Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 10-12

Kapitel 10: En förklaring

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 10, bokcirkeln).

Jag har ett livligt minne av den skräckblandade förtjusningen och det nervösa modet som jag som barn hade när jag letade runt efter spännande föremål som sköljts upp av tidvattnet, där jag vadade med mina bara fötter längs havsstrandens vågor. Jag har inga tvivel om att jag uppnådde hela registret av barnaktiga hjälteberättelser under mina äventyr; och jag är säker på att där förekom inlägg av överraskande snabba tillbakadraganden då mina vaksamma ögon fick syn på någon inkommande våg som beräknades sträcka ut sina armar några decimeter efter sin föregångare. Hopp och rädsla, framgång och misslyckande, njutning och besvikelse turades om i mina upplevelser tills jag, genomblöt av stänk och kyla, fördes med av min barnvakt från platsen för mina utforskningar, med knappt tillräckligt av skatter i min skörd för att döma mig för småstöld.

Det var en upplevelse som gick att likna vid vad jag varit med om när jag gick över till mitt nya liv. Jag stod återigen framför havet – det andliga livets oändliga hav. Våg efter våg av uppenbarelser rullade in, bröts mot min okunskaps klippor och sköljde över mig med en förblindande dusch av kunskap. Den mäktiga kraften, de snabba följderna, den förundransvärda avtäckningen, gav mig ingen tid att bedöma de skatter som ständigt och blott för stunden, låg framför mig att beskåda. Underliga och oväntade föremål fördes nästan oupphörligt till mig – uppenbarelser att se, röra vid och höra kom över mig som en flodvåg, och jag kunde bara stå där förvirrad, förundrad och förbryllad framför den mäktiga kraft som omgav – omslöt – mig.

Jag hade fått veta att det var kärlek, bara kärlek, och att jag med tiden skulle kunna förstå och uppskatta det; men nu var jag som pojken som kastats ner i vattnet, utan att kunna simma; kraften i vågorna och tidvattnet arbetade emot mig. Jag försökte dra nytta av instruktionerna jag fått, men i min oerfarenhet och avsaknad av styrkan i det direkt anslaget, så fann jag att det var mer naturligt att sprattla och utan mål kämpa mot stormen som hotade att svälja mig, där jag omväxlande hoppades på och nästan tvivlade på resultatet.
Sådan var min inställning under en kort stund under den tid jag talar om här. Utan möjlighet att reflektera, så dök händelser av en sådan oväntad och tidigare sedd på som omöjlig karaktär så snabbt upp framför mig att det, med en naturlig benägenhet att tvivla och förebåda dystra saker, var det för mycket för mig att nå det nära perfekta idealet att se på mina instruktioners utveckling med känslor av jämnmod och lugn tillit.

Det finns en allmän bild bland människorna att vi genom den enkla processen att dö omvandlas till ett tillstånd av allvetande, och löser alla problem “på ett ögonblick”. Det var med en känsla av den djupaste tacksamhet som jag upptäckte hur fel sådana läror hade, och ju större min erfarenhet blev desto mer häpen blev jag över att detta absurda antagande någonsin hade uppstått, eller hittat en fristad i sinnet hos intelligenta människor. Varenda fråga jag ställde, varje scen jag beskådade, varje ljud jag hörde hade sin egen särskilda uppenbarelse att göra, och hastigheten som varje efterföljande våg av information rullade över mig med, gav mig ingen tid att återhämta mig från storheten i dess kraft och omfattning, som jag förundrades och häpnade över; och detsamma är lika sant för det nuvarande som för det förflutna.

Vad kunde det ha blivit av mig då om hela floden av kunskap som jag hade fått till mig – och tro mig, jag har hittills bara kunna vidröra den allra yttersta kanten av vad som fortfarande kan uppnås – bröt in över mig som en åskstorm i samma stund som jag öppnade mina förvånade ögon på slänten där jag så utan framgång försökte besvara den enkla frågan: “Var är jag?” Låt dig inte luras, Gud mildrar alltid vinden kring det klippta lammet. Han känner våra begränsningar, och har ordinerat att vår själs expansion ska ske under de villkor som är bäst anpassade till vårt tillstånd, och som också tenderar att förstora Hans majestät och kärlek.

Kunskap kan endast uppnås när vi har kraft att assimilera varje påföljande fas av sanning; den har ingen kraft, inget liv, ingen energi om den inte tillämpas; och människan som försöker skaffa den utan motsvarande, nödvändig styrka att använda den, skulle om hon lyckades endast finna att hon hade samlat ihop och byggt en konstruktion som, av brist på stöd, skulle falla och krossa henne när den förstördes. Den här styrkan att handskas med kunskapens tyngd kan endast komma från en stadig tillväxt, och därför, om det vore praktiskt möjligt att testa den omedelbara, explosiva principen – “på ett ögonblick”, så skulle det aldrig kunna ge den ändliga styrkan som behövdes för att greppa det oändliga; detta måste erhållas genom den gradvisa omvandlingen av våra liv till Kristus-livet, vilket i sin tur måste omvandlas till det oändliga när vi expanderar vidare till Guds likhet och karaktär.
När vi står nära en överväldigande överraskning, så har jag inga tvivel om att det är den störning som orsakats och som vi inte har haft tid att återhämta oss, som leder oss att anta att denna senaste händelse är den allra mest betydelsefulla på vår väg. Någon sådan tanke kom för mig när jag stirrade på den orörliga formen som låg framför mina fötter, och som varken Cushna eller Azena verkade angelägna om att störa just nu. Jag försökte, fast fåfängt, förlika den smärtsamma händelse jag hade bevittnat med den enda kärlekslagen som jag hade försäkrats om var den styrande influensen i det här livet. Problemet var alltför djupgående, för komplext, för att jag skulle klara av det, och till slut behövde jag motvilligt lägga det åt sidan tills jag fick lite mer erfarenheter än denna för att skänka ljus åt mysteriet.

Medan jag på så vis var bekymrad och förbryllad, så betraktade mina två vänner lugnt den omedvetna Marie. Uppenbarligen skulle de få något att göra, men det var ännu inte tid att agera. Just nu var det tid att vänta – och det gjorde de med tålamod – de väntade lugnt och såg, med en perfekt beredskap att hjälpa vid behov. När stunden kom, så gav de sin hjälp med en väldigt ömsint omvårdnad och medkänsla, och innan de tårdränkta ögonen återigen öppnades så hade vi återupptagit vår resa, och lämnat den andliga konvalescenten till den vän som hon hade lärt sig att känna lugn med.
Jag hade tänkte fråga Cushna när jag kom tillbaka om han kunde ge mig en stund att studera den mystiska daggen som förändrade färgen på våra kläder, för att söka efter en förklaring på hur han så lät kunde hitta vägen i ett spårlöst landskap, och en rad andra saker som jag hade i åtanke, men allt var bortglömt, och nu hade jag bara en enda önskan, som jag så snart jag fick tillfälle återgav för honom.
“Cushna, säg mig”, utropade jag, “hur kan du förlika din enda kärlekslag med den förfärliga scen jag just har bevittnat?”
“Jag förstår mycket väl dina svårigheter”, svarade han, “och ska försöka förklara det för dig. Glöm aldrig att allt liv växer – en gradvis omvandling från det vi är, till det vi kommer bli, medan vi assimilerar inflytandet från varje upplevelse som vi går igenom. Plötsliga förändringar ser bara ut att vara det; ett närmare betraktande kommer visa att de alla är verkningar av orsaker som har arbetat, tyst och utan att märkas, och förberett utvecklingar som vi inte upptäker förrän vi tvingas se dem genom något yttre händelseförlopp. All tillväxt sker från det inre till det yttre livet, men vi kan av naturen inte erkänna någontings verklighet om det ligger utanför vår observationsförmåga.

I naturen är vi inte alltid vana vid att hitta skarpa, urskiljande linjer; de mörkaste nätterna skingras genom en omärkbar övergång till den molnlösa morgonen; medan det är väldigt svårt för det otränade ögat att avgöra i vilken stund tidvattnet slutar ebba och börjar flöda, och du inte kan se rörelsen hos en blomma som slår ut sina kronblad, så pågår fortfarande handlingen medan dina ögon troget tittar. Så är det med det här andliga livet; det avtäcks, och gör aldrig några hopp; det flödar som en ström, och skuttar aldrig som en antilop; dess framåtskridande är en stadig, tyst rörelse som bara märks för oss som uppnådda faser.

Sådan har Maries livsväg varit. Det är omöjligt för mig att återge, eller få dig att förstå hur, eller på vilka sätt hon gradvis har kommit bort från den förfärliga plåga jag först fann henne i, varav du just bevittnat resterna; du kommer lära känna detta på ett mer praktiskt vis när du åtar dig ett liknande uppdrag. Låt mig i stunden nöja mig med att indikera för dig hur det är överensstämmigt med kärlekslagen att be henne berätta sin historia. När individualiteten kvarstår så krävs det att minnet av det förflutna aldrig kommer utplånas – ärret efter varje fel vi har gjort kommer alltid stanna kvar, tills, då vi har betalat dess böter, så upphör det att vara en källa till smärta – såret läker långsamt, obehaget dör bort, men ärret blir kvar.
Marie har nu nått det här stadiet i sin läkning, och varje gång hon berättar sin historia så blir det som att lägga om hennes sår på nytt – smärtsamt i stunden, men välgörande för slutresultatet. Varje återberättande blir mindre plågsam än det förra, och utmattningen den orsakar för med sig en sömn där hon hämtar ytterligare styrka, vilket är väldigt nödvändigt för hennes framsteg. Utan detta skulle hon förbli nöjd med att vara som hon är, i den lugna vilan efter det skarpa lidandet, utan tillräckligt med energi för att uppmuntra henne att utvecklas vidare; därför så har det du sett bara varit en klok åtgärd för att utplåna det förflutna, vad smärtan beträffar, och knuffa henne mot ett lyckligare tillstånd än vad hon lever i just nu.”
“Men kunde inte det uppnås genom att hon berättade om sitt förflutna för Azena?”
“Nej! Inte lika effektivt. Dessutom så skulle det vara ett slöseri med energi, vilket du aldrig kommer finna här. Allting har gjorts för att tjäna något användbart syfte, och du har lärt dig vad som kommer vara en värdefull lärdom när detta upprepas framöver; det har varit till hjälp för andra förr, och kommer fortsätta vara det när hennes historia berättas igen. På det viset kommer hon att bli en kraftfull tjänare av det goda, medan andra arbetar för hennes frälsnings skull. Återigen, så här långt har hon varit begränsad till sitt enda sällskap och hon får inte tillåtas hålla sig till endast Azena, för annars kommer hon aldrig känna något behov av nya vänner. Varje besökare hon får tenderar att väcka nya intressen, så när Azena lämnar henne – som hon kommer at göra när återberättandet av hennes historia inte längre leder till en sömn av utmattning efteråt – så kommer hon känna sig så pressad av sin ensamhet att hon tvingas ut från sin tillbakadragenhet och hittar lämpliga umgängen bland de som är i ett något lyckligare tillstånd än där hon bor just nu.”
“Och hur lång tid kommer det ta innan allt detta kan uppnås?”
“Det varierar väldigt mycket – vanligen samma tid som den föregående fångenskapen.”
“Har du någon aning om hur länge den varade?”
“Ja! Som jag berättade för dig, så pågick den i ungefär tjugo år.”
“Tjugo år! Åh! Vilket helvete! Vilken upplevelse! Som jag önskar att hon kunde predika en sådan gudstjänst för öronen på Jorden. Min själ är full av längtan efter att återvända och bränna in dessa uppenbarelser i mina kamrater. Åh! Det här hemskt för mig att tänka på hur blinda de är för dessa hemska verkligheter. Jag vill att de ska veta, att inse, att ingenting annat än liv – ädla, självuppoffrande liv – och gärningar kan komma in hit och hjälpa till att avgöra deras framtid. Jag vill säga dem att alla fel måste sonas, och det av honom eller henne som begick det. Att det inte finns någon hjälp, ingen möjlighet att komma undan, utan varje själ måste arbeta på sin egen frälsning och därigenom vara avgörande för att föra med sig en omdaning vars resultat kommer bli att utföra Guds vilja på Jorden så som den utförs i himlen.”

Mitt sällskap gjorde ingen ansats att avbryta mig, utan gick bredvid mig med ett, såg jag, halvt roat, halvt ångerfyllt leende i ansiktet, och när jag var klar så svarade han med ett allvarligt, tyst tonfall:
“Det finns tusentals – miljontals – vänner här som har berörts och upprörts av de känslor som nu rör sig genom dig; men när möjligheten har kommit och de har gått vidare med att utföra de ädla önskningarna, så har de funnit det som kommer bli din egen upplevelse. Först av allt, så kommer man inte tro på din identitet, och du kommer att kallas på för att kämpa en lång och på inget vis fördelaktig kamp för att bevisa att du är en budbärare från det här livet. Därnäst, när du har lyckats övertyga några få om din närvaro, så kommer de börja kräva att du ger dem en oändlig mängd tecken och mirakel för att ge bevis och tillfredsställa deras nyfikenhet. När du har lyckats med det, och ditt hjärta brinner av iver efter att få påbörja ditt arbete, så kommer någon annan tas dit, och de kommer kräva att du går igenom hela den ovälkomna processen igen, för att den senaste nykomlingen ska tillfredsställas. Faktum är att det här är de normala omständigheterna som de önskar avgränsa vårt arbete inom, och vi behöver vidta största möjliga aktsamhet för att inte driva bort dem innan vi har försökt så några korn av sanning.
När du gör den här insatsen så kommer du märka att de säger sig veta om det här livet än vad du själv gör, och du måste vara beredd på motsägelser och korrigeringar i allt du säger; även om många av dem generöst och ofta kommer berätta för dig att felet du försöker lära ut påminner väldigt mycket om mörkrets riken eftersom det motsätter sig deras läror och vad de tror på. Låt mig ge dig rådet att inte bli alltför entusiastisk över din förväntade mission på Jorden; den stora majoriteten av mänskligheten föredrar just nu att senarelägga alla definitiva kunskaper om det här livet tills de kommer hit. Men nu vill jag rikta din uppmärksamhet på andra upplevelser.

Kapitel 11: Assyrierns hem

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 11, bokcirkeln del 1, samt Kapitel 11, bokcirkeln del 2)

Min väns kommentarer lade en skugga av nedstämdhet över min nyuppväckta entusiasm, och satte igång en bedömning av sannolikheterna i mitt sinne som gjorde mig oberörd, i stunden, inför hans försök att byta deras spår. Men hans andra försök gjorde mig medveten om panoramat som låg framför mig, och lyckades, åtminstone i stunden, avbryta min dystra känsla.
Jag har sagt att mitt första intryck av Maries hem var att det innehöll alla bekvämligheter, genom sina många variationer på sysselsättningar, för att vänja av ett hjärta från dess sorg; men den tanken var enbart abstrakt, eftersom varken dessa omgivningar eller de vackrare landskapen där jag hade träffat Cushna, vid Vilans hem, medvetet hade föreslagit tanken på manuellt arbete i det här nya livet. Men nu hade stunden för detta kommit; och en ny överraskning förde iväg mitt sinne och min undran i en annan riktning.

Vi stod uppe på ett bergskrön, som var en del av en kedja som böjde av kring en dal, tillräckligt bildskön för att inspirera en poet eller konstnär med en dröm om Eden. Mellan kullarna, längst bort, föll en silverfärgad ström i en serie av luftiga kaskader ner på slänten, vilken på så vis delades upp i nästan jämnstora områden, som i sin tur förstärktes i sin skönhet av den majestätiska flodens kristallglittrande närhet. Det var speciellt en sak som fångade min uppmärksamhet, och fick mig att undra om inte konsten hade ombetts bistå Naturen i framställandet av ett så tilltalande resultat. Nära mitten av dalen delades floden plötsligt av åt höger och vänster för att därigenom bilda en ö, kanske en kilometer bred, som utgjorde en utmärkt grund för det enorma palats som var i blickfånget där.
“Du har rätt”, sade Cushna som svar på mina funderingar, “strömmen har någon gång vänts åt sidan för att bilda ön.”
“Men du menar inte att säga mig att det finns något sådant som manuellt arbete i himlen – är det inte en perfekt plats vad det gäller sådana saker?”
“För att besvara din sista fråga först”, sade han, “så är inte himlen en perfekt plats just nu. Jag vet att det är uppfattningen på Jorden, men den är inte skriftsmässig, och har inte en skugga av rättfärdigande i Jesus läror, som sade till sina lärjungar – ‘Jag går för att bereda en plats åt er’, vars själva sanning antyder något som inte är perfekt, eftersom det är oberett. Å andra sidan så är det här livet ett där “varje förmåga finner sitt hela utlopp”; där poeten kan få högre inspiration, men till vilken nytta om han inte skriver ner den?
Visade sig Rafaels, Fra Angelicos eller Turners talanger endast för den tillfälliga stunden på Jorden? Tänker du att drömmarna om skönhet och behag som här kommer fram genom Fidias eller Michael Angelos genialitet ska fördömas att hållas fängslade i deras egen uppfattnings fristad?
Var finns de storslagna arkitekter som byggde Thebe och Babylon, Jerusalem, Aten och Rom – har sådana sinnen ingen inspiration när de skådar odödlighetens platser, kapacitet och resurser? Är Händel, Mozart och Beethoven trötta på harmonier, eller har deras fontäner av musik torkat ut? Man ryggar tillbaka från tanken på hur himlen skulle vara utan att stora sinnen som dessa aktivt levs ut.
Låt mig också fråga dig, har inte trädgårdsmästaren något ideal att förverkliga, och ska han avskräckas från att uttrycka sin genialitet där den kan visas upp, fritt från de oblida influenser som han behövde mäta sig mot på Jorden? Musik och målning, skulpturer och arkitektur har haft sina idoga personer och sina förkämpar, vilka har levt och dött utan framgångar och utan uppskattning, lika mycket som de som arbetat med hacka och skyfflar. De älskade sin konst, och himlens kompensation hittas i förverkligandet av deras hopp. Ja, min vän, det finns plats för arbete här; men det som gör hela skillnaden är att det inte finns något slit eller någon möda. Vårt enda incitament att arbeta är kärlek, inte för att förtjäna vårt levebröd, utan för att framställa en yttre version av det som föds inom oss, och som driver och formar huvudkällan till våra aktiviteter.”

Jag var tyst, men mitt sinne tyngdes av tankarna det bar på. Det föremål som drog till sig min uppmärksamhet mer än något annat var palatset på ön, och som jag hade fått veta var Assyrierns hem, något som först roade mig, då tanken på att det här skulle ha varit ett hem av något slag hade varit det sista jag skulle ha tänkt mig.
Min första och instinktiva tanke om det var att en stor pyramid av blommor byggts och placerats som en central och kompletterande effekt i en charmerande dal. Byggnadens bas var kanske mer än 300 meter bred, men markens gradvisa upphöjning från vattenlinjen gav den ett utseende, från den plats där jag först såg den, som gav intrycket att det hade mycket större proportioner än den faktiskt hade. Det var inte förrän vi hade gått över en av de vackra broarna som utgjorde ingången, som jag helt kunde lämna min ursprungliga tanke bakom mig, för närvaron av antalet personer som jag såg där stämde lika bra med den ena förklaringen som med den andra. Men när jag gick uppåt från floden så började min blick se igenom grönskan. Då kunde jag urskilja det arkitektoniska arrangemanget som den tilltalande och nytänkande effekten framställdes genom. Varje våning, av de tio totalt, hade konstruerats så att de hade en terrass, ungefär tio meter bred, kring hela byggnaden; de yttre kanterna hade blomplanteringar, sedan buskar, och slutligen palmer och träd, vars grenar bjöd på storslagna promenadstråk.
Min odelade uppmärksamhet kunde dock inte gå till byggnaden, för Cushna hade redan kommunicerat att vi kommit fram till Siamedes, som kom ut för att hälsa och välkomna oss när vi gick över bron. Vi blev också föremål för andras nyfikenhet, som, fick jag veta, var ivriga efter att få veta vem nykomlingen var, och om det var möjligt att han hade med sig nyheter från vänner som fortfarande levde på Jorden. Jag lärde mig att det här var ett av flera hem där de själar som var trötta efter att ha gjort väl, och som har kämpat och kommit därifrån mer än vinnare kunde vila en stund, och sedan få hjälp så att de kunde komma in till himlens glädjeämnen med all sin energi pånyttfylld och stärkt, så att de till fullo kunde uppskatta den prakt som väntade på dem. Här vilade de sig starka, medan konfliktens vibrationer dog ut, här upplevde de friden i den eviga tystnaden efter stormen, här njöt de av lättnaden i att kasta av sig rustningen, och gå in i frihetens lugn, som aldrig mer skulle brytas. Jag fick veta att tillståndet hos individerna varierar avsevärt sådana gånger, men att de i allmänhet är begränsade i sin kännedom om vad som pågår på Jorden, och att de av den anledningen söker information från nyanlända.

Siamedes var inte lika uppklädd som då jag såg honom under Koralen, utan hade tagit på sig en löst sittande kappa i elektriskt grått, över vilken skiftande bloss av rosa och blått verkade pulsera fram, men han var inte mindre kunglig i sin framtoning. Första gången jag träffade honom bar han formella plagg, och nu var han kung på hemmaplan. Men åh, vilken bild jag fick av kunglighet, när jag såg denna ledare under Kungarnas Kung! Kronan han bar var gjord av hjälpsamhet, medan spiran han svingade utstrålade ett inflytande i vars närhet revolution och förräderi skulle ha utplånats; ädelstenarna den pryddes av gav inte upphov till girighet eller habegär, och den hade inte gjutits med ett mandat att förstöra, utan en befallning om liv. Tyrannens eller förtryckarens hand kunde inte hålla om den, och inte kunde heller ett blodstänk nå den, för det gudomligas emblem hade kommit från Guds händer, som Själv hade ingraverat dess namn – Kärlek.

När jag tittade på honom så drogs jag ofrivilligt till honom, när han ömsint gav mig en stor kram och vi gick framåt, och åtminstone jag var fullständigt lycklig och nöjd. Hur kunde jag känna något annat? Jag började vänja mig vid de stora fördelarna som jag hade ärvt i detta nya liv, vilket inte innehöll några tidsbegränsningar, och då blad efter blad vändes så kunde jag se hur det gjordes insatser för att engagera min själ under de långa evigheter som låg framför mig.
Den gamla andefattiga himlen hade gått bort, och i dess plats hade en rest upptäckts som blev en sysselsättning, en dyrkan som var en avtäckning, ett förhärligande som nås endast genom det gudomligas expansion, vilket om än okänt alltid hade legat begravt inom mig.
Vi strosade vidare. Varför inte? Jag stod vid stranden till evighetens hav, och varje steg hade sin myriad av korn, vart och ett med sin särskilda uppenbarelse att göra.

Varje person vi träffade på hade en egen livsberättelse att dela med sig av, och jag hade inget annat att göra än att lära mig. Nu talade vi med någon som precis hade vaknat upp till att förstå förändringen som hade ägt rum, och jag kunde studera samma häpnad i en annan person som jag hade upplevt under någorlunda liknande omständigheter. Vi betraktade också en person vars temporära vila var över, som tittade bort mot den riktning där hennes vänner förväntades dyka upp, som skulle eskortera henne till den plats som beretts åt henne. Varje händelse var av sitt eget säregna intresse och hade sin charm, då de visade på de metoder Gud använde för att handha människobarnen på Jorden, genom att leda de blinda på en väg de inte känner till.
“Vårt samtal med de här vännerna”, kommenterade jag till slut till Siamedes, “ger mig intrycket att du inte håller några Koraler här, stämmer det?”
“Ja!” Mina besökare är motsatsen till de du såg i vilans hem, och de behöver hjälp av en helt annan sort. De var offer som gav med sig, mot sitt bättre vetande, mot trosbaserad intolerans; de övermäktigades medan de kämpade för att bli fria. Det här är segrare som genom att följa Jesus läror och exempel har funnit sin egen frälsning, trossamfunden till trots.”
“Då kanske du kan svara på en fråga som förbryllat mig många gånger i det gamla livet?”
“Det gör jag, om jag kan”, svarade han vänligt.
“Vilken av alla trosinriktningar, eller religioner om du vill, bidrar till den största andelen frälsta?”
“Vi känns bara vid en religion här, och det är Kärlek, och alla dess lärjungar har endast en beteckning – de som älskar mänskligheten. Ingen av alla de människoskapade religionerna har monopol på den här egenskapen. Men uppriktiga och samvetsgranna följare av den kan vi hitta i dem allihop. Dess dyrkan är att betjäna mänskligheten; dess litania är ädla gärningar, dess böner är tårar av medkänsla; dess gudstjänster är enkla liv, kända och lästa av alla människor; dess sånger är vaggvisor som lugnar de förkrossade; dess tilltro är självuppoffringen, och dess hopp är Himlen. Detta är den enda religion som kan utfärda passen till himlen för Jordens pilgrimer. Teologiska system har inte mer charm för oss här än vad de hade på Jorden, men i varje hjärta finns ett latent ideal, mot vilket hela mänskligheten blint sträcker sig mot, ett vagt och odefinierat hopp som alla nationer i okunnighet söker efter, en förlikning av politiska problem som är precis utom räckhåll för statstjänstemännen, en metod för internationella skiljedomar genom vilken freden kommer regera över Jorden; dessa genereras allihop i framtidens livmoder. Och åh!, så nära den framtiden ligger; så snart allt kan uppnås, om bara den systematiska teologin kunde rensas bort och enkla sinnen kunde höja sig till korsets verkliga standard så att hela världen kunde se och kännas vid att alla svårigheter kan övervinnas, varje problem lösas och varje ideal uppnås, genom Jesus.”

Vid det här laget passerade vi genom en magnifik vestibul som tydligt ledde ut till trädgården, som jag kunde se på håll. På vardera sida om oss löpte korridorer, som anslöt till mängder av bostäder; och här hade jag en utmärkt möjlighet att lägga märke till den självlysande atmosfären som jag nämnde tidigare. I mitten av en så vidsträckt vestibul att man naturligt förväntade sig finna nästan som ett midnattsmörker; men varken där eller i de intilliggande korridorerna gick det att upptäcka ens den minsta skugga. Trappor reste sig i ståtliga höjder mot terrasserna ovanför, där det fanns träd, plantor och blommor i mer än ett orientaliskt överdåd, uppblandade med statyer och bonader som tystar alla försök att beskriva dem.

När vi kom fram till trädgården så upptäckte jag genast orsaken till att den valts som startpunkt för min inspektion av palatset. I mitten stod, eller spelade – jag vet knappt hur jag ska beskriva det – ett unikt, akvabotaniskt underverk som var både träd och fontän. Från en korallfärgad bas steg det upp en enorm mängd vatten, nästan två meter i diameter, som passerade genom en genomskinlig ledare. På en höjd av närmare fem meter började dess grenar sträcka ut sig i alla riktningar, där var och en var frodig med sin tredubbla börda av ständigt föränderliga blad och blommor och frukt. Jag säger ständigt föränderliga, för så fort ett blad, en blomma eller en frukt hade nått sin fulla utveckling så löstes de genom någon mystisk kraft från trädet, som om de samlats upp av någon osynlig hand, och fördes till någon av de många bostäder som omgav oss helt. Det var en lärdom om naturens processer, de mäktiga krafter som helt synligt arbetade framför mina ögon. Jag stirrade på det hela i förundran, nästan häpnad, och samtidigt undrade jag hur detta underbara träds produkter användes.

Som för att svara mig lutade sig Siamedes fram och samlade upp två eller tre av löven som fallit vid våra fötter; till sin färg var de bleka, ljusa, nästan smaragdgröna, medan de var mjuka och sammetslena att röra vid. När jag hade undersökt dem noga, så slöt mitt sällskap handen om dem, och när de trycktes samman blev jag medveten om en väldigt mjuk och härlig doft, som hade en tydlig och upplivande inverkan på mig. Sedan öppnade han handen, och där i fanns bara några spår av fukt, men löven var borta. Han log när han såg min förundran, och han fortsatte med att förklara detta fenomen.
“Det här”, sade han, “är livets träd, men också vatten, så nödvändigt för att återställa de trötta och råda bot på utmattningen hos de som kommer hit för att vila. Det utgör en slags uppfriskning för livet som är motsvarigheten till Koralen. Strömmen som ger näring och energi åt trädet, likt även många andra i liknande hem, är den starkaste och rikaste vi kan föreställa oss; vi har hört att den springer ur en källa nära Guds tron, för den varierar aldrig i sitt flöde. För oss som känner den bäst och betraktar dess inverkningar, så är den mest fantastiska kvaliteten den besitter dess anmärkningsvärda anpassning till varje falls specifika behov som den bistår. Den lämnar inte kvar något åt oss att göra än att vänta och se på medan den fullbordar ett återställande. När dess svalkande imma faller på ögonen, så torkas grunderna till tårarnas fontän helt bort; den dröjer sig kvar på det tärda ögonbrynet tills varje fåra har försvunnit; det släpper sitt frö inuti det förkrossade hjärtat, och vyssjar det sedan med melodier tills segerns sång har blomstrat. Men kom och träffa några av de vänner som ligger i dess välgörande vatten tills de återhämtat sig från verkningarna av Jordens ‘nyckfulla feber’.”

Jag kommer inte försöka beskriva bostäderna där dessa trötta barn av Jorden sov bort sina skuggor. Om orden kunde räcka för mitt syfte, så skulle inget sinne som är fängslat av dödlighetens begränsningar ändå kraften att förstå det. Låt det vara tillräckligt att säga att kärleken hade bidragit med sin hängivenhets hantverk; ömsintheten hade överöst dem med sina mest särskilda skatter; lätthetens ädelstenar från varje land hade förbättrats mångfaldigt, medkänslan och kompetensen hade tömt sina lager; tills himlarnas Store Designer hade gjort denna viloplats för Sina barn efter Sin egen önskans standard, och sedan förklarat det som gott.

När vi nådde den andra terrassen stannade Siamedes då vi närmade oss ingången till en bostad, för att förklara omständigheterna i fallet för mig. Här låg en mor vars uppvaknande vakades över av tre av hennes barn. Hon var dotter till en okunnig men extremt ortodox handlare, som hade ärvt sin religion som en slags tradition. Hon gifte sig med en man som hade valts ut av sin familj för predikstolen, men som själv var alltför samvetsgrann för att predika det som för honom blott var halva sanningen, och trots de båda sidornas försök till övertalning, så gick han över till att följa sin önskan om att arbeta med ett tryckeri. När ansvaret för en familj följde så vidgade hans nytillkomna föräldrakänslor ytterligare gapet mellan honom och ortodoxin, och han släppte de sista tankarna på att bli en predikant. Hans hustru var orolig, men hennes kärlek var verklig. Viskningar om hans sinnestillstånd börjad höras i kyrkan, och för andras skull ombads han säga upp sig. Hans hustru följde med honom. Sedan lade mannens besvikna föräldrar, som såg sitt hopp snabbt driva ut i tomma intet, sina huvuden ihop för att försöka återföra det vilsna fåret, och efter mycket böner drog de slutsatsen att Gud hade befallit att en liten rättegång var sättet att säkerställa avfällingens återkomst. Därpå besökte de hans arbetsgivare och såg med några förtalande förslag till att han blev avskedad. Nio månader av gradvis ökande misär följde, där de tre barnen utökades med ett fjärde, men de rättfärdigade föräldrarna vågade inte hjälpa dem att stå emot Guds tuktan genom att underlätta för dem. Men hustrun tillät aldrig sin kärleks eld att brinna ut; hennes läppar andades aldrig något groll, inga ängsliga frågor om hand hade lyckats, när hans trötta fotsteg lät som musik för hennes öron på kvällen, för att hennes undran skulle öka på hans besvikelse.

En efter annan gjorde hon sig av med varje liten skatt, som hon hade lärt sig att värdesätta sedan sin barndom, så att hon kunde finna ut något för de än mer värdefulla skatter som Gud hade överlåtit för hennes utbildning. De stod fortfarande emot kyrkans enträgna önskemål, för de kunde inte se att deras olycka var Guds vilja, och misstänkte en del att det hade mer att göra med en mycket mindre generös förälder. Det var en tung kamp som de behövde utkämpa i flera år; det mesta av mannens framgångar kunde bara säkra deras överlevnad, och barnen fortsatte att komma tills tretton växande kallade henne mamma. Hon bar modigt upp sin del, med nästan övermänskliga arbetsinsatser för att få allt att gå runt. ‘Gud visste vad som var bäst, och i slutänden skulle allt rätta till sig om hon bara gjorde sin plikt.’ Så sent på kvällarna lagade, sydde och lappade hon, på morgnarna var hon trött, planerade, hoppades. I dagens ensamma timmar, då barnen var i skolan och hennes make arbetade, så grät hon, bad och längtade efter den vila som aldrig kom. En efter en hade tre gravar öppnat sig framför henne, och himlen tog emot tre älsklingar över vilka deras moders hjärta längtade med en ständigt växande kärlek. Men hon log ändå mot världen, och få kunde drömma om den kamp som hon ständigt utkämpade. Hon var inte medveten om hur hon gjorde slut på sina krafter; hon visste bara hur mycket mer som behövdes än vad hon hade tid eller kraft att åstadkomma.

Men vilan kommer till slut. Stridens hetta, det oupphörliga tumultet, den ändlösa kampen, det uppskjutna hoppet blev alltför tunga för hennes skuldror, och medan hon ännu var jämförelsevis ung så sjönk hon till slut samman under bördan.
När han avslutade sin återgivning, så gick han fram till och drog isär de tjocka draperier som föll över ingången, och vi stod inuti den bostad där hjältinnan från livets kamp låg och sov, vakad över så kärleksfullt – och kan jag säga tålmodigt – av de tre som hade rätt att kalla henne det vackraste namn en kvinna känner till. Den äldste var en ungdom, nästan en ung man, den nästa var en flicka som var nästan lika gammal, och den tredje en yngling som just kommit in i sina tonår. I sina nästan helt vita klädesplagg såg de ut som änglar som väntade där, inte ljusa och lysande i sina personer, utan med en mjuk och dämpad aura som kom ut ifrån dem, tillräckligt för att visa att de inte var några av Jordens invånare. Två andra vänner stod också intill dem, men Siamedes berättade för mig att de var hjälpare som Myhanene hade låtit stanna kvar, när han hämtade henne från kroppen och förde henne hit.

De enda ljuden som bröt tystnaden var barnens mjuka pussar på hennes läppar, kinder och panna, som om de var otåliga efter att sömnen skulle vara över och då fick höra hennes röst igen. Då och då såg jag iverns rodnad stiga på varje väntande ansikte när hon vände på sig eller rörde på sig på sin bädd, och jag förstod att jag hade förts dit för att se henne vakna. Efter en stund kom det en lång suck, hon sträckte på sig, vände på sig och sträckte sedan på sig igen. De närvarande flyttade varsamt undan barnen; Siamedes lämnade mig och intog sin plats intill bädden. Sakta förde han sin hand över den sovandes ansikte, vilket jag nu inte kunde se, men hennes kropps rörelser fick mig att tänka att hennes sömn strax, om inte riktigt ännu, var över.
En till utsträckning, en tyst stund, sedan en långdragen suck, följt av: “Åh himmel, varför – var är jag?”
“Mamma!” ropade alla barnen i kör medan de studsade fram för att krama om henne.
Men jag stod utanför. Det mötet var alltför heligt för mig att stå och titta på.
Strax efteråt drogs draperierna återigen åt sidan, och hon leddes ut för att få en första anblick av – ska jag kalla det, himlen? Vad annars kunde det ha verkat vara för henne? Vad det än hade varit tidigare, så var det tveklöst himlen nu för barnen som klängde så tätt intill henne.
Så vacker hon var i sin nyfunna styrka och frid, vilka klädde henne som en kappa av ljuvlig vila, och medvetandet som steg i henne av att hon aldrig skulle känna trötthet och svaghet igen!
När de stod på kanten av terrassen bland blommorna, för att hon skulle kunna överblicka omgivningen, så blev jag överraskad av att märka att Myhanene stod vid hennes sida. Medan jag fokuserat på henne så hade jag inte märkt att det var han som ledde ut henne från rummet. Varifrån och hur hade han kommit dit? När jag skyndade ut var han inte där – han hade inte kommit in därefter från terrassen – hur hade han kommit in? Siamedes gjorde mig sällskap i den stunden, och jag berättade om min undran för honom.
“Myhanene förde henne hit från Jorden”, svarade han, “och därför var det för honom att vara först, efter hennes barn, att välkomna henne.”
“Jag hade ingen aning om att han var här.”
“Det var han inte. När jag såg henne vakna skickade jag efter honom.”
“Så han bor i närheten?”
“Nära och långt bort är bara andliga begrepp här”, svarade han, “Men jag förstår att du ännu inte är bekant med våra metoder för kommunikation och resor.”
“Nej.”
“Du minns”, fortsatte han, “när du var på Koralen, och Myhanene projicerade en ljusblixt när han önskade tala med dig?”
“Ja!”
“Du förstod det inte, men din vän läste budskapet det förde med sig och tolkade ut det. De blixtarna flyger med tankens hastighet, och hittar sitt mål direkt, och när tillfället så kräver, så har vi förmågan att färdas med samma hastighet; så du förstår, bönen besvaras medan vi ännu uttalar den, och tanken om tid och rum utplånas i den andliga tjänstgöringen.”
“Så det är inte alltid som ni går eller åker?”
“Inte på några vis! Din framfärd, under de besök du har gjort, har ofta skett genom luften, fast det ser så naturligt här att du inte har märkt det.”
Vårt vidare samtal avbröts av Myhanene som kallade på oss för att gratulera vår syster, vartefter barnen gav en lång förklaring på vem Siamedes var, och allt han hade gjort för dem medan de väntade. Sedan drog Myhanene försiktigt med henne till kanten av terrassen, och lade sin arm om henne och som en lycklig grupp påbörjade de sin luftburna resa mot resten av det som utgjorde den sanna kompensationen för denna en gång förtryckta själ.
Flera andra besök gjordes och berättelserna om deras liv delades för min inlärnings skull, men jag måste nöjda mig med att återberätta den sista, som genast fångade min uppmärksamhet genom närvaron av ett antal ljusa, lila strängar som, där de kom från den sovandes kropp, passerade genom och ut ur rummet, till jag vet inte vart. Min vän upplyste mig om att detta var kärleksband som fanns på grund av den okontrollerade sorgen hos de vänner som lämnats kvar. Ofta upplever man stora svårigheter, förklarade han, i att handskas med de här dragningskrafterna från Jorden, och om vännerna blott kunde se hur deras ohämmade sorg togs emot av de som de sörjde – där den störde och avbröt deras vila – så skulle det göra mycket för att åtgärda det fel som de därigenom oavsiktligt var upphov till. Skulle den sovande vakna innan kraften i dessa strängar kunde försvagas, vilket inte hände alltför sällan, så drogs själen tillbaka till Jorden igen, och fick ta del av vännernas plåga, vilken också ökade genom upptäckten att han eller hon dels inte har någon förmåga att låta dem märka deras närvaro, och dels inte på något vis kan bidra till att göra det lättare för den sörjande.
I fallet vi hade framför oss, så hade budbärare fortsatt skickas ut och alla tillgängliga inflytanden användes för att försöka stävja strömmarna från dessa sörjande vänner. Nu när hon vaknade kunde Siamedes se att det oundvikliga måste hända. Detta påminde mig om mitt samtal med Cushna om att korsa dimmorna. Men han var inte där, utan hade lämnat mig så snart vi gått över bron då vi kom dit. Jag nämnde saken för Siamedes, och dristade mig att berätta om hoppet, att om hon drogs tillbaka och någon följde henne, så kanske jag kunde tillåtas följa med dem?
“Jag skickar efter Cushna”, svarade han, “kanske han åtar sig uppdraget, och tar dig med sig.”
Jag såg ljusbudet flyga iväg i sitt ärende, sedan hur ett svar kom och nästan omedelbart stod Cushna själv intill oss.
Nu fick jag bevittna ett andra uppvaknande, vilket kanske var lika vackert och fridfullt som det andra, men åh, så annorlunda!
Min läsare, tänk på dessa upplevelser jag haft – placera dem i det skönlitterära facket om du vill – men hör mig för nådens skull när jag ber dig lägga band på din sorg över frånvaron av en älskad som kallats bort. Gud vet att gråten från ett brustet hjärta är bitter, men kom ihåg, om den första plikten hos en följare av Kristus är kärlek, så är den andra en avsägelse av självet. Din förlust är deras vinst, så jag ber dig att snarare glädjas, för deras belöning är stor. Om du verkligen älskar dem, så stilla din sorg, för avyttrandet av kroppen har inte stört kärlekens boplats, och din plåga spelar på dess strängar lika mycket nu som någonsin förr, och når dem där de är, den stör deras vila och fördröjer deras lycka. Kom håg att medan de var här så motsvarade deras glädje ditt deltagande i den; tror du att de har förändrats så snart att de kan skåda lyckan i Frälsarens ansikte, med en perfekt medvetenhet om, om än opåverkbara, av din plåga? Om du sörjer för kärlekens skull, så stilla dig själv; om du gråter av nostalgi och för formens skull, så kan du fortsätta – det kommer aldrig nå dem där de befinner sig. Kärlek, ren, osjälvisk kärlek har den här kraften, och det är till detta jag nu vänder mig. Du skulle inte gråta om du ens en kort stund kunde stå där jag har stått, och sett de saker jag har sett; du skulle vara nöjd med att låta de älskade vila i frid mot sin Guds bröstkorg; och därför ber jag dig, torka dina tårar och låt dem vila tills din morgon bryter fram, och dina skuggor har dragit sig undan.

Vid det här laget fanns det inte minsta tvivel om att sömnen hade nått sitt slut, och jag kunde se att för varje nytt tecken på medvetenhet så utövade strängarna ett större inflytande på henne. I sin halvsömn mumlade hon flera namn, som om de kallade på henne men hon var för trött för att ställa sig upp just nu; sedan vaknade hon motvilligt till ett yrvaket och halvirriterat tillstånd; därefter verkade hon få upp ett suddigt minne. Rysande vände hon sig i den riktning som strängarna löpte, och svarade samtidigt frånvarande: “Jag kommer, min kära.”
Sedan ställde hon sig upp, och strängarna ökade alltmer i styrka över henne, hon rörde sig sakta först, men varje steg förstärkte hennes styrka och hastighet; tecken på ivrighet började synas i hennes ansikte när hon drog draperierna åt sidan och steg ut på terrassen. Hennes iver blev nu intensiv, hon skyndade sig framåt, och jag skulle ha ingripit för att hindra henne från att kasta sig ut, men Cushna höll mig tillbaka. Missriktad kärlek förde med henne till ett sådant lidande som jag knappt drömt om då; och ingen hade någon rätt att använda kraft för att hålla henne tillbaka. Allt vi kunde göra var att följa efter och rädda. Hon nådde kanten på terrassen men varken tvekade eller dröjde. Hon kastade sig ut och var borta.
Cushna grep min hand, och bad mig följa med genom dimmorna på en frälsningens mission.

Kapitel 12: Genom dimmorna

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 12, bokcirkeln del 1, bokcirkeln del 2 samt bokcirkeln del 3).

För första gången, vilket kanske berodde på vad Siamedes hade sagt till mig, så insåg jag att vi inte gick; och min snabba färd genom luften var lika behaglig som den var ny för mig. Det var inte ansträngande att flyga, faktum är att jag inte var medveten om att jag använde någon kraft för att röra mig alls. Cushna höll min hand och använde kanske den kraft som behövdes för att föra oss framåt. Under en lång stund talade han inte, och gav inte minsta indikation om att han var medveten om min närvaro.

Vår resa var definitivt inte en ögonblicklig sådan; kanske jag ännu inte hade kapaciteten för det, eller så kanske det berodde på andra saker – det kan jag inte avgöra, men när jag såg dimmorna bara en liten bit ifrån oss, så rusade tusen frågor genom mitt sinne, medan det drog en rysning av spänning genom mig. Skulle Jorden själv bjuda på en överraskning nu när mitt tillstånd var annorlunda, eller inte? Hur långt borta skulle den vara? Skulle jag känna igen den första platsen jag fick syn på? Vilken, om någon, av mina bekanta skulle jag se först? Skulle jag få se London alls?

Vi drog oss nära dimmorna men gjorde inga ansatser att sjunka neråt för att passera igenom de, vilket överraskade mig något, tills jag kom ihåg att Helen sagt att när vi återvänder till Jorden så färdas vi över dem. Ja, vi var ovanför dem! Nu till den stora hemligheten från livets andra sida! Hur skulle det vara? Vad skulle det avslöja? Himmel!
Vi hade passerat dem. Det var mörkt och jag var besviken. Jag skulle hellre ha gått över i dagsljus under mitt första besök. Det var så kallt, också – jag kände kylan krypa in i mig, och en kort stund tvekade jag att fortsätta framåt. Jag hade ingen aning om vilket avstånd eller i vilken riktning Jorden låg i allt detta dystra; varken nära eller långt bort fanns det någon fyrbåk som fångade min uppmärksamhet. Cushna bad mig skynda en stund, och stannade sedan, stod still i mörkret, och frågade mig lekfullt vad jag tyckte om min utsikt över Jorden från den odödliga sidan.
“Jag har inte sett den ännu”, svarade jag, “eller uppfattat något tecken på den, såvida inte dessa otydliga och förvirrade ljud kommer från den.”
“Det var precis vad jag förväntade mig. Du har fallit in i det stora felet som mänskligheten har i sitt missförstånd av relationen mellan livets fysiska och andliga sidor. Det kommer ur bristen på tankar, och bildar det största hindret i kommunikationen mellan oss själva och de som lämnats kvar; och samtalet om detta öppnar upp hela den här frågan. I kroppen kan de inte greppa den verkliga skillnaden mellan det andliga och det fysiska tillståndet, och föreställer sig väldigt felaktigt att det senare är det överlägsna av de två. De hävdar att om vi lägger ifrån oss kroppen så avsäger vi oss alla fördelar, alla förmågor och alla bedrifter. Arbete, framsteg och utveckling upphör, och själen blir subtil och ogripbar, utan att kunna följa några av de ambitioner som Jorden var så fördelaktig för.

Döden sätter ner sin fot och säger till de mäktiga inflytandena över sinnet: “Hit men inte längre”, graven öppnar sina käftar och ropar till den mänskliga kapaciteten växande ocean: “Här stannar dina mäktiga vågor”. I kroppen kan de angripa och övervinna svårigheter, men vi har förlorat förmågan att göra det, när vi lade ner den i graven. Sådan är den vanföreställning som hyllas av en del av mänskligheten; våra kyrkovänner utgör en annan del. De förmodar, och mycket riktigt så, att om kommunikationen skulle öppnas så skulle strömmen av uppenbarelser fortsätta, men de föreställer sig väldigt gärna att Gud har sagt sitt sista ord i det avseendet, och argumenterar därför att alla försök att bryta gravens tystnad är ett verk av djävulen som söker förstöra deras själar.
Så, lite tyst och opartiskt resonerande skulle snart störa grunderna för båda dessa invändningar och öppna dörren för att kasta mer ljus över ämnet.

I det första exemplet så är inte hjärnan sinnet, utan helt enkelt det behändiga instrument som det arbetar genom under vissa omständigheter. Mellan de två finns en okorsbar bukt, så djup och mörk att den klokaste människan inte har upptäckt på vilket vis de är sammankopplade. Att basera ett antagande på den här okunskapen är höjden av dårskap, och likvärdigt med att förklara violinisten för död eftersom strängarna på hans fiol gått av. Den andra, eller kyrkliga sidan av invändningen, är om möjligt den ännu mer inkonsekventa av de båda.

De dyrkar Gud som oföränderlig ‘utan variationer eller skuggan av en vändning’, och deras kunskap om Honom hämtas ur Hans lagars orubblighet. Bibeln är sammanvävd i sin varp och sina inslag med änglarnas tjänstgöring. Kristus återuppståndelse efter döden är själva hörnstenen i deras tro utan vilken det skulle vara fåfängt, och ändå förnekar de möjligheten till ett öppet umgänge och förklarar att denna oföränderliga Gud har förändrats, eller åtminstone att en lag har förändrats, och att änglarnas tjänstgöring har upphört.”
Du har så rätt i dina anklagelser”, sade jag, “men jag ser inte vilken koppling det här har med att jag inte kan se Jorden – förutsatt att vi har den inom synhåll.”
“Det som förbryllar dig kan ges en väldigt enkel förklaring, och du kommer att se då att de två illustrationerna grundas i en sanning. Våra teologiska vänner tror inte på änglarnas tjänstgöring, eftersom vi inte uppfattas av deras syn; du kan heller inte uppskatta vår nuvarande närhet till Jorden av samma orsak. Varför är det så? Helt enkelt för att du har förändrat ditt perspektiv för observationen, och när du gjort det så har du blivit osynlig för Jorden och det fysiska, medan de på samma sätt har blivit lika omärkliga för dina andliga sinnen. För er själva är ni båda lika verkliga och påtagliga som alltid, men för varandra är ni lika overkliga som du har lärt dig att se på oss som. Så nu behöver du titta efter Jorden som för dig subtil, ogripbar och nästan icke-fysisk värld, och som en sådan kommer jag peka ut den för dig, medan du, som en andlig varelse, kommer förbli verklig och ha substans. Är inte det här tvärt emot alla dina uppfattningar?”
“Definitivt; men som de flesta andra så hade jag suddiga och otillfredsställande tankar.”
“Men du tänkte på oss som osynliga, icke-fysiska varelser som inte går att röra vid?”
“Jag antar att jag gjorde det, närhelst jag ens tänkte på saken.”
“Så är vi för dem i allmänhet, och så är de för oss; detta beror på det faktum att punkten för att uppleva motståndet är annorlunda. Du kommer ha en ställning där du kan förstå det som har varit ett mysterium. Du fortsätter att vara lika verklig och påtaglig som alltid, men allt annat är annorlunda. Andevärlden har blivit det objektiva och naturliga, medan Jorden har förändrats till det osynliga, i hög grad. Det som tidigare var fast och hindrande för dig är inte längre det nu – byggnader, träd och till och med människors fysiska kroppar är för oss inte mer än den lila dimman som lägger sig kring bergets axlar, och de bjuder inte på mer motstånd.”
“Men Cushna!” Jag gapade, medan avslöjandet avtäckte sig självt, och när jag följde hans hands rörelser så kunde jag gradvis uppfatta konturerna av objekt som omgav oss. “Det här är den största överraskningen av alla! Hur kan jag förstå detta?”
“Du måste ha tålamod”, svarade han. “En student förstår inte ett språk så fort han har bemästrat alfabetet; men det hindrar henne inte från att fortsätta med sina studier, om han är klok. Ingen människa vet hur hon är kapabel att tänka, men varje sökare efter kunskap är glad att få använda sin hjärna, trots den förklaring som ligger inom hennes räckhåll. På samma vis måste vi agera i vår utveckling.
Varje påföljande steg som vi går igenom har sitt eget mysterium, men vart och ett kommer att lösas, och ge utrymme för ännu större problem, tills alla våra förmågor har avtäckts och vi ser Gud. Om våra vänner på Jorden kunde kännas vid det här, så skulle de uppfylla sin mission bättre.”
“Jag kan börja se svårigheten i att nå dem nu; men är det inte möjligt att göra något för att rätta till dessa fel?”
“Jo! Kärleken övervinner döden, och den enda stora lagen som styr och reglerar allting för oss, är också det sätt som vi kan använda för att nå och frälsa mänskligheten på. Medkänsla, vare sig den är ren eller oren, grov eller ädel, helig eller ohelig, har en naturlig attraktion för det som är som den själv, och dess kraft förstörs inte av graven, som du har sett under vår nuvarande mission. Kärleken kopplar samman själ med själ, och har kraften att överbrygga alla bukter om den bara är stark och sann. Detta erkänns delvis på Jorden. Det är till exempel tillåtet att en moder som är hos oss kan vara betänksam om sitt barns fortsatta välbefinnande, så varför skulle de då neka möjligheten att föra över information åt det andra hållet? Barnets upplevelser kan inte hjälpa modern, men förälderns upplevelser skulle utgöra en ovärderlig skillnad för barnet. Så varför skulle då den oanvändbara kunskapen ordineras, och den som är till nytta nekas? Är det så Gud brukar verka? Telegraflinan för med sig ett budskap lika bra åt båda håll, så varför, om kärleken kan nå igenom dimmorna från Jorden, och gråta: “Kom tillbaka!” skulle den inte kunna färdas med samma kraft åt andra hållet, och gråta: “Kom hit!”
“Men det finns fortfarande svårigheter i vägen.”
“Ja, men de är på inga vis oöverkomliga, för de är inte naturliga. De har uppkommit helt och hållet ur den missuppfattning som jag har berättat om. Ge oss på jordsidan en bas för vårt arbete som skulle existera om Jesus enkla läror följdes, så skulle resten uppnås väldigt lätt.”
“Jag önskar att jag hellre hade kommit tillbaka hit under dagen. Jag tror att mörkret får mig att bli mer förvirrad än jag skulle ha blivit annars.”
“Ett till misstag!” svarade mitt sällskap, uppenbart road. “Du kan ännu inte ta in hela situationen. Allt du ser som är verkligt är andligt, men saker är inte riktigt så svarta som de naturligt nog ser ut att vara i kontrast mot det skugglösa liv som du har vant dig vid på sistone. Det finns tecken på gryning överallt omkring oss, och det finns inga tvivel om att solen går upp.”
“Menar du den andliga solen?”
“Ja! Rättmätighetens sol, som kommer jaga bort natten av själviskhet, okunnighet, fanatism och vidskepelse, och upprätta frid på Jorden och en välvilja hos människan.”
“Vad indikerar den kalla, intensiva luften?”
“Graden av välgörenhet som registreras av den andliga termometern.”
“Se på den skuggan som rör sig där, Cushna; vad är det?”
“En människa”, svarade han, “i vilken det inte finns någon andlighet, och därför ser vi honom som en mörk skugga. När någon blir mer kristuslik så lyser kroppen upp med ett glödande ljus som motsvarar paradisets skugglösa ljus.”
“Är det alltid så?”
“Alltid. Mängden och kvaliteten på ljuset som kommer från en människa, berättar om hennes verkliga tillstånd. Vi behöver inte höra det från någon, det är omöjligt att bedra oss, för det är omöjligt att påverka vittnet.”

Vilken uppsjö av ljus denna enkla händelse kastade över hela mängden Bibel-passager som rusade genom mitt sinne med tankens hastighet; Jesajas profetia: ‘mörkret ska täcka Jorden, och ett stort mörker människorna’, aposteln Johannes postulat att ‘ljuset strålar i mörkret, och mörkret förstår det inte’, och den förfärligt tydliga förklaringen som Frälsaren gav: ‘Detta är fördömelsen, att ljuset kommer in i världen, och människan älskar mörkret istället för ljuset, eftersom deras gärningar är onda’. Och sedan passerade andra ord ofrivilligt genom mina tankar som betonade den livliga illustrationen som kom för mig genom hans anmärkningar: ‘Ni är ljuset i världen; en stad har byggts på en kulle som inte kan döljas.’ Vilken ny uppenbarelse som öppnades här framför mig om livets fantastiska sublimitet och verklighet.

Mitt sällskap lät mig inte tänka över de här sakerna länge innan han påminde mig om själva orsaken för vårt besök, och indikerade sin önskan om att rikta sin uppmärksamhet åt det hållet. När jag följde med honom började mina ögon vänja sig vid gryningsljuset som vi rörde oss genom, och även om allt fortfarande var odistinkt och skuggaktigt, så kunde jag spåra dess konturer bättre och förstå vad det var som vi passerade.

Läs vidare genom att klicka här: Through the Mists på svenska, kapitel 13-15