Anneli skriver

Ytterligheterna – de jättestora ledtrådarna

(Mina blogginlägg baseras i hög grad på Divine Truth-läran, och mina personliga tankar och erfarenheter och tolkningar av denna. Det kan vara svårt att följa tankegångarna om du inte är bekant med vad den läran innebär, så jag rekommenderar att du kikar där först innan du ger dig i kast med vad jag skriver här och på andra ställen i bloggen).

Det börjar för mig se ut som att det finns ett mönster i livet, där allt som inte är kärleksfullt, utan snarare baseras på beroenden, fasader och skador, rör sig mellan två ytterligheter – som ett studs, studs, studs mellan de båda ändarna av vår bungyjumplina inombords.

Säg att vi blev riktigt illa sårade för vårt utseende när vi var små, och det satte sig som en ogenomkänd sorg som vi inte ville kännas vid, och som blev kvar i oss därefter.

Och som vuxna yttrar det sig ofta så att vi å ena sidan är starkt kritiska till andras utseenden och är jättenoga med att själva ha den senaste outfiten och hair-do:n och makeupen. Men å andra sidan är vi superkänsliga för att själva få den minsta antydan till kritik för vårt utseende mitt i allt det, eftersom det skulle ligga alldeles för nära den ursprungliga sorgen som vi inte alls vill känna, tack.

Vi pendlar mellan de här två ytterligheterna, och vill vi få en jättebra ledtråd till vad vi har för skador, så kan vi kika på alla ytterligheter vi ägnar oss åt. Hittar vi en ytterlighet, så kan vi med stor sannolikhet hitta en motsvarande ytterlighet, vare sig det är den inuti oss eller den utanpå oss som vi finner.

Så om vi spenderar mer pengar än vi borde, finns det sannolikt en känsla av att alltid ha för lite, bli utan när andra får, känslor av att livet inte “har något” till oss eller liknande, så därför försöker vi skapa en känsla åt andra hållet där vi i frivol lycka spenderar pengar som om vi hade massor, och så står vi där utan igen, onekligen återigen kastade mellan de två ytterlighetsändarna = spenderar upp alla pengar på några dagar – “jag är inte värdefull nog för att någon ska ge mig pengar”, till exempel.

Kikar vi på hur vi beter oss lite extremt på något vis, om än inom samhälleligt acceptabla former många gånger, så finns det väldigt sannolikt ett motsatt placerat känslomässigt problem inuti oss. Vi kanske äter väldigt mycket för att liksom därigenom trycka ner känslan av att vi för allt i världen inte vill få någon snorkig kommentar om att vi är tjocka, för att vi vill undvika känslan av att bli dömd och nedvärderad för hur ens kropp ser ut (en känsla som redan finns inuti oss, men vi har inte accepterat att den är där och vägrar känna igenom den hela vägen ut). Det är bara en möjlig kombination av känslor och yttre beteenden/upplevelser, och det kan bero på andra känslor att vi äter dålig mat eller för mycket mat till exempel, men de står förmodligen i direkt proportion till ytterligheten i vårt liv där vi lever i konsekvensen på så vis att vi är överviktiga eller äter oss till ett mindre sunt utseende på något vis, och därigenom upplever ett visst sorts bemötande från andra (det kan också variera hur vi bemöts, men ledtråden till den motsatta ytterlighetskänslan ligger i hur vårt liv yttrar sig på olika sätt som inte känns enbart kärleksfulla).

Tricket är att vi lätt kan titta på ett beteende vi har och förstå att det sannolikt har med något rakt motsatt inom oss att göra.

Försöker du vinna pengar och drömmer om en dag i framtiden när du är mångmiljonär och kan köpa dyra bilar och bo jättefancy? Då pekar hela den delen av dig mot en motsatt känsla inuti dig, som kanske att du upplevde en sorg som barn över att inte få lika fina saker i födelsedagspresent som de andra, eller åka på “snyggsemestrar”, eller ha de trendigaste kläderna, eller ens ha råd att få nya kläder om du behövde gå i byxor med hål på knäna. Den sorgen ligger och puttrar i dig nu, du vill inte kännas vid den, så du ger dig av in i fantasier om att få uppleva raka motsatsen till den upplevelsen, så du slipper känna “har inte när alla andra har” och kan gosa dig mot bilder och känslor i fantasin av “har vad jag vill när jag vill”. Det kan också leda till att du blir en arbetsnarkoman som är riktigt besatt av att skapa rikedom genom entreprenörskap och/eller smarta val på börsen, eller liknande – vad du än gör som har ett direkt samband med att undvika den inre motsatskänslan.

När vi med tiden börjar tröttna på att dra iväg från våra skador till deras motsvarande ytterligheter i våra liv, och känna att vi inte får samma “buzz” eller tillfredsställelse längre av att springa så långt från vår skadade känsla som möjligt med allt adrenalin vi har, så börjar vi hamna mer mot mitten, det lite mer odramatiska stället, där vi liksom resignerar lite och börjar känna att “Äh, spelar roll, jag kan lika gärna sitta här och läsa dagstidningen som att surfa på australiska guldkusten, vem orkar bry sig”.

Där någonstans börjar vi närma oss en annan motsvarighet, fast till den just nämnda känslan, och det är känslan vi har när vi väl har fått det vi önskat oss, fast utan att ha kvar skadan inombords som hindrat oss från att få det tidigare.

Den sunda och kärleksfulla känslan där vi fått det vi önskat oss, är en känsla av att redan må bra, vara glad och känna att “det vore jätteroligt att få ha det så där, men jag mår faktiskt riktigt bra ändå just nu”.

Så säg att vi längtat efter att bo med en skön, lyxig standard, men länge bott med droppande kranar, trasiga tapeter och kalla golv – i början när vi är som mest ivriga på att undvika ursprungssorgen i att till exempel inte förtjäna ett bättre vardagsliv och levnadsstandard, så kanske vi är benägna att ta omoraliska genvägar för att få komma till situationer där vi kan bo så som vi längtar efter att få bo. Vi kanske utnyttjar systemet på något vis, eller manipulerar någon naiv bekant som “gärna vill hjälpa” så vi får hyra deras snofsiga lägenhet, eller så köper vi 18 lotter i månaden fast vi egentligen hade behövt/kunde ha lagt de pengarna på att göra fint där vi är och reparera saker där, eller kanske spara till ett bättre boendealternativ.

Men med tiden, om det tar månader eller år eller decennier beror på vårt eget inre motstånd, så tröttnar vi på att hela tiden försöka få och hela tiden jaga efter och kämpa med att behålla eller upprätthålla den där lyxiga livsstilen i hemmet. Vi börjar känna att “äh, whatever, jag går till gymmet, det får vara som det är med hur jag bor, jag orkar inte bry mig längre, jag kan lika gärna bo i en etta med kokvrå och gammal dusch som i någon jäkla lyxkåk, livet pågår väl ändå”.

Där närmar vi oss den positiva, välmående, kärleksfulla upplevelsen av samma situation. Det enda som nu står mellan oss och det vi längtar efter, det lyxiga vardagslivet, är att känna igenom hela vår sorg över att ha haft det superknapert, eller ha känt oss utan när andra haft, eller ha skämts över vårt hem som barn och inte ville ta hem vänner, eller någon annan liknande motsatskänsla till att bara må bra i ett hem med hög standard.

När vi väl känt igenom den sorgen, och det går att göra när som helst i de här stadierna, ända från direkt efter stunden här och nu i livet då den sorgen uppkommer/uppkom i oss (troligen i barndomen), fram till några år, decennier, sekler eller till och med millennier senare när vi försökt brottas i det oändliga med att uppnå det positiva slutresultatet utan att ta bort orsaken till själsattraktionen inom oss först – när vi väl känt igenom den sorgen, så bara kommer det vi längtat efter, helt oförhappandes, knackar oss på axeln och säger “Hejsan, här är jag!”. Och du behövde inte göra något särskilt för att det skulle dyka upp. Det fina hemmet bara hamnade runt dig, på något vis, och nu visar det sig att det inte behövdes någon ansträngning alls från dig för att få ha det så här fint och lyxigt och bekvämt och vackert i ditt hem.

På det viset kan man säga att livet är bra enkelt, just för att det verkar vara så himla komplicerat att få det vi längtar efter – för det vi längtar efter hålls bara borta av motsvarande känsla av sorg över att inte ha det vi längtar efter, i någon form och av någon anledning (som ofta är personlig, och kanske inte alls samma som syskonet eller vännen har även om problemen kan se likadana ut, eftersom vi alla är lite olika med olika sätt att reagera på livet).

Bara en tanke som blev ett blogginlägg, mitt i steget, för jag har nyligen varit med om en sådan transformation själv, där något jag längtat efter i många år bara hände, så snart de sista “motsatskänslorna” kommit ur mig. Bristen eller saknaden av det jag längtade efter pågick i så många år dessförinnan att jag börjat känna att “nähepp, jag kanske aldrig kommer lyckas få ett sådant hem”, och liksom acceptera att det var som det var. När jag till slut valde att mjukna över de ursprungskänslor jag fram till dess aldrig accepterat inom mig, och lät dem komma upp och kännas färdigt, så fattades ett beslut av en annan person dagen efter som innebar att jag fick väldigt mycket av det jag längtat efter, helt odramatiskt och på ett väldigt enkelt vis som kändes toppenbra. Personen i fråga var också nöjd med att det blev på det här viset och gynnades också av beslutet.

Hela den processen visade mig på ett större sätt än vad jag är van vid att så här funkar det i praktiken med attraktionslagen och vårt själsliv – ändras det inuti oss, så ändras det utanpå oss, bara så där. Det hjälper mig att se hur jag kan ändra på andra delar inuti mig för att förändra mitt liv – hur jag med större tillförsikt kan ta mig an nästa ytterlighet i mitt liv, vare sig det gäller hälsa, ekonomi, arbete, kärleksrelationen eller vad det än är: Ändra själen först, sedan sker förändringen i det yttre.