Anneli skriver

Vi flyttar inte hemifrån – vi flyttar hem

(Läses och förstås bäst med lite Divine Truthkunskap i magen.)

När allt omkring oss är lite skevt, så kan det nästan kännas lite konstigt när saker börjar räta ut sig i vår närhet, eller inuti oss.

Måttstocken är liksom redan inställd efter omgivningens felaktiga mått, och det är den vi använder för att orientera oss i livet numera. I den skeva världen funkar det rätt bra att göra det, helt enkelt.

Att börja välja en kontakt med Gud, från själ till själ, känslomässigt förankrat hela tiden, innebär att komma hem en liten stund, och känna hur livet egentligen är gjort. Inte så som vi människor har förändrat livet och försökt skapa regler ur förvrängda verklighetsuppfattningar, utan så som livet verkligen är.

Det är lite som att bara se i svartvitt, och sedan få förmågan att se alla färger – det blir en helt ny och enorm, komplex och flerbottnad dimension som läggs in i och utvidgar det vi redan gått runt och tittat på i alla år – allting blir väldigt annorlunda, men är fortfarande precis samma liv som innan vi själva uppfattade färgerna. Det är bara vår egen uppfattningsförmåga som ändrats.

Det finns så många saker som förändras när vi börjar få vår egen kontakt med Gud. Vi ser på oss själva, andra, människor, våra relationer till andra människor, Gud, naturen, djur, kärlek, sanning och ödmjukhet med helt nya ögon.

Oron för att förändra den skeva värld vi är så vana vid till en värld med uträtade linjer, pålitliga former, gränser som Gud dragit och möjligheter vi aldrig kunnat använda oss av i den skeva världen, håller tillbaka så mycket av vår längtan efter att slippa den ena skevheten efter den andra. Vi kan till och med föredra att dö, framför att införa en rät, pålitlig linje i vår tillvaro.

Lusten att kämpa och kämpa hårt för att räta ut linjerna omkring oss kan bli stor – viljestyrkan ska rädda läget, vänta bara!

Men egentligen är det mjukheten, önskan om att slippa kämpa, som leder oss till den stabila, orubbliga världen av oändliga möjligheter innanför fasta ramar. Stunden då vi bara ger upp, och sätter oss ner, accepterar att vi känner oss fullständigt misslyckade och låter tårarna börja rulla, och droppa ner på golvet där de hör hemma.

Den stunden är det som löser upp skevheten i våra liv. När alla tårar lämnat oss över just den där jobbiga upplevelsen i vårt liv, så har själen under tiden vi grät förändrat oss, och nu är livet ett annat, på riktigt.

Guds värld är responsiv, det mest responsiva vi kan föreställa oss. Den är hyperkänslig inför varje människa, den själshalva som varje människa är. Den svarar omedelbart och på minsta nyans och på precis allting inuti själshalvan, så länge det kommuniceras eller bara existerar på en känslomässig våglängd. Tankar är snarare effekter av känslorna, eller mer som ord som beskriver känslorna vi har – det är inte tankarna som bär fram kommunikationen till och från omvärlden.

Vi ser ibland på barnen i våra hem och familjer som “våra”, och att de “flyttar hemifrån” när de lämnar hemmet de vuxit upp i. Men i själva verket bor de redan i sitt hem, var de än är, eftersom Gud gjort världen åt oss allihop att leva i, och när de flyttar vidare in i sina egna val av bostäder, så flyttar de hem till sig, efter att ha levt i en tillvaro som andra valt åt dem i många år. Lite som när vi flyttar hem till oss själva när vi lämnar en skev värld och går in i livet så som Gud skapade det åt oss.

Om vi verkligen visste, hela vägen själen igenom, hur responsivt livet är på vårt känslomässiga, sanna inre, så skulle vi nog inte göra annat än att undersöka och välja våra känslor och känslomässigt förankrade syn på oss själva, livet och Gud från morgon till kväll.

Det svåra är att våga ha tilltro nog för att testa det några gånger och se kopplingen: “Själen ändras – livet ändras”.

När vi väl vågat det och gjort det, så kommer vägen bara bli bredare och bredare, och mer och mer spännande och fantastisk för varje gång vi rätat ut en till krokig linje i vår tillvaro.

Gå med Gud, som de säger…

Foto: Helena Tuulasdotter