Anneli skriver

Varför lyckan är så oattraktiv för oss

Häromdagen kom jag ett steg närmare en sanning i själen – varje steg närmare Gud, närmare min andra hälft och närmare lyckan innebär ett steg rakt igenom någon smärta.

Och det är ju halvlockande. För att vara motiverad att ta sig igenom det som gör ont, så behöver den där väntande lyckan vara något jag både litar på i någon grad och önskar mig i hög grad.

Litar på lyckan gör vi kanske inte i en handvändning, inte de flesta av oss åtminstone. En del har fått växa upp i en omgivning där lyckan var viktig, där kärleken var viktig, där livsglädje och omtanke var vardag. En del andra har istället vuxit upp i en olycklighet, en otrygghet, en våldsamhet och en oförutsägbar, instinktiv överlevnadskamp.

Hoppet om lycka någon gång på vägen i vårt liv kan se väldigt olika ut också – vi har olika inställningar till vad lycka är och hur den bör och kan uppnås.

En del arbetar häcken av sig för att få en ekonomisk stabilitet och frihet, medan andra hellre tar friheten på en gång och försöker krångla till sig pengar på alla sätt utom genom en anställning. Några fokuserar helt på att måla, dansa, sjunga eller uttrycka sin kreativitet och finner lyckliga stunder där, medan det finns de som hellre söker sig till militären och känner att lyckan inte är möjlig om vi inte försvarar den med våld och säkrar vår frihet mot andras förtryck.

Hela perspektivet på lyckan tippar lite över ända när vi ser på livet utifrån Divine Truth-lärans principer.

Istället för att söka lyckan utanför oss själva, så står det klart att det enda sättet att vara genuint lycklig är genom att uppleva den lyckan i själen, känslomässigt.

Och hur själen mår kan vi nog ofta känna själva, genom vår intuition. Vi kanske rentav kan placera in vår egen lyckometer någonstans mellan 0 och 100 procent? Om vi vore fullständigt olyckliga utan tillstymmelse till glädje och/eller hopp står den på 0, och är vi fullständigt genomlyckliga utan tillstymmelse till sorg och/eller oro så hamnar den på 100.

Och har vi något i själen som inte känns lyckligt, så där genuint lyckligt och som något som bara finns där inne i oss, vare sig vi har pengar eller inte, vare sig vi har frihet eller inte, vare sig vi har människor i vårt liv att älska eller bli älskade av eller inte, så blir det nästa logiska steget att ta att fundera över hur vi kan göra de delarna i vår själ lyckliga.

Vi kan behöva skaffa oss en vilja att reflektera över vad vi egentligen går och känner, tänker och vill om dagarna. Kan vi minnas lite oftare vad vi drömmer på nätterna? Hur ser våra relationer ut egentligen? Vad är det jag längtar mest efter nu, och hur länge har jag längtat efter det utan att det har inträffat? Vad har jag för inställning till mitt inre, till mina känslor, till gamla trauman, till att se på mina jobbiga minnen?

När vi gjort det en tid, så börjar vi känna en önskan om att ändra på det som känns jobbigt, ändra på vissa omständigheter och få ett bättre liv på olika sätt, och vi vill förstå hur vi kan uppnå det.

Här kommer ungefär en miljon olika yttre lösningar ofta in i bilden, men även många som rör det inre, där samtalsterapi, alternativa behandlingar eller kanske till och med ett religiöst och andligt sökande dyker upp som möjliga vägar till lyckan.

Med lite insikt i vad Divine Truth-läran har för förklaringar på själen, Gud, sfärerna, kärlekslagarna och mycket annat, så blir lösningen istället en enda, enkel väg som vi kan välja att gå. Den vägen går rakt in i våra jobbiga känslor, och handlar om en ödmjuk öppenhet inför vad vi faktiskt går omkring med i vår själ, för att vi ska kunna vara ärliga och uppriktiga inför både oss själva och Gud, och därigenom kunna släppa ut smärtan en gång för alla och bli mottagliga för en annan livssyn än vi haft hittills.

Smärtan sitter som en kork – den tillåter oss inte att känna livet på något annat sätt, i just den delen av oss där smärtan sitter. Vi kan aldrig bli lyckliga i just den delen av oss så länge smärtan hålls kvar där. Det betyder att vi aldrig kan känna lycka och glädje där, vi kan aldrig förstå kärleken fullt ut där, vi kan aldrig känna kärlek och känna Guds natur i den delen av oss, så länge smärtan får vara kvar just där.

Med andra ord kan vi släppa taget om smärtan, låta den komma fram, och betrakta allt vi gått runt med därinne, i en för länge sedan undantryckt och gömd del inombords, och känna befrielsen i att inte längre hålla tillbaka det som hela tiden vill ut. Skam, förakt, oro, panik, skräck, djup sorg, stark ånger, ett enormt raseri – det finns mycket som vi aldrig riktigt velat släppa fram eller ens kännas vid inom oss (ta hjälp av professionella terapeuter och psykologer om du känner att det är för mycket för att du ska känna dig trygg med att på egen hand börja bearbeta olika trauman, men var heller inte rädd för att bara känna känslorna som kommer upp i kroppen – du behöver inte agera eller fatta beslut medan du känner t.ex. raseri eller andra starka känslor, utan gör bara som en tvååring och få ur dig det på en privat plats, utan att andra behöver drabbas av vad du får ur dig, och prova gärna med lite känslor i taget – du bestämmer själv hur mycket du ska känna igenom.)

De stora fördelarna med att låta känslorna börja flöda ur oss, är att vi är skapade till att vara 100 % känslosamma i vår själ – den är utformad för att fungera optimalt när vi låter känslorna kännas, istället för att stoppa ner dem i en mörk kista och sätta oss på locket i 75 år tills kroppen dör av ansträngningen att försöka hålla sig igång när själen blir alltmer förstoppad.

Om vi någon gång undrat vad det är som styr vårt DNA, vad som aktiverar vissa delar av det men inte andra, och vad som bestämmer att en person får en sjukdom men inte en annan, så kan vi ju börja kika på om inte själen är svaret. Det skulle vara logiskt att det finns en själslig blåkopia till varje individ, som vid befruktningen – då en ny liten själ fäster sig vid sina nya kroppar (andekroppen och den fysiska kroppen) – tar emot ett själsligt arv från sina biologiska föräldrar, och sedan fortsätter att präglas av allt känslomässigt han eller hon upplever, något som i sin tur instruerar kroppens DNA att skapa olika scenarion i den fysiska miljön. Prova tanken på att en 100 % kärleksfull själ skulle ge en 100 % frisk kropp som alltid regenererar sig och håller sig ung, frisk och vacker. Låter inte det som en lockande väg att testa?

Och faktum är ju att det enda sättet att ta reda på om det verkligen förhåller sig så, är genom att testa. Kan jag få min själ att bli 100 % kärleksfull? Kan jag få den att bli mer och mer kärleksfull och därmed uppleva mer och mer hälsa och skönhet och ungdomlighet?

Och vill vi faktiskt testa det här, så har vi ju en bra motivation att ta oss till lyckan jag nämnde i början av inlägget – för varje steg närmare lyckan vi vill ta, så behöver vi vara beredda att gå igenom lite smärta också. För det är bara de redan inneboende smärtorna i oss som förhindrar att vi redan upplever 100 % lycka. Och det är bara upp till oss hur vi ska göra med de smärtorna. Fortsätta trycka ner dem och ignorera dem eller börja ta dem på allvar och se vilka vi vågar släppa fram, och se hur det börjar kännas i oss när vi äntligen släpper ut dem och låter dem lämna oss för gott?

Det finns anledning att sätta sig in i hela det här konceptet om hur själen egentligen fungerar, om vi vill gå den vägen. Det finns bra orsaker att lära sig en del om hur vi kan vara väldigt luriga och vilja bedra både omgivningen och oss själva, och hur vi sedan barnsben blivit experter på att undvika sanningen om våra känslor, vilket gör oss väldigt opålitliga när det gäller att bedöma vårt eget känslomässiga tillstånd, många gånger. Men vi kan ta oss dit, vi kan börja lära oss det, vi kan börja bli mer uppriktiga och villiga att vara uppriktiga. Så även om det kanske blir lite mer uppförsbacke precis i början av vår färd in i fullständig lycka, så är den uppförsbacken ändlig – den tar slut till slut, den innehåller bara en begränsad mängd instängda smärtor, även om det definitivt kan kännas som en oändlig mängd precis när vi börjar eller har gått igenom kanske 40-50 sorger och undrar om det aldrig tar slut, vi kommer märka av de positiva förändringarna som börjar uppstå inom oss och vi kan också välja själva i vilken takt vi tar oss an det hela.

Kort sagt så behöver vi nästan prova på vägen för att våga börja lita på att den leder oss dit vi vill. Vi kan be Gud om hjälp att känna våra första smärtor, eller be Gud visa oss var vi har problem som vi klarar att känna igenom och se på egen hand (om vi vill prova att göra det hela utan att blanda in andra människor, till exempel), eller be Gud att finnas med oss och stötta oss i vår önskan om att få en mer uppriktig bild om hur vi egentligen mår på olika livsområden.

I nästa blogginlägg så kommer jag ta upp mer om vilka de positiva förändringarna är, när vi börjar släppa ut smärtorna och ge plats för glädje, kärlek och lycka istället i vår själ.

Foto: Helena Tuulasdotters Konst