Anneli skriver

Vi äter det vi är

Jag har berört det här ämnet tidigare, i inlägget “Hur äter du, människa?”, men skulle vilja ge lite fler tankar kring det den här gången.

På många sätt är sanningen alltid lättillgänglig även för små barn, där grunden är lika självklar på deras begreppsnivå som den är för någon i den nionde sfären (vilket påminner mig om att tipsa er som inte hittat menyvalet Nionde sfären här ovanför ännu att kika in där!). Skillnaden är bara att för personen i den nionde sfären så är till exempel ögonen i en fysisk kropp så mycket mer än det vi har för att se vår fysiska omvärld med. På den nivån förstår man även hur själstillståndet påverkar ögonens förmåga och utseende (som fläckar, oregelbundenheter och liknande), hur de är konstruerade rent biologiskt, hur andekroppens ögon är konstruerade, hur andekroppens ögon fungerar, symboliken mellan våra ögon och världen vi lever i och mycket annat som en stackars inläggsförfattare i 1:a sfären inte riktigt har koll på ännu. :o)

Poängen som rör temat här är att för många här på Jorden så är en biff något man äter till söndagspotatisen, eller en flaska rapsoljebaserad dressing ser ut som något som får maten att smaka ännu bättre, kanske över en laddning pommes och en grillad vegoburgare, vilket för en person i nionde sfären snarare är “skadliga undvikandemedel som enbart lockar någon med motsvarande själstillstånd”.

Det blir så lätt ett blame-game över att titta på vad vi äter, det vill säga att man antingen känner skuld eller skuldbelägger andra för det de äter, och det är inget det här inlägget syftar till. Avsikten är bara att att visa hur vi enkelt kan analysera var vi befinner oss i vårt eget kärlekstillstånd genom att noga titta på vad vi ger vår kropp att nära sig på om dagarna.

Jag vill varna för att i synnerhet de första styckena här är ganska “grafiska” som det kallas, det vill säga de innehåller beskrivningar av väldigt otäcka företeelser, så var åtminstone beredd på det när du läser vidare.

Vi kan börja med de grövsta formerna av “mat”, vilket på riktigt uppfattas som just mat av de som äter det, och det är de som äter människokroppar. Vi har hört om kannibaler som primitiva stammar i djungeln eller ute på några tropiska öar, och sett i gamla filmer hur kristna missionärer haft oturen att hamna i grytan istället för i goda samtal om Jesus. Det är inte riktigt begränsat till sådana exotiska platser genom historien, men det hör till andra ämnesområden i sig. Det krävs en riktigt stark avtrubbning i känslorna för att komma till den nivån av kärlekslöshet mot sina medmänniskor. Det får nästan kallas för en permanent psykos, där verkligheten är starkt förvrängd uifrån perspektivet “vår grupp före alla andra, för vi är värda något och de är inte det, och de finns bara till för vår skull”, lite som när en del grupperingar i samhället har samma bild av sig själva och sin omvärld, även om de inte nödvändigtvis äter sina “motståndare” utan “bara” ser dem som värdelösa avskräden.

För någon med mer kärlek i sin själ så är det här fullständigt otänkbart – många skulle till och med hellre svälta ihjäl än att laga till och äta en bit lår från en människa för att överleva, vare sig om någon annan höll en gisslan eller om man hamnat på en öde ö och den enda andra människan dött.

Så här långt brukar de flesta i civilisationen vara med på noterna – människokött = superäckligt och fel att äta och moraliskt jättedåligt.

Ur ett Divine Truth-perspektiv, eller ur Guds perspektiv med sanning och kärlek, så är det själsmässigt sett bättre att låta sin egen fysiska kropp dö av svält (vilket sannolikt ändå inte behöver hända om personen använder sig av önskelagen) än att äta av någon annans kropp. Orsaken är att vi dels ändå lever vidare i vår andekropp, så att hålla den egna fysiska kroppen vid liv genom att äta någon annans kropp är inte en kärleksfull avvägning, och dels för att vi har ett själsligt problem med kärleken om vi ens överväger att äta någon annan människas kropp, vilket bland annat tar sig uttryck i att både vår fysiska kropp och själen får starka negativa reaktioner på en “kost” där vi kannibaliserar på människokroppar. Vi kommer vidareutveckla resonemanget i nästa steg av utvecklingen när det gäller vad vi tycker är okej att äta.

Och nästa steg är när vi äter andra levande varelser som mat. Precis som i det förra steget så ser man på det som något självklart och man känner att det är något man har rätt att göra. Det finns en tydlig avtrubbning i känslorna även här, och man ser sig som överlägsen de andra levande varelserna när det gäller att bestämma vem som får leva och vem som får dö. Man kan säga att det är light-versionen av det förra stadiet, även om det förmodligen blir starka protester i en del läger när de hör ett sådant påstående.

Man uppfattar det som en helt rimlig avvägning att vissa däggdjur får leva under väldigt kärlekslösa omständigheter, behandlas som föremål, tas bort från möjligheterna att leva som de är skapta för att leva och används som verktyg för att ge pengar till de som är involverade i hanteringen, och ovanpå allt detta så är smärtan och rädslan de djuren går igenom och dödandet av dem också acceptabla, i utbyte mot “det här nödvändiga inslaget i kosten”. Det finns en stark diskrepans i vilka djur som man tycker kan gå igenom den här behandlingen för att bli mat, och vilka djurarter som man aldrig någonsin skulle acceptera behandlades så. Ett vanligt exempel är hur människor i västvärlden upplever det som en fullständigt barbarisk grymhet att äta hundar och katter, nästan lika sinnesjukt som att äta människor, medan det är något som finns att hitta på restaurangmenyn på olika platser i den asiatiska delen av världen.

På samma vis skulle man aldrig kunna tänka sig att äta hästkött i samma utsträckning som kokött, eller dricka hästmjölk på samma vis som man dricker komjölk, så det finns mängder av kognitiv dissonans i bilden man har av sin egen kost och hur man ofta rättfärdigar valen man gör där.

Just själva förekomsten av “förklaringar” till att man äter levande varelser eller utnyttjar dem genom att till exempel ta deras ägg och mjölk, vilket egentligen är deras naturliga väg att få egna ungar och ge dem näring, och vilket är en process som vi ärligt talat inte har något att göra med att lägga oss i, är ett tecken på att vi vet att vi gör fel innerst inne (samvetet som alla har), men att vi inte är redo att sluta göra detta för att vi har våra känslomässiga skador kvar. Vi väljer att fortsätta vara oödmjuka och avtrubbade inför både vår egen och andras smärta, samtidigt som vi stänger öronen för samvetet och den uppenbara bristen på logik om vi vill vara kärleksfulla människor.

Och återigen – för en del människor som är något mer ödmjuka och är mer i kontakt med både sin egen och andras smärta, så är det fullständigt otänkbart att äta någon annan levande varelses kropp eller bidra till den industrialiserade hanteringen av djur för att ta deras ägg och mjölk. Man svälter hellre, även om det på den här nivån är ännu mer sannolikt att önskelagen ger en alternativ att äta om man vill det, eftersom önskelagen svarar helt på just kärleksfulla önskningar inom oss.

Här ska det påpekas att det förekommer stora övergrepp mot naturen och även djur även i framställandet av klassisk växtbaserad mat, som tofu, köttersättningar och liknande t.ex. gräs- och baljväxtbaserade rätter. De storskaliga, besprutade, genmanipulerade monokulturodlingarna orsakar enorma skador på både klimatet, den direkt omgivningen och djurlivet, och kan inte ses på som någon hållbar, långsiktig och kärleksfull lösning på vad “mänskligheten ska äta”. Man är definitivt inte framme vid en kärleksfull kost så länge man äter den typen av mat, men följ gärna med till slutet av inlägget, för det är viktigt som jag sade i början att inte fastna i skuldbeläggande eller skamkänslor i detta, utan snarare se på hur vi kan arbeta med vårt själstillstånd genom den information vi får av vad vi äter under veckorna.

Så nästa steg i själsutvecklingen går hand i hand med att inte vilja äta ens växtbaserad mat som framställts med väldigt kärlekslös påverkan på livet på Jorden. Det kommer kännas svårare och svårare även för kroppen att smälta sådan mat, och jobbigare och jobbigare för samvetet att köpa sådan mat när själen utvecklas mer och mer i kärlek. Motståndet växer, samvetet hörs allt tydligare och vi får mer och mer problem med att motivera vårt val att köpa sojaprodukter eller majsprodukter, för att nämna bara ett par typiska “köra-över-all-naturlig-mångfald-produkter” i butikshyllorna.

Det finns också själsbaserade insikter som börjar växa kring hur det vi äter påverkar vår egen kropp, utöver vilken inverkan det har på det fysiska och även känslomässiga livet runt omkring, och det är alla tillsatser, allt dolt, raffinerat fett och inte minst berondeframkallande, högkoncentrerad fruktos i olika former – det är ämnen som kroppen aldrig någonsin frågat efter att behöva hantera, och i synnerhet inte i de här mängderna, ungefär som med alkohol och så kallade rekreationsdroger, utan det blir toxiskt, stressande, förorenande och belastande på mängder av sätt för vår egen kropp att behöva rensa ut, oskadliggöra, förvara gifterna och skydda sina egna organ och funktioner mot dessa kemiska invasioner av fientliga styrkor. Hjärnans olika funktioner utmanas åt det extrema hållet, och mänskligheten befinner sig nu i en märklig epidemi av dels svältande människor och dels kraftigt överviktiga människor. Man skulle kunna ge argumentet att vad de överviktiga människorna än äter, så ökar det då sannerligen inte den empatiska delen av deras natur, utan snarare verkar det fördunkla sinnet och förmörka viljan att vara kärleksfull, för att uttrycka mig poetiskt om en jäkligt anskrämlig och krass verklighet i det här avseendet. Det är fortfarande inget skambeläggande i det uttalandet, utan bara ett faktum kring hur det ser ut i världen idag. Vi är många som tillåter svält och övergödning att existera intill varandra i världen idag.

Så här långt är det fortfarande många som är med på banan – antalet växtbaserade, hälsomedvetna och miljövänliga människor växer hela tiden, och man försöker verkligen fatta rätt beslut i vad man köper i mataffären eller beställer hem från nätet. Och kostmässigt så är nästa steg också att äta en lite enklare form av mat, baserad på råvaror som grönsaker, t.ex. lök-, balj- och kålväxter, frukter, bär, nötter, gröna blad, rotfrukter och liknande. En nyttigare växtbaserad kost utan några halvfabrikat och utan en massa oljor, salt, raffinerat socker och syror, även om det kanske slinker in ibland som frestande smakförhöjare om man gör gratänger, sallader eller pajer och liknande. En mer naturnära och närskördad kost, som i princip går att framställa i sitt eget trädgårdsland och leva av.

Här har vi i allmänhet lust att befinna oss på matskalan när vi känner ett ansvar för och en kärlek till annat liv, oss själva och naturen i högre grad än tidigare, och där vi känner att vi kan ta mer ansvar själva för vad vi behöver för att leva. Det blir något vi känner igen som “den gröna vågen”, människor som flyttar ut på landet och vill odla sin egen mat, och slippa de många långa transporterna från andra länder. Man tittar på olika smarta lösningar för att förlänga odlingssäsongen utan att det behöver kosta naturen i någon annan ände, och man ser mer på möjligheter som återvinning, återbruk och att ta tillvara på det material som redan finns omkring en, snarare än att köpa nytt hela tiden.

Nu börjar vi närma oss smärtgränsen även för de rätt så många som lever på den här nivån på samhällsskalan över de val vi gör när det gäller vad vi äter om dagarna.

Går det att spänna bågsträngen ännu hårdare och sikta ännu längre bort mot horisonten, menar jag?

Nja, inte mycket till, men lite.

Nästa steg är att börja se hur vi faktiskt dödar det levande även i frukter, bär och grönsaker när vi hettar upp dem, kokar, steker, ugnsbakar, grillar, friterar, ångkokar, torkar på hög temperatur, gör uppkokningar till geléer, sylt, saft, kräm och så vidare. Det här är något som man tagit fasta på inom den så kallad raw food-kosten, eller råkosten på svenska, där man sett att en uppvärmning av maten till över 42 grader dödar enzymerna i växterna, vilket gör att maten därför är död när vi stoppar den i munnen. Så här gäller kärleken i första hand ens egen kropp, men det närmar sig också en ännu större kärlek till naturen, vilket vi strax går igenom.

Här är poängen att maten gör mycket större nytta för vår kropp om den är i sitt naturliga tillstånd, och när man gör det valet så blir det också mer och mer naturligt att välja mat som redan är perfekt som den är, och då landar man snart i frukter, bär och örter – mat som smakar helt fantastiskt precis som de är i sina fullmogna tillstånd. I princip all annan mat har någon form av försvarsmekanismer (vanligt i växter som vill skydda sig mot insektsangrepp och liknande för att hinna framställa sina egna frukter och/eller fröer och därmed kunna reproducera sig) mot att förtäras och kan till och med vara mer lättätna om de kokas lätt eller ugnsbakas.

Och för personer i Norden kan det ju kännas som en utmaning att vilja leva på det här viset – frukter, bär och örter när det är tjäle ett halvår i taget? Men det går. Det blir inte bananer och ananas om vi vill akta oss för att bidra till de många transporterna och ofta kärlekslöst hanterade odlingarna söderöver, och såvida vi inte lyckas odla lite bananträd och ananasplantor själva i våra jord- eller bergvärmda växthus till exempel, men det finns massor av matrikedom som vi kan framställa även på våra breddgrader. Vi kan även försiktigt värma rotfrukter, lökväxter och liknande att äta som komplement under vintern om vi vill leva så skonsamt som möjligt året om, och att på svag värme torka våra underbara bär till pulver att ha i drycker, smoothies och annat gott är också ett sätt att ge sig själv maximal näring och kärleksfulla matupplevelser även här.

Så, det som måste nämnas i hela det här sammanhanget innan inlägget är färdigt, är att vi ofta inte kan fuska oss framåt i förväg om vi nu skulle vilja det. Det är assvårt för en köttätare att sluta med rött kött om inte själen är på rätt plats först, och det kan till och med vara så att de oläkta känslorna skapar en sådan rädsla i personen i fråga om de försöker sluta av etiska skäl, att deras kropp svarar på den starka rädslan och börjar visa på hälsoproblem. Så snart personen har läkt de rädslorna och inte har de kvar, så kommer det inte märkas mer än på ett positivt sätt i kroppen när de slutar med rött kött efter det. På samma sätt så kan vi i princip inte vara något i det yttre som vi inte är i det inre, så om vi försöker ändra kosten för att gå ner i vikt utan att först läka de känslomässiga skador som är orsak till att vi har vår övervikt, så kommer vi alltid behöva anstränga oss och vakta på vad vi äter, för annars kommer övervikten snabbt tillbaka och vi får hela tiden jobba emot vårt eget själstillstånd för att med viljekraft försöka styra över vad vi äter. När vi blir mer kärleksfulla så dras vi automatiskt till mer kärleksfull mat, och känner inte alls för att äta det vi tidigare tyckte var “normalt och gott”. När kärleken ökar så minskar också attraktionen till mindre kärleksfull mat. Eller “mat” som vi kanske börjar kalla det längre fram i utvecklingen, när vi tänker på allt från potatisbullar till kalvstek.

Min egen väg ledde mig in i att se min kost förändras i takt med att jag började läka mina egna känslomässiga skador, och hittills har jag aldrig lyckats med att genomföra någon förändring till det bättre utan att först ha känt igenom motsvarande emotionella sorger, ilska och rädslor först.

Jag har försökt otaliga gånger att både äta enbart rawfood och även bli fruktarian, för jag känner inom mig att just frukt, bär och örter är är det bästa vi kan äta för kroppen, men jag har samtidigt inte varit så fokuserad på resten av aspekterna med transporter och hur frukterna och bären odlas, utan jag har mer fokuserat på att jag vill ha “det bästa som finns” till min kropp – en trotsighet som jag valt för att jag varit så förbonkat trött på en viss övervikt och allmänna småproblem som att inte sova jättebra alla gånger eller vara lite trött om dagarna. Jag har i detta vetat hela tiden att jag har själsliga orsaker till att min kropp ser ut och fungerar på det här viset, och har haft full intellektuell förståelse för att det är i själen jag behöver lösa mina kroppsliga problem och vad jag attraheras till att äta och ta ansvar för – och ändå har jag med en hunds envishet fortsatt att försöka hämta den där pinnen och hoppas att husse eller matte ska vilja kasta den igen åt mig, vilket de aldrig vill. Med andra ord så har kroppen, själen och attraktionslagen aldrig låtit mig fullfölja avsikten att äta fruktariankost, utan jag har hela tiden snarare vänligt men bestämt återförts till att se på vad jag faktiskt lockas till att äta om dagarna, se på hur min kropp mår, se på vad jag väljer att köpa i mataffären – att se på vilka känslor jag vägrar att se på, helt enkelt. Och det har jag börjat acceptera nu.

Dessutom har jag haft en specifik emotionell skada i alla år där jag bestämt önskat mig just de tropiska frukterna, som ananas, banan, mango, papaya och många andra icke-nordiska frukter och bär, det vill säga det jag föreställt mig är det absolut bästa naturen kan framställa för en människa, istället för att maximera glädjen över allt som redan dels växer här i naturen omkring oss i Sverige, och dels också maximera möjligheterna att odla mängder av god mat i varmbänkar, drivhus, växthus och med smarta fysiska lösningar som att isolera mot kylan i norr och släppa in solen söderifrån för att bättra på odlingsklimatet under året. Sallat, gurka, tomat, gyllenbär, vindruvor, melon, körsbär, jordgubbar, blåbär, hallon, björnbär, päron, plommon, äpplen, vinbär, krusbär, salladslök, citronmeliss, mynta – vi har enorma matrikedomar som vi ännu inte börjat utvinna i någon större omfattning även här i Norden – vi till och med importerar mycket matråvaror som vi skulle kunna vara helt självförsörjande på, om vi ville.

Resan från att ha ätit “lite av vart” till att numera enbart äta växter och dras mer och mer till den enklare sortens mat, och allra helst sådan jag själv kan gå och plocka i “utomhuset”, har gått rakt genom mina många olika små och större trauman i själen. Jag har behövt ta mig igenom hundratals olika smärtor inom mig bara för att de funnits där, men faktum är att det bara är några få av dem som låst upp “nästa steg” så att säga i matutvecklingen. Jag minns hur jag hade gått igenom en känsla av hur jag förnedrades som barn, där någon hade lagt mig över knäna på mage och liksom “låtsas-smiskat” mig på stjärten med byxorna nerdragna, sådär som en del tycker är kul att göra på kanske treåringar, men här fanns det någon form av illvilja med i upplevelsen, så jag kände mig riktigt förnedrad och som att någon “handskats” med mig som en sak. När jag hade känt igenom förödmjukelsen, smärtan och förnedringen i det hela, för kanske 5 år sedan i dagsläget, så gick jag för att ta ett glas komjölk, något jag druckit i hela mitt liv fram till dess och bara vagt vetat om inte var “så bra kanske”, och märkte att jag inte ville ha det längre.

Jag kunde plötsligt känna igen förnedringen jag gått igenom i den förnedring korna går igenom för att vi ska ta deras mjölk och därmed deras ungar ifrån dem. Det var hemskt att inse känslomässigt vad en enda så kallad mjölkko utsätts för under sin livstid, med allt från insemineringar (påtvingad graviditet) till att skiljas från sina kalvar när de fötts och därefter som en ytterligare förnedring se sin livgivande, moderliga mjölk försvinna in i en maskin som inte märker ifall en spene börjar blöda eller vara, och jag klarade inte av tanken på att vara en del av den grymma förödmjukelsen och smärtan som så många kor tillfogas år efter år. Och jag säger det som ett faktum, fullt medveten om att många fortfarande vill ha sina komjölkprodukter och fortfarande menar att det är “naturligt och normalt och korna får visst leva ett värdigt liv där de tas väl om hand”, för så fort man börjar få kontakt med sina egna känslor i högre grad och slutar trycka ner dem – som man ju gör med kornas verkliga upplevelser av hur de hanteras – så kommer man själv att förstå hur fel man hade i sin välfiltrerade syn på andra levande varelsers smärta och vad de utstår för att vi tar det vi vill ha från dem. Men det är inte mycket jag kan säga här som får någon att ändra den synen, för precis som för mig så tror jag att de flesta behöver gå igenom sin egen själsliga och känslomässiga utveckling för att komma till den insikten.

Jag känner en kärlek till människor även när vi gör de här felen, Jag står inte bakom kärlekslöhet mot människor som är kärlekslösa mot djur. Jag känner att vi allihop är Guds favoritbarn, men att många av oss behöver en väldig massa uppfostran för att förstå och leva efter de regler och lagar Gud skapat åt livet. Ingen av oss står över de reglerna och lagarna, och vi får allihop tydliga konsekvenser när vi bryter mot dem. Det är inte förhandlingsbart. Vi själva är de enda som bär ansvaret för det vi väljer att göra eller inte göra som vuxna, mentalt fungerande människor, men samtidigt innebär det att vi är ansvariga för den smärta vi tillfogar andra i våra val. Den smärtan blir direkt vår egen i själen, och det är vi själva som kommer behöva känna igenom den förr eller senare. Gud uppfostrar oss genom att ge oss den smärta vi ger andra. Ofta blir vi det vi kallar för etiska veganer den dagen vi upptäcker hur den smärtan känns, eller åtminstone tar vi ett rejält kliv åt det hållet, med påföljande växande insikter som gör att vi tar fler och fler steg i den riktningen tills vi kan kalla oss det. Men egentligen är det kanske lite missvisande att kalla kärleksfulla människor för etiska veganer, för det täcker inte upp alla de andra aspekterna som jag tagit upp här i inlägget. Det ingår så mycket mer i att vara en kärleksfull människa än att principiellt inte äta eller bära något som kommer direkt från djur. Det kan till och med vara kärleksfullt att använda ull och skinn om vi lever i perioder av kyla, så länge det är skinn från självdöda djur eller om det är en typ av får som avlats fram så att deras ull alltid växer och måste klippas varje år för att de inte ska dö av värmeslag – så länge fåren behandlas ytterst varsamt, kärleksfullt och får så stor frihet vi kan ge dem under tiden, och aldrig utnyttjas på bekostnad av dem själva, och i det fallet inte heller ges möjlighet att få nya lamm, eftersom även de i så fall skulle behöva klippas av människor varje år för att inte dö av sin ullväxt, vilket inte vore kärleksfullt att låta pågå.

Det blev ett långt inlägg, men jag ville med allt det här belysa den själsliga sidan av vad vi har på tallriken framför oss. Matfatet är fullt av information om vårt nuvarande själstillstånd, om var vi bär på avtrubbade inställningar till vad som är acceptabelt och inte, och det ger en fullspäckad möjlighet att granska hur vi försvarar och förklarar våra val för oss själva och andra, när vi med öronen vinklade lite mer åt samvetets röst vet att vi inte är helt schyssta mot djuren eller naturen i våra val.

Det är bra att lägga märke till om vi blir arga, känner oss skuldmedvetna, anklagade, dömda eller kritiserade när vi läser de här sakerna, för det säger oss att vi inte vill släppa taget om vad det nu är vi vill behålla på menyn, även om någon säger åt oss att vi är grymma mot djuren när vi äter det. Och då kan vi börja se på vad det är som gör oss villiga att låta någon annan gå igenom smärta för att vi ska slippa göra det. För det är sannolikt någon form av smärta vi vill undvika i oss själva när vi väljer att göra eller äta något som innebär att vi är kärlekslösa mot någon annan levande varelse. Vi vill inte höra om deras smärta, eftersom vi inte vill höra om vår egen smärta. Vi vill inte acceptera att de får ont, för vi vill inte acceptera att det är något inuti oss som gör ont. Vi vill använda deras smärtsamma offer för att slippa känna hur vi själva var offer som små för något som var smärtsamt, och vi kan inte uppfatta deras smärta så länge vi inte låter vår egen smärta komma till ytan.

Det är väldigt lätt att bevisa att allt det här stämmer, genom att du själv söker upp något matval där du känner att du inte är kärleksfull, och ser på hur det känns om du skulle välja bort det matvalet för all framtid. Vilka känslor kommer upp? När du låter de känslorna komma fram ordentligt och kännas i hela kroppen, där du kanske blir fruktansvärt arg först och kanske vill få ur dig all den frustrationen och ilskan och skälla ut i luften över att du “inte skulle få välja att äta precis vad fan som helst om du vill det”, och sedan efter det börjar känna oro och ångest, låter det komma upp och kännas i hela kroppen, och sist kanske får upp en smärtsam sorg över något som hände dig som barn, så kommer du till slut ha läkt hela den skadan, och efteråt kommer du se på det matvalet du hade så svårt att avstå från innan som något som känns helst självklart att lägga bort och aldrig vilja ha mer, för att det inte längre stämmer med hur du känner inombords inför livet.

Må gott, och låt andra göra det också! Alla andra!

<3

Foto: Pixabay