Anneli skriver

Vägen dit – med faith

Fullständig läkning. Perfekt kärlek. Ett liv i glädje. En enorm skönhet överallt. En oändlig värld att upptäcka och undersöka och lära sig av och om.

Om vi bara vill känna igenom lite gamla trauman och sorger ordentligt, istället för att gå runt och bära på dem.

Det är i princip det jag har “faith” till, ett ord som brukar skrivas “tillit”, eller “tilltro” på svenska.

Så här står det om dess ursprung:

*bheidh-

Proto-Indo-European root meaning “to trust, confide, persuade.”

På svenska är det faktiskt besläktat med att be, eller bedja, eller på isländska: biðja

Det behövs enormt mycket bheidh för att nå hela vägen fram.

Vägen till livet med lycka, kärlek, glädje, hälsa, skönhet och allt annat gott vi kan föreställa oss går genom all sorg vi bär på, all smärta vi upplevt och åsamkat, och allt vi tagit oss för i vårt inre med att dölja, trycka ner och förvränga sorgen och smärtan.

Den går genom osanningar vi lärt oss tro på, genom motstånd som får oss att lämna den här världen i stora våndor, och genom ifrågasättanden av allt vi trott om oss själva och livet.

Det är fullständigt kontraintuitivt för de flesta. Inte för barn, åtminstone något så när oförtryckta barn, men för de flesta andra.

De flesta går genom livet och känner att de börjar lyckas riktigt bra med att få ordning på sig själva och sitt liv när de trubbats av rejält, när steken på tallriken inte längre lever framför deras ögon, när nyheterna från andra delar av världen inte får det att knyta sig i strupen, och när business as usual är möjligt nästan alla dagar på året. Undantagen är de få gånger som något blir fel, men med ett krafttag så är snart vardagen tillbaka igen, precis där vi vill ha den.

Problemet är väl bara att vår vilja är formad av tusen små barn, frusna i stunden, som väntar på att släppas fria från vårt inre fängelse. Barn som inte fått ur sig gråten, som inte fått sörja förluster, som inte fått hicka ur sig rädslan, som inte fått känna smärtan ordentligt över att inte vara älskade, eller kanske rentav över att vara hatade.

De har ingen annan vilja än den frusna, instängda känslan, och deras vuxna jag har ingen annan vilja än att behålla sitt motstånd mot att låta känslan börja smälta och leva.

Livet har många funktioner, och en av dem är att hjälpa små barn ut ur sina isfängelser.

Så snart en sorg fångats inuti ett barn, så försöker livet visa barnet att känslan är där, och att det är farligt för barnet att låta den sitta kvar därinne.

Det är farligt, för det är den enda orsaken till att en människas fysiska kropp skadas och dör, oavsett hur de dör.

Kroppen klarar bara så mycket motstånd inom oss mot så många och så starka instängda känslor. När en viss gräns nås, så klarar inte själen att upprätthålla det fysiska livet i kroppen längre, och kontakten med själen måste brista.

Sjukdomar, olyckor – livet kommer till själen som en magnet. Om sorg ska väckas upp och komma ut ur oss, så är det livets “vilja” att påminna oss om den, visa oss den, peka på den och röra vid den. Kom ut, sorg, kom ut, smärta, låt oss inte döda, skada och försvåra livet för den här underbara människan, låt oss hjälpa henne att läka, låt oss hjälpa honom att känna igen.

Det är märkligt så enkel vägen till fullständig lycka är, men det är inte så märkligt att vi vägrar gå den vägen, och hellre dör, snarare än att gå en väg som rör sig genom tusen gråtande barns hjärtan.