Anneli skriver

Through the Mists på svenska, kapitel 19-21

Kapitel 19: Tystnadens helgedom

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 19, bokcirkeln)

Jag hade fått mycket att reflektera över. Oändligheten som varje ny upplevelse öppnade för mig, och hastigheten som var och en följde på den andra överväldigade mig, visade sig vara en prakt av sådan tyngd att jag nästan önskade vila från friheten och kärleken som ständigt avtäcktes med ständigt ökande förundran. Med mig stående i närvaron av detta evangelium av Jesus Kristus, som den tolkats av dessa änglavänner, hur sant och bokstavligt kunde jag inte stödja Paulus slutsats, att till och med under de mest gynnsamma förhållanden på Jorden så ser människorna endast genom ett mörkt glas; och ändå, i allt det som hade berättats för mig, så ägnades den mest aktsamma uppmärksamhet åt att visa att hela skillnaden låg i tolkningen av de ord som hade förmedlats; inte i ett enda fall så hade någon uppenbarelse gjorts för mig som bröt mot eller ersatte de orden. Ett annat faktum som jag undantagslöst lade märkte till var att närhelst Skriften citerades, så hade alltid Mästarens ord och läror företräde, och sågs på som att de hade en auktoritet som apostlarnas skrivelser endast ägde en väldigt sekundär betydelse i jämförelse med, ett system av företräde som skiljde sig helt åt från de sedvänjor jag var så bekant med sedan länge.

Den här regeln inpräntades i mig så pass att jag nämnde den vid mer än ett tillfälle, men svaren kom alltid med samma resonemang som talade för dess tillämpning. Jesus Kristus var Förmedlaren av det nya budordet, och kunde därför tala med mer kraft och auktoritet om dess omfattning, metoder och de villkor genom vilka dess privilegier kunde säkerställas. Därigenom var det alltid inte bara det säkraste utan också det enklaste sättet att ‘höra honom’ snarare än att lyssna på vad andra hade att säga om honom. Om det fanns några tvivel eller svårigheter, så kan varje barn som söker förstå Faderns sinne, så som det uppenbarat sig i Kristus, be om och få den Helige andens gåva, Tröstaren, genom vilken Mästaren har lovat att avslöja Guds inre mysterier för sina lärjungar, och att föra alla saker till vår hågkomst.

Som jag sade, så hade jag massor av saker att reflektera över där jag gick intill Myhanene bland blommorna och träden på kullarna, vilka aldrig hade fällts av någon storm; och han, men den medkänsla och sympati som älskas av alla som känner honom, uppfattade mitt humör, och bistod mig i ett tystnadens umgänge, vilket gav en rikare skörd av information än språket kunde ha framburit. Det finns tillstånd i sinnet då dess längtan är allt för tung för orden att yttra, eller för alltför obearbetat för tungan att hantera; de ligger, likt havets okända skatter, i vår egen djupgående upplevelses tysta grottor, där språkets bortre gräns ännu inte nått; men de som önskar se och förstå det infödda värdet och styrkan i dessa själens önskningar måste dyka ner i de medkänslans djup där de ligger, och i skenet av släktskapet läsa de mystiska hieroglyferna som vädjar om ljus och sanning.

Den sortens tystnad hade han utan tvivel umgåtts med många gånger tidigare; mitt sinnelag var ett som han inte på något sätt var obekant med, och med en generositet som jag aldrig kan återgälda kom han till min hjälp. Han lade både sina armar och sin själ runt mig samtidigt, föremålen runtom försvann från min syn, medan jag drogs in i en hänförd gemenskap där jag kunde läsa det innersta i hans själ. Jag har hittills aldrig kunnat hitta en tillfredsställande förklaring på den unika upplevelsen, och jag ska inte ge mig på den fruktlösa uppgiften här. Med en kunglig överlägsenhet men barnaktig frimodighet ledde han in mig i sina erfarenheters palats, där han öppnade dörrarna till rum som möblerats med kejserlig lyx och bord som dukats med varje maträtt som min själ hungrade efter – med en inbjudan att komma in i Kristus namn, och äta, och dricka, och leva.

Med bara fötter tackade jag ja till hans outtalade inbjudan, gick över den heliga tröskeln, vandrade genom vänskapens hallar och festade på sanningens maträtter, medan hans hjärtas orkester lockade mig med änglamusik som genljöd Getsemanses bön – “Så att de alla blir en, så som Du Fader är i mig, och jag i Dig, och så att de kan bli en i Oss”, och jag lyssnade, förundrades och åt; jag böjde mitt huvud och dyrkade, i insikten om möjligheten i hur en bön kan nå sin rika uppfyllnad. Jag minns inte några yttre händelser från den resan i form av någon riktning, avstånd eller landmärken som vi passerade; sedan dess har jag lärt känna dess olika scenarier, där jag pausat för att studera de många lärdomar som de blomrika bäddarna hade att erbjuda, dröjt mig kvar i andra funderingar under träden som jag gick förbi med Myhanene, men jag vet inte. Omgivningarna suddades ut i närvaron av drömmandet, och av jag har inte kunnat behålla någon annan dokumentation över detta än en full bägare av hänfördhet, medan överflödandet fortsatt ut för att välsigna någon annan själ.

Jag minns emellertid en fråga som kom för mig under den gemenskapens extas, som jag inte har fått något svar på varken då eller senare; ändå fortsätter jag att hålla kvar vid och värdesätta den, för jag är säker på att den kommer att besvaras och jag kommer att uppleva all den prakt som svaret avslöjar. Rösten kom som ett sällskap till musiken i den bönen, och steg inom mig som om den vore en inre profets röst, som riktade min blick mot en prakt som var alltför ljus för att jag skulle klara att se på den, och jag frågade mig själv: “Om det här umgänget med en tjänare är så ljuvt, hur ska jag då känna när Mästaren är min värd? Om hjärtat i lärjungarna brann inom dem på vägen till Emmaus, trots deras rädda, krossade och skadade själar – till och med när de inte kände honom – hur kommer då den glödande hettan vara när jag ser och känner Herren?” Jag minns hur jag begrundade den tanken – hur jag önskade den kunskapen, även medan jag fruktade, och sedan hoppades jag – ja, medan jag hungrade – att det skulle bli många mellanliggande stadier innan jag tilläts hålla om Hans heliga fötter, och ge min själ tillräckligt med tid för att rena sig och växa sig stark nog att utstå och omfamna tyngden av en sådan förundransvärd välsignelse.
“Är det hit vi ska?”
“Nej! Nej! Inte ännu!”, utropade jag när mitt sällskaps besked väckte mig ur de ljuva drömmarna som jag hade förlorat mig i så fullständigt, och i ögonblickets förvirring var jag medveten om närvaron av ett rädslokantat hopp om att Han som jag längtade efter att träffa var nära, medan jag i lika hög grad kände en sorg över att ett sådant möte skulle avsluta njutningen som hade förtrollat mig så.

Myhanene log åt min förlägenhet, och jag tyckte att jag kunde avläsa något i hans blick som sade mig hur perfekt han förstod allt som hade passerat genom mitt inre, men han sade väldigt tyst:
“Min erfarenhet av det här livet har lärt mig att det alltid är bäst att nå bergets topp innan man försöker förstå utsikten, eller nöja mig med den inverkan scenariot kommer att ha på mig när jag kommer dit.”
Den dubbla meningen i hans kommentar gick mig inte förbi, men förtrollningen hade brutits, dörren till mina drömmerier hade stängts, och jag märkte att vi stod på krönet av en kulle med en utsikt som krävde all min uppmärksamhet och beundran.
Framför och under oss låg ett så utsökt vackert landskap att jag inte finner ord nog för att beskriva det, men jag minns tydligt hur jag undrade när jag såg ut över det om det hade varit tillåtet för den odödliga Homeros, under hans nätters pilgrimsresa, att stå där jag stod och insöp uppenbarelsen som skapade hans bild av att Elysium var:

Ständig ungdomlig glädje, utan inblandning av smärta eller rädsla.
Fyll det eviga årets fulla cirkel;
där alla hjältar passerar utan dödens smärta – men inte ens minnet av den skulle ge den minsta skugga åt deras glädje:
Vila för alltid på de aldrig vissnande blomsterängarna.
Det kan ha varit så, vem vet, för det är en del av Guds orubbliga lag att Han avslöjar Sig själv för profeter i nattens drömmar och visioner. Vem ska förneka möjligheten att himlens profetiska dörr inte alltid har stått, och fortfarande står, öppen för sångaren likaväl som för den siande predikanten?

Skörden av poetens vision,
Med hela dess subtila nät av musikliknelser
och väldoftande bildspråk, är inte höjdpunkten
för något frö sått på Jorden; inte heller utvecklade
från “tankesätt” som uppstått ur hjälplösa molekyler.
Diktaren har en själ. Så när väktaren, Natten,
öppnar dörren, kallat det Dödliga, till sitt fängelse,
och erbjuder siaren vila, inuti sömnens cell,
så flyger själen, och genom fälten i hans Elysium-Himmel eller vad du vill kalla den,
så vandrar han, förtrollad, ledd av änglalärare,
samlande färska fröer till visioner om embryosanningar
som kan berika det hoppingivande evangeliet
som Han förebådar i sånger, så att han kan hjälpa de förtryckta
att uthärda och invänta bättre dagars gryning
som hans ögon har skådat i de frambrytande solstrålarna.

Det måste vara så. Förde inte David och Paulus med sig kunskapen om sådana besök till Jorden, och var inte den teori som hade förklarats för mig, om sömn i perfekt harmoni med en sådan hypotes? Än mer, hur ofta hade jag inte i mitt gamla liv kämpat med mitt minne, strävat efter att ur dess mystiska kammare få med mig någon förtäckt upplevelse från den natten som bara dröjde sig kvar som en slags svårdefinierad vibration i mitt sinne? Var dessa upplevelser unika för mig? Jag hade inga poetiska beståndsdelar i mitt väsen? Nej! Nej! Medan jag såg ut över scenariot framför mig, där jag nu beundrade dess obeskrivliga skönhet, och återigen ifrågasatte mig själv med de mängder av tankar som spontant uppstod, så blev jag än mer imponerad av hur de två tillstånden sammanfaller så fullständigt, för de som har ögon att se med och öron att höra med, och min förståelse öppnade upp för en uppskattning av uttalandet att: “Ni måste födas på nytt”, innan vi klarar att delta i uppenbarandet av andevärlden, eftersom den naturliga människan håller sig upptagen med den materiella världen.

Förutom de två korta kommentarer jag har dokumenterat här, så lät mitt sällskap mig fundera ostört, och lämnade mig att insupa all kunskap jag kunde utan stöd; en behaglig metod för utlärande som tillämpades allmänt här, där sinnet först kan anpassa sig och assimilera det som det naturligt öppnar sig för, medan svar och förklaringar på de frågor som uppenbarelserna väcker understryker och förstärker.
Jag hade införlivat meningen i det utrop som först hade gjort mig så häpen, och jag visste att vi för stunden hade nått slutet på vår färd. Jag hade bjudits in till en festival, men dess natur och framförande hade jag inte någon aning om, och samtalet och umgänget vi hade haft längs vägen gav mig ingen ingivelse, även om möjligheten att uppstått, att ställa ytterligare frågor som rörde saken.
Av platsen själv att döma så menade jag att det var någon form av blomsterfest som vi skulle få bevittna, för platsen som valts var fullkomligen översållad av blomsterprakt.

Varje träd, buske och planta var full av blommor vars storlek, färg, doft och skönhet var okända för mig, och de överträffade med råge allt jag någonsin sett tidigare. Palmliknande träd med stammar i transparent bärnsten och rosa, vars grenar bar upp stora, flerfärgade klockor, som kanapéer, ovanför huvudena på de som satt därunder. Varenda träd i hela landskapet blommade, och varenda blomma förde med sig sin distinkta doft, som kunde inhämtas och avnjutas när någon så önskade. Jag såg också med förundran på ett nytt sätt att använda alla dessa blommor. Buketter och bäddar och terrasser hade formats till sittplatser för en mjuk vila i form av gallerier och orkestrar, varifrån stråk av himmelsk musik redan steg upp genom luften, medan den stora folksamlingen – som samlats där från jag vet inte var, eftersom det inte fanns några byggnader inom synhåll i hela landskapet – tålmodigt väntade på någon anförares ankomst.
“Eftersom allt här har ett syfte”, frågade jag mitt sällskap till slut, “så undrar jag var som är det särskilda ändamålet med den här samlingen?”
“Javisst, det är dags för tentamen – examen, om du hellre vill kalla det så.
Några, kanske många, av de vänner som samlats här har fått rätten att befordras, och den här samlingen är avsedd att testa dem; eller om du föredrar den tanken, så är det en domedag.”
“Varför talar du i obestämda antal om dessa lyckliga; vet du inte vilka de är?”
“Nej! Vi vet inte vilka de är förrän testet har genomförts; när alla som uppfyllt standarden med lätthet urskiljs genom ett resultat som inte kan överklagas; men den stora majoriteten av församlingen har kommit hit för att bevittna övergången och glädjas åt firandet. Du har redan sett det uppvaknande som följt för några av de nyanlända, så jag tänkte att det skulle vara intressant för dig att bevittna den efterkommande förändringen.”
“Jag är enormt intresserad”, svarade jag, “men nu när jag förstår anledningen till församlingen bättre så är jag än mer imponerad av tanken på att beskåda bröllopsfestligheter än en avskedsceremoni.”
“Det beror på den korrekta uppskattningen i allas sinnen över förändringen som kommer ske. Här ser du en upprepning av scenen du bevittnade i pojkarnas hem, där varje barn önskade och hoppades få komma in i det högre livet. Det skulle vara följden även på Jorden om döden förstods korrekt. Varje förändring frambringar ytterligare utveckling av människans kraft, och den kan aldrig upphöra, och samtidigt skiljer den henne åt från alla inflytanden som skulle kunna vara ett hinder i framtiden, medan hon introduceras till sällskapet bland de som kan stimulera henne till större, andliga bedrifter. De som lämnar sina vänner här snart kommer inte att skiljas åt från dem; kärleken som finns mellan dem kommer att fortsätta, för de som höjer sig kommer att vara som bergsguider, som håller i en lina som de använder för att hjälpa sina vänner bakom sig med, så de får en enklare uppstigning.”

Just då nådde oss ett mjukt ljud, som vibrationen från en silverklocka, och såvitt jag förstod hade det ingen betydelse, och det skulle ha passerat obemärkt, men för de på slätten nedanför var den full av mening – en signal om att påbörja festligheterna, likt ett horn som kallar till “uppställning!”. Varje orkester var fullbemannad, och på olika platser hade stora sångargrupper samlats i en parad på ett sätt som indikerade att uppvisningens mittpunkt låg nära vår åskådarplats. Samlingen gav mig möjligheten att göra mig en uppskattning av det enorma antalet människor som hade förts samman.
Min blick hade aldrig förr vilat på en sådan mötesplats där en gemensam impuls präglat den, som fått liv av precis samma glädje, fri från minsta antydan till avundsjuka. En andra klang klämtade från den osynliga klockan, och fick svar från ettusen instrument, lika mjuka och ljuva i tonen som de var förunderliga, medan de spelade ouvertyren till ceremonin. Nu blandade sig körens röster med musiken, och varje sällskap rörde sig framåt med en rytmisk rörelse som varken var en marsch eller en dans, utan snarare ett framsvepande komplement som betonade temats grundton. Sedan deltog hela församlingen omkring oss i kören, och för första gången i mitt nya liv så lyssnade jag på de frälstas sång, vilken steg omkring mig likt ljudet av många vattendrag, som porlade fram ‘Han som har frälst oss och sköljt oss rena från våra synder, och gör oss till kungligheter och präster inför Gud och till Hans Fader för all framtid.’ Inte ens idag kan jag avgöra om den här musiken var ljuvare än den magnetiska som jag först hörde i Vilans hem; de var båda perfekta på sina sätt, så långt jag kunde bilda mig en åsikt, och skiljde sig bara åt på samma vis som blommans skönhet skiljer sig åt från solnedgångens prakt.

Musikdelen av ceremonin varade inte länge, eller, så förlorade jag mig helt bland de många influenser jag befann mig under, i denna nyfunna förtrollnings charm, så att det kändes som att den upphörde alltför snabbt; men så snart det sista ekot tystnat, och församlingen stod med nedböjda huvuden, som om de väntade på en välsignelse, så rörde Myhanene vid mig och medan han vände sig om riktade han min uppmärksamhet mot ett ljusklot som föll som en meteor ner mot oss, över bergen som sträckte sig långt bort i fjärran. Jag vände mig mot honom för att be om en förklaring, och upptäckte att han såg helt annorlunda ut, och nu stod bredvid mig i all den praktfullhet som jag först sett honom. Ingen av oss sade något, men när klotet lyste upp kullen närmast oss, och omslöt allting med en strålning som jag nästan var rädd att hamna inunder, så bad han mig stå kvar och titta medan han gick för att hälsa den som styrde den lysande himlakropp som nu fanns bland oss.

Jag stod ensam bland himmelska varelser, där den mest blygsamma var av samma rangordning som den som just lämnat mig; detta kunde jag slå fast genom deras färger och ljusstyrka, för jag började bli så bekant med dem att jag lätt kunde avgöra detta. Men vem och vad var deras överordnades plats? Att han var större och mäktigare än någon annan jag träffat ännu behövde inte sägas; den hyllning som mina vänner gav honom skulle ha avslöjat det; utan det var också tydligt genom den ärorika gloria som han bar som ett framträdande emblem, utöver hans egen strålkraft som överträffade alla andras. I sin hand höll han en stor kristallkula som påminde mig om den ljusa, men lilla, juvel jag hade sett bäras fram av duvan i den Magnetiska koralen. När jag såg upp på den, så verkade den – till och med på det avståndet – rodna och pulsera med en kraft som jag inte kunde definiera. Om livet kunde ses, så skulle jag kalla det för liv, kanske helighet, kanske kärlek, det kunde vara alla tre tillsammans, men den präglade stämningen så påtagligt att det blev svårt för mig att hålla mig på min plats.
Jag har inga ord för att beskriva denna änglaledare, och det är bäst att inte försöka; men jag, till och med i den förundran som hans närvaro väckte i mig, föll offer för den vana jag hade lagt mig till med att fråga hur och varför om allting, och märkte att jag försökte lösa problemet med, med tanke på att själens eviga framsteg var lagen, och varje ängel i himlen en gång varit en människa, hur lång tid det skulle ta för någon i min ställning att nå den plats där han stod? Jag gav emellertid upp det, och påminde mig om att se närmare på de förestående händelserna.

Han tog plats på en slags naturlig scen precis nedanför mig på bergssidan, medan hans åskådare samlades omkring och bakom honom, likt ett hov kring en monark. Jag inbillade mig att han skulle tala till församlingen, och undrade genast hur en föreläsning, ett tal eller en predikan i himlen skulle vara; men inte ett ord yttrades; upplevelsen var snarare den omvända, för medan han stod där och lät sin blick sakta glida över den stora församlingen, så kände jag den obeskrivbara glädjen i att lyssna på den stora uppenbarelsen om ‘tystnad i himlen’, vilken utgör ett kapitel i ‘gudaktighetens mysterium’, som inte låter sig översättas till något språk. I helighetens tempel som inte byggts av händer, som är evigt i himlarna, så finns det en tystnadens helgedom, dit de – oavsett hur många som går in där – inte kan ta med sig någon ljudvibration; där bryts aldrig den eviga tystnaden.

Här bugar själen sig i dyrkan, och som svar på dess bön om en fulländad tilltro, så hör den vår evige Faders röst, som uppenbarar Sig utan minsta slöja emellan. Det är här som ögonen öppnas, och ‘de som är rena i sitt hjärta ser Gud’ för första gången. Det var i en sådan dyrkan som församlingen bugade, och jag bland dem. Befann de sig allihop i denna tystnadens helgedom? Jag förstod det inte alls den gången; på dess tröskel stod de flesta av oss och lyssnade på den obrutna och djupgående fridfullhet som vilade därinne, men vi hörde inte Faderns röst tala; detta var testet, den standard som användes för att finna de själar som skulle upphöjas, tillkännagivandet av de vars antagning skulle förkunnas en efter en.

Tystnaden upphörde med en spontan och universell djup inandning av tacksamhet, som ett passionerat Amen som inte kunde hållas kvar längre inne i själen, och jag kände – alla kände – att i tystnaden så hade någon mystiskt förändring skett; några hade gått över igen, inte genom döden, utan från livet till ett mer överflödande liv; men hur eller vem som på det viset förändrats från en ära till en annan kunde inte avgöras av någon annan än de som hört rösten. Vi behövde inte vänta länge. Knappt hade ljudet av vårt Amen tystnad, förrän ledarängeln tog ett steg framåt på scenen, och lät sin kristallkula flyta uppåt i luften. Mitt över de många växte den och sträckte ut sig likt ett ljusmoln, som varsamt sjönk ner mot de dyrkande. Så tunn blev den mystiska hinnan, att den strax blev helt osynlig, men den kunde fortfarande märkas genom sin aromatiska doft, sötare än alla blommors parfym, och jag visste att den, om än osedd, hade ett uppdrag som jag betraktade för att få veta mer om. Den uppnådde sitt mål, den föll som ett välsignat duggregn över alla, men några – många – förändrades av dess inflytande tills vi, liksom de, på ett omisskännligt språk kunde uppfatta att de fått klartecken att upphöjas.

I den stunden kom en annan grupp odödliga ner från bergen till höger om mig, ner på slätten, medan de sjöng en välkomnande sång till de vänner som de skulle ta med sig till deras nya hem; och sången besvarades av ett jubel från folkmassan, medan de utvalda steg uppåt, gjorde sällskap med kören från ovan, och så var festligheterna över.

Kapitel 20: Landet Beulah

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 20, bokcirkeln)

När besökarna, som jag bara kan beskriva som att de kom från bergen och bortom, hade dragit sig tillbaka, så istället för att uttrycka besvikelse och oenighet över det urval som gjorts, vilket vanligen inträffar på Jorden, så omfamnade, gratulerade och gladdes alla tillsammans över att de fått lov att vara en del av det vackra som jag hade fått bevittna. Jag talade inte med någon av dem, även om många passerade nära mig då och då, eftersom jag kände en inåtvänd medvetenhet om att även fast jag var bland dem, så betraktade jag inte mig själv som en av dem. I själva verket var jag bara en slags besökare som beviljats en ovanlig hövlighet där jag fått bekanta mig med det himmelska livets många faser, för även om jag var en odödlighetens invånare, så var jag inte på något vis säker på vilken min status eller min ställning skulle visa sig vara när mina initiala vandringar var över. Jag förstod emellertid, utifrån de observationer jag gjorde och de uttryck jag hörde, att om den stora majoriteten inte hade förts över så hade de alla gynnats och upphöjts av ceremonin. Varje själ hade dragits närmare, och förberetts ytterligare för den förändring som så småningom måste komma till oss alla. Om de ännu inte hade nått upp till den standarden så hade de vuxit närmare den; om de i tystnadens helgedom inte hade hört den Allsmäktiges röst, så hade de åtminstone lyssnat till den förundransvärda tystnaden som föregår ljudet. Därför var de starkare, heligare, lyckligare genom den upplevelse de delat, medan de återvände hemåt fyllda med ett hopp som inte gav något utrymme för besvikelse.

När Myhanene återvände till mig, efter att ha hälsat farväl till sina vänner, så började jag ställa den mängd frågor som händelserna hade gett upphov till.
“Vem var ängeln som ledde det ljusstarka sällskapet?” frågade jag.
“Han heter Omra”, svarade han, “och jag tror att det är allt du kan förstå om honom just nu. Om jag skulle försöka förklara hans rang, ställning och plikter så skulle jag bara tala i gåtor, så jag är rädd att du måste nöja dig med endast hans namn.”
“Har vännerna som – upphöjdes – jag hittar inget bättre ord för att uttrycka vad jag menar – gått för att vara med honom?”
“Nej; de har gått vidare till omgivningarna där vår syster bor – dikterskan – där jag hittade dig.”
“Och får jag fråga, var bor Omra?”
“Det kan du aldrig veta förutom genom att se det själv, och jag är inte säker på att jag kan låna dig tillräckligt mycket styrka för att du ska kunna få ens en fjärran glimt av hans hem; du har sett kraften i hans utstrålning när de dämpats för att passa dessa festligheters omgivningar, men ljusstyrkan i hans hem är av den inneboende renhet som strålar från den helighet som är en del av de som befinner sig mycket närmare Gud. Men även om jag inte kan hoppas att du ska kunna definiera hans hem, så om jag bara kunde lyckas med att beskriva dess utsökthet, så blir det en annan uppenbarelse som kan stimulera din strävan ytterligare, och ge näring åt dina reflektioner framöver.”
“Min själ hungrar efter den kunskapen”, svarade jag, “men jag har sett så mycket att jag nästan fruktar att fresta på mitt sinne mer; men du vet ändå vad som är bäst, och jag är nöjd med det du beslutar.”
“Så kom med mig då, varje bägare i himlen är fylld med ett överflöd. Kom ihåg Kristus löfte – du måste förverkliga det här – ’till den som har kommer det att givas’, javisst, till och med ‘Ett gott mått, packat, skakat och rågat’. Det finns ingen anledning att oroa sig, för det som flödar över kan inte förloras; ditt minne kan inte hämta fram det genast, men när det behövs så stiger det till ytan, så kom därför med, och titta så långt du kan utmed den väg där din framtid avslöjas.”

Jag måste erkänna att jag var överlycklig över hans beslut. Jag längtade efter att få beskåda den prakt som skulle avslöjas, men jag var medveten om min egen svaghet och oförmåga medan han pratade om den, och ifrågasatte vilken effekt det skulle få när jag stod i dess närhet. Jag förlitade mig icke desto mindre på min guide, likaväl som en inre försäkran om att jag var bortom risken för att skadas, så med nervös tillit tog jag hans utsträckta hand och så påbörjade vi vår nya resa.

Jag hade inte den blekaste aning om hur länge vårt sällskap skulle bestå, men jag blev alltmer medveten om att ju mer tid jag tillbringade med någon av dessa vänner, desto mer hopplöst halkade jag efter med alla frågor som uppstod i deras närvaro. Därför så, även om scenariorna som vi passerade var mer än tillräckliga för att fånga min uppmärksamhet och beundran, så var min hunger efter mer information ändå större, och jag började strax nyttja hans generositet ännu mer.
“Under mitt möte med vår syster”, sade jag, “så verkade hon uttrycka åsikter som skiljde sig avsevärt åt från de jag hört uttryckas av andra; drog jag rätt slutsatser, eller tror du att jag missförstod henne?”
“Jag tvivlar inte på att du har helt rätt”, svarade han”, för vi kan ha väldigt olika åsikter på en del områden.”
“Hur kommer det sig? Jag förväntade mig verkligen att alla sådana skillnader skulle upphöra här:”
“Det är stor skillnad, min bror, på skillnader och splittringar. Jag vet att skillnader i åsikter på Jorden ofta skapar väldigt smärtsamma splittringar, men så är det inte här, där vi har lärt oss att ‘endast sanningen gör oss fria’. Där nedanför upprätthålls som en huvudprincip i praktiken att geologen ska bedöma en dogma till att ha exakt samma värde och i enlighet med teologens bedömning, eller så anses han vara en ateist, och stängs med rätta ute från de rättrognas sällskap; och samma regel tillämpas mer eller mindre strikt inom varje lära. Så absurt. Var det inte samma Gud som inspirerade pennan som inspirerade stenarna; gav Han bläcket hela uppenbarelsen och lämnade resten av kemin tom; ägnade Han sin vilja helt åt tryckpressen, och lät de andra tillverkarna gå i armod; begränsades Hans kärlek till en bokbindares omdöme, medan den konstnärliga världen ignorerades; har det obegränsade och oändliga överlåtits till en judisk nation att absorberas, och lämnat astronomin utan några möjligheter att hitta någon dokumentation?
Likt makrokosmos, så kommer du märka att mikrokosmos har arrangerats för att framställa den naturliga harmoni som den har designats för. Vi har kommit fram till kunskapen att ingen människa kan omfatta – än mindre ha ett monopol över – hela sanningen, utan varje sinne besitter sin egen sympatiska molekyl; med tiden kommer dessa tankevariationer att samla ihop oss likt hur en florist arrangerar sina blommor till en bukett – varje individuellt sinne kommer då att ge uttryck för sin naturliga ton, och allting tillsammans kommer att skapa och framställa den perfekta harmonin i sanningens kompletta ackord. I enlighet med detta kommer du märka att det fortfarande finns en mängd olika åsikter om mindre frågor – en preferens av tankenyanser som regleras av de olika individernas tillstånd – men du kommer aldrig stöta på någon som kallar blått för rosa, eller svart för gyllengult.”

Det fanns inte utrymme för och inte heller var jag på humör för att argumentera kring mina frågor, utan han gav helt enkelt en förklaring i sitt svar, vilken jag i stunden tog emot, med avsikten att först låta det gå igenom mina reflektioner, sedan samtala om det efteråt om det behövdes, när ett lämpligt tillfälle uppstod. Det fanns också en annan orsak som förhindrade att jag fortsatte med vårt samtal just då. Medan jag en stund lyssnat på min vän, så blev jag medveten om att vi börjat färdas genom en ljusare atmosfär, tills, då han tystnade, jag märkte att jag inte längre hade förmågan att tala. Jag överväldigades av underliga och odefinierbara intryck – inte obehagliga, utan snarare tvärtom. Jag hade kommit till en plats med en uppfriskande, oemotståndlig lycka, vilken lyfte mig uppåt och förde mig framåt med en ökande drivkraft som överväldigade och tystade mig. Känslan av tyngd, av rädsla, av tvivel, av allt utom en obeskrivlig glädje, hade lämnat mig.

Jag tittade på mitt sällskap och insåg då att lättheten och den framåtdrivande kraften berodde på arbetsinsatsen han gjorde för att ge mig av sin styrka så att jag kunde stiga uppåt. Men jag blev strax medveten om att till och med han började möta sin gräns i det här avseendet, och en kort stund upplevde vi ett kännbart vacklande i vår flygning, men han lade armen om mig och drog mig så nära sig själv att jag genomlystes av hans eget ljus, vilket ivrade genom mig, och verkade trotsa all svaghet; sedan, med en enda viljeuppvisning, så bar han mig som en blixt genom den mellanliggande atmosfären, och vi landade på toppen av ett blåtonat, himmelskt berg. Hur långt vi färdades i den viljeblixten kommer jag kanske aldrig få veta, men det tjänar som en illustration av hur snabbt det är möjligt för Myhanene att färdas, och den metod som han använde för att nå Assyrierns hem, som tidigare hade gjort mig så häpen.

Himlen låg utrullad framför mig. Jag kan inte finna några andra ord för att förmedla ens en grov antydan till scenen – dess renhet, dess skönhet, dess fridfullhet – i dess närvaro så bleknade allt jag tidigare hade skådat. Framför oss bredde en mäktig slätt ut sig långt bort mot horisonten, översköljd av ett mjukt, oföränderligt, stadigt ljus, som av något mirakel en gång kan ha kysst pärlan och fått den att rodna i all sin blygsamma älskvärdhet. I fjärran, så långt bort som blicken kunde nå – reste sig himmelska berg, tydliga och lika levande som naturen närmast oss, i kedja efter kedja med oräkneliga kullar och toppar med lika oändliga terrasser spridda emellan dem – terrasser lika stora som platåer, i vänlig konkurrens med varandra i fråga om herrgårdar, parker och blommor, som modeller för änglastäder i det Gudomligas galleri, alla beklädda med Guds leende. Varje terrass strålade av sin egen, särskilda prakt, och lystern ökade med höjden. Synen gav mig tanken på en stor, himmelsk trappa som ledde till det oändligas tronsal. Vid varje ände av de trappstegen, som för att bevara balansen och fullborda den himmelska arkitekturens design, så reste sig toppar av tvärgående bergskedjor, som kungliga vaktmästare, dränkta i stämningsfulla färgskiftningar, som när de steg uppåt förändrades till en färglös prakt där fläckfria kristallpelare utgjorde en bakgrund, vilka bar upp en konstruktion som glittrade och blinkade som en diamant som återspeglar ljuset från en evig sol.
Myhanene lät mig få en stund för att ta in den överväldigande scenen, och visade mig sedan en obeskrivligt storslagen byggnad långt borta, och sade: “Det där är Omras hem.”
Men jag fick veta att det inte var himlen som min blick njöt av; det var endast landet Beulah, eller länken mellan det lägre och ett högre tillstånd i själens utveckling. Min vän hade korsat den nästan oändliga slätten – i den nära förgrunden där han pekat ut sitt eget hem för mig – tagit sig uppför den himmelska trappan, och stod med Omra, så som jag stod då, för att beskåda ännu mer praktfulla scener där bortom; Omra hade fått se några som var ännu renare; men hur många som låg mellan den platsen och Gud kan jag inte förstå, och ändå måste varje själ klättra uppför dessa helighetens gallerier i ordning innan den kan vara tillfreds, och se Honom som Han är.

Nu skulle Myhanene ha tagit med mig till sitt hem, men en sådan ocean av förvirring över all prakt överväldigade min uppfattningsförmåga så att jag bad honom att föra tillbaka mig.

Kapitel 21: Hemma

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 1,5 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 21, del 1, samt kapitel 21, del 2).

Varje liten del av det här livet innehåller lärdomar. När man har möjligheten att dra sig tillbaka för att meditera över den kunskap som har inhämtats, så överväldigas man av den mängd information som här uppkommer naturligt genom en enda händelsesekvens, liksom enigheten i vittnesmålen som genomdriver den enda stora lagen som styr det här livet, även om de bidragande parterna inte verkar ha någon möjlig sammankoppling.

Ni kanske minns att en av de första incidenterna som fångade min uppmärksamhet efter min ankomst var då den stackars kvinnan försökte komma fram till hem som hon inte passade ihop med; Eusemos förklarade teorin om lagen som verkade på och förhindrade att hon kunde få sin önskan uppfylld; efteråt illustrerade Cushna det för mig genom Maries fall; och nu hade Myhanene gett mig ett praktiskt exempel på det i mitt förhållande till den förtrollande scenen som låg framför mig. Det fanns inga yttre krafter där som hindrade mig från att nå fram till sådana vilsamma boningar, vägen låg öppen, och jag var säker på att jag skulle finna mig välkommen om jag skulle kunna nå fram till deras portaler; men “om” var det fullt tillräckliga “varför” jag inte fick uppfylla mitt hjärtas önskan. Det fanns inte fler barriärer i min inandning av livsatmosfären i de himmelska bergen, än det finns på Jorden i hur nordbon kan ta del av den tropiska sommarens skönhet; den enda orsaken fanns inuti mig själv, min nuvarande natur var inte anpassad för omgivningarna, och därför var de inte gynnsamma för mig; så även om det var himlen för Myhanene och hans vänner, så var jag överbemäktigad – eller kan jag säga obekväm – och ivrig efter att få komma därifrån. Men medan jag stod där på höjderna, fortfarande med mitt sällskaps arm omkring mig, så lärde jag mig en vacker lärdom på ett långt mer fulländat vis än jag någonsin hade kunnat förvänta mig – den milda sympati och ödmjukhet som dessa högre, heligare former av natur bistår de svagare med.

Åh, de apparater, de resurser de har att förfoga över, och beredvilligheten och välvilligheten som de förvärvas med för att stimulera och uppmuntra en att använda all sin strävan för att nå all möjlig utveckling och motsvarande fördelar! Deras kärlek omfattar själen som en kraftfull magnet, och den känns omhuldad och upplyft – såvida inte det gudomliga inflytandet med vilja avvisas och frigörs – nästan emot sig själv in i fortsatta pånyttfödelser till en heligare varelse. Det finns inget överförmyndarskap, inga försök att väcka en känsla av skuld för den tjänst de så gärna utför, utan de påbörjar – och genomför sitt uppdrag – som om de nyttjade en tjänst, och som att alla fördelar fanns på deras sida. Vad de än må göra, så har de en underbar kraft och fallenhet för att få dig att känna att – oavsett hur stor din trivsel har varit – att de själva har fått uppleva den allra största glädjen genom sitt givande.

Vad var det som uppmanade Eusemos att visa mig landskapsbilden, eller Cushna att ge mig upplevelsen i att bevittna Koralen? Varför skulle Siamedes instruera mig om de sovandes natur och tillstånd, eller Myhanene föra med sig mig så att jag skulle få beskåda allt underbart där han bor? Jag hade ingen hållhake på dem, ingen kraft att påverka dem, och allra minst någon kompensation att erbjuda; det fanns bara en motivation, en orsak – kärlek, denna överliggande impuls som svingar sin obesegrade spira över hela odödlighetens domäner! Jag visste det – jag kände den. Den enda önskan som hade aktiverat alla som jag hade fått kontakt med, hade varit att förhindra att jag blev alltför nöjd med omständigheterna jag omgavs av i mitt nya liv, vilka de än skulle visa sig vara. Aktivitet är själens naturliga arv, att överträffa sig själv dess motto, och helighet dess mål; sålunda hade deras gemensamma strävan varit att väcka en stark önskan i mig att sträcka mig efter de ideal som låg framför mig; att inse det faktum att en människa kan bara nå en berättigad tillfredsställelse när, som gamla tiders psalmskrivare, hon vaknar upp till medvetenheten om att hon har uppnått en likhet med Gud.

Ja! Jag hade lärt mig den lärdomen, och där jag såg ut över det som låg framför mig, så kände jag mig medveten om att deras syfte hade uppnåtts, åtminstone i mitt fall. Önskan att få kunna röra sig över dessa ljusa, praktfulla ängar, som var mina vänners hem, hade fötts inuti mig, och jag beslutade att mitt hopp inte skulle krossas eller avledas av något hinder eller någon plikt som av nödtvungenhet måste ligga i vägen, utan genom allting så skulle jag framhärda tills mina fötter hade tagit mig fram till det här målet för min första önskan i himlen. Myhanene förutsåg att åsynen skulle väcka mina aspirationer om jag bara kunde uppnå den, och han hade rätt – nu levde och glödde den aspirationen; jag var ivrig att finna mitt nuvarande hem, så att jag skulle kunna förstå varifrån jag behövde påbörja denna enorma uppstigning. Jag visste inte var jag skulle finna det – jag hade fram till nu inte gett det mer än en passerande tanke – men nu längtade jag efter att komma dit. Var det än kunde vara, så skulle det inte kunna vara mer än en resandes viloplats; vilka nöjen det än kunde innehålla, så hade jag beskådat andra vilka min själ trånade efter, så som hjorten törstigt söker efter vattendrag; oavsett hur vackert det skulle vara, så hade jag vilat blicken på ännu större skönhet, vars minne inte kunde suddas ut, och jag skulle aldrig känna mig nöjd i min vila förrän jag kunde kalla dem mina.

Så då uppstod ofrivilligt frågan av sig själv – “Kommer jag känna mig tillfreds då?”, men så skulle den ständigt fortsätta att uppstå om jag försökte besvara den, så jag tryckte undan den, och bestämde mig för att nå mitt första ideal här. Men då jag drog den slutsatsen, så drog en skugga genom mitt sinne då jag tänkte på vilket närapå ändlöst avstånd som kunde ligga mellan mig och det jag längtade efter.
Myhanene blev omedelbart medveten om dess närvaro, även om han inte sade något, men jag kände en tanke som kom från honom som uppdagade en annan upptäckt för mig – en uppenbarelse som hade mer inflytande och gav mer tröst än ord.

Det finns bara ett sätt för hela mänskligheten att färdas på sin pilgrimsresa till Gud; Jordstadierna hade manipulerats och blivit svåra att spåra; men därifrån mina fötter stod så var vägen tydlig och omisskännlig. Det var den Raka vägen, vars konstruktör var Gud själv, och den bar Hans signatur och märke, även där vi finner den i Naturens anlete. Vid det här laget hade Naturen för mig blivit en nådens uttolkare, och min själ följde dess flöde in i en ny uppenbarelses ocean. Vilken människan kan stå med klockan i handen och säga: “Dagen är död, och natten är född”? Vem kan med exakthet dela upp säsongerna där de kommer och går? Vem är tillräckligt lärd för att avgöra gränsen för sömnen? Vinterns tidiga frost kommer i skikt mellan höstens gyllene dagar, och vårens solstrålar störtdyker ner i isvindar; dagsljuset kommer tillbaka med anspelande pulser, där det stjäl till sig ett fotfäste från nattens sovplats; de första bladen växer så smygande fram att även om vi står på vakt och tittar, så skulle vi ha svårt att säga: “de är inte där”; eller “jo, de är där.”

I Naturen finns det inga språng, inga återvändsgränder eller luckor, eller skarpa uppdelningar i dess stora lag om utveckling; ordningen är – utveckling inifrån, stimulerad av en lämplig tillförsel av lockande näring utifrån. Samma utveckling kan också observeras i livsstadierna, så långt de dödliga är medvetna om dem. Vem är lärd nog för att upptäcka varandets tillblivelse, eller säga tidpunkten då en själ lämnar kroppen? Vem kan säga när omedvetenheten går över i medvetenhet, eller när bebins instinkt lämnar plats åt intelligensen? Vem kan definiera då ansvaret föds, eller dra en linje mellan barndom och ungdom? Så pågår likheten mellan naturen och själen. Men nog om det! Om samma lag är uppenbar i starten, och fortsätter så långt mäniskan kan spåra den, med vilken rätt antar vi då att det sker någon förändring bortom vårt synfält? Med samma Gud som Skapare och Bevarare, Författare och Avslutare – och Han är oföränderlig, så varför inte samma lag och en orubblig sådan?

Tanken tröstade mig, gav mig styrka och fridfullhet. Avståndet mellan mig och mitt ideal var utan tvekan stort; men det skulle uppnås genom en naturlig process, vars varaktighet i hög grad låg i mina egna händer. “Gud gör inte skillnad på människor”; det finns ingen kunglig väg eller genväg till tronen för några utvalda få, utan En Väg, vilken är ”vägen, sanningen och livet”, och den som försöker gå en annan väg kommer att kastas ut som en *tjuv och rånare”. Nej, nej, den påkomne mördaren kan varken med utsagor eller hjärtats bekännelser ta ett enda steg från trappan – utan utbildning, fortfarande trevande, och med läppar varifrån svordomarnas ekon knappt har dött bort – till närheten till Gud som är *för ren för att skåda oförrätter”.

Frälsning garanterar inte en plötslig övergång från sedeslöshet till den vita kappan, från det vulgära skämtet till att “sjunga Moses och lammets sång”; den innebär “den älskades godtagande” då den ångerfulle slösaren har genomfört sitt beslut att stiga upp och gå till sin far – har gjort pilgrimsresan från det fjärran landet till hemlandet; passerat korsningen där han tar emot löftena och blir arvtagare till den tilltro som är “kärnan i det vi hoppas på”; upptagen i helgonens familj och välkomnad i Kristus sällskap, som aldrig mer lämnar eller överger honom, han kommer att ledas vidare från ära till ära, där hans själ för varje steg upptäcker den renhet och helighet som till slut kommer göra det möjligt för honom att:

Vistas i det eviga Ljuset
Genom Evig Kärlek.

Mitt sällskap hade ingen brådska alls att avsluta mitt besök, även om jag hade föreslagit det. Han var lycklig – så lycklig – där; det var hans hem, och när jag fick en paus i antingen min uppenbarelse eller förundran att ägna åt honom, så var jag medveten om intensiteten i hans passionerade önskan om att det skulle bli mitt också – men det kunde inte vara det ännu, så istället lät han mig ta tid på mig att se på det, tills entusiasmen var stark inom mig, vilket bestämde att det kommer att bli det så snart jag kunde nå upp till dess krav; då indikerade ett mjukt tryck från hans arm hans önskan, och jag vände mig därifrån.

“Hur länge har jag varit här – i det här livet?” frågade jag, när talförmågan återvände.
“Bara några veckor, enligt Jordens tideräkning”, svarade han. “Hurså, är du trött?”
“Nej! Jag kommer aldrig mera bli trött, det känner jag; men jag har lärt mig så mycket och varit så intresserad att jag inte har tänkt på tiden förut.”
“Varför har du lärt dig så mycket?” frågade han.
“Det är en fråga som besvaras bäst av dig”, svarade jag.
“Det beror på att du har frågat så mycket, helt enkelt. Ditt jordeliv var en lång utfrågning, inte så mycket till dina kamrater, för de förstod inte – kunde inte ha besvarat det – men dina frågor ställdes till dig själv, till oss. Nu har du börjat finna svaren genom det lilla vi har haft möjlighet, just nu, att göra för dig. Men kom ihåg att vi bara har börjat, och vi är glada över att snart få fortsätta; under tiden så tar jag dig till ditt nya hem, där du kan gå igenom dina upplevelser så här långt, medan du vilar en stund och gör dig av med den påverkan som kroppen fortfarande har på dig, och som annars är i vägen för att du ska kunna åtnjuta de andra uppenbarelser som väntar på dig.”
“Hem”, upprepade jag, “så hörde du alltså min önskan då jag stod uppe på berget? Jag har varit så intresserad att jag inte har tänkt en tanke på detta förrän jag fick se ditt, vilket fick mig att undra hur stort avståndet var mellan de båda. Var min tanke ett förebådande om vad som väntar härnäst?”
“Det kanske den var”, svarade han; “kom och se efter.”

Vi gick genom en rad vackra skogsdungar, varvade med ljuvliga dalgångar och gläntor, där vi passerade några individer, vilket gjorde att vi kunde prata ostört om många saker, men jag ska inte trötta ut er med att återge dem här. Jag har fortfarande kvar mängder av ännu större upplevelser att berätta om, och om den här arbetsinsatsen når sitt mål, som jag uttryckt på föregående sidor, så kommer jag tillbaka och fortsätter med min trevliga uppgift.
Där vi gick så märkte jag emellanåt att en tankeblixt hastade iväg från mitt sällskap i vår riktning, och hur det ibland kom tillbaka ett svar, vilket sade mig att medan han instruerade mig så samtalade han också med någon vän i fjärran. Då kunde jag inte läsa av en sådan korrespondens, och därför var jag helt okunnig om vad den bestod av, men vad det än kunde vara så väckte det bara en övergående nyfikenhet inom mig över detta nya fenomen, för mitt intresse kretsade helt kring de ämnen vi samtalade om.

När vi gick igenom en dal, som genom sin extrema skönhet fångade min uppmärksamhet och ändade vårt samtal, så stötte vi – för mig helt oväntat och plötsligt – på Cushna, Arvez och flera andra vänner som jag inte kände. De slog följe med oss på Myhanenes förslag, då han uppenbarligen inte ville dröja kvar på vägen. Kort därpå mötte vi Eusemos och ett sällskap av körsångare, som hälsade oss med en välkomstsång, och även de gick med oss, och vi gick vidare medan vi lyssnade på deras musik, tills vi stötte på Azena, med ett stort följe av kvinnor, som kom för att träffa Myhanene när de hörde att han var på väg. Vi blev ständigt allt fler och fler, och många av vännerna hade med sig instrument, andra bar massor av blommor, så som jag hade sett dem på festivalen, tills vi blev mittpunkten i en lång procession, glädjefylld och upprymd i de sånger de sjöng för att välkomna mitt sällskap, som jag förstod mycket väl att de älskade så.

Efter en stund kom vi till en smal dalgång mellan två rader av kullar, där vi gick uppför en mjuk sluttning vars topp bjöd på en utsikt över en stad som var magnifik bortom varje jämförelse med någon stad på Jorden. Den såg ut att ha byggts i rosa alabaster, som en kvadrat, med gator som löpte österut och västerut, norr och söder, och delade upp den i mängder av kvarter som var lätta att urskilja från de större stadsdelarna där vi stod, och dess många träd fyllde den med frodig grönska.
Byggnaderna var utsökt detaljerade, och även om de var avsevärt höga, så bestod de enbart av en enda våning, med platta tak vilka fungerade som både trädgårdar och strövområden. Varje palats – för bara en sådan term kan förmedla en tillräcklig uppfattning om deras proportioner – omgavs av frikostiga trädgårdar, där dess invånare visade upp sin mångfald av smaker och designer, men det hela utgjorde en sådan perfekt, harmonisk bild att Myhanenes ideal om skillnadernas ultimata harmoni spontant dök upp i mina tankar. Allting, överallt, så långt min blick kunde nå, utstrålade välstånd, lyx och harmoni; och då jag såg ut över stadens vidsträckta område så undrade jag om det var möjligt att jag skulle kunna finna mitt hem på en sådan välsignad plats som denna.

När vi pausade för att ta in scenariot så ringde några klockor sitt välkomnande tillsammans med den musik som omgav oss. Det verkade vara en signal för alla att komma ut genom portarna, och allesammans kom för att möta upp oss. En av de första var Helen, och nära henne kom en och sedan en till som jag hade känt från Londons förfärliga gränder och kvarter. Några av dem var personer som jag hade skickats till av den mystiska influens jag nämnt tidigare, och som jag aldrig förstod; några hade jag hjälpt genom att läsa för dem, och andra var sådana jag hade bistått på andra sätt; några hade jag pratat med och försökt lindra deras tveksamheter, och uppmuntrat dem att försona sina smärtsamma omständigheter med Guds konsekventa kärlek; andra hade jag försökt förmedla mina vaga tankar om himlen till eller försökt ge dem lite tröst genom att förklara min luddiga teologi, och igenkännandet av mer än en av dem väckte ett minne till liv om ett bortglömt löfte som vi gjort att träffa varandra “på andra sidan floden”, vilket de nu infriade, medan jag endast kunde hävda att jag gjort det av en slump.

Då jag såg på dessa väl ihågkomna ansikten – trots de fantastiska förändringar som de hade genomgått – så kände jag att de på något vis hade blivit många fler, för även om jag kände igen varenda individ så hade jag ingen aning om att de var så många. De var inte längre fattiga, som då vi skiljdes åt, utan under tiden så hade de på något vis – och det finns bara ett sätt – förvandlats till kungar och drottningar, präster och prästinnor hos Gud, och jag kände mig mer än hedrad nu att återuppta vår vänskap.

När jag hade nått slutet av de mer personliga gratulationerna, så växte musiken återigen till en kör, där allesammans deltog, med ett välkommen hem. Det var då jag insåg att alla dessa hyllningar gavs till mig, och ändå kunde jag knappt tro det så jag vände mig till Myhanene och frågade:
“Är detta verkligen för mig?”
“Ja, min bror!” svarade han, “i den här staden kommer du hitta ditt nuvarande hem, och våra vänner har kommit för att hälsa dig välkommen.”
Då förstod jag att de tankeblixtar som hade väckt min nyfikenhet bara var signaler, och våra möten med Cushna och andra vänner längs vägen var en del av ett anordnat program, som jag, helt omedvetet, hade varit mittpunkten för.

Processionen tog form på nytt, men den här gången i ett ännu mer imponerande format, och jag leddes framåt, den som hedrades i ett så hedervärt sällskap, med Myhanene vid min sida och mina mer omedelbara vänner och bekanta i grupper runtom. Tårar av glädje och tacksamhet var mitt enda svar på den rörande välkomsten, och ömhetsbevisen som jag översköljdes med; till och med klockorna verkade fyllas med liv där de frambringade en samstämmig gratulation. När vi gick nedför en av de näraliggande gatorna så kunde jag se våra ledare gå in i till en trädgård vid ett palats som var så utsökt utformat att den genast fångade min uppmärksamhet mer än de andra gjort, till och med när jag först såg de alla på avstånd. Men när jag kom fram till ingången, och hela dess skönhet omgav mig, så pausade jag förundrat för att fråga vad det här var för plats.
“Hemma.” var det enda ord som min följeslagare sade som svar, och han ledde mig framåt medan jag befann mig i en sådan extas som ibland finns att uppleva i drömmarnas land.

När vi närmade oss huset så uppfattade jag att draperierna som i det här livet fungerar som dörrar hade dragits åt sidan, och markerade därigenom att alla var välkomna att stiga in, men de flesta gick åt höger eller vänster, deras sång upphörde och Myhanene tog min hand och ledde in mig. När jag gick in såg jag en rymlig veranda med ett sällskap som kunde ha varit änglavärden jag såg så nyligen på festivalen. Huvudpersonen var klädd i plagg av ljus, men jag kände inte igen honom genast, för mina ögon var alltför ovana att betrakta ett sådant ljussken. Återigen pausade jag, men min guide, som förutsåg mina tankar, svarade.
“Det är Omra.” Det fanns inte tid för fler ord, för vi stod nästan högst upp på trappan, och i nästa stund kände jag en obeskrivlig glädjerysning då hans armar lades omkring mig, och han utropade:
“Välkommen, vår käre, i vår Faders Namn, njut av din vila”, sedan lyfte han upp mitt huvud och gav mig en broderlig kyss, medan församlingen föll in med ett “Amen”.
Jag sade ingenting. Vad kunde jag ha sagt? Vem kunde finna ett språk som passade för ett sådant tillfälle? Men det blev ingen obekväm tystnad, eller känsla av obehag över att något förväntades av mig som jag inte förstod att genomföra. Det undvek Omra.
“Så många vänner du har med dig”, påpekade han på ett uppmuntrande sätt, som för att bjuda mig att se ut över de alla. Vid foten av trappan stod alla de London-vänner jag nämnt, och han uppmärksammade mig på dem genom att säga:
“Min broder, Herren har lovat att “de som sår i tårar, ska skörda i glädje”; hos dessa, våra vänner, så önskar jag att du får skåda uppfyllandet av detta. Här kan du se, så långt det redan skördats, ditt livsarbetes resultat. Du gick till dem med fröer som var mer värdefulla än du förstod, och om du än spred dem med en skälvande hand och en oviss kunskap, så uppnådde de fortfarande som Guds ord det Han skickat dem för. Nu är din dag på fältet över, ditt arbete är gjort; du återvänder till Guden som skickade dig och gav dig ditt uppdrag, och du har med dig dina kärvar.
I Kristus namn, som frälste oss, så tackar jag dig för ditt kärleksfulla arbete; för allt du gjort för dessa har du också gjort för Honom.”
Fåfängt försäkrade jag honom om att jag i det lilla jag hade kunnat göra hade varit ytterst välsignad; att kärleksarbetet han hänvisade till hade varit de ljusa stunderna i ett annars högst outhärdligt liv; att glädjestunderna som samlats helt naturligt var en långt större kompensation för någon eventuell uppoffring som kanske behövt göras; samtidigt som jag var smärtsamt medveten om hur mycket jag hade underlåtit att göra jämfört med de små saker jag lyckats med. Han kände till allt det, vad jag förstod genom att ha studerat dokumentationen över mitt arbete, vilken hade sparats och öppnats för min granskning av den. Där skulle jag få se nettoresultaten så här långt, sammansatt av en som var alltför klok för att missta sig i sin bedömning eller uppskattning. Sedan gav han mig sin välsignelse och lämnade oss, och lät Myhanene fortsätta visa mig runt i mitt hem.

Jag önskar att jag kunde finna ord för att förmedla ens en blek aning om det husets skönhet och fullständighet, men jag skulle bara misslyckas med ett sådant försök, ens i grova drag. Så det måste jag lämna därhän. Men det finns en sak som jag behöver ta upp, på grund av dess stora betydelse för de som är kvar i köttet. Jesus Kristus sade till sina lärjungar, då han talade om de många palatsen i sin Faders hus, att: “Jag går för att bereda en plats åt er.” Men hur är det med möbleringen av denna? Det här är en tanke som aldrig tidigare hade kommit för mig förrän jag steg in i min nya boning; då fick jag en till stor uppenbarelse. Varenda möbel, utsmyckning eller dekoration hörde på ett högst livfullt vis samman med – som om de hade tillverkats därur – någon handling, ord eller egenskap från mitt Jordeliv; det var en förfärlig sanning att bli varse; som jag önskar att jag hade känt till det tidigare!

Ett av rummen innehöll en rad bilder som återgav den dokumentation som Omra hade talat om; vid ett första ögonkast kunde jag se att det inte på något vis var ett perfekt resultat. Den ursprungliga designen, fullt synlig i varje del, var mer eller mindre alltid förstörd genom de lika synliga felen. Jag kunde lätt avläsa svagheterna som jag fortfarande verkade i, och de många defekter som skulle behöva åtgärdas innan jag kunde nå den högre livsnivå, vars utsikt jag just hade återvänt från. Medan jag studerade den här dokumentationen, så kunde jag göra en ungefärlig uppskattning av det arbete som låg framför mig, men jag var också medveten om det faktum att ett sådant hem och omgivningar där jag kunde utföra den uppgiften i sig själva måste beräknats bidra till halva den framgången. Och återigen, vilka oförutsebara fördelar fanns inte i de nya och större bostäder som jag hade fått ta del av; vilka sällskap skulle jag inte få njuta av; vilken erfarenhet hade jag inte att rådfråga hos dem?

Myhanene ledde mig vidare förbi en dörröppning, där draperierna var fördragna. Jag skulle ha gått in där, för någon osynlig kraft lade sitt grepp om mig; en röst från tystnaden verkade kalla på mig, och jag pausade som ett svar på dess rop. Men min vägledare visade mig på andra saker, som om han inte märkte min önskan, och ledde mig upp på taket, där jag kunde få ytterligare en vy över staden, och en som, i kommande tider, skulle bli den mest välbekanta och uppskattade genom dess associationer. Luften, och intresset som utsikten skapade, övervann tumultet som jag kände när jag passerade den förbjudna dörren, och när jag hade fått tillbaka mitt lugn så sade mitt sällskap:
“Nu är min trevliga uppgift över för stunden; följ med mig en stund, så säger jag sedan adjö.”

När vi återigen nådde fram till dörren så vinkade han med handen för att visa att jag skulle gå in ensam, sedan gick han ut och var borta.
Jag visste vad han menade. I det rummet så väntade en person på att välkomna mig hem, en vars hands beröring berövats mig, och en vars röst mitt hjärta hade gråtit och jämrat sig efter; en som hade offrat sitt liv för att ge mig mitt; en vars frånvaro så sorgligt hade gjort mig olämplig för kampen jag behövt utkämpa; en vars namn jag ofta hade ropat ut i min förtvivlans mörker utan något svar. Om hon bara hade fått finnas hos mig under de där första åren, så att närvaron av hennes minne kunde ha fått stanna kvar hos mig, så annorlunda mitt liv hade blivit då; misantropen kanske hade kunnat bli en man, och spelat mannens roll i återuppbyggandet av världen, och utfört något litet arbete som var värt att minnas. Men inte! Skuggan som fötts med mig kunde inte skingras, och bördan från dess dysterhet var det kors som nu slutligen hade lyfts av mina skuldror.

Läsare, när jag var i Assyrierns hem så stod jag, som du gör nu, på tröskeln till ett annat sådant möte; men kom ihåg att jag sade er att när stunden var inne, som var för helig för att någon oinvigd skulle ha fått se den, så vände jag mig om för att inte förvärldsliga den upplevelsen med min närvaro. Nu ber jag er att ursäkta mig då jag lämnar er här, medan jag går igenom draperierna; och för första gången i hela min existens, får se det sedan så länge efterlängtade ansiktet. Marken där denna lilla gräns korsas är alltför helig för mig för att främlingars fötter ska beträda den just nu; synen som väntar mig är alltför helig för att erbjuda andra att betrakta den.

För mig är Jordens nyckfulla feber nu över; jag har tryggt funnit min väg, genom vår Faders godhet, “Genom dimmorna”, och nu, medan jag bjuder er ett tillgivet adjö, och drar de sidenlena tygerna åt sidan, så finner jag att jag är hemma – i min moders kärleksfulla armar.

SLUT.

(Läs gärna vidare i nästa del av boktrilogin, under menyrubriken “The Life Elysian”).