i det inbillade hälsohem på vars marker jag hade vilat ut. Han befann sig på lite avstånd från mig när jag först såg honom, och när han närmade sig, gjorde han många stopp hos den ena och den andra av konvalescenterna, som för att fråga om deras välbefinnande och tillstånd. Det gav mig möjligheten att studera honom innan han kom fram till mig, för jag kände mig säker på att det var hans destination.

I motsats till Eusemos var han ganska kort, men då han inte var särskilt kraftig märktes det inte så mycket som det annars kunde ha gjort. Hans ansikte och hudfärg var egyptiska, med kloka, nattsvarta ögon som svämmade över av vänlighet och bra humor, och den första fysiognomiska läsningen av det avgjorde att han var medkänsla och ömsinthet förkroppsligade. I ålder räknat kunde han ha varit ung, men det var något i hans agerande och rörelser som fick mig att tänka att han var gammal – mycket gammal, och att hans smidighet och ungdomliga vigör var nödvändiga för att uppbära vikten av den erfarenhet som så uppenbart manifesterades i allt han gjorde. Det fanns inget av den nervositet och ängslan i honom som man naturligt tittar efter i unga män som har axlat auktoritetens mantel; ingen otålighet över att hejdas eller motvilja inför att utföra en oväntad plikt. Tvärtom så uppmärksammande han varenda utbyte som han fick att genomföra, oavsett hur trivialt, med en noggrannhet som föreslog att det var huvudföremålet för hans omvårdnad. Det var tydligt att tiden inte var viktig för honom, för han var ägnade lika lätt tid åt att puffa till en soffa, hjälpa en patient till en mer önskvärd plats eller lägga sin arm om någon annan som önskade ta en promenad. Jag kunde inte höra hans röst, men jag förstod av hans utstrålning att mycket av framgången han rönte berodde på hans muntra konversation, vilket verkade bidra till styrkan som de behövde så mycket. Vilken som helst av dessa, eller många andra, tjänster utförde han en stund, och sedan vände han sig om med en vänlig vinkning och såg efter en möjlighet att bistå någon annan varhelst han blev ombedd eller som han med sin vakna uppfattningsförmåga bedömde det som gynnsamt att göra.

Det föll sig så att jag hade tid att observera honom långt innan han nådde fram till mig, och alla tankar om att han skulle vara en främling för mig, eller jag för honom, hade försvunnit ur tankarna. Jag hade rest mig upp från soffan, men den halvt muntra, halvt förebrående glimten i hans ögon då han kom för att träffa mig fick mig att glömma min tidigare avsikt att be om ursäkt om jag hade gjort något fel när jag använde blomstersoffan där jag hade tagit min stunds sömn, för jag kände mig medveten om att jag enbart hade en överseende vän – eller ska jag säga fader – att handskas med. När han kom fram sträckte han ut handen för att ta min, vilken han greppade och skakade i en riktigt broderlig hälsning, gjorde en väldigt besynnerlig och kännetecknande ryckning i axlarna, lutade huvudet åt sin vänstra sida och tittade in i mina ögon med humör, medan han frågade:

“Får jag gratulera dig den här gången?”
“Den här gången?” upprepade jag, och sökte i minnet efter var jag kunde ha sett honom förut.
“Så, så”, sade han, skakade på huvudet och ett finger på ett skämtsamt uppfostrande sätt. “Du har tagit en tupplur, och jag kom på dig när du gjorde det.”
“Ja, jag har sovit”, svarade jag, “men jag är ledsen om jag har gett dig något problem eller försvårat för dig genom att göra det.”
“Hysch, hysch, hysch! Be inte om ursäkt”, sade han, “det som är naturligt är rätt, och behöver aldrig ångras. Vad gäller problem och svårigheter så skildes du från dem när du kom genom dimmorna, och om du önskar förnya din bekantskap med dem, så är jag rädd att du blir besviken, för de kan inte existera i det här livet.”
“Då hoppas jag att jag genom att sova inte har stört dina engagemang, för jag förmodar att du är den vän jag räknade med skulle möta mig här.”
“Ja, jag är Cushna; och vad beträffar din sömn, så var den mer en del av programmet än en störning av detsamma.”
“Det är jag glad att höra. Men säg mig, har jag sovit länge, för jag har ingen aning?”
“Inte jag heller”, svarade han, med en till av de där karaktäristiska axelryckningarna som jag märkte var kännetecken på ett drag av humor som passerade i hans sinne. Sedan fortsatte han: “Du förstår, det kan vara så att vi har en nackdel i det avseendet, eller å andra sidan så kan det vara lyckosamt, att vi inte har en aning om tiden eftersom vi för det första inte har några klockor här, och om vi hade haft det, så skulle de inte fungera.”
“Varför inte?”
“Låt mig förklara. Den här väldigt trevliga platsen är Vilans hem, och alla som är här kommer hit av den orsaken. Nu förstår du att det inte vara något ovanligt att jag fann dig sovande här. Ja, så för länge, länge sedan – hur länge sedan har jag ingen aning om, men förmodligen i Jordens tidiga historia, så sägs det att Tiden besökte det här hemmet, och var så förtjust över möjligheterna att vila och återhämta sig att den stannade, och ingen har bett den röra på sig sedan dess. Det är därför jag inte kan säga hur länge du sov, och även orsaken till att klockor inte skulle fungera även om vi hade dem. Var inte den bra?”
“Fantastisk! Men jag är förvånad …”
“Det är väldigt troligt”, inflikade han innan jag hade avslutat min mening. “Överraskningen är inbyggd i det här livet, och närhelst du ser henne så kommer hennes ansikte lysa av trevliga leenden, och hon är en väldigt härlig följeslagare att bekanta sig ed. När hon besöker Jorden så förklär hon sig ofta med en slöja av besvikelse, och gör sina besök i skymningens skuggor, så att bara några få personer har en aning om att hon är en av Guds favoritänglar. Men här kommer du snart lära dig att älska henne, och märka att du lyssnar efter hennes silverklingande röst i varje dal, och söka efter ljuset då hon kommer från varje bergstopp. Ingen av änglarna bidrar så mycket till vår njutning i det här livet som hon gör, och hennes besök är alltid välkomna och bemöts väl.”
“Under de omständigheterna så kan jag mycket väl förstå att överraskningar är behagliga saker, men jag trodde inte det var möjligt att sova här.”
“Och varför inte?” frågade han. “Sömn är utmattningens brud, och så exemplariskt är deras band till varandra, att baktalan avväpnas framför dem, och någon misstanke har aldrig fallit över deras äktenskap. Sömnen är ibland blyg, men precis som alla andra kvinnor spelar hon den rollen för att uppmuntra sin älskares frieri, och han som försöker vinna hennes bästa hänseenden, kan bara uppnå sitt syfte genom att tillgodose hennes makes krav. Därför så kommer sömnen dit där utmattningen finns, och där den ena hittas behövs inte den andra. När du har sviktat under en tung bördas vikt, så kan du lägga dig ner, men tröttheten den har framkallat kan inte läggas åt sidan så lätt; när en sjukdom har bekämpats och besegrats, så behöver den påföljande mattheten fortfarande övervinnas; men om sjukdomen visade sig segra, och försäkrar sig om att själen skiljs från kroppen, tror du då att det uppstår något mirakel för att övervinna mattheten från kampen? Allt i naturen – djur, växtlighet och mineraler – har sina cykler av vila. Efter utfört arbete kommer vila. Varför skulle vi förvänta oss att hitta ett undantag i fallet med den utmattade själen? När konflikten och kampen är över, behöver den fortfarande inte återhämtning och sömn för att återfå sin fulla vigör? ‘Så Han ger Sina älskade sömn! Och i den sömnen korsas gränsen där utmattningen tvingas ta farväl.’”
“Sover alla personer som kommer in i det här livet?”
“Inte nödvändigtvis! Sömnen delas upp på två stadier i själens utveckling, så som natten delar upp två dagar. Några personer har inte, när de kommer till det här livet, uppnått en sådan standard att de kan avstå från den, och deras tillstånd förblir på många vis som det var förut, tills de klarar att nå ett av de många hemmen som detta där de korsar gränslinjen och sedan, bortom utmattningens räckhåll, så behöver de aldrig mera sova. Medan andra uppnår den andliga standarden innan de lämnar Jorden, och därför blir det bara en tillfällig vistelse här, medan de vänjer sig vid sina nya omgivningar; sedan går de vidare till högre hem.”
“Det känns som att jag aldrig kan vänja mig vid ett sådant liv. Det är så underligt, eller snarare så annorlunda jämfört med vad jag förväntade mig. Det har så många uppenbarelser, så mycket som jag behöver få förklarat för mig att jag knappt kan tro att evigheten räcker till för att jag ska kunna förstå det hela.”
“Vi kommer aldrig kunna förstå det hela, min bror”, svarade han, med ett känslodjup som jag inte hade hört hos honom tidigare. “Jag är bara i början av att förstå, och andra som har nått långt högre prakt än vad jag har uppnått, säger samma sak. Den högsta själen vi känner säger att han endast står vid stranden och ser ut över oändlighetens hav, vilket han behöver en evighet för att segla över, men han vet inte vad som ligger där bortanför som han har att lösa och utforska innan han kan urskilja helheten i den prakt och utveckling som Gud har förberett för vår framtida glädje. Allt vi kan göra är att försöka lära oss vad som finns här omkring oss, när vi har förstått det så lyfter lagen i den här existensen oss till vidare och högre fält att kontemplera, och så kommer vi uppför stegen vars översta del vilar mot Guds tron.”
“Det är en härlig sysselsättning, och än mer så eftersom allting leder till kunskap, så långt jag kan förstå det – så annorlunda mot hur jag har lärt mig eller kommit att förvänta mig. Men när jag tittar inåt och ser mina begränsade krafter, och sedan utåt och finner att varje fråga jag ställer leder till hundra nya i det svar den får, så räds jag nästan att tänka på tiden som behöver passera innan jag kan börja klättra. Det jag redan har sett är mer av himlen än jag någonsin kunnat drömma om – mer än jag känner att jag någonsin kommer ha förmågan att greppa – hur kan jag hoppas på att komma vidare?”
“Jag kan mycket väl förstå känslan som överväldigar dig”, sade han. “Det du är var jag en gång i tiden; och med en livlig hågkomst av min egen upplevelse, så ger det mig mycket glädje att hjälpa dig i början på din färd. Vad gäller tiden som behöver ägnas åt dessa studier, så är det inget att bekymra sig över. Jag har berättat för dig att tiden har stannat, så vad som än behövs för att uppnå Guds design i dig, så kommer det inte på något vis att ta ifrån återstoden. I detta varierar evighetens aritmetik från hur tiden är – när du har subtraherat alla åldrar som krävs för att fullända din utbildning så kommer den oändliga kvantitet som återstår alltid vara densamma. Närhelst du ser något du inte förstår, så fråga; och när du frågar stå still, och tveka inte att vänta tills du har bemästrat dina förfrågningar. På det viset kommer du snart lära dig, och att bistå i en sådan förklaring kommer att vara en källa till glädje för varenda själ du möter.”
“Det har jag redan upptäckt, för sedan min ankomst har jag inte gjort annat än frågat varenda vän jag träffat på.”
“Fortsätt med det; då kommer du märka att kunskapen är lättare att inhämta än vad du tror just nu.”
“Jag kommer inte glömma ditt råd. Men säg mig, är det sed att nyanlända personer färdas så som jag har gjort?”
“Kärlekens lag, vilken är den enda som reglerar oss, är en väldigt flexibel lag”, svarade han, ” och den anpassar sig till varje enskilt krav; där det administrativa systemet ser till att säkra de bästa resultaten åt alla håll. Därför granskar dimmornas väktare varje själ vid deras ankomst, inte för att döma – det är inte en del av deras plikt – utan för att bistå så långt deras krafter förmår. De är skickliga på att läsa av karaktärer, de lär sig nyanserna och läggningarna hos alla som passerar dem, och för över sin kommunikation till centralstationer för den särskilda hjälp som behövs för varje individ; på kortare tid än det tar för mig att förklara det, så tas den lämpligaste lösningen fram, och en eller flera deltagare skickas ut för att möta vännen på arenan eller på sluttningarna, vilken av dem som än är den utsedda mötesplatsen.”
“Hur kan de känna igen just den främling som de är utsedda att hjälpa bland alla de som kommer och går?”
“Genom de klädesplagg de har på sig.”
“Men händer det inte att de gör misstag när så många har samma färg?”
“Aldrig.” Budbärarna som är en del av det arbetet är alltför väl insatta i sina plikter för att göra några fel. Färgerna kan te sig likadana ut för dig, men för dem finns det urskiljande nyanser, där var och en motsvarar en viss sinnesegenskap, och de har också vissa säregenheter som enskilda omhändertagare utses. Det finns inga möjligheter att göra något misstag.”
“Är detta strikt ofelbart som en vägledning?”
“Ja. Det framställs av den andliga kemin i det liv de har levt, och inget kan ändra eller förfalska det – det är ett vittne som inte kan ljuga. Här och nu ser vi att din dräkt har en blandning av rosa och blått – så vi vet att du har en önskan om att lära dig sanningen och ett öppet sinne som kan ta emot den, eftersom blått betecknar sanning och rosa välgörenhet. Det finns andra indikationer här som du inte skulle kunna förstå, vilka berättar om ditt sökande efter sanning, och besvikelse i det förflutna, så därför kommer alla som träffar dig vara ivriga att ge dig allt tillgängligt bistånd för att rätta till dina tidigare misslyckanden. Det är därför du är inbjuden att färdas omkring, så att du kan släcka din törst efter sanning genom att se allt som det är.”
“Jag uppskattar er godhet”, svarade jag, “och hoppas att ni inte upplever mig som en alltför besvärlig elev.”
“Det är vi inte rädda för, och nu, om du har fått vila tillräckligt mycket, så vill jag gärna ge dig en insikt i några av de tjänster som vi blir ombedda att utföra åt de olika vänner som vi har fått förtroendet att vårda i det här hemmet.”

Med detta reste han sig från soffan där vi suttit under samtalet, och lade sin arm innanför min, ledde mig bort i den riktning som han kom ifrån när jag först såg honom.
“Var det fel av mig att tänka att det här är ett konvalescenthems eller ett hälsohems marker?” frågade jag när vi gick vidare.
“Inte direkt”, svarade han, “och jag kommer att be dig uppmärksamma hur vi bistår återhämtningen för några som är svaga och hjälplösa.”

Kapitel 6: En magnetisk koral

(Länkar till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 6 – del 1, kapitel 6 – del 2, kapitel 6 – del 3, bokcirkeln)


När vi gick där drogs min uppmärksamhet till klingandet av klockor på håll, och samtidigt greps jag av en oemotståndlig fascination som ökade för varje stund, tills jag till slut kände det som att jag drogs framåt av en osynlig men påtaglig kraft till att följa inbjudan som de rytmiska klangerna skickade ut över vida områden. Vad den kraften var eller hur den kunde få en sådan makt över mig kunde jag inte avgöra, och till och med nu, när jag har en större erfarenhet av det här livet, så kan jag inte förklara det. Känslan den manade fram var ny, trollbindande och obeskrivlig. Den hade en inverkan på hela min varelse, och verkade röra sig på inifrån som utifrån. Och det berodde inte heller helt på att jag så nyss kommit hit, för jag märkte att den hade samma effekt på min guide som på mig själv. Genom någon ansvarsuppfyllande process översatte jag klockornas röst till en vädjan om hjälp och bistånd som jag ensam hade kraften att ge, och även om jag inte hade någon känsla av att skynda mig för att följa uppmaningen, så var jag säker på att det inte skulle vara rätt att dröja. Men varför skulle det vara jag? Det var en fråga som jag ställde mig om och om igen. Jag var helt okunnig om allt i min omgivning, varför gick inte åkallan ut till många andra som gick i samma riktning – samlade sig, tydligen, från varje synlig del inom räckhåll. Och medan jag undrade detta sökte jag i ansiktena på de i min närhet, och blev övertygad om att de också förflyttade sig efter samma impuls från samma mystiska kraft. Den upptäckten gjorde mig än mer intresserad, och ökade min iver inför var resultatet och förklaringen kunde vara.

Mitt sällskap såg och förstod utan tvivel min undran, men när jag vände mig och skulle söka en förklaring så log han bara, och min tunga förblev tyst. Så vi gick framåt i lydnad mot den impuls som drog oss båda med sin underliga, magnetiska kraft.
En annan källa till tacksamhet kom för mig, då jag genom träden började få korta glimtar i fjärran av en ståtlig samling byggnader som vi stadigt närmade oss. Hittills hade jag bara sett sådana då jag tittade ut över det gränslösa landskapet med Eusemos anvisningar, men nu var det tydligt att jag skulle få möjligheten att undersöka ett av de paradisiska hemmen på nära håll. Med detta gick en skön rysning av iver genom mig då jag ofrivilligt undrade för mig själv: “Kommer det här bli mitt hem?”, en fråga som jag samtidigt besvarade med ett nej, men jag vet inte hur, såvida det inte var en del av den uppenbarelsens kraft som är så naturlig, och ändå på ett så ofelbart vis en del av vår personlighet i det här livet. Därför slutade jag spekulera i vem som ägde hemmet, och gjorde mig redo att undersöka dess karaktär så snart omständigheterna skulle tillåta mig att göra det.

Så fort vi nådde den öppna platsen, som utgjorde mitten och höjdpunkten, så visste jag intuitivt att jag såg ut över Vilans hem, eller hälsohemmet, på markerna där jag hade njutit av min uppfriskande och föryngrande sömn. Liksom en människas fysiognomi ger en viss indikation om hennes karaktär och läggning, så berättade också det här hemmets utseende om sin natur och sitt syfte. Vid en första anblick så var det ett lugnets citadell, en vilans borg, ett glädjens näste för varje själ som kom den vägen. Ståtlig och stor i sin oanande prakt som om dess grund låg djupt ner i Guds allsmäktiga, eviga lugn, med en ren och obefläckad yta likt sin gudomliga designers oändliga och oföränderliga kärlek, och varje sten och kännetecken verkade pulsera av nådens och förlåtelsens anda vilka svävade där. När jag såg på den kändes det på något vis som att jag hade löst mysteriet med den genomträngande attraktionen som jag hade förts med av till det här tilldragande centret. Vördnad, tacksamhet, tillbedjan och förundran verkade vara vaktmästare som stod kring de fyra tornen som reste sig vid ändpunkterna för dess praktfulla pelarhallar.

Så mycket av byggnaden som var synligt från platsen där vi stod, där jag beundrade dess skönhet, var tveklöst en hall av enorma proportioner, i form av en amfiteater. Tre sidor flankerades av rymliga torg som var lika långa, vilka bildade en perfekt kvadrat, där hörnen bestod av fyra torn vilka fungerade som ingångar till hallen. Den arkitektoniska stilen var sammansatt, pelarna som höll uppe taket var korintiska, och materialet påminde mer om elfenben än om marmor, plintarna som de vilade på var rosaaktig alabaster, och de var massiva nog att passa som hörnstenar för pyramider, men där egyptierna skulle ha lämnat en sfinx-lik bild över deras ansikten, så hade dessa prytts med utsökta bas-reliefer av sorten som grekerna älskade att snida; frontonerna användes som gallerier för grupper av statyer i den kontemplation som de konvalescenta invånarna kunde lära sig progressiva lärdomar om livet de hade kallats till. I den självupplysande atmosfären som inte gav utrymme för några skuggor att bildas, så såg halens väggar ut att vara byggda av sten i en vacker och skiftande grön nyans. Efteråt upptäckte jag att den effekten uppstod ur en storslagen skärm av noggrant snidad och genombruten marmor, uppsatt kring hallen i veck som var lika utsökta och mjuka som spetstyg, genom vilka man kunde se de ädla vinrankornas grönska. Tornen steg till en avsevärd höjd, och avslutades i minareter i polerat silver, varifrån klockornas musik klämtade, och över hallen steg en majestätisk kupol som fyllde det dubbla syftet att fullborda designen och lysa upp interiören.

Den underbara lämpligheten i scenariots varje del i förhållande till varandra gjorde återigen intryck på mig; konst och natur blandades på ett sådant sätt att de berikade harmonin. Den trädgårdslika, öppna platsen som så konstnärligt beströtts med blommor och buskar skulle ha berövats hälften av sin skönhet om inte den ädla byggnaden inte hade legat där; och vad hallen beträffade, så behövde den sin blomutsmyckade gräsmantel som en passande bakgrund för att visa upp sin oförglömliga perfektion. I sin sammanblandning belystes bådaderas skönhet, samtidigt som mångfaldens rörelser gav balansen i harmonin livfullhet.

Cushna rörde sig framåt; och jag, uppslukad av scenen och undrande vad som skulle hända härnäst, följde mekaniskt efter, tills jag blev medveten om att det inte var hans avsikt att gå in genom någon av de ingångar jag kunde se. Så för en stund blev jag stående, medan hela min själ kallade mig att gå in till den här platsen, och jag var tveksam över om han skulle leda mig någon annanstans eller inte. Strax avhjälpte han mina svårigheter, och verkade inte på något vis tycka illa om det, utan han försäkrade mig om att han tänkte gå in, ledde mig fram till byggnadens huvuddel som jag tidigare gömts för min blick, och som bildade den tillfälliga hemvisten åt de som uppehöll sig i det här hemmet för att få vila och återhämtning. I samma stund slutade klockorna att ringa, och jag var glad när han, utan att försöka visa mig de många utrymmen som dök upp på alla sidor, vinkade åt mig att följa efter honom längs en korridor som ledde mot hallen. I slutet drog han isär ett rikt broderat draperi och visade mig in till vad jag med rätta skulle kalla för arenan.
Ska jag beskriva scenen som låg framför mina ögon? Det var ett hav av ansikten på varje sida, och ovanför och omkring oss en atmosfär av ostörd fridfullhet. Jag var medveten om att jag hade nått ett mål; en tids osäkerhet låg bakom mig. I stunden kände jag mig tillfreds, och tog ett djupt andetag av lättnad över att ha uppnått något, även om jag inte visste vad; men mitt hjärta gladde sig.

Det blombeklädda golvet i den vida arenan innehöll ett antal sköna sittplatser som utgjordes av olika aromatiska mossor, mjuka som luft, var och en utformad för att framställa sin egen säregna effekt magnetiskt. Cushna gjorde mig uppmärksam på de olika dofterna de andades ut, och bjöd in mig att sätta mig på dem för att testa hur sköna de var, och när jag gjorde det så förklarade han i all enkelhet att magnetismen är andekroppens styrka och näring. Sedan ledde han mig bort till en ledig plats och överlät mig till en vän som skulle tolka koralen åt mig, sade han.

Snabbt fylldes auditoriets platser upp. Rad efter rad, den ena ovanför den andra, bidrog till havet av ansikten, där var och en hade lyckans namn skrivet med levande tecken. Från var och en av de fyra ingångarna kom en stadig ström in tills hallen var full, och det slutade först när den sista personen satt sig på den sista lediga platsen. Klädesplaggen som bars hade många färger, men bara av ljusare nyanser; de bildade grupper som var lika bildsköna som de var skiftande. De nedre sittplatserna fylldes av barn med fläckfritt vita plagg, eller med skiftningar av de mest fantasirika slag; några var så unga att det fick mig att undra hur de hölls i den tysta ordning som alla föll in i.

Bakom dessa arrangerades tusentals ungdomar efter någon metod som jag inte förstod. Ovanför dessa fanns det kvinnor i ännu större antal; och slutligen rad efter rad av män i den yttre kanten av den vida cirkeln. Varje nation på Jorden fanns representerad i samlingen, och alla satt så att deras hudfärg bidrog med sin egen influens till balansen i bilden. Men den mest behagliga tanken av alla var att varje röst skulle säga: “Vår far” till samma Gud, och känna i hjärtat att de var medlemmar av en familj. Juden var inte medveten om inval, icke-juden hade tappat sitt hat, brahimens begränsning av lägre kaster hade brutits i bitar, arabens hand lyftes inte längre mot hans näste. den hinduiska kvinnan hade lagt bort sin slöja, mohammedanen var kvitt sin fanatism, greken och romaren tänkte inte på dödliga fejder, zuluns hand höll inte i någon assegai, indianen bar ingen tomahawk, och den kristne hade lagt ner sitt svärd. Papisten och protestanten bjöd varandra företräde, episkopalen skröt inte om någon apostolisk succession, och den inskränkte sekteristen satt sida vid sida med den forna ateisten, vilken hon tidigare hade fördömt att brinna för evigt. I en sådan mångfald, med ett sådant band som förendade dem så kunde jag föreställa mig att jag inte var särskilt långt från himlens innersta helgedom. Var det sällskapet jag befann mig i som påbörjade den här tankekedjan i mitt sinne? Jag vet inte, kanske kommer jag aldrig få veta, men efteråt löste den upp sig i en improviserad symfoni, som inledde den oförglömliga koralen. Jag hade knappt nått fram till dess slut förrän grundtonen ljöd.

Likt de runt omkring mig lyfte jag blicken mot kupolen, där en duva i färglös, livfull glans svävade med utsträckta vingar, som för att hyssja bruset med sin snabba flygning. I näbben höll den något som blinkade och blänkte med en prakt som överträffade sin bärares lyster, och tillförde påtagligt till det helgade ljuset som hallen badade i. I en enda impuls, men utan ett ljud, reste sig de tusentals och böjde på sina huvuden i vördsam beundran; och när tystnaden hade förvandlats till ett vaket lugn som själens förstärka sinnen nästan kunde höra, så föll juvelen genom luften, och som en blixt som försvann ur vår syn hade duvan försvunnit.
Stadigt, som en bubbla på den stillade luften, flöt den lysande kulan, medan den föll ner i mitten av den enorma samlingen av tillbedjare. Jag såg på den med återhållen andning, och undrade när vi skulle låta höra djupet i dess självinspirerande vördnad, tills den slutligen brast med en mjuk, detonerande klang, och kastade en del av sin kristallkaskad över varje huvud bland åhörarna, vilken utförde sin tjänst som en juvel som sänts för att stråla ut Guds välsignelser över de av Hans barn som samlats där.

Ekot av den mjuka stöten höll sig kvar medan den väldiga samlingen satte sig igen, bärande det ljusa insigniet av sin Faders närvaro, som väntade på att höra och besvara böner. En stunds tystnad föll in, och sedan nådde öppningstonerna från den första kören mina öron. Temat började med ett pianissimo med en förening av manlig magnetism, för i hela koralen fanns inte ett enda urskiljbart ljud. Jag tittade, och från männens huvuden såg jag karmosinröda strålar som fann sig mötas och blandas med varandra i mitten av kupolen, där de bildade cirklar av olika storlekar, och började rotera i rummet. Rörelserna som orsakade vibrationerna av djupare eller högre toner, efter varje cirkels storlek och hur snabbt de rörde sig. Effekten av blandningen av bas och tenor var som det dämpade ljuset av havsvågor som rullar när man hör dem inåt land. Melodin var alltför ljuv för att kläs i ord utan att förlora dess rytm, och ändå, medan jag lyssnade till dess heliga inspiration, så var dess största charm att den hade en perfekt helhet av så många olika nationer, religioner och språk, att jag kände att himlen hade uppnått en triumf när sådan musik fylldes med det odödliga diktandet av Israels ljuvaste sångare, och att jag lyssnade på en utmaning till Jorden och himlen att “Skåda hur gott och skönt det är för syskon att vara tillsammans i enhet!”

Med inbjudan utfärdad, och när variationerna på tonskalorna uttömts, så upphörde cirklarna med sina rörelser, möttes, omfamnades och spred slutligen ut sig som en kanapé över kupolen. Sedan följde en ledning av blå och gyllengula gåvor från ungdomarna, som ökade i volym i sitt gradvisa crescendo, där svepande blå sopraner och svängar av gyllengula kontraalter väckte upp sköna ekon med sitt utlåtande: “Det är som den dyrbara smorningen av huvudet som droppade ner i skägget – till och med Aarons skägg – som rann ner till kanten på hans klädesplagg.”
Vid det här laget kom kvinnorna in med sina rosenfärgade pulseranden hos en andra sopran som utökade trion – “Som Hermons dagg, och likt daggen som föll på Zions berg.” Sedan rungade hela kören, ettusen barn som bidrog med sin obefläckade musiks skimmer, medan kanapén av cirklar ändrade form och förflyttade sig för att låna sin djupa grund till särarten.
Det lät som om en kör av änglar sjöng, med rösten hos en fjärran åska, och himlens egen bordun som dubbel bas till orkestern av rullande havsvågor. Alla harmonier, ovanför, under, runt omkring, med alla ackord och röster som naturen kan uppbåda, representerades i den universella bekräftelsen: “För där befallde Herren Sin välsignelse, till och med livet, för alltid.”

Kören växte omkring oss med sådan majestätisk kraft och intensitet att varje färg blinkade sitt eko för att förstärka praktfullheten, tills hallen badade i tacksägelsens parfym; sedan samlades över arenan, då den sista tonen i den sista takten ljöd, en harmoni av nyanser lika ljuvliga som ljudet, och molnet steg uppåt som en tacksamhetsgåva för vår Faders kärlek.
Det skimrande molnet hade ännu inte lämnat kupolen förrän ett ackord med ännu vackrare musik nådde oss, och jag märkte hur juvelerna på våra huvuden klingade av Guds mottagande och “Amen”.

Kören växte omkring oss med sådan majestätisk kraft och intensitet att varje färg blinkade sitt eko för att förstärka praktfullheten, tills hallen badade i tacksägelsens parfym; sedan samlades över arenan, då den sista tonen i den sista takten ljöd, en harmoni av nyanser lika ljuvliga som ljudet, och molnet steg uppåt som en tacksamhetsgåva för vår Faders kärlek.
Det skimrande molnet hade ännu inte lämnat kupolen förrän ett ackord med ännu vackrare musik nådde oss, och jag märkte hur juvelerna på våra huvuden klingade av Guds mottagande och “Amen”.

Fram till nu hade Cushna haft dirigentens roll från mitten av arenan; omgiven av ett antal unga män och kvinnor som rörde sig i en graciös ordning efter musikens rytm, som om de tecknade en bild genom sin mystiska dans. På min förfrågan fick jag veta att den här kören bara var en introduktion till ceremonin, sjungen för att hjälpa de särskilda deltagarna att framställa ett passande, magnetiskt tillstånd där patienterna kunde introduceras; och när jag tittade med avsikt att lyda min instruktörs önskemål, så såg jag att all magnetism inte hade kommit ned; några hade destillerats – ska jag kalla det eteraliserats? – och fyllt arenan som ett molns sista aningar – och ändå var det inte ett moln, eftersom en sådan beteckning för fram tanken på en substanslös ånga som kunde ha hamnat där med hjälp av någons rörelser; det här hade vikt och massa vilken deltagarna rörde sig mot och ifrån som badare rör sig genom grunt vatten, med undantaget att detta knappt synliga någonting inte verkade erbjuda något motstånd. Här är en liknelse som förmedlar en idé om hur det verkade vara: det var som spektrumet på en sjö, som i sina rastlösa vandringar hade frammanats att pausa en stund, så att några av de dödliga barnens andar kunde bada där i, och skölja bort de sista spåren av Jorden.

Min uppmärksamhet drogs till en man som kom in i hallen från korridoren som jag kommit ifrån. Hans långa och kraftiga form var täckt av ett långt plagg i livfullt grått, och över det bar han en böljande mantel i blått, fodrad med gyllengult och vackert broderad från länden och neråt. Hans ansikte, hudfärg och allmänna drag påminde om en arabisk shejk, förutom att högmodet här hade bytts ut mot en lugn ödmjukhet. Kring sitt huvud, midjan, handlederna och vristerna bar han ringar av någon märklig metallblandning, prydda med ädelstenar som utstrålade ljus, vilka bildade sex stycken auror, vilka försåg honom med någon mystisk kraft. När han gick in på arenan välkomnades han av den enorma mängden, såg sig runt i hallen, precis som en skicklig dirigent som övervakar sin orkester för att se att alla är redo för taktpinnens rörelse; och kom fram till den plats där Cushna väntade på honom. Där böjde han lätt sitt huvud varpå deltagarna vände sig om och lämnade hallen genom den gång som han kommit in. Här tog jag tillfället i akt och frågade:
“Vem är det där?”
“Siamedes, den magnetiska adept som kommer genomföra koralen.”
“En oriental, förmodar jag?”
“Assyrier.”
Vi hade inte tid att samtala mer. Knappt hade det enda ordet yttrats förrän assyriern höjde sin hand, som för att be om åhörarnas uppmärksamhet; en kort stund behöll han den lyft, medan ett lysande, havsgrönt moln omslöt den, och sedan formade han en cirkel med ett majestätiskt svep, vilket kastade upp auran i luften ovanför honom. En paus, och sedan ett annat svep som upprepades igen och igen, där varje rörelse tillförde en till cirkel som växte och följde sin föregångare. Bara en rytmisk puls markerade intervallet mellan varje cirkel, men det var tillräckligt länge för att färgen skulle ändras, då han önskade ändra tonen för att forma den hornstöt som han sammankallade sin armé med för att marschera mot segern. Utmaningen hade inte hunnit tystna förrän en jublande respons flög genom luften. Det var en marschtakt, och det gick nästan att föreställa sig hur de hörde de ankommande bataljonernas stadiga trampande när de kom med styrkan och tron på sin sak för att säkerställa sig om triumf. Det försiktiga crescendot växte i styrka och volym när varje påföljande våg av magnetism rullade in i utrymmet ovanför oss. Deras form var inte längre cirkel och båge och blixt, som i den öppnande kören, utan som i assyrierns exempel, kom varje bidrag i ångliknande satser och bildade sitt temas nya harmonier.

Vågor av ljusgult och blått träffades och kysste varandra i det livets ackord som de hade fötts för, sedan blandades de för att i sitt nästa utvecklingssteg bilda hoppets praktgröna färg; moln av karmosinröd styrka från männen omfamnade det rena vita i barnens kärlek, och vaggade dem i medkänslans toner; sedan gav den ena till den andra, och förenades i välviljans rosa nyans. Brunt och rosa, ljuslila och cerise, kastanjebrunt och grått, grönt och guld sköljde över varandra, omfamnade och virvlande omkring, där var och en framställde den önskade tonen; och när de därigenom uppnått det första syftet med sin existens, så tillförde de sin parfym av troget uppfylld plikt till musiken, tills luften var fylld av doftande ljud, som förändrades i volym och slag för varje ackord och kombination.
Till slut var själva hallen full; parfymen tog färgernas plats och färgerna övermannade ljudet, men denna livets stora marsch verkade bara till hälften fullbordad.

Återigen höjde adepten sin hand och svepte med den, och den här gången kastade han olika gnistor med strömmande glöd in i de transparenta molnen, likt smycken som blinkade i solljuset. Ett ögonblicks paus, under vilken värdens magnetism ändrade form på sitt utseende, sedan kompletterades parfymen, ljudet och färgen med en myriad av ädelstenar som skänkte än större skönhet åt den alvlika scenen. Slutligen blinkade en regnbågssignal från Siamedes huvud, och musikstyckena blev gradvis allt tystare, men doften, ljuset och färgen förblev kvar.

Medan detta pågick bar deltagarna in patienterna. Handlingen utfördes mycket varsamt, för Cushna var försiktig i tilldelandet och arrangerandet av varje mjuk liggplats där de lades ner som om de hade utsatts för olidliga plågor – snarare än att de befanns sig i ett omedvetet tillstånd – för vilka han var mån om att använda alla sina resurser för att lindra deras lidande. När den sista liggplatsen hade fyllts gavs en signal, och musiken upphörde.

Den här gången var hallen som ett hav av skiftande färger – ett magiskt, ojämförligt hav, med sina nu stillastående djup upplysta av en miljon älvlyktor; ett hav där en mäktig värd låg omsluten, överväldigad av glädje och lugn tillfredsställelse. Om det så vore; för Åh! Livet, det växande livet som fann sin födelse där i! Dess vatten tilläts vila, så att de mjukt kan bada de sovande i livets fullständighet, och återinföra den existens som verkade flimra i sina katastrofer och olyckor som deras förflutna lett dem genom. Assyrierns tränade öga vakade uppmärksamt över varje patients framsteg medan de energigivande krafterna omkring dem absorberades och assimilerades, tills den återvändande styrkan började visa sig, och ympningen hade framställt den förändring som behövdes så.

När han var nöjd kastade han sin mantel över skuldrorna med en kungalik gest, lyfte sina armar och vinkade dem fram och tillbaka som en monark skulle svepa sin spira genom luften, i full tillit till att något tidigare givet kommando skulle åtlydas. Effekten var talismanisk. De mystiska krafterna tog genast formen av en intelligens – förstod hans tecken och skyndade sig att lyda.
Genom inverkan av någon mystisk lag delades varje färg av från de andra, där några förvandlades till frukter eller blommor, medan andra vävdes till brokader av siden och plysch och satin, och draperades i graciösa veck som dekorativa vepor på väggarna, ytterligare ornamenterade och broderade med en mängd ädelstenar, vilka blinkade ut sin lyster från kanterna. Åter andra vävdes till triumfens flaggor eller emblem, med vilka kupolen, arenan och sittplatserna kläddes, samtidigt som barnens gåvor, omvandlade till spetstyg av fläckfri renhet, samlades ihop till girlander och volanger. Och så, genom assyrierns viljehandling, så omvandlades och arrangerades hallen, som för en helgsammankomst eller ett välkommen hem, då en nation sluter upp för att hedra återvändandet av en landsförvisad hövding eller kung.

När han bredde ut sina händer mot himlen, så böjdes varje knä omkring honom i beundran. Jag visste det, även om mina ögon var fästa vid honom som, med ansiktet åt mitt håll, såg ut som en gladiator som förberedde sig för tävlingen, säker på sin seger, trots att själva döden skulle bli hans motståndare. Ändå var han inte stolt eller arrogant. All hans majestätiska utstrålning, ståtligheten i hans styrka, perfektionen i hans utseende, verkade okända för honom, eller snarare bortglömda i stunden, och inget annat än det barnlika hjärtat var kvar när han vände sig till sin Gud. Hans tankar flög uppåt, likt vågor av jordalstrade blixtar som flyger mot solen, rena och orörda av någon färgnyans. De riktades till den Högste, och inget annat än osolkad renhet kan beviljas att nå den heliga närvaron.

Fanns där en skälvning i deras första stunder? Jag vet inte, men om det var så, så berodde det på den intensiva uppriktigheten i själen som hällde ur sig dess dryckesoffer. Fortfarande inga ord, men i den silverklingande musiken tyckte jag att jag kunde urskilja tyngden över hans hjärta: “Din, o Herre, är storheten, och kraften och äran, och segern och majestätet; allt som är i himlarna och på Jorden är Ditt; Dina är alla kungariken, o Herre, och Du är upphöjd som ledare över allt detta. Både rikedomar och hedersamhet kommer från Dig, och i Din hand finns styrka och makt, och i Din hand görs det gott och den ger styrka till oss alla. Därför, o Fader, tackar vi Dig, och lovordar Ditt ärorika namn.”

Hans bön var färdig. Där kom ingen åkallan. Hans förtroende och tilltro gjorde en sådan onödig. Närvaron av andan omkring honom var en mer vältalig och mottagbar ansökan än vad han kunde ha uttalat. Gud kräver inga onödigheter. Han var blott en representant för de många, som önskade få en seger över ett hittills triumferande fel, och han var blott den slagskämpe som valts ut. Bar inför striden pausade han för att lägga ner sina vapen framför Honom vars ära han skulle slåss för, för att tacka sin Kung för att sådana segervissa vapen, och sedan invänta den kungliga startsignalen. Han var där för att bryta fångenskapens band, för att ge slaven frihet och i hans ögon lyste triumfens visshet. Hans seger hade redan vunnits genom den förlitan han besatt.

Hans stadiga blick vilade på den välvda kupolen. Han visste att svaret inte skulle dröja, och när det kom skulle det finna honom väntande på att ta emot det. En djupare tystnad föll över oss, och sedan sjönk ett moln av praktfullhet, som en mantel av solsken, ner och gjorde att han strålade av Guds kraft och närvaro.

Det fanns inget mer att vänta på, med en sådan auktoritets och ett sådant bifalls beklädnad. Han gick fram till en liggplats där en ung kvinna låg, så deformerad att hennes kropp knappt kunde kännas igen som mänsklig. Hon hade verktyg på nästan varje del av sin kropp, inte där för att hjälpa eller ge stöd, utan för att tortera och tvinga henne att hamna i förkrympta och onaturliga former. Ögonen hade avsiktligt vänts för att hon inte skulle se klart, och hennes lemmar hade pressats ihop och lagts så illa att de förhindrade alla möjligheter till rörelser utan hjälp.

Låt oss här tydligt minnas att denna deformitet var andlig, men till min förundran vid tillfället, bekräftat av senare och avsevärt mer omfattande upplevelser, så märkte jag att hos de personer som nyligen anlänt från Jorden, för vars gynnande och assistans koralerna hölls, så framställer andliga restriktioner som godtyckligt tvingats på ett frågvist sinne med avsikten att förhindra att det går över dogmatiska gränser, hos en själ en förvriden form i dess tillväxt lika påtaglig och verklig som om de vore kirurgiska verktyg som avsiktligt tagits fram för att skapa så förfärliga former, och den Stora Fadern i Sina allomfamnande åtgärder har utformat denna återställandets process så att sådana förtryckta och kämpande själar genast kan återställas till sitt normala tillstånd och komma in i det odödliga livet fria från de handikapp som de hitintills levt med. Och förmoda heller inte att jag försöker skapa poetisk fiktion, för vars syfte jag låter min fantasi löpa i sökandet efter kuriositeter eller situationer; sanningen är långt mer underlig än något ett sådant sinne skulle kunna framställa, och i den här dokumentationen nöjer jag mig med att ange dessa enkla fakta om Guds eviga lag. som jag har funnit – och som du kommer att finna vartefter.

Mina beskrivningar kanske upprör dina sinnen med sin synbart vulgära materialism; de kanske rentav ger en chock över vad som verkar vara en grov avbildning av, och som varande antagonistisk till, din omhuldade uppfattning av det här livets natur. Jag kan inte hålla mig själv ansvarig för detta. Mitt försök är att översätta till Jordens prosaiska vokabulär, så långt omständigheter och medel tillåter mig, någon slags idé om de verkligheter och sanningar som hittas i det här efterlivets poesi och musik. Om resultatet enbart blir en tjock och guttural jargong, utan melodi, och en besvikelse för dina förhoppningar, skyll då inte på mig; omfattningen på min önskan är endast att indikera ett mycket kort utkast över vad bilden skulle bli om jag hade förmågorna; men det utkastet är i full skala, som du själv kommer märka en dag av din egen erfarenhet. Skulle du försöka översätta mitt dokument från det fysiska till det andliga, så att du kanske förstår sanningen så som jag beskådar den, så låt mig ge dig ett förslag, som du genom att uppmärksamma besvarar dig åtminstone hälften av svårigheterna. Döden medför bara en förändring, och det är denna:

Under upplösandet så förändras allting utom du själv; gamla saker lämnas bakom dig och allt blir nytt, men du själv förblir orörd, oförändrad, när den ena världen lämnar dig och en annan kommer in i ditt livs teater. Den här transformationen sker på ett ögonblick när Magikern Döden viftar med sitt spö. Det materiella livet bleknar bort “som visionens grundlösa tyg” för alltid, för att sedan framstå som en vag och skuggaktig substans som du måste söka efter och som knappt är synlig i det nyförvärvade tillståndet; medan den värld vid vars eviga strandlinjer dina fötter kommer vila, kommer att hoppa från visionens rike till en fast och häpnadsväckande verklighet, med en grund som aldrig kan tas bort eftersom den begynner djupt ner i oändlighetens bröst, och vars invånare har löst odödlighetens födelsevåndor. Ha detta i åtanke, och läs de kommande sidorna i ljuset av det här förslaget, så kommer du förstå varje jag inte har tvekat att använda det språket – oavsett hur ovärdigt det är av andra orsaker – som till dig överför tanken att de scenarior som jag berör är, åtminstone för mig, lika verkliga och fasta som Jorden just nu är för dig.

Bara en annan tanke som ger lite näring till begrundanden och reflektioner, och som kan hjälpa till att avlägsna intrycket att mitt uttalande om andlig deformitet är felaktigt och påhittat. Föräldrarnas utsvävningar, brist på moral, okunskap, olyckor och etthundra andra prenatala inflytanden framställer fysiska och mentala förvrängningar i ett barn. Varför skulle det då vara ologiskt att lyfta fram att andliga fel, onaturliga idéer och trångsynta restriktioner på samma sätt skulle generera motsvarande missbildningar och felplaceringar i själen, när den frigörs från det kött där dess form och konturer har stöpts?

Vare sig du känner dig nöjd med rimligheten i det här uttalandet eller inte, så förblir faktumet detsamma, och det är inte alltför långt borta i tiden tills du ska kännas vid den här sanningen och uppskatta rättvisan i den lag som den styrs av. Låt dig inte luras, själens sjukdomar som är följden av personliga synder tas endast bort och botas med långsamma och smärtfyllda processer; men de oundvikliga defekter som orsakas av andras synder eller tvång eller omständigheter rättas till omgående i sådana koraler som jag har gjort dig uppmärksam på. Men låt oss återvända från min avvikelse från ämnet.

Med stort fokus betraktade jag assyriern när han ägnade sig åt att ta bort dessa tortyrliknande restriktioner. Först, måste jag erkänna, så verkade det vara ett kärleksarbete i onödan som han engagerade sig i, för det fanns knappt någon indikation på liv i den lidande. Men efter en stund visade hon synliga tecken på att hon fortfarande kunde känna smärtan de orsakade, men till och med då tänkte jag att det vore en större godhet att låta henne dö i frid, än att störa henne när det var för sent att rädda hennes liv; för i den medkänslans stund hade jag glömt av att det var omöjligt för henne att dö mer, eftersom döden själv var död. Med mer ömsint omvårdnad än en mor kunde ha visat sitt plågade barn, lossade läkarens mjuka och varsamma händer varenda band och kastade bort dem, tills det sista slutligen tagits bort och hon låg i perfekt fridfullhet. Hon kände friheten, och i glad över möjligheten att få använda den så provade hon, med betydande framsteg, att vända på sig, och därpå gäspade hon och sträckte ut sia armar; och när hon märkte att alla bojor var borta rätade hon slutligen ut sig själv helt och rullade ihop och somnade genast i en lätt och upplivande sömn. Hela rörelsen var en spontan handling från en person som vaknar från en orolig dröm innan hon vilat ut ordentligt, och när hon känner att mardrömmens skräck sjunkit undan så återgår hon till sömnen, utan att ha vaknat till helt däremellan.

Det intresse och den medkänsla som Siamedes övervakade hennes framsteg med är det bättre att föreställa sig än få beskriven, fram tills hon låg i den tysta och bekväma vila som hon fram till nu inte hade upplevt. Sedan var han nöjd och vände sig om för att ge sin uppmärksamhet till nästa fall.
Allt mitt fokus drogs till individen; det fortsatta frigörandet skulle mer eller mindre bli en upprepning av det som redan hade fullbordats, och då det var mycket jag inte förstod så bedömde jag att en lämplig möjlighet hade dykt upp där jag kunde söka få en del förklaringar; därför vände jag mig till mitt sällskap och frågade:
“Kan du förklara vad dessa band är, och hur det är möjligt att ha sådana deformiteter här?”
“Jag har inga tvivel om”, svarade han, “att den här tjänsten är full av förundran och häpnad för dig. Det måste vara så, tills du blir bekant med vår lag och hur vi existerar här – tills du har lärt dig hur skrupulöst det här livet är en följdsats av det du lämnat bakom dig. Hyckleri, bluffar och floskler är masker som rivs av dig när du kommer genom dimmorna, och den verkliga människan – vare sig hon är arbetare eller av adel – står utan förklädnad, möjlig att läsa och läsas av alla människor. Hos oss finns det ingen tillflyktsort för att dölja obehagliga deformiteter, oavsett om den kommer från din egen synd eller någon annans försummelse och kriminalitet. Allting blir känt.
“För det tränade ögat hos Siamedes, Cushna och tusentals andra sådana ministrar i deras nobla arbete, så går det genast att se vem den verkliga upphovsmannen och källan är till varje sådan missbildning, och genom en obönhörlig lag, omöjlig att undkomma, så faller påföljden och straffet för varje fel på förövaren. I detta kommer du se en balansering av saldon och en rättmätig kompensation för de gärningar som gjorts i kroppen. Det är ett sorgligt misstag att säga att döden gör alla människor lika, och att det här livet är ett nytt liv, medan det som skett i det gamla torkas bort med hjälp av dödens tavelsudd. Allt liv är en fortsättning på det som pågick tidigare; och när du kommer hit har du bara vänt blad för att påbörja ett nytt kapitel; medan historien och handlingen är densamma.
I detta kommer du finna att det förflutnas misstag rättas till, överlupna konton balanseras, och kompensation utdelas till de som har lidit i orättvisa. Människorna vägs här i Guds vågskålar, värderade av en bedömare vars dom är rättfärdig, och mot vars utlåtande det inte går att överklaga förutom genom ångrandet. Du kommer inte hitta några mutor eller någon korruption; allting är strängt verkligt; alla människor alla saker är exakt det de ser ut att vara.
De restriktioner som binder dessa vänner har burits i våld mot deras bättre omdömen, men eftersom de saknat kraft att övervinna de makter som motsatt sig dem, så har de blivit offer för omständigheterna, och har levt sina liv med tröttsamma bojor och kedjor, dominerade av viljor och bruk som de inte kunde motsätta sig på något framgångsrikt vis. Om de hade gett ett tydligt medgivande till sedvänjor och dogman, följt av okritisk tilltro till andras ledning, och varit nöjda med att krossa rätten att tänka, så skulle de ha utvecklat den litenheten i själen som krävs, utan att någon begränsning skulle ha behövt läggas på dem. Men de kände igen Guden inuti, och vägrade stilla den röst som kallade dem till nyare, ädlare, högre uppgifter, av omtanke om deras sort.
Deras profetiska yttranden var farliga att skriva ner, därför måste de tystas; deras ögon såg visioner av kommande ära för de utmattade och förtryckta, och därför måste deras syn förvrängas, så att inte en samhällsklass intressen skulle riskeras; barnets intelligenta vigör utropade en ledare i mannen, och kyrkan och dogman tog fram brev för att begränsa hans makt, och tvinga jättens ädla kroppsform till förkrymptheten hos dvärgen. Du kan se att det var en strid till döden, ädla liv har hindrats från att utföra sitt verk – bortkastad, nej, värre, för där de kallats till uppbyggnad och befrielser, så har de genom andra parters inskränkthet med tvång hamrats ner till oigenkännlighet, och tvingats kämpa för sin överlevnad istället för att sprida de välsignelser som de designats till att föra ut till sina kamrater. Resultatet av detta kan du se i de vrak som ligger framför oss. Bortslösade möjligheter, bortslösade intellekt, bortslösade liv! För alla de sakerna måste de som är ansvariga föras till sin dom.
Skulder måste rättmätigt bestraffas, medan den mängd smärta som offret har genomlidit måste utkräva sin rätta kompensation. Vi har ingenting att göra med straffet, det här livets naturliga lag är fullt kapabel att ta hand om det, och varje skyldig själ kommer att skörda frukterna av de fröer som hon sått. Det är för att vi ska kunna ta del av den kompensationen som vi är här. Rättvisan kräver att ett ögonblickligt frigörande ska ges från dessa band, och livet måste ösas över de lidande tills vi har hjälpt till att bygga upp och ge nytt liv åt deras själar, och sedan ska var och en nå sin fulla utveckling som de har designats till och som de har gråtit och kämpat för, men som förhindrats av förtryckares handlingar.”

“Men var finner vi nåd och förlåtelse i utdelandet av en sådan obönhörlig rättvisa?” frågade jag.
“Varje egenskap hos Gud har sin rättmätiga sfär där den verkar”, svarade han, “och det okränkbara underhållet av var och en i sin utsedda ordning är avgörande för varaktigheten hos vår Fars allsmäktiga och allvisa perfektion, men det är omöjligt för någon av dessa att tillskansa sig en domsrätt över den andra. Anta för en stund att nåden tilläts stå emot rättvisan och rådde i varje enskilt fall; det omedelbara resultatet skulle vara en orättvisa; därför att det skulle vara en orättvisa mot offret om vi visar nåd mot förövaren, såvida du inte i din tur visar honom nåd också. Överför det här till sin logiska uppföljning så kommer du känna dig tvingad att överge rättvisan till förmån för nåden, i vilket fall bestraffning och vedergällning skulle bli en omöjlighet; lagen skulle vara ett verkningslöst ord, och synden, befriad från rädslor eller begränsningar, skulle frodas i sin nyvunna frihet. Men när vi ser hur Guds egenskaper arbetar enligt Hans gudomligt framtagna plan, så märker vi hur oändligt klokt upplägget av nödvändigheterna är i människofamiljens utveckling.
Ta de som du har hänvisat till – Nåd, Rättvisa och Förlåtelse. Nåden verkar på Jorden, där tålamod, förskoning och långvarigt uthärdande behövs i så hög grad under själens första tid av sin medvetna existens. Föreställ dig katastrofen som skulle uppstå om en felfri rättvisa sattes i verket under en sådan kris i livets historia – skulle det finnas någon påföljande odödlighet att dokumentera? Omedveten, i princip, om sina till eller ifrån, en oupplärd experimentmakare vad gäller hans krafter och förmågor, misslyckanden och misstag, lagen som han ska utvecklas utifrån och lära sig förstå sig själv genom, osäker på om det är rätt att tillgodose ens de mest brinnande av hans önskningar, fylld med rädsla och darrande inför krafterna som omger honom, en massa av natur framför honom vars hieroglyfer han inte känner till men kallas till att läsa, där han själv är det mest grundläggande mysteriet bland de miljoner andra problemen – under sådana omständigheter, hur ofta skulle Jorden göras ren från människor, om rättvisan tillämpades på varje övertramp av lagen; den rättvisa som är lika perfekt som sin Utformare?
Nej! Den här egenskapen kan inte tillämpas på ett så outvecklat tillstånd; vilken människa skulle vara vild nog att föreställa sig att den kan det? Ska snarare inte frånvaron av en sådant manifesterad rättvisa användas som ett argument mot Guds existens, då det har blivit ett talesätt bland nationerna att “Illdåd ärver Rikedomen, medan Ärligheten äktar Bristen”. Förtryck, tyranni och förföljelser löper amok, orden ‘Makt ger prakt’ är i princip både politikens och religionens motto, de välbesuttna och rika hedras av nationerna, de fattiga och behövande förbannas och fördrivs. Är detta rätt? kommer du fråga mig, och jag svarar, tusen gånger nej! Men inte ens människans orättvisa är tillräckligt stark för att få Gud att ändra på Sina egenskapers handlingar, och byta ut rättvisan mot Nåd på Jorden.
Denna universella sedvänja är fel, och människan har fått tillräckligt med kunskap för att veta att det är så; men Gud är uthållig i det att förtryckaren kan frälsa sig själv innan han förs fram till domen. Nåden vädjar, medan hoppet om återupprättande förblir; men låt lagen få sitt grepp om förövaren en enda gång, så övergår ärendet från Nådens domstol till rättvisan. Dimmorna utgör gränslinjen mellan det tillståndet och detta, men bildar också förrummet till domens hall, och varje själ måste passera därigenom och ta emot sin rättmätiga dom innan hon kommer in här. Nåden har ingen kraft att ta sig över den tröskeln; själen står ensam framför sitt eget vittnesmåls och sin egen domares outgrundliga tribunal, varpå hennes livs gärningar uttalar domen som inte är möjlig att överklaga.”
“Men förlåtelse, hur är det med det?” frågade jag.
“Det kommer senare”, svarade han. “De straff som påförs av Rättvisan är för de fel som gjorts mot din nästa – sådana synder måste sonas, de förlåts aldrig, för ingen, inte ens Gud, har makten att förlåta en förbrytelse mot någon annan än mot Honom Själv, för det skulle bryta mot Hans egen lag. När påföljden för synderna mot hennes nästa rättmätigt har betalats så har den ångrande själen förmågan att be om förlåtelse för sin synd mot Gud, vilken alltid ges utan begränsningar, men det är nödvändigt att hon först försonas med sitt syskon, för endast “den vars händer är rena och hjärta rent” kan stiga upp till Guds närvaro där Kristus säkerställer hennes fullständiga återbördande.”

Jag var tyst inför det oväntade belysandet av en svårighet som alltid hade förbryllat mig, för jag visste att min lärare inte gav mig sina åsikter, utan verkliga fakta som på många vis motsatte sig alla de idéer och läror som jag någonsin hört på Jorden, och ändå är de fulla av det mest betydelsefulla intresse för varje själ som behöver passera genom dimmorna, och i djupet av min varelse längtade jag efter att upptäcka något sätt att nå Jorden på, och berätta om uppenbarelsen som gynnar de förblindade och de okunniga. Min vän lät mig inte grunna över detta så länge, emellertid, utan riktade min uppmärksamhet mot vad som pågick på arenan.

Varje bandage och begränsning hade tagits bort, och alla patienter låg fria från de band som Jorden hade bundit dem med. Ordningen på det hela hade varit att ta det allvarligaste fallet först, och så vidare genom allesammans, så att återupplivandet av de alla skulle genomföras så samtidigt som möjligt. Jag observerade med stor koncentration den gradvisa absorptionen av den mystiska spektrumsjön som de hade förts till, där de förslitna lemmarna och förvridna benen växte och utökades medan de åt av den underliga näringen, tills varje spår av färg hade hämtats ur atmosfären kring de liggplatser där de befann sig. Sedan drogs de magnetiska strålarna från utvalda individer, utifrån vad assyriern behövde för att bilda en slags kombination som var särskilt anpassad till varje fall, där dessa i sin tur bröts i samma stund som de första spåren av färg verkade utvecklas hos de sovande. Detta, fick jag veta, hörde samman med indikationen av varje själs naturliga tillstånd.

Genom den mystiska kraft som han vävde de unika dekorationerna i hallen med så löste nu Siamedes upp blommorna, frukten och veporna som omgav arenan och sittplatserna, och förde ner dem till de sovande som omgavs av de mognade inflytanden som framställdes av de kombinationer de hade bildat. Magnetismen som utvecklades från varje individ hade en sympatisk attraktion för motsvarande färg som kallades till sin plikt, och drogs med i böljande vågor kring liggplatserna, som de rullade fram och tillbaka över i takt med den musik som uppstod genom den upprepade rörelsen. Ljuv och lugnande var den vaggvisa de sjöng, och de tusentals närvarandes tystnad var ett lämpligt sällskap till den tacksägelsefulla psalmen.

Utan ett tecken eller någon rörelse från dirigenten, som lugnt betraktat scenen, så upphörde melodin, varje törstig själ hade druckit sig belåten och vågorna av liv som ännu dröjde sig kvar lyfte ovanför våra huvuden och lämnade de sovande ‘vackra i hela själens tillväxt’ och väntade på inget annat än en uppvaknandets kyss som väcker dem till ett liv som de ännu inte var medvetna om.

Arbetet var gjort, segern hade uppnåtts; men segraren avslöjade i sin djupa ödmjukhet ingen stolthet över vinsten. Jag behövde inte höra från någon att det avslutande numret på den livgivande koralen förestod; men vilka nya krafter skulle den ta fram? Fanns det fortfarande stadier av magnetiska under som skulle avslöjas? Andra mysterier som skulle visas fram? Tanken på det mirakel som omgav de sovande fyllde mig med hopp om att jag hade missförstått meningen som min lärare av undantaget av nåd från hennes liv; så jag vände mig till honom, pekade på liggplatserna och frågade:
“Är det inte nåd som har visats dessa, när de frigjorts från sitt lidande?”
“Inte på något vis”, svarade han.
“Vad kallar ni det då för?”
“Rättvisa. Fram till nu har de varit offer för en orättvisa som de inte hade någon kraft att stå emot; vi har blott varit instrument för att hjälpa till att avsluta felets verkningar, och introducera dem till en motsvarande kompensation. Du bedömer rättvisan i ljuset av dina intryck från Jorden; låt mig råda dig att göra dig kvitt den tanken. Rättvisa som fördelas rätt är berättigad, och så kommer du alltid finna att den är hos oss; det är varandets kvalitet som förs till sitt perfekta tillstånd, där varje närvarande omständighet tas i beaktande; tänk på den på det viset, så kommer du älska dess rättfärdighet, i vilken det inte finns minsta nyans av nyckfullhet, favorisering eller partiskhet.”
“Skulle du inte kalla det för rättvisa tempererad med nåd?”
“Nej! Strikt rättvisa behöver inte tempereras. Du har haft för vana att tänka på rättvisan som en nödvändig allierad till förtrycket. Så är det på Jorden, men du kommer inte hitta detta här, därför behöver du lära dig att hos oss så betyder det strikt riktighet, och om du tillför någon nåd till den ena eller andra parten så framställer den förfalskningen orättvisa.”
Jag kunde se att felet hade legat hos mig, på grund av en missuppfattning och feltolkning av ordet utifrån Jordens intryck; den skugga som en tid hade passerat över mitt himlavalv upplöstes av hans förklaring och mitt hjärta kände återigen glädje.

Arbetet var över. Siamedes bredde ut sina händer för att tacka Gud, medan alla böjde knä medan de glädjefylla blixtarna gav vingar åt deras färd. Sedan, medan han vördnadsfullt tog av sig auran från sina skuldror, så spred han ut den i luften varpå han tog emot utrop av hyllanden och beundran som verkade som ett stort Amen, med vilket det steg upp till Fadern.
Åhörarna dröjde sig kvar, tystnaden växte sig djupare för varje stund, men jag visste att de väntade på välsignandet som skulle väcka de sovande till en medvetenhet om det liv som de ovetande hade kommit till – till insikten om den återuppbyggnad som hade ägt rum – till insikten om det faktum att döden vidrört dem, och den beröringen hade kedjorna fallit av, vars vikt tidigare hade gjort slut på deras energi i en smärtsam men misslyckad kamp.
Vilken insikt! Det skulle vara en större överraskning än vad jag själv hade upplevt. Vilka omgivningar skulle de ha när medvetandets tidvatten ebbade bort och glömskans moln föll över dem? Vilken vik det låg mellan insomnandet och uppvaknandet! Hur skulle de inse dess visshet – hur bli övertygade om dessa fakta? Skulle inte uppvaknandet bli som en dröm – en magisk dröm – som var mer förtrollande än vad fantasin någonsin kunnat uppbåda innan dess? Det var en tid av yttersta spänning för mig att se denna förflyttning in i odödlighetens vetskap och insikt, och varje sinne jag besatt var på helspänn för att följa dess utveckling.

Det tog inte lång stund innan väggarna framför mig öppnades, och från den ljusbåge som krönte toppen av den gång där jag stod för att kontemplera över det himmelska landskapet, så föll en flod av prakt ner i hallen, som en budbärare och förebådare om en ännu mer glänsande närvaro. Jag tittade, och nedför aurabron kom en vagn av antikt silver – flygande och dragen av fyra hingstar i transparent gräddvitt, begåvade med en orkanvinds hastighet. Tiden hann inte ens födas innan ekipaget stod mitt ibland oss, och efter en paus då en av dess passagerare klev av i hallen, så svängde det om och försvann. Den lysande vägen försvann sedan, väggarna stängde sig och min uppmärksamhet samlade sig kring främlingen.
Han var en ung man, knappt äldre än en tonåring; graciös och nobel. Det första intrycket som kom för mitt sinne var den underliga kombinationen av ett barns oskyldighet med åldermannens vishet, vilket bildade en väldigt slående egenskap hos hans person. Jag älskade honom i samma stund som jag såg honom. Hans närvaro uppmuntrade min förlitan, höll borta alla rädslor, men viskade också ut en uppmaning om att inte dra några förhastade slutsatser. I honom blandades styrka och mjukhet som en säng på en granitklippa, medan han förde fram varje kvalitet en människa skulle önska finna i en kär vän. Från hans ögon strömmade kärlek och tålamod i ett stadigt, ebbfritt flöde, hans mun andades ut doften av trohet och tillgivenhet, på hans axlar vilade ödmjukhetens mantel, och om hans midja låg beständighetens bälte. Han var en monark, men hans kungaskap var att tjäna, och hans förtjänst hade vunnits genom att lyfta upp de fallna.

En kort stund pausade han för att ta emot och återgälda hälsningen som mötte honom, sedan fortsatte han att utföra sitt uppdrag genom att skänka den kyss som skulle bryta den sista sömnens försegling och föra in de sovande i den dag som aldrig slutade. Han böjde sig över den ena efter den andra, och lossade inflytandet från den livgivande trollformel som fortfarande smekte dem, och när deras ögon öppnades inför den häpnadsväckande scenen runt om dem, så tog han varje nyfödd själ i sin starka famn, lyfte upp dem på deras fötter och hälsade dem välkomna till ett liv av medkänsla och kompensation. Vördnaden och igenkännandet av sanningen var samtidiga. Det var helt enkelt en blick av undrande häpnad, följt av ett leende av obeskrivlig glädje, och så var det hela över.
Tillsammans reste sig åskådarna och sjöng ännu en körsång – den här gången var det ett välkommen hem, besvarat av en medkännande doxologi från tacksamma hjärtan, vars tema för orden och musiken jag förgäves har försökt lära mig, och sedan var den Magnetiska koralen fullbordad.
När församlingen skingrade sig så dröjde sig nykomlingen kvar i hallen i samtal med Assyriern, och jag frågade mitt sällskap:
“Vem är han?”
“Myhanene!” svarade han.

För att komma vidare till kapitel 7-9 klickar du här.