Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 16-18

Kapitel 16: Kom högre upp

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 16, bokcirkeln)

Om en ängel hade besökt mig på Jorden – och när jag säger ängel, så menar jag inte någon av de ovärderliga helgon som vi är vana vid att kalla för förklädda änglar, utan en verklig, levande, ortodox ängel med skinande skrud och snövita vingar – och talade om för mig att jag hade så många vänner i skapelsens hela värld, så skulle jag knappast ha kunnat tro honom. Men vid det här laget började jag veta hur näst intill omöjligt det är för människan att förstå mycket av sitt verkliga jag på Jorden. Låt henne för en gångs skull få åtminstone en tillfällig inblick i sakers verkliga tillstånd, så kommer hon att ödmjuka sig ner till marken, och bönen i tilltro – inte på ett livlöst trossamfund, utan på den levande Guden som är inneboende, verklig, påtaglig för själen – skulle bli: “Led Du mig vidare”. Vid floden av dess uppenbarelse, som kommer som en tidvattenvåg – så som det återvändande minnet av mitt sömn-liv just hade överväldigat av mig – så skulle den föra bort all tyranni, allt förtryck och själviskhet. Det skulle bara behövas en glimt, ett dop, ett slag; segern skulle ha kommit och människans verkliga syskonskap skulle för alltid vara ett etablerat faktum.

Hitintills hade jag inte, medvetet, kunnat kalla någon människa min vän i ordets verkligaste betydelse; inte för att jag saknade en önskan om att göra det, för Gud är vittne till den smärta som jag sörjde min ensamhet med, utan för att omständigheterna inte tillät det. De som genom sin ställning kunde ha fyllt en sådan plats såg på mig som en knäppgök, som knappt hade rätten att finnas, utan något enda intresse för livets legitima strävanden, och offer för en morbid frenesi som ledde mig att tillbringa min fritid bland de vulgära fattiga. Med mitt hat för konventionellt hyckleri, hur skulle jag ha kunnat hoppas på att hitta en likasinnad vänskap bland dessa? Jag kunde ha köpt etthundra umgängen från den enorma klass som sålde sitt sällskap för sedlar, men floskler och smicker är inte mat för hungriga själar, inte heller är slaveriet mindre nedvärderande för att dess kättingar är av guld. Jag kunde ha hittat många sanna och likasinnade hjärtan längs gränderna och gatorna jag så ofta besökte – och i hemlighet så insåg jag mer än en gång något om hur det kunde ha varit – men samhällets ogenomträngliga barriär, vilken förbjuder människors syskonskap, tog över.

Inte för att jag var orolig för min egen del, men det öppna igenkännandet av sådana bekantskaper skulle, ovanpå mina många andra ”excentriska” sidor ha utgjort den önskade saknade evidenslänken och så skulle väggarna för något privat ”pensionsboende” ha satt stopp för det lilla solljus jag kunde föra med mig till dessa olyckliga platser. Jag var utan vänner i livet, det fanns ingen tvekan om det. Det var mitt kors, ett sorgligt och tungt ett, men jag försökte bära det, och jag märkte att det blev lättare när jag blev vän med andra som var mycket mindre gynnade än jag själv. Den ensamma längtan, var det inte Jordens vibration av vänskaper som jag avnjöt varje natt i det här andra livet? Som kompensationen för det ena kämpar för att läka det sår det finner i den andra! Här hade jag så många vänner, boende på båda sidor av livet, att alla försök att ge form åt en plan för hur jag kunde besöka dem alla misslyckades, så till slut bestämde jag mig för att låta saken ordna sig själv.

Det fanns en byggnad i staden som var av särskilt intresse för mig, och dit vände jag först min uppmärksamhet. Det var mötesplatsen för de gatuförsäljare som, i stora städer, tjänade ett osäkert levebröd genom att sälja tidningar och tändstickor, och som de kallade “Universitetet”. Jag tillbringade många nätter på den här platsen där jag betraktade hur besökarna med förtjusning uppskattade allt som bjöds på här som balanserade upp svårigheterna i deras andra liv, och där jag lyssnade på de många erfarenheter som alla hade att berätta om. Även här var det sällan en eller flera ljusa andemänniskor från ännu högre regioner som kom för att betjäna dessa små hungriga och ruggiga vandrare. I sådana stunder var alltid svårigheterna i deras öden ett samtalsämne, och ängel-läraren visade och illustrerade tålmodigt och kärleksfullt hur ‘dessa tillstånd av lidande, som endast varar en stund, leder till en långt mer övervägande och evig tyngd av glädje’; och arbetade året om för att lära sina åhörare om dessa återgäldande vänliga handlingar som så enhetligt utmärker hur man behandlar varandra i den här klassen.

Människor undrar var dessa barn, uppfostrade bland rännstenarna, lär sig dessa medmänskliga och omtänksamma handlingar, vilka i sina rena motiv får den så kallade kristna filantropin att rodna; var de får lära sig att hjälpa till att bära varandras bördor – var de först instrueras i hur den gyllene regeln ska tillämpas i praktiken? Jag kan besvara den frågan. De instrueras i himlens grundskola, dit de kallas medan deras kroppar sover i mörka vrår och trapprum, under tunnor eller vagnar, eller i din kristna stads uthus. Änglar, som har lärt sig Guds kärleks djupare hemligheter, träffar dessa avskydda och utestängda barn där, lär dem om hemmets geografi och visar dem det säkraste sättet att nå den vilan som fortfarande återstår. Hur skulle deras nakna och köldbitna fötter kunna gå på din kalla teologis skarpa och isiga spetsar medan de ylande vindarna av vildsint fördömelse rasar runt med hotfull styrka. De skulle halka, falla och deras små själar skulle ligga i manglade högar vid foten av någon avgrund av sekteristiska åsikter om att de aldrig skulle kunna komma in i himlen den vägen. Men frukta inte, änglarna vet vägen, och under sina drömmars lektioner färdas dessa små pilgrimer hemåt genom den skonsamma kärlekens gröna ängar, ledda av den en gång utstötte Jesus. Du behöver inte oroa dig över deras välbefinnande för att de inte lever upp till din sekteristiska standard, när du kommer hit så kommer du märka att många av dessa som du en gång kände väntar där och sjunger ett ”Välkommen hem”.

Etthundra glada röster hälsade mig när jag gick förbi bonaderna som hängde över ingången, och genast var jag omgiven av en grupp vänner som var ivrig att omfamna mig. Här fanns det inget behov av betänkligheter; jag kunde lyfta upp de små fnittrande glyttarna i mina stora, klumpiga armar och pussa och krama dem så mycket jag ville, för vi var alla bröder och systrar.

Det verkade nästan omöjligt att förstå att dessa skrattlystna barn var desamma som bara en eller två timmar tidigare, med hungriga magar och darrande kroppar, kämpade i de bråda folkmassorna i upptagna städer, ömkansvärt vädjande till den okänslige förbipasserande att köpa en tidning eller en ask tändstickor i hopp om att transaktionen skulle säkra en måltid. Ändå var det så. Och jag undrade vilken konsekvensen skulle ha blivit om slöjan kunde ha lyfts från ögonen på någon av de som så otåligt knuffade barnet åt sidan; om han hade kunnat förstå att om en kort timma så skulle den otvättade, ovårdade rännstensungen stå i några av Guds änglars sällskap, i kompensationens land? Om den enkla sanningen om de nattliga fördelarna för dessa om dagen frustrerade små bara kunde bli känd, så annorlunda deras lott skulle bli! Vilken service av budbärare som skulle upprättas genom dimmorna! Men skulle inte borttagandet av svårigheterna nödvändiggöra att kompensation upphörde?
Om så vore, så skulle lindrandet av kroppens onda köpas vid uppoffringen av själens välbefinnande, och det skulle bli ett alltför högt pris att överväga. Nej, det får det inte vara. Gud vet bäst; men himlen förbjude att den här tanken på deras kompensation skulle begränsa handen som sträcks ut för att rädda eller frälsa. Guds tjänstgöring är att motverka människans försummelser, men skörden av ett sådant underlåtande hos människan kommer att behöva skördas om och om igen.

Dessa återföreningar har en annan, och i vissa avseenden kanske en ännu mer behaglig sida än den jag har dröjt mig vid. Dessa barns före detta kamrater och sällskap träffar dem regelbundet igen, och sätts att bistå sina mindre gynnade vänner. Det är väldigt rörande att lyssna på deras berättelser om de glädjeämnen de har kommit till, och kontrasten till deras nuvarande liv mot det som bara lyssnaren är bekant med. Hoppet inspireras i den dystra själen, och tusen spekulationer görs kring varför och var någonstans något uppenbarligen otursamt har hänt, tills den unge odödlige utropar: “Men det kommer bli bra, det måste bli bra, och när du kommer hit – det kommer inte dröja länge – så kommer vi ihåg att titta och se hur det blev bra”. På det viset lugnas de, och trösten droppar in i deras liv, vilket stärker dem att bära sin annars outhärdliga börda.
Jag var inte klar med mina hälsningar förrän draperierna återigen drogs åt sidan, och en annan besökare kom in, vars uppdykande orsakade ännu mer uppståndelse än mitt eget. Jag visste det inte först, men efteråt kände jag igen honom – Arvez – som hade burit min lille skyddsling från mina armar när jag låg på sluttningarna. Jag kom också ihåg flera föregående besök som han hade gjort till “Universitetet”, och sedan blev jag medveten om föremålet för hans nuvarande mission.
Kroppens kommande upplösning känns i varje fall till i förväg på den här sidan av livet, vare sig det sker genom en olycka eller en sjukdom. I det läget så kan livsskörden utrönas, själens tillstånd när den går in i odödligheten blir känt, och dess första boplats tilldelas den. Härifrån presenteras själen som ska födas för sina nya omgivningar medan den sover, och blir på det viset bekant med sitt kommande hem. Detta var Arvez uppdrag, och det fanns inte en enda i samlingen som inte visste det; allas ögon fäste sig på honom, varje barn tryckte sig nära honom, och i allas ansikte stod den hoppfulla frågan skriven: “Är det jag?”

Var det en skugga av besvikelse som for över ansiktena när budbäraren hittade och valde ut det barn han sökte? Om det var så, kan man bli förvånad över det? De visste att lidandet, umbärandet och svårigheterna för den tursamme snart skulle vara över; och för deras egen del visste ingen hur länge kampen skulle vara, eller hur ond den fortfarande kunde bli. Trots detta visade de på ett hjältemod i det allmänna bifallet som de gav till det rop av glädje som kom från en vän som kände den lycklige gossen väl.
“Det är Halte Jack – men jag är nästan lika glad som om det var jag.”
Det fanns inga tecken på någon olycka eller deformitet som rättfärdigade smeknamnet som hans vän beskrev honom med, men det väckte ingen förvåning hos mig, av den orsak jag redan har förklarat, att kroppens deformiteter inte bevaras i själen.
Så fort beslutet hade tillkännagetts, så öppnade gruppen sig för att släppa fram gossen till Arvez, som lyfte upp honom i sina armar, gratulerade och kysste på honom, varpå ett till jubel bröt ut som fick platsen att runga. Den kyssen var dödens försegling på hans ögonbryn, ett evidens som skulle överföras till kroppen, så att tecknet skulle bli känt och läsas av på Jorden att han snart skulle kallas till himlen.
Pojken som uttalat hans namn följde honom när han gick fram, och när jublet var klart tittade han upp på Arvez och frågade:
“Kommer han snart hit?”
“Så snart vi kan ta med honom”, var det vänliga svaret.
“Jack, du går väl inte och glömmer oss när du kommer hit, eller hur?”
“Såklart inte! Vadå, skulle jag inte komma hit precis som jag gör nu? Såklart jag gör det.”
“Okej, Jack; jag ska lita på dig, och när jag vaknar ska jag försöka komma ihåg att du är på väg, och jag ska ta hand om dig tills du gör det.”
“Gud välsigne dig”, sade Arvez, när han vänligt klappade det trofasta lilla huvudet. Sedan vände han sig om för att bära med sig pojken så att han fick se sitt nya hem. Jag var ivrig att, om möjligt, få veta deras mål, så jag vände mig mot dörren där Arvez väntade en stund.
“Vart tar du med honom?” frågade jag.
“Till en systers hus som inte är helt okänd för dig; vill du följa med oss?”
“Det gör jag gärna”, svarade jag, “men kommer han att bo med henne?”
“Just nu. Han behöver instruktioner och vägledning, och hon har åtagit sig det uppdraget.”

Vi färdades vad som måste ha varit en lång väg, men processen med att röra sig genom luften är inte på något vis tröttsamt, och tiden ägnades åt att lyssna på pojkens många frågor, som tålmodigt besvarades av Arvez. Det fanns inget behov av mina inlägg, för svaren som gavs så vänligt till pojken var fulla av information för mig också, även om jag mer än en gång förundrades över den omtanke och det tålamod som visades under svaren på frågor som på Jorden skulle ha frestat på jämnmodet hos den mest överseende.
Vi passerade flera städer av avsevärd storlek, vars många olika slags skönhet var en aldrig sinande källa till beundran, inte bara för Jack, utan även för mig. Varje föremål var bara ännu ett tecken på de trevligheter som låg framför mig, när möjligheten skulle ges för att ledigt besöka varje plats och smutta på den kunskapens sötma som fanns i överflöd. Det fanns städer där som jag föreställde mig, och som sedan har bekräftats, som var ursprungen som Rom, Aten, Karthago, Babylon, Thebe och Nineve sökte efterlikna under de dagar då deras skönhet var som störst.

Knoga på, åh fromma själ; men vad om dina pilgrimsfötter på Jorden aldrig får stå på ditt hjärtas önskans heliga skrin; vad om dina tårdränkta ögon aldrig får se landet som dina fränder kallar det ljuva namnet hem! Alla dina aspirationer väntar på att du kommer till långt vackrare skepnader där den eviga dagen dväljs för alltid. Juden vars vandrande fötter aldrig har stått på Olivberget, mohammedanen vars blick aldrig fallit på Meckas moskéer, katoliken som fåfängt hoppats och längtat efter att få beskåda Vatikanen, den kristne som resultatlöst drömt att han en dag skulle stå innanför Betlehems murar eller klättra uppför Golgata, och varje uppriktig själ som hade någon helig fristad, där, med bara fötter, deras ande skulle falla i dyrkande beundran; var modig, när kärleken har smitt sitt renande verk i ditt hjärta, när dina händer har mjuknat under vänlighetens beröring, när tillgivenhetens fyrbåkar tänds i dina ögon och din själ kläs i välvillighetens och förlåtelsens kappor, när Guds Kristus föds i dig igen, och du genom vedermödor har döpts i Honom, så kommer du finna ett bättre mål än vad du längtar efter, och insikten ska vara långt bortom din förväntan på det hem där själen i alla avseenden ”ska bli tillfreds när den vaknar i Hans likhet.”

Kapitel 17: En poet i sitt hem

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 1,5 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 17, bokcirkeln del 1, och bokcirkeln del 2)

Det var emellertid uppenbart att ingen av alla dessa städer var målet för vår färd. Vi hastade vidare och vidare, och varje plats bjöd på än mer skönhet, vilket frambringade en djupare känsla av beundran eller översköljde oss med den tysta förundrans outgrundliga djup, tills vi nådde fram till en räcka av kullar som verkade ha beklätts med alla dofter och all prakt i hoppets idealiska tillblivelse.
Här stannade vi till. Under oss, nära bergets fot på den mjuka sluttningen, låg ett enskilt hus, inte stort jämfört med många jag nyligen hade sett, men perfekt i hur det besatt alla drag en konstnärlig själ kunde önska sig. Det var som en förverkligad dröm där någon trött målare musiker eller poet hade sökt – och funnit – vila. Naturen själ hade varit trädgårdsmästare i landskapet som låg framför oss. Jag menar inte på det vildvuxna, snåriga och oordnade vi som Jorden kallar för natur, med spridda ogräs, grenar och tistlar i vild förvirring överallt – utan den sköna ängel som, skyggande inför människans olydnad, drog sig tillbaka med alla sina vänner till himlen, där hon kunde fullända sitt hantverk i ostörd frihet, och ta fram de drömskisser och ideal som borde födas inuti människornas växande själar. Här hade Färgerna uppvaktat, vunnit och levde nu i ljuv trohet med Musiken. Framför mig låg Skönhetens, Förtrollningens, Harmonins, Nådens och Rytmens lusthus, där vart och ett hade bjudning i någon av de hundratals väldoftande salarna av dungar eller kullar eller bergspass. Ekot och Sången bjöd på sin roundelay längs höjderna för vilken sjön krusade sitt godkännande i silveraktiga toner; fåglar med drömlika plymer drillade sina hymner i träd med ständigt frodig grönska, genom vilka briserna andades blommornas hänförande parfymer; och över allt detta rullade himlen ut sin bonad av stämningsfulla nyanser och skiftningar, vilka inte har någon motsvarighet på Jorden.

Flera vänner kom ut för att möta oss när vi närmade oss huset, varibland jag kände igen en kvinna som ofta besökte “Universitetet” och som var en storfavorit bland barnen. Så snart Jack såg henne så hoppade han framåt full av ömhetsbevis. Det fanns ingen blyghet eller vulgaritet i hans utstrålning – detta rännstensbarn – för hade inte sömndelen av hans liv använts för att utbilda och förbereda honom för plikterna och nöjena i det här hemmet, och även om omständigheterna i hans vakna tillstånd hade tvingat honom att anta en annan förklädnad, så hade hans kungliga ursprung upptäckts, och hans rätt var nu oomtvistad. Han var son till en kung som förts hem från exilen, och inga frågor ställdes om var han hade vandrat och vilka han umgåtts med och vilken ställning han haft, utan det räckte att han hade hittats, och även om hans besök bara kunde pågå i korta stunder, så visste alla att hans frånvaro aldrig mer skulle bli särskilt lång.

Gratulationer och hyllningar fyllde stunden mellan vår ankomst och Jacks avsked, för morgonen på Jorden kallade honom snart tillbaka till försäljningen av tändstickor, och den tärande hostan skar hårt på livets strängar. Åh, vilken kontrast det var mellan de två tillstånden! Så ignorerad på Jorden, så hyllad och välkomnad i himlen! Men några kommer fråga mig varför han inte hade någon kunskap – inget minne av detta faktum, om det nu är ett faktum! Jag svarar, för ni har blivit skolade att tänka och fortfarande nära tanken på att alla drömmar är hjärnans fantasifoster, och att sömnlivet bara är myter och fantasi. Gud gav Salomo löftet om hans visdom i en dröm, och använde samma metod för att be Josef föra Jesusbarnet till Egypten, och om Han inte förändras så använder Han samma vägar nu, men vi ändå föraktar dem, så rikta ert misstag till Gud. Det är mitt svar på ert varför.

När tiden kom för Jacks avsked så följde Arvez med honom fram till gränsen, men jag stannade kvar för att tillgodose en önskan jag länge haft om att få samtala med vår värdinna. Arvez hade helt rätt när han sade att hon inte var okänd för mig. Personligen hade jag träffat henne vid många tillfällen då hon tjänstgjorde hos de boende på “Universitetet” – men jag kände henne på ett mer djupgående sätt; hade inte hennes dikter varit mitt nästan enda sällskap under mitt jordelivs ensamma dagar? Hon hade verkat förstå livet, så som jag kände det, med dess djupa själslängtan och obehjälpta hjärtesorger, nästan som en likasinnad själ, men hon hade segrat och hittat ett lugn som jag fåfängt söker efter. Jag hade lärt mig av minnestalen som gavs till världen efter hennes bortgång att hon hade fötts in i kyrkan, men hennes far, som var en präst, värderade sin tro som om den var en gudomligt vävd silkestråd med syftet att leda pilgrimerna till deras hem, och inte som ett taggtrådsbeklätt järnstaket som skulle trötta ut och skada de oförsiktiga.

Sin utbildning hade hon fått i kärlekens tjänstgöring, så som varande både kärnan och de yttre gränserna för alla sanna religioner, och under dess ständigt breddande och fördjupade inflytanden hade hon förts fram som ovanpå en majestätisk flod ut i hennes Guds oändliga hav. Ja, hon drev ut, men när hon gled fram så sjöng hon till himlen – berättade om alla sina djupgående upplevelser, reflekterade tillbaka solskenet som föll på hennes själ, så att hennes röst bringade ett underbart lugnande inflytande på de stormar och bekymmer som omgav mig. Hon verkade känna höjderna och djupen, längderna och bredden på den sagolika kärlek som bodde i hennes hjärta, och när stormarna svepte över henne så sjön hon om lugnet, och vävde samman de två så nära att det inte fanns utrymme för några tvivel kring vår säkerhet. När nattens rättegång svartnat och ingen vänskaplig ljusstråle lyste för att visa vägen för hennes fötter, så besatt hon tillitens vingar med vilka hon kunde resa sig, och långt ovanför dysterheten se efter vart Rättfärdighetens sol steg upp med strålande löften om dagen. Från sådana alpina höjder kom hennes sång utan minsta darr av tveksamhet, en vägledande röst som bjöd mer oupplysta själar att följa henne, så som hon hade följt Kristus. Jag hade följt henne, och nu stod jag intill henne för första gången på hennes egen nivå. Var det att undra på att jag önskade stanna kvar och ösa min själs tacksamhet över henne för allt hon hade gjort för mig?

Vi betraktade Arvez och hans skyddsling tills de försvann över kullarnas krön, och sedan vände hon sig om och tog min hand och sade:
“Nu kan vi prata, och får jag hälsa dig välkommen!”
“Och får jag tacka dig för allt du har gjort för mig, med din penna”, svarade jag.
“Men de tacken beror inte på mig, min broder, de är Guds; Han har fyllt min kopp till brädden av nåd att den måste flöda över; och vilken musik som än ljudit i mina verser så kom det inte från koppen utan från de välsignelser som fyllde bägaren.”
“Det vet jag”, svarade jag, “och min själ gläds åt Hans namn; men jag kan inte glömma bort det faktum att instrumentets form har mycket att göra med musikens ljuvhet.”
“Ja, så är det”, svarade hon, med en fjärran blick i sina ögon och en mjuk ton i rösten som knappt kunde urskiljas, “men till och med då är tacksamheten dubbelt Hans, för formade Han inte även bägaren? Kom in i trädgården”, lade hon till, som om hon inte önskade gå vidare med ämnet, “där vi kan samtala bland blommorna. Är det inte kompensation för Jordens alla svårigheter att gottgöras med ett hem som detta?”
“Det är det verkligen, men ändå är detta knappast din idealbild av himlen.”
“Nej, inte mitt gamla ideal; men jag kan se var jag, i sällskap med hela mänskligheten, begick ett stort misstag. Vi är inte rädda att känna igen fakta eller erkänna ett tvivel här av rädsla för att avslöja någon svaghet i våra läror, så jag kan möta den svårighet som ibland stiger som en skugga av en rädsla, då jag begrundade den plötsliga överföringen av en själ från Jorden till att vara i Kungens närhet. Då var det en ständig kamp för tilltron att skaffa sig något som liknade en tydlig uppfattning om himlen. Om du har försökt lyssna på dess musik så fanns där alltid en slags skräck för att man kanske skulle få höra ett oharmoniskt ackord från en röst som ännu inte hade haft tid att lära sig sången; du kunde aldrig titta med stadig blick på dess invånare utan en skälvning av rädsla för att någon skulle hittas vars skrud fortfarande bar spår av en fläck. Dödsbädden, i synnerhet i en del fall, verkade vara för nära tronen för att vara helt säker.”
“Och nu?”, undrade jag.
“Nu kan jag bäst jämföra Jordens idé om himlen med en bergsklättrares upplevelse, som vid gryningen börjar vid värdshuset och ger en längtansfull blick åt den topp han önskar nå. Tilltron tar ett stort hopp, och står som en kunglighet ovanpå den tornande höjden, skrattande åt de mödosamma som klättrar, vilar och halkar, så långt bakom. Men tilltron är inte en turist, och i sitt gigantiska hopp framåt har den inte fört med sig något annat än sin föreställningsförmåga; han som använde sig av den står fortfarande bland sina medvandrare, och i sin trots mot detta, kommer han känna sig tvungen att klättra uppför den branta stigningen med försiktiga steg, eller så kommer han aldrig nå sitt mål. Ändå är tilltron god; för den ger genom sin självsäkra tro på framgång, kraft åt stegen, och övervinner de tusentals tvivel som andra kommer att lida av på grund av svårigheterna på vägen.”
“Om det då var möjligt för dig att skriva igen, så skulle du sjunga om dessa senare erfarenheter?”
“Möjligt att skriva!” utropade hon, med en viss förundran. “Varför skulle jag inte skriva nu, likaväl som de andra sjunger? Alla sorters genialitet i det dödliga tillståndet kan endast uppleva sin födelse – tillväxten, expansionen och fruktbärandet återstår för oss. En ton av musik andades en gång ut nedanför från en ängels läppar, men Jorden har aldrig hört hela hennes sång; barnaktiga fingrar knäppte på strängarna, men harpan kunde inte stämmas under konflikterna mellan världens disharmoniska ackord; så hur kan då köttet uttala någon dom över världarnas hymner? Tack gode Gud, jag kan skriva och gör det fortfarande. Jag lärde mig bokstaverna på Jorden; nu försöker jag stava de ord som jag ska använda för att skriva mina sånger i himlen, dag efter dag; och eftersom du har hört min första, så låt mig sjunga en av mina nya sonetter för dig.”
Hon vände sig om och sprang in i huset när hon sagt detta, men kom nästan genast tillbaka med en bok, från vilken hon läste följande; vilket jag återger här med hennes tillstånd;

WAITING
Waiting now upon the threshold,
Just within the porch of life;
Safe from all the storms and tempests, –
Hushed the discord and the strife;
Stilled the heart with its wild beatings,
Calmed the hot and fevered brain
Waiting now, and resting sweetly,

‘Till the Master comes again.
Waiting, where the rippling wavelets
Of life’s river lave my feet;
Washing off the stains of travel,
Ere the Master I may greet;
Till the voice is full and mellow,
And I learn the sweet, new song;
Till the discord is forgotten,
That disturbed my peace so long.

Waiting, till the wedding garment,
And the bridal wreath is here;
Till our Father’s feast is ready,
And the bridegroom shall appear
Till the seeds of life have blossomed,
And the harvest-home we sing.
Gathering up my life’s long labours
for my bridal offering.

Oh! ‘tis not as men would teach us –
just one step from earth to God;
Passing through the death-vale to Him,
In the garb that earth we trod;
Called to praise Him while aweary,
Or to sing, while yet the voice
With love’s farewell sob is broken,
Could we, fitly, thus rejoice?
No! we wait to learn the music,
Wait, to rest our weary feet;
Wait to learn to sweep the harp-strings

Ere the Master we shall meet;
Wait to tune our new-found voices
To the sweet seraphic song;
Wait to learn the time and measure,
But the time will not be long.

Wait to understand the glory
That will shortly be revealed
Till our eyes can bear the brightness
When the book shall be unsealed.

Oh! the vision would o’er power us,
If it suddenly were given
So we wait in preparation,
In the vestibule of heaven.

Medan hon läste upp, eller snarare andades fram raderna i sin dikt, så gick vi nedför kullen, men hon drog mig gradvis in i hennes tillstånd av glömska för de yttre omgivningarna, vilka som bäst endast var himlens stillastående egenskaper – lugna tribut till himlens egen själ; men i hennes röst som gjorde mig upprymd i sin passionerade känsla – i de ögonen, som tittade bort i en tålmodig längtan längs hoppets vyer – så verkade jag fånga en glimt av själva himlen, och det absorberade mig. Hennes uppläsning var en lugn bikt om förlitan på Gud, och även om variationerna i hennes röst lät som att hon var långt bort, ja, till och med i sin Mästares närvaro, så dröjde hon sig kvar vid varje återkommande “waiting” som om hon ur dess djupa källa hämtade hela ljuvligheten i försäkran om att “de också betjänar som bara står och väntar”, och var motvillig att vända sig bort från den uppfriskande brisen. Hon hade glömt bort mig – allting utom sin Gud, som hon umgicks med på ett så ljuvt vis, och det fortsatta yppandet från hennes läppar var som ett spontant utbrott av överflödande musik som genererats i hennes själ. Någon har sagt “en sömngångare ser ut som en ängel, i den omedvetna elegans hon rör sig med”, men jag tittade rakt på en ängel, förtrollad av en extatisk vision av en himmel som var ljusare än hon någonsin sett tidigare.

Jag vågade inte tala, inte ens när hon slutade läsa, utan höll kvar i den inspiration som omslöt henne som jag gick bredvid.
Hur länge denna vördnad pågick kommer jag aldrig få veta, men när hon till slut drog ett djupt andetag som gjorde henne medveten om min närvaro, så blev jag överraskad över att se hur långt vi hade vandrat. Hon talade inte, men lyfte sin strålande blick, som för att betrakta hur hennes reflektioner återvände hemåt, och jag hade inte på något vis bråttom att bryta den heliga tystnad som de flöt fram i.
“Tror du inte”, frågade hon till sist, “att de här är ljuvare tankar än de missuppfattningar vi har på Jorden?”
“Det är de verkligen; men om du än så länge bara har nått ingången, hur kommer då inte praktfullheten i den inre fristaden att vara?”
“Det kan jag inte svara på, och inte heller är jag på en plats där jag skulle förstå om någon av våra vänner skulle försöka förklara det för mig. Det är omöjligt att fullt ut förstå det som vi inte har sett, och försöket att göra det uppmuntrar bara till felaktiga föreställningar. Jag kan inte se, så jag är nöjd med att vänta tills mina ögon klarar att ta emot uppenbarelsens ljus; under tiden har jag mycket att lära mig, och många härliga upplevelser att samla på mig på min väg till heligheten.”
“Så du tror att det finns fler förberedande stadier innan du når det slutgiltiga hemmet?”
“Åh ja! Det finns flera, men jag har ingen aning om hur många. Frågan som ibland väcks inom mig är: Kommer vi någonsin nå den sista? Finns det en sista? Finns det ett slut? Eftersom Gud är oändlig, är det då möjligt för oss att anlända till någon gräns? Tänk på hur långt vi var ifrån heligheten när vi påbörjade vår pilgrimsfärd på Jorden, och vilken oansenlig sträcka vi har färdats så här långt, så kommer du förstå att det måste finnas oräkneliga sådana stadier innan vi kan hoppas stå i det fulla ljuset av Hans närvaro. Med de nya förmågorna och större kunskaper som mitt nya liv har gett mig, med en vidare uppfattning om Hans renhet och min egen ovärdighet, så tror jag ibland att det kommer vara nästan nödvändigt att minnet av vårt Jordeliv försvinner innan vi kan klara att se på Hans ansikte.”
“Men du tror inte att vår identitet kommer försvinna?”
“Nej! Vi kan aldrig förlora den; det skulle vara att utplåna oss själva. Men när jag tänker på den sökande kraften i de ögon som är för rena att beskåda orätter, så om medvetenheten om det jag har varit inte försvinner innan jag kallas fram för att klara av den, så kommer den heliga ljusstrålen att för mitt minne dra fram återspeglingar av mitt en gång syndiga jag tillräckligt mycket för att befläcka min renhet och vända undan den blicken.”
“Så vad ska vi göra?”
“Jag vet inte. Det är ett av de problem som får lösas i ett större ljus; för närvarande måste vi vänta; det är tillräckligt för mig att veta att ‘Gud är Sin egen tolk, och Han kommer göra det enkelt.’”
“När du tänker på ett sådant fullbordande, önskar du då inte att de mellanliggande stadierna passerar snabbt så att du kan få uppleva det?”
“Ja, och ändå, nej!” svarade hon sakta. “Det är varje sann själs absoluta ideal, som jag, liksom dem, är ivrig att nå. Men just nu har jag inte kapaiteten att uppskatta och njuta av det, så gåvan skulle vara alltför överväldigande, och skulle bara krossa, istället för lyfta upp mig. Du måste komma ihåg att någon som gått igenom en lyckad ögonoperation för att avhjälpa blindhet endast kan möta ljuset i små ökningar. Vi har alla varit blinda, och Guds ljus kommer endast i den grad som vi klarar att ta emot det. Han är alltför klok för att tillåta någon risk för katastrof. Så förväntningens klimax kan enbart uppnås när själen genom sin naturliga tillväxt har nått sin fulla höjd, och det har den definitivt inte ännu. När det gäller väntandet – tja, jag är lite som ett barn som känner igen sin underlägsenhet gentemot en vuxen, men medvetenheten om detta minskar inte på något vis den nuvarande glädjen. Längtan efter höstens frukter fördunklar aldrig ljuset eller dofterna under sommardagarna. Och inte heller minskar min stora önskan att möta min Fader öga mot öga min njutning här.
Å andra sidan, så blir varje steg jag tar närmare Honom en till budbärare till mig, som för med sig nya uppenbarelser om Hans kärlek, och varje rastplats blir ytterligare ett avtäckande, och varje budskap expanderar tyst min själ till att likna Honom Själv alltmer. Jag är lycklig, och blir alltid lyckligare – min bägare är överfull. Den växer ständigt i storlek, så att den kan innehålla, och jag förstå, desto mer. Till och med nu är jag i himlen, så långt jag kan förstå det, genom det faktum att om det skulle finnas större njutningar här, så skulle jag inte kunna uppskatta den. Javisst, det finns mer nu än jag kan förstå ändå – min bägare rinner över, men jag vet inte med hur mycket. Därför är jag nöjd, för jag har tillgodosett varje förmåga och kapacitet; men det finns andra förmågor och kapaciteter som jag kommer att växa in i vartefter, och då kommer även de att tillgodoses. Med den här vetskapen ser jag framåt, precis som barnet, mot det som ligger framför henne, och precis som henne så kanske jag bygger mina slott i luften kring vad jag ska göra sedan; men under tiden så tackar jag Fadern för hans underbara kärlek förr och nu, och jag är nöjd med att invänta Hans framtida uppenbarelse.”
“I vilket ljus ser du på ditt jordeliv, med din nuvarande kunskap?”
“Om jag hade behövt skriva mitt eget epitet utifrån mitt nuvarande perspektiv, så är jag rädd att jag skulle vara tvungen att skriva: ’av Jorden, jordaktig; väldigt jordaktig.’ Jag trodde verkligen att jag sjöng om andlig frigörelse, men nu finner jag att jag själv var en slav, utan någon dröm om frihet förrän jag andades dess frihet på dessa förtjusande kullar.”
“Du vet förstås att det fortfarande är möjligt att nå Jorden, och rätta till våra felaktiga idéer från det förflutna.”
“Ja, med några av våra vänners vänliga bistånd så har jag redan brutit min sömns tystnad och gett flera sådana tankar till Jorden som de som jag har läst upp för dig. Men vi har många svårigheter att övervinna innan vi kan göra några större framsteg i den riktningen.”
“Det kan jag förstå, eftersom flera av dem redan har blivit förklarade för mig. Men de är hinder som framställer sig själv för sinnen som har lämnat Jorden för länge sedan; jag skulle vilja veta vad det första hindret är så som du ser det.”
“Din kännedom om mina skrifter”, svarade hon, “kommer göra dig något överraskad när jag nämner en av de första svårigheterna jag upptäckte, men det kommer hjälpa till att visa hur väldigt olika saker ser ut från den här sidan. En av de första lärdomarna vi behöver lära ut när vi återvänder är att Guds ord aldrig kan vara en skriven bok. Gud är, och Hans ord är som Han Själv, en alltid närvarande, alltid levande, rörlig kraft; det som har skrivits kan aldrig vara mer än en historisk dokumentation över vilka ord Gud gav till Moses, Samuel, David, Jesaja eller Paulus. Årstiderna, blommorna, skördarna och solskenet gavs inte till oss för många tidsåldrar sedan, en gång för alla; Gud förnyar ständigt var och en av dem i sin egen tilldelade rytm; så är det också med Hans ord. Det är som en brunn, som ständigt fylls på igen, inte en stagnerad bassäng som i tvåtusen år har hållit sig på en död, fast nivå. Människan måste lära sig att Han talar idag, om de bara lyssnar, lika mycket som Han någonsin gjort förr. En tryckt bok spårar bara strömmens riktning i det förflutna; den kan inte visa nuets vidgande uppenbarelser, och endast vagt indikera tanken på framtida, gränslös kärlek. Det här behöver våra syskon på Jorden fortfarande lära sig, och därigenom kommer de känna igen att änglarnas ordinering och predikan är den eviga kanal som Guds ord måste flöda. Det här är Kristus evangelium, den Försonande Kärlekens evangelium.”
“Kärlek igen!” utropade jag; “så naturligt allting verkar lösa sig självt med det enda ordet.”
“Det är vad varje träd i himlen viskar”, svarade hon, “varje blommas andetag, där borta sjunger brusande vattendrag det mot bankerna som dricker deras kyssar; daggen bär med sig den till varje grässtrå, sefyrerna sjunger om den när de passerar; fjärran klippkrön utropar den hela dagarna, och i den välvda kupolen ovanför oss finner dess ekon ett evigt hem; den är arkitekten bakom varje hem, den motiverande kraften bakom varje handling, föremålet för varje bön. Kärleken ensam utformade himlens landskap, passade in varje berså och placerade ut varje bänk där pilgrimssjälen kan vila. Blomma, träd och buske; kulle, dal och bäck, och allt detta som bekläder det lyckliga tillstånd där vi lever, är vad hennes egen evolution frambringat. Hon är vår Moder, vår Faders brud – hur kan vi göra annat än att hylla hennes namn?”
“Så kärleken kommer att vara ditt tema i en framtida predikan till Jorden?”
“Ja! Det var Kristus enda evangelium, och att följa Honom är det enda temat som kan falla från himlen. Jag skulle sjunga om kärlek som väntar på att kröna segraren när kampen är över; jag skulle andas den i öronen på den som räds stridens svårigheter, och berätta om den för att inspirera de ungas ädelhet; dess bröd skulle mätta de hungriga, dess vatten svalka de tygellösas febriga tungor; dess balsam skulle använda för att läka det brustna hjärtat; jag skulle använda den som en hoppets nyckel för att frigöra rädslans fångar, bygga upp den som ett räddande torn för de som frestats, göra den till en tröst för de som berövats; den skulle bli ankaret för handelsmannen, den återhållande kraften för slösaren, dämparen för lavinen och kättingen som jag skulle hålla tillbaka våldsutövaren. Jag skulle samla nationerna så att de får höra hymnen som deras vattenfall skulle låta höras medan de överröstar krigets larm; jag skulle organisera Jordens bataljoner sida vid sida och låta dem marschera genom dess väldoftande dusch, för att skölja bort kastens och färgens förbannelse från varje själ och lämna dem som allas syskon. Rädsla, straff och vedergällning skulle jag hålla tillbaka under lång tid, medan jag försökte charma varje vandrare så de vänder hemåt, medan jag sjöng just den musik som hans Fader komponerat för att vinna tillbaka honom från synd och misär till hans rättmätiga hem och arv.”

I den stunden avbröts vårt samtal av en ljusblixt som glittrade till över vår väg, som en tydlig solstråle, som lyste ovanför det mjuka sken som jag berättat om tidigare. Mitt sällskap lyfte sitt huvud och utropade glatt:
“Åh! Här kommer Myhanene!”
“Var?” frågade jag ivrigt, för han syntes inte ännu, inte för mig åtminstone, och jag hoppades att jag skulle få se hans ankomst med den där ögonblickliga förflyttningen genom luften som Cushna hade berättat för mig om.
“Han är här strax”, svarade hon; “den där ljusstrålen berättade att han kommer.”
“Vem är han”, undrade jag, “vars ankomst alltid verkar göra alla så glada?”
“Så du har träffat honom?”
“Ja, jag har träffat honom två gånger, men jag vet fortfarande väldigt lite om honom.”
“Ju mer du lär känna honom, desto mer kommer du älska honom”, svarade hon.
“Han är en av de där rena och heliga andarna som gör varje plats de kommer till ett himmelrike. Hans närvaro ökar ljusets lyster precis som den där blixten som lyste upp vår väg, och stämningen runt honom utstrålar Jesus närvaro. Han kom över från Jorden som barn, och barnets oskyldiga enkelhet är fortfarande kvar i honom. I honom kan vi se vad synden har berövat oss, och den sorts själ som skulle kunna ha varit om det inte varit för vår olydnad. Genom renheten i sin barnaktiga natur har han kunnat komma så nära Mästaren att han är lämplig att vara en budbärare mellan nästa tillstånd i livet och detta; en länk som därigenom har bildats som håller de två i ett nära samröre.”
“Önskar du föreslå för mig att det finns svårigheter med kommunikationen mellan detta och högre tillstånd, på många vis likt de som finns mellan oss och Jorden?”
“Nej, inte precis så. Ordet svårighet bär med sig ett felaktigt intryck i ditt sinne, och ändå är det kanske det bästa jag kan använda. Ord bär med sig nyanser av betydelser från kulturen, omgivningarna och omständigheterna där de används, och de olika tillstånden hos två personer som använder samma ord orsakar ofta missförstånd och förvirring, i synnerhet när någon använder ordet för att beteckna eller beskriva något som den andra inte alls är bekant med. Att jag misslyckades med att överföra det jag önskar överföra till dig är den illustration jag behöver för att förklara vad jag menar med att Myhanene utgör en länk mellan de två livstillstånden.
Expansionen och reningen av själen förhöjer den naturligt, och med den förhöjningen kommer en ökning av förmågor och kapaciteter som behöver tillgodoses; tydligare uppfattningar om Gud, djupare insikt i Hans verkan, med lösningen på mysterier och kapaciteten att urskilja hur det komplexa nuet utmynnar i den perfekta framtiden. Dessa nya förmågor och utveckling måste utbildas så att varje livsstadium bildar, så att säga, en annan klass i evighetens skola, och då varje studie absorberar hela studentens själ så kommer du förstå vad jag menar med länkar eller förmedlare som Myhanene som håller samman oss alla. De står mellan de två, och tjänar båda, utan att vara helt absorberad av någon av dem.”
“Men styr inte han över några platser i det lägre tillståndet?”
“Jo, du gör rätt i att beteckna honom på det viset, men han skulle inte önska att du gav honom en sådan titel, för även om han förvisso styr, så är hans spira tillgivenheten, och han föredrar att bli sedd som en vän, rådgivare eller mentor som mest. Hans kontor är ett som naturligt förhåller sig till hans livstillstånd.”
“Från min korta erfarenhet av honom så är det lätt att förstå dig. Hans metod för att genomföra en offentlig funktion har redan varit en uppenbarelse för mig.”
“Och varje gång du träffar på honom så kommer du få en till uppenbarelse”, svarade hon. “Han är en levande uppvisning av Mästarens föreskrift – ‘Han som är störst bland er, är också allas tjänare’. Men här kommer han.”

Kapitel 18: Himlens familj

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 18, bokcirkeln)

Då Myhanene närmare sig oss så dröjde sig mitt sällskaps beskrivning av honom som en levande epistel av ödmjukhet kvar i mitt sinne, men jag tyckte också att jag kunde avläsa förverkligandet av ett annat av Jesus ideal, som hans följare strävade efter att uppnå: ‘Ni är världens ljus; en stad som byggs uppe på en kulle kan inte döljas.’ Där det sken om honom med en självlysande aura av andliga sanningar som han hade lärt sig och assimilerat i sitt ljusare hems högre höjder, hur hade han kunnat vara annat än välkommen; han kom som profeten för det liv som ligger framför oss – som en högkompetent väktare för att indikera vad vi kommer att bli när vi når de höjderna.

Efter att ha omfamnat oss båda varsin gång och hälsat på oss, så vände han sig till mig och sade:
“Arvez berättade för mig att du var här, så jag kom för att be dig göra mig sällskap till en festival som jag är på väg till.”
“Det var vänligt av dig att tänka på mig”, svarade jag, “med så många plikter så kunde jag lätt ha föreställt mig att du skulle ha glömt av mig för länge sedan.”
“Vi glömmer aldrig här”, svarade han, med en besynnerlig betoning på det sista ordet som för att påföra det mängder av mening.
“Det vet jag allt, och jag borde inte ha uttryckt en sådan tanke, efter alla upplevelser jag haft, i synnerhet med Arvez och den lille vännen som vi så nyligen förde med oss hit från “Universitetet”.
“Stackars älsklingar; så glada de barnen är för att slippa sina svåra och grymma liv. Vet du att det alltid verkar göra det här livet en gnutta ljusare för mig när någon av dem anländer hit.”
“Jag kan förstås inte förstå allt du vet och känner,” svarade jag; “men till och med jag upplever en känsla av en speciell glädje vid tanken på vilken förändring som väntar Jack. Vilken mäktig omvandling, så nytt livet kommer bli för honom.”
“Ja”, svarade han tankfullt, “och vilken enastående kompensation.
Ibland önskar jag nästan att jag kunde känna vad som går igenom själen hos en sådan en, när han först inser vad som har skett, och förstår förändringens natur helt och hållet. Vilken uppenbarelse av Guds kärlek de måste överväldigas av. När jag tänker på det kan jag nästan känna mig tacksam över att Han tillåtit människorna att synda, för inget annat kunde ha öppnat upp för möjligheten att utge den oförlikneliga nåden i Hans hela förlåtelse och återställande.”
“När du kom, Myhanene, så önskade jag ställa en fråga om den pojken, som du kanske vill svara på.”
“Det gör jag gärna om jag kan.”
“Varför fördes han hit istället för till någon av alla andra platser – hade han ingen annanstans att ta vägen?”
“Han hade ingen annanstans att ta vägen”, svarade han, “inte för att han var en utstött, utan för att han, som alla andra personer, lyder under lagen. Jordelivet framställer olika typer eller kvaliteter i själen, och varje kvalitet har sin motsvarighet här: i varje tillstånd så finns det själar som attraheras speciellt till oss och vi till dem – de blir våra vänner. Vår syster här finner den sortens attraktion i den här lille hemlöse från Jorden, så hon kommer älska, vårda och hjälpa honom att förstå vad hans nya livsväg innehåller.”
“Jag kanske inte uttryckte min mening så tydligt”, svarade jag. “Jag undrade om han inte hade någon far, mor eller annan släkting här som han skulle komma till av naturliga skäl?”
“Jag förstod väl vad du menade. Du har fallit för ett väldigt vanligt fel, och ett som jag gör bäst i att förklara och avlägsna på en gång, annars så kommer du hamna i svårigheter senare. Du behöver lära dig nu att skilja på relationerna i kroppen och de i anden; de senare är de enda band vi känns vid här.”
“Menar du…”
“Att en är vår Far, till och med Gud, och vi är alla syskon”, svarade han innan jag hade hunnit avsluta min fråga.
“Det måste vara sant på ett sätt”, svarade jag, “men jag kan inte glömma att ett av de vanliga ideal folk har om himlen är att familjen blir fulltalig. Ska jag förstå det så att denna, likt så många andra, är felaktig?”
“Väldigt felaktig, och nästan omöjlig, eftersom himlen inte skulle kunna existera under sådana omständigheter, av den enkla orsaken att för att fullborda en familj så skulle du behöva dela upp minst två andra för att förse barnen med föräldrar. Beakta då sedan de många olika smaker, preferenser och andliga utvecklingsnivåer som du hittar i samma familj, och tillhandahållandet som görs i det här livet för att betjäna var och en under de minst gynnsamma omständigheterna.
Själviskheten utplånas och vår lycka förstärks tiofalt mer av frånvaron av de vi älskar, när vi med säkerhet vet att de har det bra, än vad som skulle hända med deras närvaro och uppoffringen av fördelar som nödvändigtvis skulle följa.
Varje individuell själ som föds in i vårt liv måste, genom sitt liv på Jorden, självbetingas, och Gud tillhandahåller det som behövs för detta, där bara två fakta tas hänsyn till; först den lag som alltid verkar för att säkerställa heligheten; och sedan medlen för att uppnå det tillståndet under de mest gynnsamma omständigheterna för individen. Tänk en stund på det oändliga antal komplikationer som skulle uppstå om ditt ideal skulle genomföras; då är jag säker på att du skulle förstå hur opraktisk idén blir, och att lyckan inte kan säkerställas på något annat vis för oss än så här, genom Guds egen valda lag.

Vad framtiden bär med sig vet jag inte, men så som den kan utvecklas så kan jag bara se möjligheten att grupper av tvillingsjälar bildas i den stora himlafamiljen, tills många andra stadier har passerats. Sådana likasinnade själar är inte på något vis ovanliga, och i sitt inflytande agerar och reagerar de på varandra och dras ihop i en gemenskap som vänskapen på Jorden blott kan göra sig en vag uppfattning om. Dessa relationer kan med rätta kallas för blodsband, men kött och blod kan inte komma in i det här livet och därför så måste släktskapet lyftas in i ett annat och andligare band – vi föds till det andliga och blir därmed bröder och systrar i himlens enda stora familj.”
“Skulle du lära ut den här doktrinen på Jorden?”
“Självklart skulle jag det; det är sanningen och den borde förkunnas. Är inte Kristus evangelium sådant, som sträcker familjens horisont mot Jordens mest avlägsna gränser, och förstör genom sin utbredning de skillnader som finns mellan klass och klass, raderar fientligheten mellan nationer och utplånar alla spår av färg, språk och tid? Skulle inte ett sådant vidkännande vara blåkopian för “Frid på Jorden, och välvilja åt människan”? Skulle inte fejden mellan kapital och arbete, den outtalade förståelsen mellan nationer om den starkares rätt, och doktrinen om de livsdugligastes överlevnad hitta sitt naturliga avslut och sin lösning i en sådan uppenbarelses inflytande?
Med andra ord, om vi hade fri lejd att predika detta evangelium, kan du då säga mig om det finns någon mer direkt metod för att besvara den meningen och bönen i vår Frälsares bön som Jorden ständigt upprepar: ‘Låt Din vilja ske på Jorden så som den sker i himlen?’ Givet detta, vad skulle bli det naturliga resultatet? Vidkännandet av detta enda stora faktum att ren tillgivenhet, vare sig det är mellan medlemmar i samma familj eller inte, är en egenskap hos anden, inte i köttet, och den kan enbart säkerställas eller lösas upp av ett andligt närmande eller avlägsnande. Gud, som är Ande, föder sådana relationer, och ‘vad Gud har förenat kan inte människan skilja åt’.”
“Jag måste böja mig för ditt resonemang”, svarade jag, men för att återvända till vår lille vän. Är det möjligt att han aldrig kommer träffa sina föräldrar igen?”
“Det kan jag inte på något vis säga”, svarade han. “För det första så känner jag inte till vilka eller vad hans föräldrar är; och för det andra så vet vi inte vilka oändliga möjligheter vår Far bjuder på i framtida uppenbarelser. Men ibland när jag mediterar över hur det kan bli, så verkar min syn få en glimt av en praktfull möjlighet, som jag känner mig säker på ligger gott och väl inom räckvidden för Guds stora och gränslösa kärlek. I sådana visioner har jag sett den sista ångerfyllda själen från Jorden närma sig tronen, medan hela himlen är tyst i närvaron av den till förundran inspirerande glädjen i hur Gud, genom Sin förlåtelse av denna sista synd, just ska ge den frälste den sista beröringen av ära – och med andlös aktning ser vi på varandra, och på Kristus, och frågar i tyst förväntan vad den väntande uppenbarelsen – all frälsnings höjdpunkt – kommer bli.
Himlen är fullbordad! Vem kan förstå, förvänta sig eller föreställa sig det? Varje grupp och varje cirkel är perfekt! Alla böner har besvarats, alla ideal har uppnåtts, alla själar har frälsts! Varje förändring som vi har gått igenom från ära till ära har omvandlat och omjusterat oss när vi vuxit till att mer och mer likna avbilden av vår Gud. Sedan har jag tänkt att när varje del av den oändliga kärlekens komplicerade mosaik placeras ut på sin av Gud utsedda plats i den eviga designen; när de mäktiga portarna till denna sista uppenbarelse svingas vidöppna, så att vi kan komma in till vår Faders närhet, och skåda Honom som Han är, så kommer vi finna att mellan köttets dagar och detta återseende så har det blivit en slags subtil samhörighet som varje familj har återförenats genom, för att fullborda tronen, i den stora anblicken av alla folkslag, från alla breddgrader och modersmål, som sjunger tacksägelsens universella hymn. Åh! Vilken syn! Förfäderna till varje ras i förtruppen för sina enorma bataljoner, och efter dem deras kompletta familjer, sammanknutna med de som följer, tills varje ålder, varje folkslag och varje hudfärg räknats in och inte en själ är frånvarande i den oräkneliga familjen, som ska ropa: ‘Vår Fader’ till Honom som hälsar dem ‘Välkomna hem!’
“Tror du att en sådan försoning är möjlig?”
“Ja, och det är det enda sättet som jag kan föreställa mig att Gud kan föra allting till sina fötter som Han har lovat. Om bara en själ, till och med Satan själv, till slut skulle vara frånskild från Gud, så kan Han inte finnas i alla, så långt jag kan förstå meningen med kungariket, för där Herrens ande finns, där finns frihet, men att ge en sådan frihet till endast en, främmande själ skulle vara att återigen riskera att det hela förstörs av dennes inflytande, och därigenom återigen nödvändiggöra ytterligare en frälsningsplan; att förlora en enda, ensam själ från mänsklighetens familj skulle skingra egenskapen i Guds allsmäktighet, för han kan inte förbli Allsmäktig om Han, medan han beviljar allas frälsning, misslyckas med att säkerställa den enda som då skulle förbli åtskild.
Ja, min broder, det är möjligt med en sådan försoning, för har det inte förkunnats att ‘Gud kommer att frälsa alla människor’, och vidare att ‘om än alla dött i Adam så ska alla göras levande i Kristus’, de två “alla” där är samomfattande, och det är en akt av den mest grundläggande rättvisa av vår Far att ens för ett ögonblick tänka tanken att Hans frälsningsplan inte skulle vara så komplett och effektiv som syndens nödvändighet kräver. Gud älskar mänskligheten så att Han har försett dem med en flyktväg, och genom att göra det, och även kunna frälsa i det yttersta, tror du då att det är rimligt att anta att Han kommer att låta sig kullkastas i Sin design?”
“Men bortser du inte från det faktum att frälsningen i hög grad beror på individens villighet – ett tillstånd som alltid är sammanfogat med inbjudan?”
“Nej! Jag glömmer inte någonting”, svarade han. “Du tänker på människans fria vilja och sätter den i motsats till Guds överlägsenhet, som om människan kan stå upp emot Honom. Omständigheter och tillstånd är både mittpunkten och de bortre gränserna för människans omskrutna fria vilja, det Absolutas enda boplats är oändligheten. Människan stänger porten till en bortgången väns grav och säger: ‘hans öde är förseglat’, och i sin okunnighet vet de inte att bakom slöjan så faller Guds klarare ljus på den nyfödda själen och leder henne under mer gynnsamma villkor till att förstå att den “godkända tiden” för hennes ånger är Guds eviga ‘nu’. Nej, nej! prövotiden begränsas inte av dödligheten; människan kan genom sin perversitet och upproriskhet förhindra och fördröja, men hon kan inte förhindra att frälsningen uppnås. Det ultimata ligger hos Gud ‘som kommer att frälsa alla människor’.”
“Du anar inte, min vän, vilken glädje denna kunskap ger min själ”, utropade jag; “när jag träffade Eusemos påbörjade han det här samtalet med mig, men det verkade vara för mycket, för praktfullt, och jag vågade inte pressa framåt eftersom kanske på något vis inte skulle uppfylla sina löften; sedan dess har Cushna visat mig mycket som återupplivat och stärkt mitt hopp; min syster här och återigen du själv har båda avtäckt mer av det Gudomliga sinnet i den här riktningen, tills det som en gång var ett hopp endast blir en kunskap, för jag känner tyngden och sanningen i din predikan, vilket inte är ett samtal utan en uppenbarelse, som jag är mer än tacksam för. Det finns emellertid en annan punkt, där jag skulle vilja be om information, om du tillåter att jag ställer en annan fråga.”
“Be och du ska få”, var allt han svarade, men i hans blick och tonfall låg ett berg av mening som nästan fick mig att glömma av min fråga en stund. De orden var Mästarens löfte, och i yttrandet så verkade det finnas så mycket av Kristus ande och inflytande att jag ofrivilligt vände mig om för att se om vårt sällskap hade utökats. När jag tittade på Myhanene igen så tyckte jag att hans ansikte verkade ännu mjukare än tidigare, ett djupare uttryck strålade från hans ögon, och en närvaro vilade över honom som fick mig att böja på huvudet, till och med fastän jag var ivrigare än någonsin att få ställa min fråga.
“Skulle du lära ut även den här sanningen på Jorden?”
“Ja!” svarade han, “jag skulle förkunna hela Guds vägledning enkelt och oreserverat.”
“Så var skulle syndens begränsande kraft finnas?”
“Ett sådant evangelium skulle förändra det helt och hållet. Nu lär sig människan att komma till Gud för att de fruktar helvetets lidanden, men jag tror inte att det är Guds idealiska sätt. Om jag förstår Honom rätt så skulle Han dra dem till sig med berättelsen om Hans kärlek, istället för att de drivs till Honom med skräckens piska.”
“Men det djuriska elementet är så starkt i människans natur, är jag rädd, att utan någon begränsande kraft så skulle det vara svårt att hålla massorna under kontroll, och om de hörde doktrinen om allas slutliga frälsning, vilket incitament skulle de då ha att leva moraliska, för att inte säga rättfärdiga liv?”
“Jag säger att jag skulle förkunna Guds hela vägledning, och jag har fullt förtroende i dess tillräcklighet utan någon av människornas fiktiva uppfinningar eller apparater. Sanningen, som vi känner den, är fullt tillräcklig för alla syften. Låt mig påminna dig om fallet med Marie, som du såg; krävs det något mer än kunskapen om hennes straff för att det ska vara en effektiv varning mot svartsjukan och ondskan som kommer ur den; och ändå är inte Maries straff evigt. Hon har passerat dess höjdpunkt och stinget i den börjar nötas bort, tills hon med tiden tar sin plats och position bland helgonen i ljuset, och ingenting kvarstår som skulle göra hennes synd igenkänd av de hon umgås med.”
Nu ber jag dig försöka tänka framåt genom tidsåldrarna tills vi når den tid som jag talade om för dig att jag får en glimt av ibland, när hela Jordens familj är frälst. Marie kommer att vara där, vit och strålande, och helig som alla andra i den oräkneliga folkmassan. Ingen själ som ser henne kommer att vara medveten om den stora synd som hon har sonat och förlåtits för; men kommer hon själv att ha glömt det? Nej! Smärtan i synden kommer att vara borta, straffet kommer att vara över, inget spår av det kommer att finnas kvar som kan läsas av en nyfiken betraktare, men ärret – minnet – kommer att finnas där, och hon kommer under hela sin evighet aldrig kunna sudda ut dess hågkomst. Föreställ dig hur ångern kommer att vara i en själ, som förs i nära kontakt med Kristus och Gud, som känner intensiteten i kärlekens överflöd som Han har lovat oss, och ändå veta att hon eller han har syndat mot den och bedrövat en sådan kärlek. En sådan vetskap skulle ha en återhållande inverkan på synden, eller åtminstone har Gud försett den med den funktionen; Han vet säkerligen bäst, och där är jag mycket nöjd med att lämna det. Men nu måste vi gå.”


Läs vidare genom att klicka här: Through the Mists på svenska, kapitel 19-21