Anneli skriver

Through the Mists – på svenska

Här kan du läsa boken Through the Mists på svenska, från början nedtecknad på engelska år 1898 av Robert James Lees åt Frederick Winterleigh, eller Aphraar som han senare kallades, en person som berättar om sitt jordeliv men också övergången till andelivet och vad som hände honom där. Det är min egen översättning, och jag tror inte att den är fantastisk, men jag önskar att den ska ge fler möjligheten att ta del av ett väldigt fantastiskt innehåll!

Du kan följa med i det engelska originaldokumentet i PDF-format här: Through the mists, PDF-fil

Nu finns också hela översättningen på svenska i utskrivbart PDF-format, klicka här så öppnar sig filen i en ny flik: Genom dimmorna, PDF-fil

Vill du själv anpassa textstorleken efter dina egna behov och önskemål, så finns filen i redigerbart Word-format här: Genom dimmorna, Word-fil

Jag har i nuläget valt att börja direkt med kapitel ett utan att översätta alla förord och liknande (utom ett kort stycke), och kommer också vid varje nytt kapitel hänvisa till de videosessioner där Jesus och/eller Maria Magdalena samtalar om de olika avsnitten, bland annat i Marias bokcirkel.

KAPITEL 1-3, här nedanför
KAPITEL 4-6, klicka här
KAPITEL 7-9, klicka här
KAPITEL 10-12, klicka här
KAPITEL 13-15, klicka här
KAPITEL 16-18, klicka här
KAPITEL 19-21, klicka här

Litet förord från Frederick/Aphraar:

TILL LÄSAREN

Jag hörde, från mitt andehem, en klagan –
“Om bara en enda kunde komma – kunde berätta historien
om sin upplevelse från den andra sidan;
Kunde tränga igenom dimmorna – kunde öppna portarna på vid gavel,
så att vi kunde se – kunde förstå – kunde veta!”
Lidandet rubbade mig, och mitt hjärta sade: “Gå!”
Kärleken uppmuntrar mig, men okunskapen motsätter sig
kraften med vilken jag räcker över detta “Genom dimmorna”.

FÖRFATTAREN

Kapitel 1. Ankomsten genom dimmorna

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Förord och kapitel 1, bokcirkeln)

I mitt jordeliv kallade man mig för misantrop. Det här är ett underligt medgivande att bryta min tystnad med, men då jag nu är bortom konsekvenserna som en sådan rättframhet kan leda till, så har jag ingen anledning – även om jag hade haft viljan till det – att tala mindre reserverat. Om någon kräver en ursäkt för den behagliga uppgift jag har åtagit mig, så låt den ursäkten hittas i det oändliga klagande som jag har hänvisat till i mitt förord till dessa sidor. Är mitt uttalande sant i det avseendet? Jag ber dig vända den frågan inåt. Fråga ditt eget hjärta, så blir jag nöjd med att ta emot svaret, med det lilla tillägget att så som du är, så är hela mänskligheten.

Låt mig använda en eller två meningar för att ge en nödvändig förklaring om mig själv innan jag tar med dig över gränsen till den andra världen. Mitt liv överskuggades av följderna av ett havandeskapsproblem som jag inte visste något om, förutom fantomen som blivit kvar och förföljer mig, och att det berövade mig en mors vägledande hand. Min far var en oflexibel kalvinist, med sitt liv lika noggrant anordnat som en arkitektonisk höjdpunkt, där man med lika stor nit hade insisterat på minsta detalj. Som ålderman i den presbyterianska kyrkan och med ett bankkonto av sådan magnitud att han kunde leva ett liv utan att ifrågasätta sin tilltro, så tillbringade han sina många års vallfärdande utan klandrets och vanärans skuggor.

Min bror och syster var inte särskilt strängt lagda, och deras nästan öppna upproriskhet när de blev äldre verkade inte på något vis mjuka upp min fars karaktär. För min egen del varken fick jag eller erbjöd jag någon medlem av hushållet min sympati. Ingen talade någonsin med mig om min mor – hennes namn nämndes i själva verket sällan – men jag kände alltid att hade hon levt så hade vi alla funnits här för varandra, men hon var borta, och jag hade lämnats ensam! Böckerna var mitt enda sällskap – poeterna mina främsta favoriter.

Mina tidigaste minnen kommer från den religiösa barngrupp som fått ansvaret för mig, och vars ledare jag lärde mig att förakta för dubbelspelet och hyckleriet de ofta utövade där. Med mitt naturligt morbida sinnelag, en skugga från något okänt fel ovanför mig, och en själ som krympte vid åsynen av bedrägligheter, så lärde jag mig snart att hata de som inte tvekade inför att ljuga i handling och bön, och be till Gud om framgång i deras skändligheter.

Genom dessa saker leddes jag gradvis till att hämta all min trivsel från böcker, och att underhålla en stark aversion mot att komma närmare de i min närhet.

Jag hade som en naturlig följd ett religiöst lagt sinnelag, men föredrog att lösa dess frågor i ljuset av mitt eget resonemang och Bibelns enkla läror efter hur jag förstod dem. En praktisk bekantskap med den offentliga dyrkan av de olika sekterna bekräftade enbart min ursprungliga tanke om att det förekom mycket mer form och stil än genuint dyrkande eller andlighet i dem alla, och därför lärde jag mig i detta, liksom i allt annat, att förlita mig på enbart mig själv, och att lita på försonligheten och rättvisan i en rättfärdig Gud när det gällde möjliga fel som var följden av min uppriktiga strävan efter att utföra Hans vilja enligt ljuset inom mig.

Trots det så hade jag sällskap och en fin samhörighet i min dyrkan på det här viset. Jag fann mig, ledd av någon påverkan, för mig inget mindre än en inspiration, på någon av gatorna och gränderna i östra Londons myller, där laster, fattigdom och gemenhet florerade; där hjälp, trots brådskande behov av den, sällan gavs; där invånarna inte har lärt sig om metafysik, utan hungrade efter den praktiska medkänslans bröd. Bland sådana utstötta och fallna medlemmar av vår gemensamma mänsklighet, märkte jag att jag alltid hade en predikan att ge som förstods i alla sina delar, ett evangelium att förkunna som de med glädje lyssnade till, ett frö att så som kunde ge frukt i sextio- eller hundrafalt.

Om kyrkan hade rätt, och jag till slut befanns ha fel, så skulle tacksamheten som dessa stackars olyckliga visade för det intresse jag visade dem vara tillräcklig för att göra smärtan från mitt straff inte bara uthärdlig utan välkommen. Det skulle finnas tillräckligt många goda människor i Himlen för att säkerställa lyckan för varje själ som fingo sitt inträde till de gyllene gatorna. Jag hade ingen röst till att sjunga, och om det religiösa samtalet på Jorden var rättvisande exempel på vad som skulle vara standarden där, så hade det fjäskandet ingen charm som lockade mig. En sådan plats, om jag tvingades in i ett sådant samhälle, utan något tilltalande arbete att göra, skulle inte vara av något intresse – ha någon attraktion – för mig. Det var inte min uppfattning om Himlen, och följaktligen ville jag inte ha den.

Det var annorlunda med de fattiga, som drivit iland på den andra platsen – för om kyrkan hade rätt så skulle uppdelningen göras mer längs de linjerna än längs något annat. De rika bygger templen, håller dem på fötterna ekonomiskt, är konsekventa i sina nådemedel, gör dem tidsenliga, förser dem med allt som behövs för att dyrka Gud genom arkitektur och ritualer, samtidigt som de generöst förser prästen med hans lön, och betalar på alla tänkbara sätt för sin frälsning, och det är bara rätt och ärligt att de ska få sin belöning. Men de fattiga, som måste arbeta långa timmar, utan något att ge, med knappt en kostym att ha på sig, och som avslöjar sig med den obehagliga lukten av verkstad, med sina vulgära vanor och högljudda sånger, vars inhysning den blekta, dåligt belysta och dragiga missionsaulan får stå för, har ingen rätt att förvänta sig ett sådant överdådigt inträde som de som bidrar bättre medan de lever, och kan köras i droskor med fyra hästar vid sin avfärd.

Av den här anledningen fick alltid de fattiga min sympati. När jag tänkte på ämnet, så kändes det ofta som att jag borde vara glad att upptäcka att pärleporten hade stängts framför mig, om jag på det viset kunde få vara till lite tröst för de många i helvetena. Det var syndigt – hädande – att känna så, talade kyrkoherden om för mig, men det var medfött – en del av min oturliga åkomma, och han fann att det inte nyttade till att försöka ändra mitt sinne.

Jag kunde aldrig förstå rättfärdigheten i fattigdomen här och fördömelsen där; eller den logiska följden av rikedomar här och frälsning där. Det stämde inte med vad jag läste i Bibeln, eller Jesus lära i liknelsen med den rike mannen och Lasaros, så gott jag förstod det engelska språket. Det kan ha varit en defekt i min förmåga till liknelser, men om det var så, så höll jag fast vid den vanföreställningen.

En kväll, när jag var på väg för att besöka några av dessa eftersatta människor, så fick jag uppleva den stora förändringen. Jag gick längs en välbefolkad gångväg, och betraktade ljusen och skuggorna i de förbigåendes ansikten, när jag hörde ett skrik och såg ett barn i dödsfara bland hästarna på gatan. Han var inte långt borta, så jag sprang framåt – utan någon annan tanke än på hans säkerhet – och nådde fram till honom och drog undan honom från hans farliga utsatthet, vände mig om och …

Något rörde vid mig, jag tog ett fastare grepp om pojken och steg framåt. Ljuden upphörde, gator och fordon började försvinna, som om någon duktig magiker hade viftat med handen, mörkret försvann och så låg jag på en sluttning av gräs i ett hänförande landskap.

Förändringen låg inte bara i våra omgivningar. Inte många hade blivit förtjusta i det ruffiga barn jag skyndat mig att rädda, med sina skolösa fötter, sitt matta hår och otvättade ansikte, men den ängel jag fann liggande mot mitt bröst skulle ha fått en konstnär att falla i hänförelse. För min egen del, i den stunden, så hade min morgonkostym skiftat till en löst sittande kappdräkt som på något vis verkade vara en del av mig, och även om jag var helt säker på min egen individualitet, så var jag nyfiken över vad som hade hänt, och hur det hade gått till när en sådan fullständig omvandling kunde ske i ett enda steg.

Gossen tittade – trots att han uppenbarligen var medveten om förändringen – på mitt ansikte med lugna, glada ögon, utan minsta spår av rädsla; kanske han förväntade sig att jag skulle ge honom någon förklaring, men jag behövde en själv. Sedan lade han huvudet mot min axel och somnade. Jag satt och vyssjade honom och försökte besvara den enda frågan jag kunde tänka på – “Var är vi?”

Jag satt halvlutande på gräset i något som bara kan beskrivas som ett auditorium till en enorm men naturlig amfiteater, där arenan upptogs av mängder av människor som verkade engagerade i att ta emot nykomlingar, vilka de välkomnade och gratulerade. Om jag bara kunde förstått det, så skulle scenariot ha varit lika tilltalande som det var vackert, men under omständigheterna så hade jag snarare känslor av nyfikenhet än av uppskattning. Det påminde om en detaljrik teater som jag inte hade något beskrivande program till, där jag inte kände till varken platsen, skådespelarna eller syftet.

Det här var allt jag kunde förstå: Det fanns två slags personer på platsen – den ena sorten var uppenbarligen invånare, klädda i dräkter med nästan varje färgnyans som jag kände till, och även några jag aldrig hade sett förut och därför inte har något sätt att få dig att förstå. Den andra sorten var en mycket mindre grupp, och den fick mig att tänka på främlingar som just anlänt och behövde hjälp och stöd, vilket generöst erbjöds. Varifrån kom de, undrade jag för mig själv? Jag kunde få ett någorlunda tillfredsställande svar på detta. Framför mig låg en slätt, där en mängd människor kom och gick. Längst bort såg jag en tung dimbank, där ytterdelarna såg ut att begränsas av något. Atmosfären var så ovanligt klar, att även om dimman kanske låg någon kilometer från där jag låg, så kunde jag med lätthet urskilja att de kom ut på slätten från det hållet. Vid det här laget blev jag intensivt intresserad av någonting som utmanade min förmåga att avgöra om det var verkligt eller en optisk illusion. Jag lade märke till att de skiftande färgerna på klädesplaggen som bars av de som gick från oss mot dimmorna gradvis försvann, tills det på avstånd bara syntes en enda grå nyans, och på motsatt vis när de kom tillbaka, så återvände de ursprungliga nyanserna på något mystiskt vis. På håll verkade det för mig vara någon slags magiskt inflytande som utövades av ångan eller som om slätten var vad som med rätta kunde kallas för förtrollad.

I samma stund som jag såg dimman blev jag medveten om hur en kall rysning gick igenom mig, inte på grund av en temperaturförändring, för det var varmt och skönt, utan den sorten man upplever vid tanken på att lämna en mysig brasa för att omslutas av den genomträngande dimman under höst eller tidig vinter. Vad som orsakade den är mer än vad jag kan säga – kanske var det medkänsla med de jag såg stiga ut ur sådana omgivningar, för många var så utmattade att de knappt hade orken att ta sig fram till den öppna slätten; och för några fick väktarna dyka in i dimman och bära dem igenom den; andra fick bäras hela vägen över slätten innan de hade kraft att stå på sina egna ben.

Jag vet inte hur länge jag satt på det viset, men plötsligt drogs min uppmärksamhet till någon som stod bredvid mig och jag ställde mig upp, för första gången medveten om att sluttningen där jag hade suttit var full av många, uppenbarligen främmande människor, som jag själv. Det här intresserade mig emellertid inte så mycket just då som det skulle ha gjort tidigare, för hela mitt sinne samlades kring personen som stod intill mig, i förhoppningen att han skulle kunna lösa problemet som förbryllade mig så. Han förekom mig innan jag hann formulera min fråga, och räckte ut sin hand mot gossen som fortfarande sov och sade:
“Det kommer någon som kommer att svara på alla dina frågor, min plikt är att ta med pojken.”
“Ta med pojken?” svarade jag, och visste knappt om jag skulle lämna ifrån mig honom. “Vart? Hem?”
“Ja!”
“Men hur ska vi komma tillbaka? Hur hamnade vi här? Var är vi?”
“Du behöver vara tålmodig en stund”, svarade han, “sedan kommer du få veta och förstå allt om det.”
“Men säg mig, är det en dröm eller yrar jag?”
“Nej! Du kommer märka att du har drömt, och nu är du vaken.”
“Så var så snäll och säg mig var vi är, och hur vi kom hit; jag är så förbryllad över detta.”
“Du är i överraskningarnas land, men du behöver inte vara rädd, för det kommer inte föra med sig något annat än vila och kompensation för din del.”
“Det ökar bara mina svårigheter”, sade jag enträget. “Precis nyss var det kväll i London, där jag räddade pojken från att bli överkörd. Sedan försvann allting som i en blixt och jag befann mig här. Så var finns den här platsen – vad kallar ni den?”
“De odödligas land!”
“Vad? – Död? – Hur?”
Jag märkte att jag tog ett steg tillbaka när det överväldigande uttalandet nådde mina öron, men det var något förtroendeingivande i hans sätt, så jag gick instinktivt tillbaka fram och tog emot handen han höll fram för att välkomna mig. Bland alla teorier som jag själv hade försökt lösa mysteriet med, så dök aldrig den här upp – och hade den gjort det så skulle jag inte tagit den på allvar en sekund, då de oväntade omgivningarna skulle ha fått mig att avfärda den. Jag häpnade över den tillitsfulla tilltro jag tog emot hans fastställande med, samtidigt som hans sympatiska utstrålning fullständigt omöjliggjorde all form av oroligheter när den förbluffande sanningen sjönk in i mig helt och hållet.
“Nej! Inte död! svarade han efter en stunds paus. “Har du någonsin hört döda män prata och blivit förvånad? När en pojke lämnar hemmet för att gå till skolan, eller skolan för att ta sin plats i livets mer allvarliga händelser – när en flicka lämnar sin fars hem för att flytta in sin makes hem, har du då haft för vana att kalla dem för döda? Säkerligen inte! Och inte heller har du rätt när du förmodar att du är död sedan du gått igenom den förändring som har kommit över dig.”
“Men jag har gjort en omisskännlig utgång från en värld och ingång i en annan, så även om jag är levande i det här nya livet, så är jag död för den jag lämnat bakom mig.”
“Du kommer nu att bli ombedd att utöka dina uppfattningar och tankegångar; då dina hem på Jorden är separata boplatser, och nationer bildar herravälden åt olika kungar, så blir de olika tillstånden och världarna i det här livet de många hemmen i vår Fader Guds universella kungarike. Därför är du bara död för Jorden på samma sätt som skolpojken dör för studenten, men har lärarens större kraft, eller som flickan som slutar bli en inneboende och blir en besökare.”
“Jag förstår dig inte”, svarade jag.
“Låt mig ge dig en liknelse som du kan reflektera över tills någon annan sänds hit för att ge dig tydligare information. Barn vaggas till sömns på Jorden med vaggvisor, som handlar om makalösa hjältar som blir historiska figurer i de små lyssnarnas sinnen, tills livets verklighet skingrar illusionen. Så äldre barn som kommer in i det här livet, märker att de om igen har vaggats in i en andlig slummer av sina själars påhittade vaggvisor. Det är uppvaknandet till sanningen om det här faktumet som gör detta till ett land av överraskningar, som du kommer märka att det är när du fortsätter härifrån. Men nu måste jag lämna dig och ta med vår lille bror till barnens hem, där du kommer få återse honom.”

Med en vänlig hälsning lämnade han mig, och jag stod kvar ensam där jag tänkte över allt han sagt. Hans liknelse var full av insikter som bara framtiden kunde utröna på något intelligent vis, men en sak var uppenbar – jag hade tagit det oåterkalleliga steget – hade löst den stora hemligheten – men vad hade jag lärt mig? Jag väntade som mest, med kunskapen att döendet hade uppnåtts omedvetet. Vad skulle följden bli? Vad det än kunde vara så kunde jag inte återvända nu; jag hade mött mitt öde. En sak hade jag försäkrats om; jag behövde inte vara rädd. Det var jag inte – inte ens orolig – jag var tillfreds. Så jag väntade och funderade.

Kapitel 2: Domens hall

(Länk till video från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar lång, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 2, bokcirkeln).


Mina reflektioner löpte i något som liknar den här tankegången: Ett land av överraskningar, alltså? Ja! Och varför sade han inte ett land av avslöjanden också? Hur länge har jag varit här? En timma, en dag, en månad? Jag vet inte. Med min uppfattning om tid verkar det som att jag alldeles nyss gjorde försöket att rädda pojken, men mätt med uppenbarelserna här, så känns det som att jag varit här i flera år. Vad underligt att jag inte hade någon kunskap om hur jag kom därifrån! Jag föll inte, jag kände ingen smärta, det fanns ingen indikation på att jag vaknade upp från en svimning – hur gick det till? Hur många människor fördunklar inte sina liv med rädsla som fötts ur skräcken de känner för att dö; hur många lärarnjuter av att invänta skräcken i den timme då själen står ansikte mot ansikte med döden? Så väldigt annorlunda min upplevelse hade varit! Jag undrar om jag, bland alla överraskningar i det här livet, ska upptäcka att det är möjligt att…

Åh Gud! Jag vet ännu inte var Du är, eller vem Du är, men uppenbarelsen som har skänkts mig är full av kärlek och ljus av löften, därför känns det som att det har kommit från Dig, och det fyller min själ med hopp. Jag vet ännu inte om jag är frälst eller förlorad, men hör mig i Din nåd, och i din medkänsla för människosönerna, tillåt mig, om det är möjligt på något vis som jag inte känner till – med någon metod som Din kärlek har möjlighet att använda – att ännu en gång låta min röst nå de dödligas tillstånd, och hjälpa till att lyfta undan tyngden i felet som vilar på mina medmänniskors axlar. Du visaste, åh min Gud, blindheten och okunskapen hos de som nu utger sig för att leda Dina barn framåt. Många har inte smakat Din stora kärlek; många har inte känt Din nåd; många famlar i mörkret, förblindade av människornas traditioner; många har vandrat bort från fållan. Zions sånger har glömts av i girigheten efter berömmelse och välstånd och makt, och trötta pilgrimer kliver med trötta steg hemåt, med suckar och stön och tårar, bekämpande tiden med rytmen från sin marsch. Och om det finns någon glädje här för mig, åh Gud, min Far, så är jag nu redo att avstå den. Om straffet jag måste betala är lidande i helvetet, så är jag villig att utstå det, om Du i Din nåd vill skicka tillbaka mig, med kraften att säga sanningen om din oföränderliga kärlek, och lyfta tvivlets börda från de som söker men inte känner dig.”

“Är det fel av mig att säga att jag inte vet var eller vem Gud är? Kanske! Men det är ärligt, och jag kan inte tänka mig annat än att ärlighet är rätt. Allting omkring mig är tvärtemot vad jag förväntat mig, jag känner mig rädd för att lita på något som jag visste, och plågan i att längta efter att mina vänner ska få veta sanningen så långt som jag känner den, tvingar mig att andas ut den bönen. Om någon stark hand kunde, om blott för ett ögonblick, dra slöjan åt sidan och erbjuda de många på Jorden att se framtiden som den verkligen är, vilken uppenbarelse det skulle vara! Som det skulle förändra deras suckar till sånger, ta bort alla tvivel på Guds eviga kärlek och utropa ett evangelium som alla hjärtan gråter till. Det skulle vara för Jorden vad det är för mig; jag som mer än en gång, eller två eller tre gånger har varnats om att livet jag levde enbart kunde bemötas med fördömande med Guds vågskål; ändå var de första orden som sades till mig ord om hopp och uppmuntran. “Jag behöver inte vara rädd”. Det som uttalas på Jorden är så annorlunda, där kärleken från Gud är begränsad för att passa de olika sekternas krav, medan vrede och vedergällning ses som outsinliga mängder som driver syndaren till frälsning. Vad kan sådana lärare tänka när de vaknar upp till kännedomen om sanningen så som jag har funnit den här?

“Här! Men var är ’här’? Det är en fråga som ännu inte besvarats tillfredsställande. Är det himlen? Nej, säkerligen inte! Om det är det, så är den väldigt annorlunda från det harpspelande, sjungande, krontäckta myller som kyrkan förväntar sig att hitta. Det är det inte! Nej! Det är omöjligt att tolka alla omgivningar här på det viset. Så vad kan då vara den här platsens tillstånd? Är det möjligt att det finns ett mellanliggande tillstånd, trots allt? Kanske! Och över krönet på dessa backar kanske domedagstronen står som jag kommer att kallas till. Jag hade inte tänkt på det, men förslaget kom utan något spår av rädsla. Orden jag har hört fyller mig med hopp som jag är säker på aldrig kan förrådas. Vad problemet än kan vara så är jag nöjd med att lära mig om det genom händelsernas vanliga förlopp, och till dess ska jag vila.”

Det är en populär tanke att vårt inträde i andevärlden kommer att mötas av vänner och släktingar som har gått över före oss, och i många fall är det så; men underligt nog så slog mig aldrig tanken på ett sådant möte, inte ens efter att jag lärt mig vad det var för förändring som inträffat för mig; inte förrän jag kände, snarare än hörde, någon ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg en ung kvinna, klädd i den mest förtjusande av rosa klänningar, komma nerför backen mot mig. Jag var inte säker, men tyckte att hennes ansikte påminde mig om någon jag en gång hade känt för länge sedan, förutom att de gamla fårorna av bekymmer och brister hade förvandlats till vackra linjer och kurvor. Jag hade glömt av henne för länge sedan, men hon kom ihåg mig, och med ögon som lyste av välkomnande och händer som sträcktes ut för att omsluta mina, så var hon den första av alla att hälsa på mig.

“Ett tusenfalt välkommen”, utropade hon när hon grep om mina händer; “Jag har precis fått nyheterna om att du anlänt; är jag den första som hälsar dig välkommen?”
“Ja, Helen, den första av alla jag känner.”
“Det är jag glad för, jag har alltid hoppats att det skulle få bli så. Jag har betraktat och bett och väntat på det, det är allt jag kan göra för att tacka dig.”
“Tacka mig för vad? frågade jag häpet.
“Det behöver jag inte berätta för dig”, svarade hon, “vår Far vet, och Han kommer återgälda dig.”

I den stunden märkte jag att himlen i lika hög grad är ett tillstånd i själen som det är en fysisk plats, och sann vänskap är en stor faktor i att uppfylla det tillståndet. Bara en kort stund före Helens ankomst hade jag nästan försäkrat mig själv om att jag ännu inte var i himlen, men hennes uppdykande hade vänt på det beslutet. Det hade gett mig en så överväldigande känsla av glädje. Jag var så tillfreds, att jag inte kunde föreställa mig att det kunde komma mer lycka efter detta; och detta var följden av närvaron av någon som jag känt på Jorden på ett blott bristfälligt vis.

Hennes historia, så långt jag kände till den, var inte så lång. Hennes mor hade dött av ren svält i sin strävan efter att sköta tre barn och en sjuk make genom sitt arbete som städerska, med ett tillskott av Helens ringa lön från en tändsticksfabrik. Flickan var bara 15 år gammal när hela bördan i hemmet hamnade på hennes axlar i sin tyngre form med ännu mindre medel. Hon kämpade modigt på, långt bortom sin kraft för att hålla hungerns varg stånden, och rädda hemmet från dess hot om förstörelse. Men lönerna från tändstickstillverkningen kunde lättare räknas i koppar än i guld, och det lilla extra hon kunde tjäna på andra sätt var som en droppe i havet för deras behov, så hon föll i stridens hetta, förkrossad och med ett brustet hjärta.

Jag fick kännedom om hennes öde strax före hennes död och jag bad att få träffa henne på sjukhuset där hon låg. I flera dagar satt jag i en halvtimme eller så och försökte trösta henne med försäkran om att hennes barn skulle tas om hand när hon rycktes bort, för jag märkte att osäkerheten kring deras välbefinnande var den vassaste taggen på hennes dödsbädd. Hon lyssnade inte alls på missionärens enträgna böner för att förbereda hennes själ på döden. Hon var inte alls rädd för den, och brydde sig inte alls om sig själv. Hon ville veta att barnen skulle ha det bra, och när jag gav henne ett löfte med allvar så blev hon lugn och slöt sina ögon i frid.

Jag hade för länge sedan glömt hennes personliga anknytning till de barnen, eftersom vår bekantskap varade en så kort tid, men i återföreningens första stunder kände jag att jag hade upptäckt en av de tröster jag hade sökt efter länge – kärleken från en syster.

“Är du överraskad över att jag blev den första att träffa dig?” frågade hon.
“Jag kan knappt avgöra det; överraskningarna dubbleras så snabbt att jag börjar tro att de förekommer naturligt här.”
“Om inte överraskad, är du glad att du har träffat mig igen?”
“Ja, Helen! Mer än glad!” svarade jag, “för din skull lika mycket som för min. Du har varit lyckligare här än vad du förväntade dig, eller hur?”
“Ja! Mycket lyckligare; och det har alltid verkat öka genom dina försäkringar om att det skulle bli så. En gång var jag nästan rädd att du hade fel; men när jag märkte att du hade rätt, så blev jag ännu gladare för din skull.”
“Det verkade alltid för mig”, svarade jag, “som att vad än som gjordes för kärlekens skull inte kunde vara fel. Jag utgav mig inte för att veta mycket om Gud, och nu är jag medveten om att jag vet ännu mindre än vad jag trodde att jag visste, men har ändå inte ändrat min syn på det.”
“Gud är kärlek, Fred; det är allt vi vet om Honom. “Det som kommer från kärlek kommer också från Gud.” Kom hem med mig och låt mig berätta för dig vad jag har lärt mig om Honom sedan jag kom hit.”
“Inte ännu”, svarade jag, “Du får inte glömma att jag precis har anlänt, och jag vet inte vart jag behöver ta vägen just nu.”
“Du får lära dig allt om det vartefter”, sade hon medan hon vände sig om för att gå; “Kom med mig nu.”
“Men behöver jag inte träffa någon? Finns det ingen … ”
Hon såg min undran och osäkerhet, vilka måste ha varit så väl synliga i mitt ansikte, och hon log och frågade: “Är det domedagstronen du letar efter?”
“Ja! För just nu vet jag inget om mitt tillstånd, eller vart jag måste ta vägen.”
“Fred, få bort idéerna från Jorden så fort du kan. Du har redan passerat domedagens hall, och bär dess dom i plagget du har på dig.”
“Passerat den? Var? Jag visste inte om det!”
“Kanske inte, men den ligger här i de dimmor varifrån du ser så många komma ut på slätten”, och när hon talade pekade hon i den riktning som min uppmärksamhet tidigare hade vänt sig till.
“Kom jag därifrån? frågade jag.
“Ja, det är det enda sättet att komma in i det här livet på!”
“Jag visste ingenting om det – var inte medveten om något förrän jag märkte att jag låg här där vi nu står.”
“Det är möjligt, eftersom du hade en av de där plötsliga övergångarna där man skyndar sig så snabbt in i det här tillståndet att man inte har någon medvetenhet om händelsen. Jag tänker ofta att det är en stor välsignelse att komma hit på det viset.”
“Varför? Fast tröttar jag ut dig med mina frågor?”
“Nej, det ska bli ett nöje att berätta så mycket som möjligt för dig, men eftersom jag inte har varit här så länge så kommer du ställa många frågor som jag inte kan besvara, och du måste överlämna dem till andra som vet mer än vad jag gör.”
“Jag känner att du är precis den lärare jag behöver just nu, eftersom allt är så annorlunda mot vad jag förväntade mig, jag är som ett barn som har allt att lära sig.”
“Jag är glad att få berätta det jag kan för dig, men du behöver inte prata om att bli trött, för ingen som bär vår färg kan bli trött.”
“Bär vår färg?” upprepade jag, utan att förstå vad hon menade.
“Ja. Du kommer snart att förstå att färgen på kläderna är en indikation på tillståndet hos innehavaren av plaggen; men det kan du inte förstå helt förrän du ser det med egna ögon.”
“Men säg mig varför du tycker det är bäst att komma in i det här livet på det sätt som jag kom hit?”
“Om du ser på en själs inträde i det här livet som en födelse, snarare än en död, och sjukdomen som föregår den som ett kortare eller längre födande, med en motsvarande utmattning efteråt, så kommer du förstå mig bättre. Se”, fortsatte hon och pekade mot dimmorna, “hur många som måste hjälpas – en del till och med bäras – in i livet, och hur några stannar upp för att hämta kraften att ta sig framåt, och säg mig, tycker du inte att det är att föredra att komma hit som du gjorde?”
“När man ser det på det viset så är det förstås så; men du vet, vi har lärt oss att se det från det andra hållet.”
“Det är ett stort fel, som måste rättas till här. Människan ser i princip på Jordelivet som överhuvudet, snarare än som en underordnad existens. Som en andlig varelse bör hon utbildas i att se på allting ur ett andligt perspektiv, på samma sätt som skolpojken uppmuntras att se på sina studier i ljuset av vad de kommer hjälpa honom att uppnå efteråt. Jorden är inte allt, och inte heller är det slutstationen för vår utveckling, utan snarare det första stadiet, varpå det här är nästa steg framåt, samtidigt som felen från det lägre tillståndet måste dras upp med rötterna här innan vi kan inta de positioner som vi borde kunna komma till vid vår ankomst; men detta kommer att visas mycket tydligare för dig framöver.”
“Jag vill gärna höra något om den där domedagshallen. Om jag kom igenom den omedvetet, som jag måste ha gjort, hur kan då en rättfärdig dom fällas över en människa i ett sådant tillstånd?”
“Tanken med en domedagshall är en annan missuppfattning som uppstått ur den bokstavliga tolkningen av vad som endast avsågs vara en bildlig metafor.”
“Menar du att jag inte har någon kunskap om den av den enkla anledningen att det inte finns någon sådan plats? frågade jag.
“Vad det gäller ett regelrätt åtal och domslut av en personlig domare, så är det ett påhitt; hur domen faller med Guds vågskål är mer rättvist och osvikligt än vad en sådan skulle kunna vara, och ber inte om några bevis annat än vad den svarande erbjuder. Texten som hängde ovanför min säng på sjukhuset är den lag utifrån vilken den domen ges, och varifrån ingen överklagan sökes eller medges. ‘Låt er inte luras; Gud kan inte bedras, för det en människa har sått ska hon också skörda.’ Rättvisan kan inte slå fel, då ingen människa behöver avlägga vittnesmål mot sin vän. När själen kommer i kontakt med de dimmorna, så skiljs den åt från köttet, och kläs av från alla falska och synbarliga egenskaper, vilka kan ha antagits, oavsett under vilka omständigheter eller vilket syfte. Dimmornas funktion är att lösa upp allt utom det andliga. Där bryts alla livets förseglingar, allt som har varit dolt avslöjas, böckernas alla sidor öppnas, för att frikänna eller fördöma. Det skulle vara lika rationellt som att förvänta sig att en byggarbetare skulle säga, då han lägger de sista pannorna på plats på en stuga, att: ‘det borde ha varit en katedral, och jag tror att det är det’, eller en bonde som säger till sina drängar: ‘den där fältet med betor borde ha varit vete, och jag tror att det är det; gå dit och skörda det’, och finna att deras tro hade kunnat påverka en sådan omvandling, som det är för människan när han känner att upplösandets kyla kommer över honom, att tänka att genom att godta någon trosuppfattning eller en föreställning så kan han i rädslans stund sudda ut en livstid av ondska, och få ett rikligt inträde till evig glädje. Nej, Fred! När det dödliga faller bort så utvecklas det från andekroppen en naturlig klädnad som stämmer överens med hans eller hennes liv och karaktär, och färgen bestäms av handlingar och motiv i det förflutna – inte av trosuppfattningar någon haft eller bekännelser som har gjorts – och färgen är den rättmätiga domen som själen har ådragit sig själv med hjälp av Guds orubbliga lag.”
“Då menar du att tilltron är underordnad handlingarna?
“Handlingarna är för tilltron exakt vad andekroppen är för kroppen – livet. ‘Tilltro utan handlingar är död’, därför kan tilltron endast manifesteras genom handlingar. Jesus lära är: ‘ity du gjorde det, inte trodde på det, och inget annat än kärlek och ädla handlingar kan komma in i det här livet i sällskap med själen; alla former av tro går förlorad i fjärran dimmor.’”
“Men vem kan då räddas?”
“Vi hoppas att varje barn kan räddas, till slut, och jag tänker att om någon skulle vara ett undantag så vore det helt och hållet dennes eget fel.”
“Varför då?”
“För den domen är inte slutlig, den fastställer bara vilken position själen behöver inta vid inträdet i det här livet. Den har fortfarande kraften att lyfta sig själv liksom att få hjälp av andra som alltid arbetar för att lyfta de i tillstånden under dem. Därför är domen inte för evigt och inte hämndlysten; den är villkorlig och stödjande.”
“Men Helen, menar du att det inte finns något helvete?”
“Inte på något vis, vi har helveten där det finns plågor som är långt värre än du kan föreställa dig, men de är enbart renande tillstånd och tillhandahålls i vår Fars kärleks fullständighet, som du snart kommer att förstå.”
“Jag har haft tur som funnit en sådan lärare som kan rätta min okunskap”, sade jag. “Innan jag såg dig kände jag mig som ett barn i skolan vars utbildning hade eftersatts sorgligt mycket, men nu verkar det som att allt jag vet är fel, och måste dras upp med rötterna.”
“Du kommer märka att man har gjort alla förberedelser för att de korrigeringarna ska kunna göras när du fortsätter vidare”, svarade hon. “Och kunskap är lätt att få för de som önskar lära sig, det är ett aktivt liv du träder in i; varje person som klarar att arbeta har fått ett uppdrag, så vi är alla “arbetare tillsammans med Gud’. Just nu är min plats här, att möta de som just anlänt, så jag har fått särskilda instruktioner om sådana saker som först efterfrågas.”

“Om domen ges enbart för handlingar, vilka är då de som tar emot det rikliga inträde som utlovas så fritt till de troende?” frågade jag.
“I domen”, svarade hon, “så har varje handling, motiv och närvarande omständighet i en människas liv sin egen rättmätiga bedömning, och värderas utifrån sitt rena värde, och saldot påverkas därefter. Välgörande handlingar som har sitt ursprung i klokhet mäts utifrån hur det önskade målet har uppnåtts, och lämnar inget saldo på livets konto; generös filantropi som gjorts av politiska eller själviska syften vedergälls av det bifall den togs emot med; byggandet och finansieringen av ett sjukhus eller kyrka utifrån det välstånd som samlats på hög bakom ridåerna eller liknande handel, vägs upp mot de splittrade liv och förstörda hemmen hos dess många offer. Självuppoffrande kärlek, att lindra smärta, bedrövelse och brist, inte gjort för att ses av människor, utan av medkänsla med den svage och otursamme brodern; det motiv som uppmanar en människa att ge vad han själv önskar, att minska en annans lidande; det tålmodiga uthärdandet av felanden tills Fadern fastställer straffet; välgörenheten som kommer ur försvaret av de svaga mot de starka, på bekostnad av skymfer och skam; hjärtat som vägrar fördöma när det ser mörkt ut för att omständigheterna inte är klara; människan som skadad går in för att stå upp mot domarens slag för att även han önskar bli förlåten; det är dessa som i den domen lyfter upp sina huvuden och får höra: ‘Bra gjort.’
Det här gör alla människor likvärdiga i sina fördelar och tillför rimligt ansvar där någon har anförtrotts välstånd eller makt.”
“Skulle ni lära människor att frånsäga sig sitt välstånd? frågade jag.
“Definitivt inte, men vi skulle lära dem att varje gåva befinner sig i ett förvaltarskap, och att de kommer att ombedjas redogöra för sitt konto i dimmorna. Vår Far har försett Jorden med tillräckligt för att tillgodose vart och ett av Hans barns behov och förse dem med bekvämligheter, men de starka har tagit de svagas andel, tills lyx och svält finns i överflöd. Är detta rätt? Nej! Och vid domens dag, så kommer vädjan om att välståndet hade införskaffats på hederligt vis inte att nytta något till, eftersom Gud utformat att den också måste ha fördelats kärleksfullt. Ta en sådan människa, som har delat upp sitt välstånd bland sina barn, som såg den äldre sonen ta den yngres andel; tror du att fadern skulle tillåta det felet utan vidare? Självklart inte! Syskonskapets band är mäktigare än lagens rätt i Guds ögon, och domen i Hans domstol ges utifrån familjeansvar, inte utifrån samhällets lagar.”
“Om vi förmodar att någon är ivrig efter att utföra goda gärningar men trycket från omständigheterna står i vägen. Hur skulle det ses på?”
“Det kommer att förklaras på ett kunnigare vis för dig av andra inom kort, men under tiden kan jag delvis besvara det genom att berätta för dig om en av de första mottagandena jag närvarade på efter min ankomst.”
“Håller ni mottagningar i himlen?”
“Ja. Även om de ser lite annorlunda ut än era. När några vänner går över gränsen för att hämta hem en pilgrim, så kallar vi det för ett mottagande. Den jag syftar på var en av dessa rikliga inträden du nämnt, och Omra gick för att välkomna brodern.”
“Vem är Omra?”
“Den här platsens guvernör, och den högsta andemänniskan jag har sett, förutom Jesus.”
“Har du sett Honom, Helen?”
“Ja, en gång, men Han var på ett avstånd från mig, så jag talade inte med Honom. Men för att berätta för dig om mottagningen. Mannen vi gick för att möta var en fånge på ett fängelse, men det fanns tusentals andemänniskor på plats för att ta emot honom.”
“Från ett fängelse?”
“Ja! Jag kommer aldrig glömma den scenen. När Omra närmade sig sängen, så fick de ögonen som stängdes syn på honom, och det blivande helgonet grät till sin vän, som sov på en stol intill honom: “John! John! Jag går nu, någon har kommit för att hämta mig! John! Ser du hur ljust rummet är? Se, änglarna! Och – och – Nej! Inte Jesus! Inte för mig!” Sedan föll den stackars, orkeslösa kroppen, som hade rest sig halvvägs upp av ivern, bakåt, och väktaren hittade den kall när han vaknade, för anden hade lämnat efter sig sin slöja av kött.

När själen kom igenom lade Omra armen runt honom och bjöd honom välkommen. Då, med en förskräckt, nästan skrämd blick, stirrade han på folket som samlades runt honom, och stammade fram, vänd mot Omra: “Det – här – är – inte – för mig! Det är – ett misstag! Ni – kom inte – för min skull?”
“Jo, min broder, det gjorde vi”, svarade Omra, “vi gör inga misstag; de ligger alla bakom dig nu.”
“Men – men – det kan inte vara för mig. Jag- jag har inte – varit en god människa!” Min herre – det måste vara ett misstag! Vad har jag gjort?”
“Matat de hungriga, gett kläder till de nakna och tagit hand om de sjuka”, svarade Omra.
“Åh! Nu vet jag att ni har fel. Jag har varit nästan hela mitt liv i fäng’slet. Jag hade aldrig några pengar att göra det alls. Jag visste att det inte var för mig.”
“En gång gav du din mat till en hungrig gosse”, sade Omra. “Du gav ett par stövlar som du knappt kunde avvara till en kringvandrande luffare; du gav dina glasögon till en gammal dam som inte kunde se att läsa, och stod sedan själv i samma belägenhet; du satt bredvid en gammal kamrat när han var sjuk och vårdade honom tillbaka till hälsan; du har varit tålig i din påtvingade fattigdom, och uppmuntrat andra att hoppas på det bästa och vara tillfreds. Har du inte gjort detta?”
“Tja, ja, jag satt bredvid gamle Bill lite grann, men han hade gjort samma sak för mig, om jag hade velat det, och resten vet jag inte så mycket om.”
“Men det gör vi, sådana gärningar glöms aldrig bort hos oss, och det finns många saker du önskat att du kunde göra om du bara hade haft förmågan. Den sortens uppriktiga vilja godtas alltid av Gud som om gärningen hade utförts med framgång, och därför, förstår du, har vi inte fel.”
Vid det här laget hade han färdats en bit bort från sin kropp, och han hade fått sina nya klädesplagg, i vilka han triumferande eskorterades till en av de många hem som förberetts för sådana som han.”
“Vilken överraskning för honom”, kommenterade jag när hon avslutade, “den måste ha varit lika stor som min egen. Men var finns de här hemmen som du talar om? Jag har inte sett något som påminner om en byggnad ännu.”
“De ligger bortanför krönet på kullen, har du inte varit högst upp?”
“Nej.”
“Kom med då, så går vi; på så vis kan du vända ryggen till dimmorna, så ska jag visa dig landet åt ett annat håll.”

Kapitel 3: Ett prismornas landskap

(Länk till videor från Marias bokcirkel, c:a 2 timmar långa, där innehållet i kapitlet används som underlag för vidare samtal: Kapitel 3 – del 1, bokcirkeln samt Kapitel 3 – del 2, bokcirkeln).


Jag är inte – och var inte heller i det andra livet – någon entusiast. Ingen person, oavsett hur fantasirika de kan vara, skulle ha använt ett sådant ord för att beskriva min karaktär. Kall, dämpad, opassionerad, prosaisk, flegmatisk, till och med korkad, skulle av många ha betraktats som passande epitet, men entusiastisk – aldrig! En sådan anda föds ur livlig fantasi och uppskattning, men en sådan hade jag inte, och jag försäkrades ständigt om att jag inte hade något av detta andra; så hur kunde jag då vara entusiastisk? Det här var tveklöst sant om det gamla livet, men rättfärdigar det att jag säger att det är detsamma i detta? Är förändringen i karaktären och temperamentet så liten, är vi i så hög grad våra gamla jag, på sin höjd översatta till nya fält och omgivningar, att allt som var sant i det förflutna på samma vis är sant i det nuvarande? Det här var frågor som instinktivt steg upp i mitt inre, men jag hade varken kraften eller kunskapen att besvara dem. Att en del förändringar hade skett var jag helt medveten om, men om de var permanenta eller något annat hade jag ingen möjlighet att avgöra i stunden; vidare upplevelser kunde kanske visa att de uppstått i stunden på grund av de underliga omständigheter som kommit inpå mig. Jag var till exempel på inga sätt frågvis i det förflutna, men sedan jag fann mig på den här platsen så hade jag inte gjort annat än att fråga: “Hur? När? Varifrån? Varför?”, riktat till mig själv och de enda två vänner jag hade haft möjligheten att prata med.

Den underliggande tonen av spekulationer gick genom mitt tankar, medan mina mer aktiva sinnen njöt av storslagenheten i utsikten jag hade när jag nådde toppen av slänten. Jag var rätt så nöjd med min ursprungliga plats, och hade fortfarande mängder av frågor jag ville ställa, så jag hade inte den minsta lust att röra på mig, även om jag hade fått höra om en ännu större skönhet i landet jag så lätt kunde ta mig till. När Helen föreslog detta, så skulle jag – om valet vore mitt – ha senarelagt vår avfärd, eller än troligare ha rört mig i den andra riktningen, mot dimmorna. Hon verkade förstå min önskan helt och hållet och sade: “Det är ganska naturligt att du vill gå åt det hållet, men det skulle inte vara bra för dig just nu.”
“Varför då?” frågade jag.

“Just nu är influenserna något obehagliga”, svarade hon, “du skulle märka att det är svårt att återvända; när attraktionen är bruten där så kommer det inte finnas någon invändning mot att du går för att betrakta de nyanlända.”
“Vilken attraktion?” frågade jag.
“Din kropps attraktion. När upplösningen sker så plötsligt, som i ditt fall, så bryts inte den magnetiska länken helt under en kort tid, och själen känner en nästan oemotståndlig önskan att återvända till kroppen. Samma upplevelse är vanlig bland vänner som fortfarande är i sina kroppar.

Mätta många gånger om säger de – Farväl!
Ändå väntar de kvar vid dörren,
Och när de sliter sig själva itu
Gråter kärleken – kom tillbaka en stund till!

Det var för att bryta den influensen och göra dig fri som jag först bad dig att komma hem till mig; den var för stark för dig då, men nu klarar du av det, så vi går.”
“Känner alla de som ligger här den attraktionen?” frågade jag.
“Ja, men de uppmuntras att gå därifrån så snart som möjligt.”
“Jag ser att några inte hålls kvar alls.”
“Nej. De har blivit väldigt trötta på sin kropp och är redo att lämna den, så inget hindrar dem från att gå direkt till sina hem.”
“Hur länge brukar attraktionen hålla i sig?”
“Det varierar stort, då omständigheter som själen ofta inte har någon kontroll över ofta påverkar för att förhindra den önskade friheten. Många hålls till exempel tillbaka av sorg i deras vänner långt efter att kroppens inflytande har övervunnits.”
“Hur kan det vara så?”
“Jag berättade för dig att kärleken är den största kraften vi känner till; själen är medveten om detta så snart den lämnar kroppen, och vännernas förvirring och oro har därför en sympatisk attraktion; för stark för des motstånd; den bildar ett ankare som binder andemänniskan till Jorden. Ibland har vi stora svårigheter att motverka sorgens skadliga inflytanden, vilket kärleken med säkerhet skulle uppmana de berövade att hålla undan om de blott en gång kunde få bevittna effekten den framställer.”
“Men är inte anden tvungen att komma undan?”
“Nej! Vi använder inte tvång i det här livet under några omständigheter. Varje person behåller användningen av sin fria vilja, vars utövande oföränderligt framställer sin egen belöning eller bestraffning.”
“Jaha! Det gamla livet har inte mycket som attraherar mig, och jag har ingen önskan om att förnya det med samma villkor, så vi gör som du önskar – går framåt.”

Vi nådde kullens topp, och jag stod hänförd framför scenen som låg framför mig. Längst ner efter en mjuk sluttning, klätt i gräs med den fylligaste, mjukaste gröna färg jag någonsin beskådat, sträckte sig ett landskap ut på varje sida klätt i fler färgnyanser än jag kunde räkna. Jag hade sett Italiens himmel, vacker och lugn, men den molnfira storheten i deras stjärnbelysta prakt var som dödssömnens kalla lugn, i sin kontrast till den oändliga och valvklädda kupol av evig energi varunder jag stod, ofrivilligt bugande inför livets dop som jag badade i. Jag hade sett några av orientens magnifika landskap, där en myriad av färger strålade ut överallt som från välfylld mosaik, men det vore en hädelse att jämföra sådana nyanser och valörer och skiftningar med de som nu nådde mina ögon. Pulseranden av synlig livskraft bultade och skälvde i stenar och träd oh blommor, där var och en öste ur sig sitt rytmiska bidrag till den harmoniska utfästelse som ljöd från alla håll om att döden har fällts i segern, och över framtidens tröskel – ända bort till varje polhorisont – så löpte legenden – “Liv, liv, evigt liv”.

Men varför försöka sig på det omöjliga? Ord har ännu aldrig kunnat förmedla en tillräcklig uppfattning om de många scenerierna på Jorden; hur kan de då användas för att berätta om ännu större praktfullhet som själens språk ännu inte har förmågan att utmåla, utan lämnar den hänförda betraktaren att förstå genom en tyst förståelse. Åh, hjärtan! De milstenar vars pilgrimsfärd tecknats ned med ömsom kamp, nederlag och misslyckanden, ni utstötta vägfarare, uteslutna från alla som en gång var era kära; ni som hungrar efter en blick av medkänsla, törstar efter ett vänligt ord, söker efter en glimt av hopp; ni krossade och manglade, stympade och torterade på den sociala anständighetens bänkar; ni som bannlysts och förbannats av en kyrka utan själ, för att era trötta fötter snubblat längs vägen; ni utmattade av livets kämpanden, alla ni kommer försjunka i sömn, och i era drömmars vilda yranden, ge utlopp för alla era fantasier; låt er fantasi mana fram all ni önskar er eller vågar begära; föreställ er all ni kan tänka er finns i himlen; frossa i förväntningarna på vad ni skulle kunna hitta där; multiplicera sedan produkten tusen gånger, och gör er en bild av detta om ni kan. Men även om ni når höjderna av denna önskan, så kommer ni inte ha fått mer än en svag återspegling av vad som gjorts för de rättmätigas glädje när deras blodbestänkta fötter når sitt mål i himlen.

Från foten av kullen där jag stod förgrenade sig hundra stigar till varje del av landskapet, och inte med de monotona, världsliga vägar som Jorden är så van att se, utan var och en hade, inte ett namn, utan en distinkt färg som motsvarade den stad eller den stadsdel den ledde till. De var ordnade så att de mörkare nyanserna svängde sig på endera sidan i förgrunden, där var och en hade en större eller mindre fördjupning enligt sin ton tills jag tappade bort dem där de sjunk under mina fötter; de ljusare skiftningarna verkade ha en motsvarande upphöjning, tills det i mitten av prospektet låg en rak linje av felfritt vitt som ledde fram till en båge av lysande renhet långt, långt borta. Helen lämnade mig en stund att betrakta synen ostörd, och när hon återvände så hade hon sällskap av flera vänner som jag kände mer eller mindre väl. Vi satte oss ner och pratade om händelserna i vårt tidigare liv, och spekulerade kring våra framtidsutsikter med en känsla av vilsam tillfredsställelse och njutning som jag fram till nu inte hade upplevt. Varje individ verkade på något oförklarligt vis bidra till min känsla av glädje, och till och med nu när jag vet så mycket mer om livet som då var nytt för mig, så ser jag tillbaka på den återföreningen som ett av de finaste minnena bland mina upplevelser i andevärlden.

“Du kan börja förstå betydelsen av de färgade klädesplaggen nu.” sade Helen, under en paus i vårt samtal.
“Ja! Jag förstår det som att varje person tar den väg som motsvarar färgen i det plagg han eller hon bär. Men hur är det med de som har flerfärgade plagg – en kombination av rosa med elektriskt blått?”
“De är budbärare eller lärare; det var Eusemos, en av dem, som kom till dig strax efter olyckan, och tog med dig till den plats där jag fann dig. Se, det där är han, som kommer för att ta med dig och lära dig mer än vad jag kan!”
Han var en grek, och vacker som en Apollo. Även om jag inte hade någon medvetenhet om att ha sett honom förut, så avvisade hans välkomnande och igenkännande leende tanken på att vi vore främlingar. När jag ställde mig upp fångade han in mig i en broderlig omfamning, och höll mig nära intill sig, utan ett ord som bröt den helgade tystnaden i hans hälsning.

“Har du vilat ut nu?” frågade han efter en stund.
“Ja”, svarade jag, “men jag är så förvirrad.”
“Det är inte på något vis en ovanlig upplevelse; de avslöjanden som väntar den själ som anländer hit räknar vi med är överväldigande, tills du har lärt dig den enkla nyckel som löser allting.”
“Vem lär mig denna stora lösningens konst?” frågade jag.
“Det gör jag, om du vill lära känna den.”
“När då?”
“Nu, om du vill.”
“Vem skulle inte önska få lära sig en så stor hemlighet? Min själ hungrar efter sådan kunskap. Vad är den mäktiga kraften för något?”
“Kärlek!” svarade han. “Det här livet i alla sina faser, i sin utveckling med många former, i sina höjder och djup, är en inget annat än en stor förklaring av det enda ordet. Kärlek är den enda studie vi behöver ägna oss åt, den enda mat vi äter, det enda liv vi lever; och den deltar i glädjen i den outtömliga kunskap som du nu är inbjuden till, och Myhanene ber mig att introducera dig till alla de egenskaper som jag är kapabel till.”
“Vem är Myhanene?” frågade jag.
“En av de budbärare eller lärare som rör sig mellan detta och nästa stadium av livet, som fungerar som en ledare över flera städer eller cirklar i det här tillståndet.”
“Men är inte Gud ledaren?”
“Han är den Högste, Kung över kungar, och Herre över herrar, men under Honom fins många underordnade – keruber, serafer, ärkeänglar, som styr över de olika väldena och delarna av det här livet, och Myhanene är en av de lägsta auktoriteterna.”
“Det är ytterligare en bit överraskande information”, sade jag.
“Jag förutsåg det”, svarade han, “även om det inte borde vara det för det faktumet har gjorts tydligt för människan; men ‘mörker har täckt Jorden, och stort mörker människorna’, som i sin okunskap har vandrat bort från vägen och har gått vilse bland tvivel, förvirring och fel.”
“Och var ligger roten till det här felet, sett från det här livet?”
“I doktrinen att själen måste göra sitt eviga och slutliga val på Jorden, snarare än att den är i sitt första stadium i sin oändliga utveckling. Jordens berättigade plikt är att jorda själen i kärlekens praktiska principer, för att den ska anpassas till sitt inträde i den här platsens högre plikter. Abstrakta, teologiska spekulationer är inte de studier som människan kallas till att ägna sig åt, i synnerhet när hennes lärare utgår från obestämda teorier, och inte har någon absolut kunskap. Till och med här är vi inte kompetenta nog att tala om många av de ämnen som våra bröder i köttet har löst till sin egen tillfredsställelse; men vi måste vänta tills vi når de tillstånd då de förmågor som behövs utvecklats för att förstå de mysterier vi omges av. Avancerade instruktioner i vetenskap ges inte av lärarstudenter till eleverna i en barnklass; och vår Far känner till sina barns behov och kapacitet bättre än att ha utformat deras andliga utbildning på det viset.”
“Jag märker hur du talar till förnuftet i alla dina illustrationer”, sade jag, ivrig att höra hans åsikt om det.
“Otvivelaktigt”, svarade han. “Alla lagar har sina rötter och sitt centrum hos Gud, och klarar därför att resoneras kring så långt vi kan förstå dem. De så kallade naturliga lagarna är andliga lagar som översatts till relevanta uttryck för den fysiska existensen, och, om de förstods korrekt, så skulle de fungera som ett index för den andliga utvecklingen. Kampen om överlägsenhet inom tro och inflytande har, olyckligtvis, lett till ett förhärligande av lagen, medan andan i dess avslöjande har ignorerats; därav ökandet av fel och missuppfattningar. Ta till exempel den nuvarande ortodoxa idén om himlen. Anta att det slängdes en harpa i varje otränad hand vid dimmorna, samtidigt som varenda omusikalisk röst började ropa ut “Ära, ära, ära”; tja, det kanske är deras idealiska himmel, men vad skulle någon som Händel, Mozart, Beethoven och de tusentals andra som förstår de harmoniska lagarna ha att säga om det? Ett ögonblicks seriöst funderande skulle göra det omöjligt för en sådan idé att förbli sann.”
“Kanske det. Men jag kan inte förstå hur det vore möjligt för dem att skaffa sig en riktig uppfattning om det här livet; det är så annorlunda mot vad jag förväntade mig att hitta, och jag är ingen vän av det ortodoxa.”
“Varför är det så annorlunda? Inte för att det är overkligt; utan för att du har bildat en onaturlig åsikt om det. Förändringen från dödlighet till odödlighet är bara ett steg i själens utveckling, i likhet med det som förändrar blomman till en frukt. Den naturliga lagen varken bryts eller förstörs i endera fallet; den förs bara vidare ett steg till mot målet som ska uppnås. Du hittar aldrig en slånbärsblomma som sedan ger en persika, eller en prästkrageknopp som utvecklas till en ros. Så i övergången från det lägre livet till detta, så verkar exakt samma lag; det vill säga kompletteringen och fortsättningen på detsamma. Men det blir ett förvirrat tillfälle utifrån det faktum att människan felaktigt har lärt sig att tro att, enbart genom tilltro, som utövas i upplösandets sista timme, så har hon kraften att uppnå en sådan omöjlighet när det gäller hennes egen själ som, kan man säga, skulle var galet att föreslå i förhållandet mellan frukten och blomman.”
“Inte för att människan har den kraften”, föreslog jag, “Utan för att Gud kan genomföra det i Sin allsmäktighet. Jag har aldrig hört talas om någon sekt som hävdat att de har den kraften; den tillskrivs Gud allena universellt.”
“I princip så har du rätt”, svarade han, “men i praktiken är det meningen att människan ska ha all den kraften, och Gud ska inte ha något alls att göra med det.”
“Det kan vara min okunskap”, svarade jag, men jag kan fortfarande inte se hur du har rätt.”
“Låt mig använda en på inga vis ovanlig illustration. Gud framställs som att Han har satt upp vissa villkor för människans frälsning, med hennes ånger som förutsättning; den ångern kan utövas eller inte, efter individens eget beslut, och det är som domaren över hennes eget öde som hon vädjas till.”
“Och är det inte så?” frågade jag.
“I betydelsen att hon inte kan förlåtas före sin ånger, ja; men läran jag förkastar är att utövandet av ånger i människan skulle kunna genomföra en omöjlig förändring i individens natur i samma stund som hon ger sitt medgivande. Hör på mitt fall, och säg mig om jag har fel. En man vars liv tyngs ner av raseri, grymhet och mord står ansikte mot ansikte med upplösningen, och krymper inför det steg som snart ska tvingas på honom i fängelsecellen medan avrättningsklockan slår, och bödeln berövar honom all möjlighet att lindra eller undkomma sitt öde, prästen vädjar till honom att ångra sig, och försäkrar att allt fortfarande kan bli bra; Gud är redo att förlåta, Jesus är villig att ta emot och änglar väntar på att föra hem hans bloddränkta ande. Hans stunder är få, och ett evigt öde väntar i kölvattnet av hans eget beslut. Var, frågar jag, har någon makt lämnats åt Guds händer i en sådan doktrin? Och ändå vet du att det jag säger är sant. En sådan man försäkras om att inget annat än han själv står i vägen för en omedelbar och absolut förlåtelse, oavsett hur hans liv har varit.”
“Men även ångern är en gåva från Gud”, svarade jag

“Jag vet det, och önskar inte undervärdera en sådan handling, utan vill bara protestera mot den makt den tillskrivs. En man kan genom att ignorera sina vänners varningar bryta ett ben eller hamna i svårigheter, varpå han ångrar sin dårskap; men räddar den ångern honom från följderna av hans bråda uppförande? Självfallet inte, och samma lag gäller i förhållande till själen.”
“I ljuset av din nuvarande erfarenhet och kunskap, hur skulle du då förklara Guds lag för människan?” frågade jag.
“Ingen kan göra en enklare eller mer perfekt förklaring än Jesus, när han sade: ‘En är din far, även Gud, och ni alla är bröder’. I utövandet av sina föräldraplikter gör inte Gud skillnad på personer. Lydig kärlek förväntas av varje barn, och efter det syskonkärlek mot varje medlem av familjen utan undantag. Detta är hela Guds lag, och dess rigorösa åtlydnad är påtvingad, med en rimlig bestraffning för varje lagbrott. ‘Låt dig inte luras, Gud låter sig inte luras, för det människan sår, ska hon också skörda.’”

Dessa ord återuppväckte den intensiva önskan att återvända till Jorden, som tidigare jagade mig och manade till min bön på sluttningen; de verkade stärka hoppet om att min längtan på något vis kanske skulle kunna uppfyllas, och jag frågade:
“Om familjerelationen efterlevs så noga, och övergången endast är en utveckling, och inte en åtskillnad, är det då inte möjligt att det finns något sätt som vi fortfarande kan nå Jorden på och hjälpa till att rätta dessa allvarliga fel?”
“Jo! Sådant finns naturligtvis, och alla utsagor från Jorden vittnar om detta faktum; men, om ett sådant ämbete uppstår så skulle det vara slutet på alla trosföreställningar och sekter, då det skulle onödiggöra prästyrket, så därför måste det anatematiseras och förklaras som något från helvetet.”
“Men säkerligen har vi kraften att övervinna ett sådant motstånd och förklara en sanning som talar till logiken och det sunda förnuftet?”
“Det är inte alls så lätt att genomföra som du förväntar dig. Det har i tidsåldrar lärts ut att Bibeln, som Guds ord, behöver en kritisk och lärd tolkning så at dess läror ska förstås korrekt – det här är grunden för alla trosföreställningar – och det upprättar behovet av utbildade människor som ska läsa den enligt den sekteristiska anda som de bidrar till att främja.”
“Då menar du att alla fel hittas i bildandet och uppdelningen av sekterna?”
“En del av dem, men ursprunget ligger i att framställa boken som en ofelbar diktator, och hävda att den innehåller Guds hela och slutgiltiga budskap till människan. Den gör inga sådana påståenden själv, och inte heller är det i konsonans med hur Guds process fungerar att det skulle vara så. Han ger solljus dag efter dag; skickar regn där stunden kräver det, och gör så att varje år ger sin egen skörd. Det här är lagen i hela skapelsens omfattning, och är det rimligt att anta att Han skulle förändra eller avskaffa den i Sin personliga förbindelse med Sina barn, genom att tala en gång och lämna tolkningen av Sitt budskap i händerna på vem än som väljer att göra ett yrke av att tolka det? Till och med rivaliteten mellan trosföreställningarna avvisar ett sådant antagande, och att anta att Gud ser lätt på sådana falska anspråk bestrider med stort allvar naturen av Hans kärlek till Sina barn.”
“Dina ord glimrar av ett fantastiskt hopp för rasens framtid”, sade jag, “i hur nådens dörrar öppnas på den oändliga kärlekens gångjärn; men säg mig något om deras tillstånd som har följt dessa läror i det här livet.”
“I det här livet hålls varje människa ansvarig för sina egna avsiktliga handlingar och motiv, men all påföljande bestraffning är korrigerande, inte hämndlysten. Den ädlaste gåva som hon har förlänats är förmågan att resonera; och därigenom förväntas hon rådfråga och använda den i allt hon gör. Om hon då sedan äger den här gåvan underställd endast Gudomligheten själv, är det då konsekvent att anta att den bara är tillpassad för livets mindre detaljer, medan den blir en farlig rådgivare i själens tyngre angelägenheter? En sådan idé är smädelse mot Givaren. Men här uppstår en svårighet – den naturliga följden av en fri användning av förnuft på Jorden innebär en förstörelse av trosföreställningarnas och dogmans smala gränser, därav kyrkans högljudda fördömande. Å andra sidan, om en människa har fått denna utrustning och är nöjd med sina kamraters fastställanden, istället för att stå på den solida grunden till den eviga Gudens beständighet, så ska han inte bli överraskad om han ombeds ta på sig de oundvikliga konsekvenserna av sin preferens av människans spekulationer framför Guds uppenbarelser.”
“Jag kan inte se hur han skulle kunna veta”, svarade jag, “om du tar ifrån honom Bibeln.”
“Det gör jag inte på något vis”, sade han. “Dokumentationen av Guds metoder för att handskas med Sina barn under olika omständigheter är ovärderlig vägledning för människan; Han är för alltid densamma, det förflutnas annaler utgör användbara indikationer, inte nödvändigtvis godtyckliga lagar, för framtiden. Människorna som skrev de böckerna var människor som gick och som talade med Gud, och deras samfund berättas det om i syfte att jämföra och uppmuntra andra; inte för att förbigå eller förhindra en sådan gemenskap i framtiden. Vi skulle inte på något vis ta bort boken; men att säga att vår Far har upphört med att tala till människan är att anklaga Honom för att göra skillnad på personer i begreppets mest begränsade betydelse, för varför skulle Han ha talat med Abraham, med Sokrates eller med Buddha och inte den nutida förkämpen? Hans ljus skiner på varje land, Han får regnet att falla på båda ondas och godas åkrar, människan kan misslyckas, men Gud är för alltid densamme. När mänskligheten därför lär sig att använda Bibeln, inte missbruka den, när de resonerar kring den och söker dess andliga, inte dess trosbaserade tolkning; när de söker efter sanning istället för prästers godkännande; när de känner igen kärlekens budbärare som änglar från himlen och inte sändebud från helvetet; då kommer de höra våra röster bakom dem, som säger i språket som den fortfarande framtida uppenbarelsen talar – detta är vägen, gå den ni, så upprättas vår Faders kungarike på Jorden på samma grund som vi ser det här. När den tiden kommer så kommer vår värld inte längre vara så full av överraskningar för de många pilgrimer som ständigt förenas med oss.”
“Hur skulle den gamla världen se ut, under ett sådant styre?”
“Kom och se!”

Fortsätt läsa kapitel 4 genom att klicka på länken här nedanför: