Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 13-15

Kapitel 13: Två illustrationer

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 13, bokcirkeln del 1, och bokcirkeln del 2)

Vi kom strax in på en kyrkogård. Jag kunde se de dimaktiga monumenten stå där som gråklädda spöken som vaktade bäddarna där de döda sov. En bit ifrån oss stod en kvinna, som jag vid en första anblick identifierade som föremålet för vårt uppdrag. Hon stod intill en ny grav, på vars vall jag snart såg en annan ung kvinna, som satt med sitt huvud i händerna och grät. Det behövdes ingen förklaring för att säga mig att det här var en av de vänner vars okontrollerbara sorg hade dragit denna systersjäl tillbaka från friden och lyckan för en upplevelse vars natur jag just nu inte hade den blekaste uppfattning om. Jag var mer än intresserad. Det var min första handfasta lektion i hur kärlekens kraft övervinner döden. De fina, lila strängarna som jag tidigare nämnde var ljusare och starkare nu, och band samman deras själar i en närmare förening, medan jag såg ständiga blixtar av medkänsla som gick fram och tillbaka, där den ena tydligt såg och förstod dem, medan den andra inte kände och inte uppfattade dem, så omedveten om sitt hjärtas önskan.

Som jag längtade efter att få bryta ned de sista resterna av den muren, och se dem falla i varandras armar, se deras tårars avgrund överbryggas och bukten försvinna. I min medkänsla blev jag så ivrig över att försöka uppnå detta att Cushna drog mig undan, så att inte min otålighet skulle förstöra vad som annars skulle kunna uppnås. Han var lika lugn och oberörd som gravstenarna omkring oss, utan minsta spår av känslor, tills jag började undra om han verkligen kunde vara samma människa som hade avslöjat så djupa känslor för Marie. Jag upptäckte senare att hans lugn endast var förtroendets fridfullhet, att varje förmåga han besatt var satt i högsta beredskap, väntande och betraktande så att han kunde ge den mer handfasta hjälpen så snart stunden för att göra det dök upp.

Det var en känslosam syn att se kärleken hos den gråtande systern lägga sig om andemänniskans form, trots den uppenbara motviljan hos denna att ta emot sorgens inflytanden. Stackars barn, vilken annorlunda väg hon kunde ha haft just då, om det inte vore för floden av denna missriktade sorg! Att hon insåg detta var bara alltför synligt. Hennes kärlek hade inte förändrats, men åh, om hon bara hade fått vila lite längre! Om hon bara hade fått samla lite mer styrka, eller hade vetat hur hon kunde stödja och hjälpa den sörjande; men nu var hon hjälplös; hon var tvungen att lida i bevittnandet av smärtan, utan någon förmåga att bistå. Sorgens triumf blev alltmer uppenbar, de ständigt attraherande strängarna hade dragit samman dem, och den odödligas arm lades utan att kännas kring den darrande formen av hennes mindre tursamma syster; läppar, med alltför mycket av himlen i sig för att köttet skulle känna dem, tryckte sina kyssar mot den skälvande pannan i fåfänga försök att lugna och lindra, tills jag undrade hur det var möjligt för någon slöja att finnas mellan dem.

Nu verkade det vara dags för Cushna att agera, och han gjorde henne genast uppmärksam på vår närvaro, och uppmuntrade samtidigt vår vän att tala till sin syster; något som hon, underligt nog, inte hade försökt göra sedan vår ankomst. Vid ljudet av hans röst vände hon sig halvt frågande, halvt misstroget om, som för att fråga “Om hon inte kan se mig, hur kan hon då höra mig?” men han framhärdade och lovade att hjälpa henne så långt det var möjligt, att åtminstone ge något litet intryck, tills jag såg hur hon började hoppas även om hon darrade av rädsla.
Sakta drog hon undan sin arm, reste sig upp och kastade sig sedan på knä framför den gråtande flickan, tittade henne stadigt i ansiktet och mumlade:
“Sarah! – Min kära! – Sarah!”
Ljudet var lika mjukt och melodiskt som en sommars västanfläkt, och det lyckades, tror jag, till och med bättre än vad Cushna förväntat sig. Flickan lyfte sitt huvud, och tårarna slutade rulla under en stund. Hon såg sig omkring som om hon undrade om det var ekot av hennes egen sorg som bedrog henne, eller om hon faktiskt hade hört en röst. Kärleken brottades med rädslan, och tvivlet med en stark önskan, tills rädsla och tvivel tog över och sorgen återupptog sitt vaggande.

Framgången var emellertid bortom alla förväntningar. Något hade gjorts, och den som talade var inte på något vis avskräckt av resultatet. Hade hon inte slutat gråta en stund?
“Tala igen”, sade Cushna uppmuntrande.
Återigen ljöd den mjuka rösten, men den här gången åtföljdes den av en sådan intensiv kärlek och medkänsla, vilket säkerligen måste ha undanröjt alla tvivel i systerns sinne.
“Sarah, min kära! Grå inte, det är jag, Lizzie. Jag kände din sorg, och den har fört mig tillbaka hit från himlen.”
Den här gången hörde rösten mycket tydligare, hennes huvud lyftes innan meddelandet hade uttalats helt, och ögonen, fortfarande översvämmade av tårar, vände sig ivrigt i alla riktningar. Hon såg ingen där, varifrån kunde ljudet komma? Det gick inte att tvivla på det; de gamla, välbekanta tonerna kände hon alltför väl för det, även om de kom så mjukt att de knappt gick att urskilja från hennes egna tankar. Åh, det kanske var det som var lösningen. Det var precis vad Lizzie skulle ha sagt, och minnet hade bedragit henne, så att hon föreställde sig att hon återigen hade hört hennes röst. För att rädda henne från en andra besvikelse, så gick nu Cushna närmare och använde allt sitt inflytande på flickan vars sinne var så splittrat, och bad samtidigt Lizzie att tala med henne igen. Nu rådde hopp och visshet. Det fanns inte minsta utrymme för tvivel; det var hennes syster som hade talat med henne, även om hon var osynligt. Med ett skrik av glädje hoppade hon upp på fötter och skyndade hemåt med de glada nyheterna.

Vi följde efter. Lizzie var upplivad efter sin oväntade framgång. Cushna hade återigen blivit lugn och tankfull; jag var i ett tillstånd av obeskrivlig förundran. Om det jag precis hade bevittnat var som det verkat vara – det vill säga om det var verkligt och inte en dröm – så var döden en chimär som skulle försvinna, och Kristus uttalande till Martha – ‘han som lever och tror på mig ska aldrig dö’ skulle bli ett bokstavligt faktum, istället för en andlig illustration. Avståndet som nu höll oss skilda från Jorden hade redan blivit så litet att en svag viskning kunde korsa det och tydligt höras på den andra sidan; snart skulle det vara blott en slöja, kanske tillräckligt tunn och genomskinlig för att våra former skulle bli synliga; sedan skulle den ha rämnat och allt skulle vara återställt.
Men jag drog för snabba slutsatser.

De glada nyheter som hon bar med sig gjorde hennes steg lätta där hon skyndade sig hemåt, likt Maria Magdalena, med besked om att stenen hade rullats undan från graven, och att hennes syster inte var död.
“Hon talade till mig när jag satt vid hennes grav”, utropade hon, vild av iver. “Jag kunde inte tro det först, men sedan talade hon igen, hon sade mitt namn och sade till mig att hon var här; men jag kunde fortfarande inte tro att det var sant. Sedan, den tredje gången, så hörde jag henne och då kunde jag inte tvivla. Hon är inte död, utan är fortfarande med oss, fast vi inte kan se henne. Hon är här! Lyssna! Lyssna! så kommer ni höra henne så som jag gjort!
Stackars själ! Hennes översvallande glädje tillskrevs ett rubbat sinne, och föräldrar och vänner grät ännu mer över att det ena barnets död hade tagit den andras förnuft.
Utan framgång försökte Lizzie göra sin närvaro känd; hennes mjuka och varsamma röst hade ingen möjlighet att höras i sådana högröstade, auktoritativa fördomar. Hon väntade på en stunds tystnad vid sin systers sida, och talade sedan till henne igen, men om hennes röst hördes så väckte den inte längre den nyfunna glädjen – intoleransens kyliga vatten hade alltför effektivt kvävt den för att den skulle kunna väckas på nytt, åtminstone just nu. Vid den här upptäcken började hon också gråta; Jorden drog sig undan från himlen, klyftan som en kort stund hade överbryggats och verkat så ljus av hopp, hade återigen blivit en svart och ogenomtränglig bukt, och det okunniga antagandet hos vänner på Jorden hade kraft nog att dämpa paradisets glädjeämnen.

Cushnas uppmärksamhet riktades nu mot Lizzie och han tog henne med från huset där attraktionens inflytanden helt hade slutat verka, och kärleken hade ersatts med intolerant vidskepelse. Under de omständigheterna var hans rena och osjälviska hängivenhet den starkare kraften, hon vände sig till medkänslan, och precis som för Marie, så gav hennes sorg plats för utmattningen. Cushna sände en blixt om bistånd, och överlämnade henne i de vännernas händer vilka förde henne med sig till Siamedes där hon skulle sova igen.
“Hur länge kommer hon sova den här gången?” frågade jag när de lämnade oss.
“Det kan jag inte svara på, förmodligen lika länge som förut; tiden varierar beroende på omständigheterna.”
“Kommer hon att återvända hit igen?”
“Det är mycket möjligt”, svarade han, “Jag vet några vänner som kommit tillbaka tre eller fyra gånger. Andra fascineras så av den här missriktade sorgen att de hålls fångar av den, och motsätter sig nästan alla krafter som drar dem därifrån.”
“Vad annorlunda det skulle ha varit om det hade varit för hennes syster om hon både hade sett och hört henne.”
“Inte alls; det hade bara tagit som ytterligare ett tecken på den stackars flickans galenskap.”
“När vi lämnade graven trodde jag att allt skulle sluta så lyckligt.”
“Jag hade inte alls något hopp om ett sådant resultat; erfarenheten har lärt mig annat. Jag skulle bli mer hoppfull om jag kunde se en vilja hos de dödliga att erkänna möjligheten att vi skulle kunna ha lite kunskaper som de just nu inte har. Men vi kan inte förvänta oss för mycket av dem så länge de föreställer sig att våra sysselsättningar består av att sjunga “Ära, ära, ära”, eller vrida oss i obeskrivliga plågor. De utkämpar sin strid, vi bär kronan; de fokuserar på förnuft och kunskap; vi vilar från våra strävanden. De mäter oss efter antika böcker på hyllorna i livets bibliotek, föråldrade, inte några pålitliga guider att följa, och definitivt extremt farliga att rådfråga.”
“Gör inte detta dig modfälld i ditt arbete?”
“Nej! Vår kännedom om Guds regerande visar oss att människornas alla felaktiga idéer endast kan fördröja, inte förhindra, sanningens framgång i slutänden. De tillskriver jordelivet en oförtjänad betydelse, och överför de stora fördelarna, vilka är den här platsens säregna egenskaper, till jordtillståndet när de gör det. För dem avgörs allting av de sjuttio levnadsåren; det tillfälliga reglerar det eviga, det ändliga styr över det oändliga, de saker som inte är, äger företräde framför de saker som är. Vi vet bättre, och därför kan vi vänta vid behov; samtidigt så är vi inte omedvetna om fördelen med att börja i rätt tid.
“Är inte det en ganska farlig doktrin att predika?” frågade jag.
“Varför då? Det är sanningen, och jag är inte rädd för konsekvenserna när sanningen yttras. Om Guds förklaring om kärlek inte är stark nog för att dra alla människor till Honom, så kommer aldrig undertryckandet av den sanningen, eller grunden för något rädslobaserat system att driva människor till honom. När Gud har formulerat en plan för frälsning, så visar det dig bara hur människan tillväller all kunskap till sig själv när hon dristar sig att gå in för att revidera och rätta till den.”
“Jag ryser nästan när jag tänker på hur en del människor skulle leva”, svarade jag, “om de försäkrades om att livets fel kan rättas till efteråt.”
“Det beror på att du bara ser på den ena sidan av sanningen. Låt oss se hur det skulle fungera om allting berättades. Anta för en stund att kommunikationen mellan de två världarna var ett erkänt faktum, och Marie kunde berätta för Jorden om sina erfarenheter i båda, så som du har hört dem, tror du då att många av hennes åhörare skulle vilja öka på sin svartsjuka?”
“Nej!” svarade jag. “Om de kunde höra det så som jag hörde det, så skulle ingen våga möta de konsekvenserna.”
“Så varför frukta att hela sanningen uttalas, när vi ser att det bara är tillämpningen av rätt ordningsföljd: ‘det en människa sår ska hon också skörda’, men skörden kommer vara en naturlig och inte en hämndlysten sådan.”
“Du har rätt, Cushna. Jag kände mig tvungen att erkänna att min tanke var orättvis, eftersom den var okunnig.”
“Nu”, sade mitt sällskap, “så vill jag ge dig en glimt av en ljusare sida av vårt arbete, där du kommer se en orsak att hoppas, och hur alla de resultat har uppnåtts som du tittade efter för Lizzie och hennes syster.”
Jag hade knappt tid att uttrycka mitt tack förrän vi gick in i ett rum som var nästan lika påtagligt som vi själva. Detta faktum förvånade mig i stunden, men efteråt upptäckte jag att det berodde på andligheten hos den man som använde det som arbetsrum. Huset var en av de högst blygsamma konstnärsbostäder som fanns i mängder i Londons södra utkanter, som byggts för att husera två familjer, och just det här rummet var det som designats som ett kök på övervåningen. Tallriksstället användes här som ett väldigt modest bibliotek, medan möblerna bestod av en fåtölj, en soffa och ett bord där det satt en man som knappt nått sina bästa år ännu, uppenbarligen djupt intresserad av en bok. Cushna bad mig observera skillnaden på vilken effekt det hade när han talade jämfört med när Lizzie sade sina första ord till sin syster.
“James!”, sade han, i en röst som knappt var högre än en viskning.
Omedelbart lyfte läsaren på huvudet, tittade på oss med ett välkomnande leende och svarade:
“Åh, Cushna, är det du!”
“Ja! Är du upptagen?”
“Inte om du söker mig”, var svaret.
“Jag önskar visa den här brodern hur lätt vi kan tala med dig, så jag skulle vilja att du skrev ett meddelande åt oss.”
Boken lades åt sidan, papper och penna var snabbt framtagna och han väntade på att börja. I förtjusningen av den här nya uppenbarelsen så försvann allt annat ur mina tankar i stunden. Allt var så väldigt naturligt att jag nästan glömde av att jag hade gått in i andevärlden. Det fanns inte ens en skugga mellan de två tillstånden nu – de var inte två länge, utan två aspekter av en.
“Kanske du skulle vilja lämna budskapet?” föreslog Cushna.
“Det skulle jag gärna, men det här avslöjandet dränker fullständigt ut mina förmågor”, svarade jag.
“Då gör jag det. Låt mig se, vad ska jag säga?”
“Det här är ett bra tillfälle för en av dina improvisationer”, sade den väntande skribenten.
“Då säger vi det. Du kan kalla den:

DÖDENS PASSAGE
Åh, syskon på Jorden,
Där själen föds,
Vid tanken på floden Jordan som skälver
När jag somnar, så finner jag att djupet
Var en våg från ett moln – inte en flod.
Människan säger att graven
Är dold i mörkret,
Där demoner och djävlar bryter fram;
Jag kom genom den platsen
När jag sprang mitt lopp,

Och jag säger dig att det inte är en dal.
De säger, som en vakt,
Vid en port som har förreglats;
Jag korsade den marken,
Men fann inget hinder;
Så jag säger dig – det finns ingen port!
Ingen port där människor bävar,
Ingen mörk dal som sänker sig,
Ingen flod som motsätter sig dina steg;
Jag kände bara en rysning –
Sedan ett hyssjande – allt var stilla,
Och jag stod på sluttningarna – Genom dimmorna.

Det fanns ingen tvekan eller osäkerhet från början till slutet av meddelandet; ingen undran eller häpnad från sekreterarens håll, som skrev lika lugnt som en assistent som tar emot dikterade brev från sin arbetsgivare. Jag insåg under de minuterna att om det inte fanns någon annan länk på hela Jorden, så var denna fullt tillräcklig för att hålla de två livstillstånden i en oupplöslig enhet, kapabel att stärkas tills alla köttets fel skulle ha rättats till, och det sista upproriska barnet på Jorden hade svarat på Faderns inbjudan – “Kom.”
Skrivandet avslutades, det lästes igenom och lades sedan åt sidan för att läggas till en volym av sådana meddelanden vilka då och då togs emot från medlemmar av en stor mängd andemänniskor till vars förfogande denna verkligt inspirerade lärare erbjöd sina tjänster.
När det var klart frågade han:
“Kan jag göra något mer för er?”
“Inte just nu.”
“Kommer du träffa Zangi snart?”
“Jag kan lämna ett meddelande om du vill hälsa något.”
“Du kan berätta för honom att Alymer inte mår så bra, och jag vore glad om han kunde titta till honom.”
“Vad är det för fel?”
“Åh, inte mycket, men det ger honom en ursäkt att fråga efter Zangi.”
“Säg till barnet att jag genast hälsar honom detta. Gud välsigne dig.”

Jag fick veta att kommunikationen med den här familjen hade blivit så öppen att flera av barnen kunde samtala med oss nästan lika lätt som fadern. Ändå var det inget som skiljde dem åt från den övriga mänskligheten. Det var ett heligt privilegium som kom med ett stort ansvar, så det visades aldrig upp framför en plump publik, för att tillfredsställa en morbid nyfikenhet. Jämförelsevis få kände till de enastående omständigheterna, och än färre var de som tilläts närvara när en sådan intervju hölls.

I familjens närvaro hade några av våra vänner till och med kunnat anta en fast kropp, som den gamla tidens änglar gjorde, och hjälpa till med läkning och andra liknande ärenden. Tillgivenheten hos denna lille vän (bara åtta år gammal) gentemot Zangi kom från en tacksamhet över den omedelbara korrigeringen av en stukad vrist som läkaren hade sagt att han inte skulle kunna använda på flera veckor.
“Cushna!” utropade jag i häpnad, “kommer det någonsin bli en ände på alla överraskningar du avslöjar för mig? Du talar som om det hela vore lika naturligt som att gå från en gata till en annan.”
“Det är ännu lättare”, svarade han, “när vi har de nödvändiga grunderna av kärlek att arbeta utifrån, och ett väntande sinne som svarar när vi talar. Mannen som hör oss kommer att höras av oss, och få svar när han ropar. Det här var hemligheten bakom den gamla tidens profeters inspiration. Med den här händelsen har du inte bevittnat något nytt, utan har bara blivit medveten om att de gamla metoderna och fördelarna inte har förändrats eller avslutats. Jag vet att det är konstigt och överraskande, men det beror på att mänskligheten ar gjort fel och gått ifrån sanningen, genom att sälja bort sin födelserätt till en öppen kommunikation för en röra av ecklesiastiska soppor, inte för att Gud har förändrats eller Hans system av regler på något vis har ändrats. Men felens dagar i det här avseendet är räknade. Den här kommunikationskanalen är bara en av tusentals som nu har öppnats, och som ständigt används av oss för att ‘ringa ut det falska och ringa in det sanna’.”
“Ingen behöver höra att trosföreställningar och förnuft varierar; det var det som höll mig borta från kyrkan hela mitt liv.”
“En av de mest uppenbara illustrationerna över det här finner vi i den ställning som kyrkan nästan universellt har intagit när det gäller samröret med det andliga. Folk får lära sig som en av trons hörnstenar att onda andar besitter och använder kraften att kommunicera med människorna; de kan visa sig för, samtala med och ingå pakter med och till och med besitta kropparna hos de som ger sig i lag med dem. Men heliga män och kvinnor som har gått över från Jorden har inte fått några sådana krafter eller privilegier, tillståndet att umgås i deras fall har dragits tillbaka för länge sedan eftersom deras uppdrag hade utförts. Så snart du använder rim och reson på en sådan doktrin så faller den i biter; utan att säga något om Guds oföränderliga karaktär, som också alltid måste has i åtanke. Det framställer Honom som motsägelsefull och orättvis i den allra grymmaste betydelse, genom att ge Hans fiender fördelar som Han förnekar Sina vänner; det ger enorma möjligheter till frestelser åt de mörka krafterna, men nekar de tjänstgörande andemänniskorna samma handlingsfrihet när de ger sin uppmärksamhet åt ljusets barn; det ger bredare öppningar till vägen mot förstörelse, medan den stänger av de ljusaste vägarna som leder till liv; och ändå säger de: ‘Gud gör inte skillnad på människorna’, att ‘Han önskar inte död åt syndaren’, att ‘Han kommer nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom’, men de kan inte se att deras teologi lägger ett hinder i vägen för alla som försöker komma dit.”
“Men är det ett faktum”, frågade jag, “att onda andemänniskor har lika stora möjligheter att kommunicera som de goda har?”
“Om du kommer ihåg två mycket enkla sanningar”, svarade han, “så kommer de hjälpa dig att lösa många annars mystiska problem. För det första så finns det inget tvång i någon del av våra liv. Du har redan sett illustrationer av detta. Varje själ är fri att göra sitt eget val, men de väljer naturligt det som är mest tilltalande. På Jorden är ängarna fårets naturliga habitat, vattnet är fiskarnas och luften fåglarnas; det är inte nödvändigt – och inte heller görs det några försök att – att begränsa någon för att förhindra dem att röra sig från en domän till en annan, det är fullt tillräckligt att de inte är byggda för något sådant. Så är det med oss också; en syndare kan inte vistas i helgonets regioner mer än vad ett får kan sväva uppåt i sällskap med örnen.
Det andra som du kan komma ihåg är: kraften i medkänsla. Den är nästan allsmäktig. Som du just såg i fallet med Lizzie, så är det i hela skapelsen, att lika attraherar lika. I frånvaron av någon avskräckande kraft då medkänslans attraktion har upprättats, vare sig den är av en helig eller ohelig natur, så dras själarna naturligt mot varandra; men ingen själ från vår sida är okunnig om det faktum att de är individuellt ansvariga för vad som än blir följden av detta. Med den nuvarande felaktiga idén, så är det inte överraskande att de lägre och okunniga andemänniskorna hittar den större attraktionen på Jorden.”
“Då ser du på det aktuella stadiet av din kommunikation med Jorden som en något beklaglig sådan?”
“Inte på något vis. Den aktuella tiden på Jorden kännetecknas av en stor kunskapstörst – det finns en uppriktig anda av att efterfråga sanningen. I människans själ har det alltid funnits en naturlig trängtan efter att dra undan slöjan som döljer odödligheten från vår syn – en trängtan som föds ur den inspiration som förebådar framgång. Dristiga själar, oavsett kyrkans anateman har framhärdat med frågan tills slöjan gett vika och ljuset strömmat ut. Men även om de som frågat brutit sig fria från felen i en riktning, så håller de oftast fast med ännu större orubblighet i andra i en annan riktning, så att attraktionen de skapar inte är till andemänniskor vilka sanningen har befriat helt, utan lägre sinnen som står nära deras egna önskningar.
Jag måste ge dig ett varnande ord här, och det är hur väldigt nödvändigt det är att skilja på de som jag har kallat för lägre vänner på vår sida och de lägsta. Vi är ännu inte, i alla händelser, uppdelade i de två klasserna, gott och ont, utan metoden för uppdelningen som jag har påpekat föreslår naturligt nästan oräkneliga grader av tillstånd genom vilka det vore omöjligt att dra en uppdelande linje. Den klass av själar som attraheras av dessa sökare står andligt nära de själva, men genom deras liv hos oss så kan de lära ut många sanningar som kommer bereda vägen för högre och mer kraftfulla tjänstgörare som följer efter dem. Den nuvarande utsikten är därför inte alls en dyster sådan, utan tvärtom full av hopp och löften.”

Kapitel 14: Förhållandet mellan sömn och död

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 14, bokcirkeln,)

Vid det här laget hade vi korsat dimmorna igen, där jag blev påmind om min önskan att utröna det relativa förhållandet mellan de två tillstånden. Mitt sällskap tog genats upp min förfrågan och ledde mig vidare till en lämplig plats för observationen. Jag hade vant mig vid dysterheten som hängde över skugglandet den här gången och när ljus och skuggor återigen blandades i ett mjukt skymningsljus över gränslandet, så hade jag inga svårigheter med att hämta in min information. Jag kunde återigen se felet i att tala om de två tillstånden som två världar, eftersom de hade samma förhållande till varandra som havet har till land, där dimmorna blott är stänket och diset som stiger uppåt när vågorna hos den ena bryter mot stränderna hos den andra. Men liknelsen är ändå väldigt otillfredsställande, men jag vet ingen som kan passa mitt ändamål bättre. På den odödliga sidan hängde det dimmiga draperiet i ett vilsamt lugn, men på Jordens sida växte det och rullade som en rastlös våg i tidvatten. Ena stunden strömmade den försiktigt in längs kustlinjen, och in nästa samlade den kraft och kastade sig långt fram, och när den drog sig tillbaka så kunde jag se att den förde med sig de själar som den hade tagits fram för ut till havet. Några nåddes genom ett varsamt sköljande flöde efter att kraften i vågbrytningen hade ebbat ut, kölen på deras barkar lyftes försiktigt från tidens sanddyner, och drev sedan bort fridfullt i dimman på evighetens hav. Över några bröt vågen in med all sin styrka och vildsinthet, och fick deras bräckliga farkoster att knaka och brista och dyka i vilda rörelser då förtöjningarna släppte och varje lösdrivande båt sveptes med för att kämpa med bränningarna på ett okänt hav.

Vilket transformerande mirakel som utfördes under dimmornas tillfälliga omslutande! När dess överflödande dop fördes ut över Jorden, så sköljde det bort köttets alla meningslösa förevändningar, bröt upp själens puppa, lät den verkliga människan stiga fram, några till ett återuppståndet liv, många, dessvärre! till en återuppstånden fördömelse. Jag såg domen då. Jag såg människor där som hade samlat på sig rikedomar och haft höga positioner så att de skulle uppnå uppskattning, rang och berömmelse medan de vyssjade sina högljudda samveten till sömns i hoppet om att en magisk, kemisk process skulle upptäckas, där världens uppskattning och gillande skulle överföras till själen. Men dimmorna löste upp det hoppet, och det skälvande egot steg framåt, naken, avklädd och som en fattig, för endast gärningar av ren, osjälvisk kärlek kan föras igenom det eldprovet som alla behöver gå igenom. Medan jag ägnade mig åt dessa observationer, så drogs min uppmärksamhet flera gånger till personer som passerade åt endera hållet, inte genom utan över dimmorna, så som vi själva hade gjort. I sig självt var det inget med detta som väckte min nyfikenhet, eftersom deras ärenden kunde ha uppstått av samma orsaker som vårt eget, eller påkallats av mängder av andra orsaker. Men minst häften av dessa resenärer var klädda i sådana säregna klädesplagg att jag blev väldigt brydd över vilket av de båda livstillstånden de hörde hemma i. Under en stund försökte jag lista ut själv vilka de var, men ingen av mina förklaringar var tillfredsställande, så till slut ställde jag frågan till mitt sällskap.
“De är sovande som besöker sina vänner”, svarade han.
“Är det möjligt att så många dras tillbaka igen?” frågade jag häpet.
“Du missförstår mig; jag menade inte dras tillbaka till Jorden så som Lizzie gjorde. Det här är personer som fortfarande har sin kropp kvar, och som medan de sover har tagit sig hit från Jorden för att träffa sina vänner som är här hos oss.”
“Nämen! Cushna!”
“Är det här en till överraskning för dig?” och mitt sällskap skrattade rakt ut när han såg den regelrätta förvåningen i mitt ansikte. “Åh, min broder! Paulus hade verkligen rätt när han sade: ‘Ögonen har inte sett, och öronen inte hört, och inte heller har det nått människornas hjärtan att förstå de saker som Gud har berett åt dem som älskar Honom!’ Vi kan bara ge dig glimtar nu av några av de möjligheter till utforskning som kommer att öppna sig för dina studier, tills du överväldigas av tankarna på den gränslösa förekomst som har ordnats för vår lyckas skull av Hans oändliga kärlek.”
“Låt mig förstå dig ordentligt, Cushna. Menar du att innan en person dör, då kroppen får sin vanliga sömn – mellan natten och morgonen – så har själen förmågan att komma hit och träffa de vänner som har dött?”
“Det är exakt vad jag önskar att du ska förstå.”
“Men!”
“Jag är fullt beredd på din förundran”, svarade han, “men det jag säger dig är ändå ett faktum; du skulle ha förstått det här bättre om du hade nöjt dig med att gå till ditt hem innan du påbörjade den här resan av frågor.”
“Hem?” svarade jag, då en ny våg av frågor och associationer steg upp inom mig när han nämnde det enda ordet, för när han yttrade det så verkade det omgivet av musik, fridfullhet och uppfyllandet av alla önskningar som någonsin rört mig; men jag tryckte tillbaka dem i stunden så att jag kunde få veta mer om denna nya uppenbarelse. “Hur hade jag kunnat veta det då?”
“Därför att där hade du rört vid minnespunkten, och då hade alla dina upplevelser från sömnstadiet kommit tillbaka till dig.”
“Men det verkar helt otroligt!” svarade jag.
“Saker är inte alltid som de ser ut att vara”, sade han. “Låt oss tala lite om detta, och jag tror att du snart kommer se att möjligheternas dörr åtminstone står på glänt, om inte vidöppen. Till att börja med så är människan skapad till Guds avbild, vilket förstås avses i en andlig snarare än en fysisk mening, för Gud är ande. Detta sidoskott från, detta utlopp från, eller detta som fötts ur Gud som blir människan tar då upp en del av sin källas eller sitt ursprungs karaktär. ‘Han som vaktar Israel ska varken slumra eller sova’, och sinnet är som Guds – det besitter den inneboende kvaliteten av kontinuerliga åtgärder eller funktioner. På Jorden är den fysiska kroppen det organ som sinnet arbetar genom, men då det bara klarar av en begränsad mängd arbete innan tröttheten utkräver en tid av vila och återhämtning. Anden är fortfarande villig, det är köttet som är svagt, så natten har ordinerats för att fylla kroppens behov; men det finns ingen natt i himlen, helt enkelt för att människans andliga del aldrig tröttas ut, och därför har den inget behov av att vila på samma vis som kroppen. Då sömnen är ett tillstånd av omedvetenhet som är omöjligt att uppnå i den odödliga andekroppen, så är det absolut nödvändigt att den senare drar sig tillbaka för att kroppen ska kunna säkra den senare, och eftersom det inte finns någon fysisk begränsning i andetillståndet, vad kan då vara mer naturligt under sådana stunder att besläktade själar återupptar sitt umgänge?”
“Vad är då skillnaden mellan sömn och död?”
“Väldigt lite, faktiskt, när det gäller att lämna kroppen, men i fallet med den sovande så finns det en möjlighet att återvända, genom en livlina, en lysande, elektrisk sträng, väldigt lik de du såg tidigare, genom vilken det upprätthålls en slags telefonaktig kommunikation mellan själen och kropp. Så länge strängen inte går av så kan själen återvända, när den gått itu så blir sömnen till död.”
“Hur kan varje sovare försäkra sig om att hitta vännen de söker?”
“Det är omhändertaget, precis som allt annat”, svarade han, “precis som det finns platser som är anpassade till varje möjligt tillstånd hos själen som har lämnat kroppen, så finns det ett sömntillstånd – en gräns, eller ett halvvägstillstånd – där dessa möten äger rum. Vi kommer att besöka en av de mötesplatserna om du vill det.”
“Det skulle vara ett nöje,” svarade jag, “Men kommer alla de sovande hit?”
“Inget hindrar dem från att göra det om de vill, och jag tvivlar inte på att de flesta människor gör det.”
“Så varför verkar ingen veta något om detta?”
“Det finns två orsaker till det. Jag tar den som existerar naturligt först, för det är den som är enklast att förklara. Jag har redan indikerat för dig vad orsaken är till att vi är osynliga för våra vänner på Jorden, och de är osynliga för oss. Vi står båda utanför tonskalan för den andras uppfattningsförmåga, och mellan oss ligger en bukt som endast kan korsas av medkänsla. Samma svårighet finns mellan den fysiska hjärna och dess andliga motsvarighet, vilket förhindrar översättningen av minnet av det högre till det lägre tillståndet. Men uppgiften är ändå inte alls en hopplös sådan; som jag har sagt så är svårigheten naturlig, och kan därför övervinnas; sömnstadiet kan sedan börja användas som en mycket viktig faktor i regenereringen av världen.”
“Hur?”
“Genom att rikta snarare än att förtrycka de naturliga tendenserna att komma ihåg, vilka vanligen återfinns hos barn. Om dessa bara kunde vårdas så skulle det vara omöjligt att beräkna fördelarna och trösten som kan erhållas därigenom genom att idén om döden kan utplånas. Låt mig ge ett exempel, som inte är ovanligt på något vis. Ett enda och högt älskat barn dör när det är blott två eller tre år gammalt, men den sörjande modern lever vidare i tjugo, trettio eller kanske fyrtio år, där hennes enda hopp är att hon ska få träffa sin älskling igen i himlen.
“Glädjen över deras återseende kommer helt och hållet att regleras av deras gemensamma igenkännande av varandra närhelst det mötet sker. Det har inte skett något samröre under den långa tiden, modern har fortsatt tänka på sitt lilla barn, medan ängeln bara har svaga minnen av den unga moder hon kände för länge sedan. Men istället för att dessa hopp infrias så får barnet se en främmande kvinna, med ett ansikte som är rynkigt av ålder, med silverfärgat hår och en försvagad och krum kropp, tills hon inte längre känner igen den förälder hon väntat på. Hur är det med modern? Vore det för kvinnan, ‘vacker i hela sin själ’ möjligt att återfå sitt barn? Nej! Döden rånade henne verkligen, och det skulle inte finnas någon kraft i himlen som kunde ordna det återställandet, om det skulle vara fallet som i exemplet. Tack, gode Gud, för att det inte är så!
Om vi då tittar på verkligheterna som faktiskt finns, och lär oss hur mycket bättre Gud är i sådana fall än vad människan kan föreställa sig. När barnet förs hit, så uppstår kärlekssträngarna som du nu är bekant med; men i det här fallet så används ett motmedel för att förhindra att det utsätts för någon otillbörlig influens förrän barnet klarar att förstå. Detta uppnås genom att en skyddsängel utses för den lilla, som nu blir hennes instruktör, barnsköterska, kan vi kalla det, och vars plikt delvis består av att utveckla den kärlek som just nu finns mellan hennes skyddsling och dennas mor, för det är aldrig tillåtet att avskilja kärlek på vår sida. Detta kan endast påverkas av moderns synd vilken skulle placera henne utan medkänsla med barnet. Det är här som sömnstadiets ljuva tjänstgöring kommer in i bilden med sitt fortsatta umgänge, som kan skratta åt döden och minst en tredjedel av förälderns och barnets liv tillbringas i varandras sällskap, även om modern är okunnig om detta faktum.
“Barnet är emellertid tillfreds, eftersom hennes kärlek byggs upp och stärks, medan moderns jordupplevelser blir värdefulla, fysiska lärdomar som skyddsängeln alltid är mån om att använda i sin skyddslings utbildning. Månader går, och till slut utropar moderns fortfarande värkande hjärta: “Åh! Om jag bara kunde få se henne i en dröm, så skulle jag få tröst!” och hon vet inte att hennes bön är den första vibrationen av hennes sömnminne som hela tiden strävat efter att översätta sig självt till hennes vakna timmar; men så är det.
Bönen väcker ett annat hopp:

Född ur en tilltro från djupet
i kärlekens okända, mystiska lundar,

Som känns allsmäktig över döden –
Varken jord eller helvete rår på dess krafter.

Gud hör bönen – Han hade hört och besvarat den, när Han lade grunden för livets styrning – några morgnar senare vaknar modern med ett svagt minne av att ha sett sitt barn, och får tröst därigenom. Det var hennes egen lilla älskling. Självklart var det så, för det var ett minne av ett av hennes första besök. Nu blir drömmarna vanligare, barnet växer, den sovandes minne blir tydligare, umgänget blir mer intelligent och förnuftigt, tills, när det är dags för avsked, kyssen blir den dagliga sorten som då barnet går till skolan, given med en fullständig medvetenhet om att hon kommer hem igen på det sagda klockslaget.”
“Men Cushna! utropade jag när han pausade, “du kommer sudda ut till och med minnet av döden om du fortsätter.”
“Om Jesus försökte göra det och misslyckades”, svarade han, “så kan jag aldrig hoppas på framgång. Väldigt få av hans trogna följare uppskattar det faktum att han aldrig vid ett tillfällige frivilligt använde det ordet för att beskriva skiftet mellan de två tillstånden. ‘Hon är inte död, utan sover’; och de skrattade åt honom, för de visste att hon var död. ‘Vår vän Lasaros sover, jag går för att väcka honom ur hans sömn!’ Död? Det finns ingen död! Den har slukats av segern från då Jesus förde in livet och odödligheten i verkligheten. ‘Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes.’
“Du sade att det fanns en andra svårighet när det gällde en allomfattande kännedom om sömn-livet”, påminde jag.
“Det finns ett andra och onaturligt hinder i vägen, och det är mycket väldigare än det jag har berättat om. Det har skapats och upprätthålls av kyrkan, som omöjligt skulle kunna existera i sitt nuvarande skick om sömnstadiet erkändes, och därför så måste de naturliga tendenser jag har berättat om hos barn kontrolleras och krossas som ondskefull vidskepelse och djävulens verk. Dessa fröer sås i de unga som växer upp, och där framställer de en skörd av fanatism i människan som nästan inte kan överbryggas. Detta beror på den ställning kyrkan gradvis har antagit, vilket är:
‘Allt Gud har lovat är utfört’, och därför görs inga nya uppenbarelser. Detta driver predikanten att lägga bort rollen som profet, och ta prästens eller advokatens position; det finns inget råd att söka hos Gud, han har bara en skriftlig lag att genomdriva, han behöver inte vara före sin flock och leda som en orientalisk fåraherde; det finns inga nya ängar dit fåren nu kan ledas.
Istället måste han spela den engelska rollen och följa fåren, vilka står mer under dogmans inflytande än vad fåraherden gör. Profetens plikt är att stå uppe i tornet och ha uppsikt över både dagsstjärnan och fienden; men när trossamfundens dag har kommit, och inget mer kan förväntas, vad finns det då för behov av att stå i tornet? Låt mig tillämpa dessa illustrationer. Den moderne predikanten är lämplig för sin ställning genom en högskolekurs eller universitetsutbildning; i logik, klassikerna, akademisk teologi och den trosinriktning som han ska förklara; sådan är advokaten.
Profeten har alltid valts ut enbart för sin förmåga att ta emot och överföra den nya uppenbarelse som Gud uttalat för världen. ‘Hör nu Mina ord’ säger Gud, ‘om det finns en profet ibland er, så kommer jag tillkännage mig för honom i en vision, och tala med honom i en dröm’. Här finns Guds förordnande för en kontinuerlig uppenbarelse, och sömnstadiet är det universitet som den ska kungöras ifrån. Jesus läror är i perfekt harmoni med Moses lagar i det här fallet – ‘Tänk inte på hur eller vad du ska säga; för det ges till dig i samma stund som du talar’, och Petrus, under pingstdagen, bedyrar samma evangeliska sanning.
Detta är vad som sades av profeten Joel. ‘Och det ska inträffa under de sista dagarna, sade Gud, att jag öser Min Ande över allt kött, och era söner och döttrar ska vara profeter, och era ungdomar ska se visioner, och era gamla ska drömma drömmar; och över Mina tjänare ska jag under de dagarna ösa Min Ande; och de ska vara profeter.’ Det var i sömnstadiet som Gud träffade Salomo och välsignade honom med hans gåva av visdom; det var i en dröm på natten som Josef fick sin varning om att fly till Egypten med Kristus-barnet; och i samma tillstånd blev han ombedd att gå tillbaka igen, för de som sökte ta livets barn var nu döda. Vad mer behöver jag säga? Dessa fakta är enkla: om dörrarna till sömnstadiet slungas upp, så skänks en större uppenbarelse, vilken för bort trossamfundens institutioner från Jorden, och prästyrket kommer försvinna.”
Men säkerligen skulle du inte råda människor att förlita sig på vagheten i varenda dröm?”
“Verkligen inte, min vän; jag tror du har glömt att jag nämnde behovet av att uppmuntra och skydda de naturliga tendenserna hos barn. Som alla gåvor från Gud så kräver denna en varsam utveckling och utbildning innan den kan bli helt pålitlig i sin verkan.”
“Men hur kan man skilja på det som är sant och det som är falskt?”
“Det är inte alls svårt att avgöra. I det Gamla testamentet, då Gud först utlovade en profet, så gav han väldigt noga en regel som skulle användas för att skilja den sanna människan från bedragaren: ‘När en profet talar i Herrens namn, och detta inte händer eller inträffar, så är det inte något som Herren har talat om, utan profeten har talat arrogant om detta, och du ska inte frukta honom’. Jesus bekräftar den här regeln när han säger: ‘Du ska känna dem genom deras frukter.’ Förtroende för en profet ska alltid regleras av värdet i de tidigare yttrandena, medan prövningens standard alltid är Kristus kors. Detta är emellertid inte början. Först av allt måste människan tillräckligt väl ha fastslagit en sådan uppenbarelses faktum, och detta måste och kan bedrivas exakt längs samma linjer som undersökandet av något annat främmande fenomen inom vetenskapens domäner. Skaffa först en opartisk och fullständig undersökning av den evidens som redan finns, och sedan kommer odödligheten direkt att flyttas ur trons regioner och ta sin plats framför världen som en vetenskaplig uppvisning. Men när du försöker dig på allt detta, så dundrar alla åskmoln hos det ecklesiastiska anatemat mot dig, eftersom upprättandet av detta faktum skulle vara ett nödvändigt dödshugg för deras system; och mänskligheten är ännu inte tillräckligt fri från vidskepelser för att ens för att sätta igång en sådan undersökning som kyrkan förklarar är ett av djävulens knep.”
“Vilket gränslöst evangelium du öppnar för blicken!”
“Detta är evangeliet, och är det inte ett sådant som vi skulle förvänta oss från en kärlekens Gud? Det är det evangelium som förlorades i Eden; knappt sedd och endast vagt förstådd av den gamla tidens patriarker och profeter; dess gryningsprakt besjöngs av änglarna i ‘Fred på jorden, välvilja till människorna’; under en stund strålade det med högdagerns glans kring Kristus liv; sedan började den systematiska teologins skuggor skymma det, och skymningen har fördjupats till en natt, i vars mörker människorna knappt skulle känna igen nasarén om de mötte honom. Jag drar bara undan de moln som tusentals sekter och trossamfund har samlat ihop för att dölja solen, och fri från fördomar bjuder jag in dig att se ‘vilken slags kärlek som Fadern har skänkt oss’, fria från alla begränsningar som människor har påbjudit. Men nu har vi talat så mycket om den här livsfasen – kom och se den själv.”

Kapitel 15: Kompensationens stad

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 15, bokcirkeln,)

Under vårt samtal hade vi promenerat in i en vacker dal som låg mellan dimmorna och de sluttningar där jag hade hamnat när jag anlände. Under tiden som jag lyssnade på mitt sällskaps uppenbarelser som avtäcktes för att gynna mig, så dök många och varierande tankar upp i mitt inre. En av dem gjorde ett djupt intryck på mig, och förtjänar en plats i den här dokumentationen tack vare det inflytande den utövade. Den gick ungefär så här:

På Jorden, när en dömd brottsling med lagens hjälp slits bort från sitt hem och sina vänner för att genomleva det straff som utkrävts för hans brott, så har människan, med alla sina fel och orättvisa idéer – ordnat det så att fången kan få besök vid olika tillfällen av sina vänner, utöver att en korrespondens tillåts. Jag vet att besöken inte är frekventa, och att korrespondensen är begränsad, men förordningen finns; och är det möjligt att den bräckliga, ofullkomliga människan kan ha mer nåd än Gud? Kan Gud på något vis inspirera en mänsklig handling som Han Själv inte skulle vara villig att genomföra? Kan varelsen under några omständigheter manifestera en högre grad av välgörenhet än Skaparen? Tanken skälvde bara ett ögonblick i mitt sinne – att ha låtit den stanna kvar hade vanhedrat den Oändliga kärleken; men den dröjde kvar tillräckligt länge för att fullgöra sitt uppdrag, för när den lämnade mig så tog den med sig den sista skuggan av tvivel. Från den stunden var jag tillfreds med att sömnen är den tillförlitliga platsen där åtskilda själar kan mötas igen.

En bit bort på vår högra sida låg ett vackert område med mycket skog dit den stora majoriteten av våra sömn-besökare vandrade. Då vi också slog in på den vägen så upptäckte jag snart att bakom den naturliga ridån så låg ett mer välbefolkat centrum än vad jag hittills hade stött på i mitt nya liv. Det var också något halvbekant över omgivningarna som fick mig att titta mig omkring och försäkra mig själv om att platsen där jag befann mig var verklig.

Jag visste att jag aldrig hade besökt den här platsen tidigare, och ändå var ingenting främmande eller obekant för mig, ett faktum som var raka motsatsen till alla andra upplevelser jag hittills fått avnjuta. Jag stod en stund och beundrade vackra vrår och rustika platser som jag verkade väldigt välbekanta för mig, och ibland gav eller återgäldade jag gratulationer till förbipasserande med självklarheten från en livslång bekantskap, och ändå var det omöjligt för mig att minnas när eller var vi hade träffats tidigare. Men så löste jag emellertid problemet till min egen tillfredsställelse.

Hela förvirringen i sinnet berodde på de många scener som jag så snabbt hade passerat igenom, och de olika ämnen som hade trängts i mitt sinne utan någon möjlighet att tyst bearbeta dem. Detta var utan tvivel orsaken till den förvirring som så oupplösligt beblandade de två liven och gjorde att båda var lika välbekanta.

Flera gånger vände jag mig till mitt sällskap, med förhoppningen att han skulle hjälpa mig ut ur mitt dilemma, men när jag såg att han var försjunken i en av sina funderingar så avstod jag från att störa honom, och vandrade på i tystnad.
Precis innan vi nådde fram till träden, så gick vi på en gemensam impuls bort från de mer välfyllda stråken till ett mer undanskymt tillhåll som jag på något vis visste skulle ta oss till en väldigt vacker utsikt över staden som låg framför oss. Jag tog ledningen, för det behövdes ingen guide, eftersom varje steg mystiskt nog blev alltmer välbekant för mig. Nedför den ljuvliga lilla gläntan, över den rosenklädda bron som sträckte sig över bäcken, där jag måste stå en stund och lyssna på den flöjtliknande musiken från den silverfärgade kaskaden; sedan uppför den blombeströdda banken igen mot den mossklädda stenen som stod direkt i mitt synfält. Det spelade ingen roll, snart hade jag rundat den, och…

Då upphörde behovet av frågor; där jag stod bredvid stenen så rörde jag vid den minnespunkt som Cushna hade talat om tidigare; hela tiden under promenaden så hade förberedelserna pågått, och som en blixt kom hela minnet av mitt sömn-liv tillbaka till mig. Runt omkring mig låg scener som var kära för mig sedan min barndom. Åh, vilken förklaring den enda stunden gav hälften av mitt livs mysterier! Så ofta jag hade vaknat ur sömnen med en svag känsla av att ha glömt något, för förlusten i mitt hjärta kändes tung, men mitt minne hade ingen kraft att återkalla det; jag hade suckat för att förnya något fint kamratskap jag hade upplevt i ‘en dröms hugskott’; jag litade på att någon, någonstans förstod mina önskningar och uppmuntrade mina ‘dåraktiga infall’, men var, och vem var det? Något okänt inflytande verkade alltid på mig att ‘göra det där’ eller ‘gå dit’. Mina vänner tittade beklagande på mig och såg på mig som ett offer för de starka inbillningar som jag inte hade kraft att bryta mig loss från.
Ofta när jag besökte de fattiga så såg jag ansiktet på någon av de lidande som kändes väldigt bekant för mig, och ändå visste jag att jag inte hade sett de på Jorden förut. Livet hade innehållit många sådana mysterier, vilka i min ensamhet jag, förgäves, hade försökt tränga igenom. Jag visste att det i någon gränd långt bort låg en man, sjuk och svältande, men hur jag kände till det kunde jag aldrig förklara. Jag var medveten om att om jag gick längs en viss gata vid ett visst klockslag så skulle jag träffa på den ene eller den andre, vars existenser jag inte kände till förutom genom mina ‘dåraktiga infall’, men jag gick dit och träffade dem; de behövde inte berätta sina historier för mig – jag kände till dem, genomförde min mission och gick vidare.

Tusen impulser, lika underliga som denna, hade varit mitt livs förbannelse enligt mina vänner, medan deras utveckling och eftergivenhet avsevärt hade väckt min familjs skenheliga rädslor, vilka anlitade flera läkare för att få utlåtanden, och hade varit ämnet i allvarliga samtal och många böner hos hängivna präster; men allt till ingen nytta, då den sammantagna effekten snarare intensifierade än mildrade åkomman. Jag anklagades för brist på naturlig tillgivenhet, att jag inte var mottaglig för förnuft, att jag avskydde livets normala ting och i mina vänners oro där de ville skydda mig från mig själv så var det alltid ett mysterium hur jag undslapp att låsas in på ett mentalsjukhus. Var jag lycklig? Nej! Två ständigt närvarande svårigheter förhindrade det. Mina kamraters onödiga lidande och svält, och en omättlig längtan efter något eller någon som jag inte kunde sätta ord på – en trängtan i själen som jag inte visste hur jag skulle tillfredsställa – en hunger efter någon okänd medkänsla som jag inte visste var jag skulle söka efter.

Men en stor del av – kanske hela – mysteriet hade till slut fått sin lösning, nyckeln hade hittats och hädanefter skulle livets gåta vara lätt att lösa. Var det en tår av tacksamhet som grumlade mitt öga när insikten föll över mig? Kanske det var det, för det finns minst en glädje som bara kan uttryckas tillräckligt genom tårarnas språk.
“Cushna, min vän”, utropade jag i min extas. “nu minns jag allt; men inga av de uppenbarelser du har gett mig kan jämföra sig med detta!”
“Nämen! Säger du att du känner till den här platsen?”
“Känner till! Jag är hemma nu, sannerligen. Mitt jordeliv var inte verkligt; det var sömnen – sömn där jag rastlöst drömde om detta – nu är jag vaken. Ja! Jag känner till den! Hädanefter har jag glädjen att njuta av ett helt liv i ett tillstånd där lösningen följer på mysteriet lika naturligt som frukten kommer efter blomman.”
“Kan du nu förstå allt det vi har pratat om som rört det dubbla livet?”
“Det kan jag”, svarade jag, “men hur kommer det sig att jag inte kom ihåg det ens efter min död?”
“För att du noga har hållits borta från att röra vid minnespunkten till den mest lämpliga stunden.”
“Platsen blev underligt nog mer och mer bekant för mig när vi gick där”, sade jag, “jag höll på att fråga dig varför flera gånger, fast du tänkte.”
“Ja! Jag ville inte ge dig några förklaringar. Det var mycket bättre för dig att upptäcka det som du gjorde nu; och nu när du känner dig hemma, så kan du klara dig utan mina tjänster.”
“Jag tycker inte alls om tanken på att förlora dig”, svarade jag.
“Det gör du inte; jag kommer att träffa dig då och då. Under tiden så har du många vänner här som du vill träffa, och några av dem kommer att kunna ge dig de förklaringar du önskar.”
Så var han borta – men jag var inte ensam. Hur kunde jag vara det mitt bland de scener som var och en förde med sig mängder av upplevelser som hade legat begravda omedvetet i mitt sinne fram till nu.

Vem kan förstå sinnet? Vilka odrömda historier, uppenbarelser och möjligheter låg lagrade längs dess enorma avgrund, i vilken intellektet inte finner något ljus för att tränga igenom den. Tänk bara på minnets korridorer, och vem kan uppskatta vilka ovärderliga dokument från det förflutna som väntar på vår upptäckt? Finns det kataloger över varandet, över eoner, över epoker, som sträckte sig så långt tillbaka att till slut varenda enskild själ kan läsa om sina anor och spåra varje steg i sin äventyrliga pilgrimsresa från Gud? Vem vet? Men vem kan tvivla på att sinnet bär på hemligheter som det ombytliga köttet aldrig skulle kunna innehålla – hemligheter alltför oändliga att viskas i örat på dödligheten; deras tunga betydelse, skälvande i sensoriet, skulle splittra den och lämna den döv inför alla ljud. Jorden förstår människans sinne! Jämförelsevis har det knappt kunna förstå tanken med dess egen tillblivelse.
Men i sömnens lugna timmar så stjäl det subtila embryot från Paradiset, där dess generering fortsätter i kärlekens livmoder, tills den har bidat klart sin tid; då kallas själen bort och i dödens födelse ärver den ett större jag – minnet av ett annat liv, kunskapen om oväntade förmågor. Hur kan växtens och blommans hela skönhet ses när fröet precis har upptäckts? Hur kan vi känna till oratoriet när ouvertyren just har börjat. Hur kan vi måla sommaren när vi bara har känt frosten? Inte heller kan vi, som bara har betraktat sinnets vingar fladdra mot Jordens bur, beskriva dess majestätiska glidning genom himlens behagliga atmosfär.
Mina funderingar avbröts plötsligt vid ljudet av en välkänd röst helt nära mig.
“Hej, herr Fred! Så du kom hit till slut.”
“Ja, Jemmy, nu är jag här.”
“Jag hade ingen aning om att du skulle komma till den här vägen snart. Är det inte vackert? Har du varit uppe i bergen?”
“Jag vet knappt var jag har varit, Jemmy, jag har sett så mycket.”
“Har du träffat någon än?”
“Inte här; men jag har precis upptäckt stället. Cushna berättade det inte för mig; han lät mig upptäcka det på egen hand.”
“Det låter precis som honom; han ger en alltid överraskningar!”
“Det är min erfarenhet också”, svarade jag, “ända sedan jag kom hit.”
“Det gör inget, herr Fred, du kommer snart träffa någon. Vi ses när jag hittat honom!”

Iväg for den käre gamla vännen för att berätta nyheten om min ankomst, och lämnade kvar mig för att minnas de fina stunderna från det kamratskapet. Jag kan inte ens försöka räkna de många händelser som dök upp där han varit en del av dem, men jag ska nämna en lärdom som han lärde mig som, tror jag, måste ha haft ett omedvetet inflytande på mig i det lägre livet. Det kom upp när jag uttryckte min förvåning över att infödda afrikaner behöll sin färg i det här livet. Den käre, gode kamraten svarade att det hela var av Herrens godhet, att varje färg, liksom varje trakt och släkt återfanns i himlen; och sedan fortsatte han; Det fanns många som hatade mörkhyade och tyckte att de inte borde behandlas likadant som de ljushyade, de ville inte gå i skolan eller till kyrkan med dem, ville inte äta med dem, eller beblanda sig med dem på något vis, men när de kom till himlen så märkte de att mörkhyade var lika goda i Herrens ögon som ljushyade, och då fick de beblanda sig med dem.

Jag kommer aldrig glömma hans munterhet när han undrade vad de ljushyllta skulle göra om de vägrade att gå uppför den gyllene trappan bredvid de mörkhyade, för det fanns väldigt många “mörkisar” och de gick upp där hela tiden. Fast å andra sidan, fortsatte han medan han såg allvarligare ut, så skulle det ha varit väldigt svårt för den mörkhyade om Herren hade ändrat hans färg, för alla skulle ha skrattat åt honom och sagt: “Jag sade ju det”, och det skulle ha fått honom att känna sig hemskt dålig. Men Herren skulle inte gå med på det, så därför lät Han alla behålla sin naturliga hudfärg tills kärleken regerade, och ingen tänkte något alls om någon annans hudnyans.
Jag tänkte att det låg en bok av sanningar i hans enkla filosofi, vilket mer lärda människor skulle må bra av att begrunda.
Den välbekanta frasen från den före detta slaven, som verkade komma till hans läppar som det naturliga svaret på all villrådighet: ‘Det hela är av Herrens godhet’, förde bort mina tankar från individen till staden som låg framför mig – staden som var så full av nyfunna minnen som jag av egen erfarenhet hade lärt mig att kalla för Kompensationens stad, för att den innehöll flera funktioner av den karaktären än någon annan som jag kunde komma ihåg. I mitt gamla liv hade jag ofta drivits till kanten av ateism, av ett fruktlöst försök att försona livets orimligheter med tanken på en rättvis och nådig Gud.

Varför skulle mannen som föddes blind tvingas uthärda försmädligheten i att tigga ihop sitt dagliga bröd med de hundraen svårigheter som följer med fattigdomens lott; medan mannen som låg i lojhetens och lyxens famn skulle få alla de fysiska välsignelser som naturen kunde ösa över honom? Enligt vilken lag hittade genialitet och fattigdom en sådan attraktion i varandra, medan intellektuell inkompetens och välstånd gick hand i hand? Var fanns rättvisan i ett liv med påförd smärta som hade sitt ursprung i någon annans synd? Var fanns rättmätigheten som gav sitt inflytande till tyrannen och förtryckaren, medan det hederliga helgonet lämnades obemärkt utan något svar på sin gråt? Jag var inte på något vis den ende som hade förbryllats av sådana undringar, men från mitt nya perspektiv så kunde jag tolka dessa problem i ett annat och bättre ljus. Jorden är varken livets omega eller dess alfa; faktum är att den inte är helheten utan bara en del av den. Det är hennes okunskap och felaktiga bedömning av Jorden som gör att människan ger sitt tillstånd ett orimligt värde. Saker fick en helt annan aspekt genom de förklaringar som mitt minne bidrog med till mitt nya tillstånd. Jag minns hr jag hade sett den blinde mannen gå in i den staden medan hans kropp sov, och hur jag förstod att han själv inte var blind, utan defekten låg i det instrument han verkade genom. Det är bara på den dödliga, den övergående, sidan som dysterheten finns; på den odödliga är hans syn ogrumlad; därför så motsvarar hans timmar i mörker bara andras sömn. Hans minne kanske är starkt nog för att föra med sig medvetenheten tillbaka till Jorden om vad som pågått; men vem kan säga att resignationen i dessa barn av mörkret inte beror på ekot från deras sömn-liv, som fortfarande ger en genklang under deras vakna timmar? I den här staden är de dövas öron obehindrade, de stummas tungor lossade, de stympade hoppar, den mentalt utmanade förstår, de lama glömmer sin fastlåshet, och de sängbundna känner styrkan återvända; sådan är en del av den godhet som Herren visar de ogynnade på Jorden, under deras sovande timmar; så kallar jag det inte med rätta för Kompensationens stad
Det här är minnen av tacksamhet och hopp, men det finns andra som är än viktigare, vilka jag, för de varningar de förmedlar, inte vågar föra vidare i mitt meddelande genom dimmorna. Jag har i den här staden ofta bevittnat hur en mor vädjar till sitt barn att hålla det ännu ouppfyllda löftet som förseglades genom dödens kyss, men sedan har glömts av eller ignorerats; jag har sett vänskapens mask slitas av från hyckleriets ansikte; hör den ljugande tungan övertygas av sina egna uttalanden; sett den låga intrigmakaren avslöjas framför sitt offer; har hört de längtande kärleksråden till oberäkneliga barn; bevittnat medkänslan och ömheten som sköljts över den ogynnade och den överdådige, och lyssnat på försäkranden om de käras närvaro – osedda och ohörda i prövningens och frestelsens timma. Jag har sett det fortsatta umgänget mellan själar, som dödens kyla inte haft makten att bryta upp; och möten mellan vänner som, i sin förtvivlan, fåfängt hade föreställt sig att de aldrig mer skulle få se varandra igen.

Åh, ni av Jorden, som från någon älskads snart slutna läppar, har fått ett förtroende eller ett uppdrag som de inte kunde stanna kvar för att genomföra, jag ber er att minnas hur heligt ni lovade att utföra de avskedslöften som ni sedan har underlåtit att uppfylla, då du har glömt kroppen som smulas sönder i en fjärran grav. Det är inte din far, mor, vän som ligger där; de är inte döda! De är inte borta! I sömnens tysta korridorer träffar du dem fortfarande, natt efter natt. De känner din trolöshet och att du inte hållit ditt ord; gång efter annan har de med allvar vädjat till dig, lika ofta som ditt löfte har upprepats, tills inte en utan hundra brutna eder har registrerats på din själs räkenskaps tavlor. Stå till en stund, så kommer du känna tyngden av dessa ouppfyllda löften som ligger på ditt samvete, tills dess lilla röst ropar av plågor, och ber dig hålla ditt ord. Varför gör du det inte? Nu är det inte en fråga som är mellan dig och din vän; han har kallats till Guds inre fristad, som Själv nu kommer försvara Sitt helgon, och utkräva betalningen för ditt svek. När morgon-timman kallar dig tillbaka till Jorden, hur ofta ringer ekot från din senaste försäkran i dina öron? Sluta nu och var stark; stig upp och behåll din integritet i både ande och handling innan tyngden av din mened blir för stor för din själ att bära. Och ni som gråter, titta upp! Hyssja din sorgs röst och torka dina fuktiga ögon. De älskade har inte försvunnit; deras kyssar dröjer sig fortfarande kvar som nya på dina läppar. De ömma tonerna, som fantasins svinnande vibrationer, som vann dig när du först öppnade dina ögon, är inte alla illusioner; dina kära har varit med dig. Du förde med dig nyheter till dem om den senaste dagen, och de har berättat om sina för dig där ovanifrån. Kan du inte känna trycket från deras omfamningar ännu? Och de förväntar sig att du ska hålla ditt löfte idag. Åh nej; de är inte förlorade, utan Jesus älskade dem så att han drog dem lite närmare sig själv, där de kunde vila i frid, ‘Bortom hjärtats sorg och besvär.’
Deras exaltering har inte upphört – den har bara ändrat tiden för ert umgänge från de ovissa säsongerna av Jordens dag, till de lugna och fridfulla timmarna under natten. Tänk efter en stund; är du inte medveten om hur mycket deras kärlek har stärkts? Så har också atmosfären kring deras nuvarande liv utverkat ett liknande resultat i dig; och detta, vårdat och fortsatt, kommer att lyfta upp dig och när de drar dig med sig närmare Gud, kommer till slut föra dig dit där de är. De är fortfarande mer dina i detta heligare umgänge än vad du någonsin känt tidigare; men de har hedrats genom valet av dem av de som Kristus kallar ”tjänstgörande andemänniskor, utskickade för att bistå dem som ska vara frälsningens arvingar.”

Läs vidare här: Throught the Mists på svenska, Kapitel 16-18